Etikettarkiv: Sexualitet

Kajsa+Kristina=sant

Jag har tänkt skriva detta inlägg ända sedan skräpblaskan ”Se & Hör” outade Kajsa Bergqvist som lesbisk utan att hon själv valt att gå ut med det, och i och med detta bröt mot allt vad pressetik heter – mer än vanligt, kanske jag ska tillägga.

Den som inspirerade mig till att slutligen göra det är Mikaela, som själv skrivit ett inlägg i frågan (idag). Till hennes inlägg återkommer jag längre fram i denna min text.

Som motivering till sitt agerande menar ”Se & Hör” själva att de inte gör någon skillnad på sexualitet och därför inte tycker att det är en big deal. Men eller hur! Det är så genomskinligt och uppenbart att de gör detta enbart för att sälja lösnummer – jag kan riktigt se dem gotta sig i detta med förnöjsamma dollargrin. Vidrigt och respektlöst! Och även om det varit med inställningen ”vi gör ingen skillnad på sexualitet” som de gjorde detta övertramp, är det ändå lika respektlöst. En god tanke, visst, men kom igen! Vad lever ni i för verklighet? Kom igen när samhället faktiskt speglar er sanning – när acceptansen är total och hatbrott inte är en del av homosexuellas vardag.

Kajsa Bergqvist hade i och med ”Se & Hörs” agerande egentligen inget annat val än att bekräfta och därmed oåterkalleligt komma ut för allmänheten – om hon ville slippa ryktesspridning, tissel och tassel. Som hon själv uttryckte det i QX, vilket enligt henne själv blir hennes första och sista intervju i ämnet:

Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.

Det finns andra kloka citat i intervjun, som jag gärna vill lyfta fram:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej.”

Det här är intressant! Det senare vittnar om omgivningens förtvivlade behov av att kategorisera för att förstå sin verklighet. Det är därför fördomar föds och existerar: ”Ja men, kom igen, vad är du – lesbisk, bi eller straight?”.

”…lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns.”

Är det egentligen så viktigt? Och oavsett om svaret för avsändaren just där och då känns som en hundraprocentig sanning, så finns det inga garantier för vem man faller handlöst för i morgon. Ingen kan med säkerhet säga ”Jag kommer aldrig någonsin att falla för någon av samma kön.” Att det sedan finns vissa som inte är öppna för den möjligheten att de skulle tillåta sig att leva ut den känslan är en helt annan fråga. Och den ska vi inte ta nu.

Nu vill jag istället bemöta det Mikaela skriver i sitt inlägg om Kajsa Bergqvist:  ”… varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata?”

Svaret på detta är nog helt enkelt att Kajsa ser ut så – det är ju en dagsfärsk bild, då fotograferingen görs i samband med intervjun. Varför skulle man ta en bild från förr? Det vore att göra Kajsa själv orättvisa – hon ser ut på ett sätt som man får förmoda att hon trivs med.

Personligen tycker jag att hon är snyggare nu än förut, men det är en parentes och hör egentligen inte hit.

Och jag tycker inte att hon ser ut som stereotypflatan. Stereotypflatan finns inte längre i samma utsträckning som förut, när acceptansen var lägre – för att hon inte behöver – men hon lever kvar i allmänhetens ögon som olika varianter av en manhaftig tjej med rakad alternativt kortkort frisyr, stora jeans med häng, kanske ett par tatueringar och en och annan piercing osv. Att välja dessa attribut är ett medvetet val hos personen i fråga – ett statement: ”Vi finns!” Och ”Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är flata och jag visar det, för jag är stolt och lika bra som alla andra.” Men även ett sätt att visa och känna tillhörighet. Tror jag. Jag gör inte anspråk på att yppa några sanningar här – det här är min egen personliga tro.

Idag ser flatan ut på femtioelva olika sätt – uppdelningen i ”butch” och ”femme” behövs inte heller på samma sätt längre. Som sagt, acceptansen är större och sexualiteten inte lika intressant – även om vi har långt kvar innan straight och gay är lika ok. Se bara på den yngre generationen – ungdomar är mycket mer vidsynta och öppna idag än vad exempelvis min generation var då. Nog om det.

Diskussion är bra och behövs! Allt mår bra av att analyseras minst ett par varv.

Slutligen vill jag hylla Kajsa för att hon väljer att komma ut. Det hjälper och inspirerar många att våga göra detsamma. Att hon dessutom varit en idrottare i yppersta världsklass gör inte saken sämre – det finns ett gäng idrottare därute som inte vågat ta steget utan fortsätter i garderoben.

Hade inte de nominerade till ”Årets homo” redan valts ut, så hade Kajsa varit med bland dem, var så säker.

Läs den eminenta intervjun med Kajsa, i sin helhet (s. 24).
QX januari 2012 (pdf) 

Obs! Ladda ner först, genom att högerklicka pch välja ”Spara mål som …”
Pdf:en är nästan 28 MB.


Foto: Peter Knutson/QX

En 5:a som går till historien!

Så har den då haft premiär – årets film. Igår närmare bestämt.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.Jag såg QX’s förhandsvisning av ”Kyss mig” i juni, och älskade den! Om detta skrev jag ett inlägg redan då. Här kommer ett till:

Jag vidhåller det faktum att den här filmen är banbrytande, då den är den enda i sitt slag hittills i svensk filmhistoria. Det som är så unikt är detsamma som det Aftonbladets Jens Peterson i sin recension rackar ner på – att det är en vanlig film. Han skriver: ”… en film får gärna kännas mer originell.” Men Jens, fattar du inte?! Det är ju det vanliga som är så originellt med den här filmen – de två förälskade kvinnorna skulle kunna bytas ut mot vilket förälskat heteropar som helst. Inga fördomsgödande schabloner eller nidbilder till karaktärer, inget gullifierande hålla-handen-spektakel, och inget hysteriskt problematiserande, förutom att man på ett föredömligt sätt visar upp föräldrargenerationens taffliga och ogrundade rädsla för det främmande – ett okunskapens moralpanik. Scenen med en sårad Lena Endre i dialog med en ignorant Krister Henriksson är fenomenal! Jag ryser vid blotta tanken. De bärande skådespelarna är bländande rakt igenom, med Endre i topp. Liv Mjönes och Ruth Vega-Fernandez, som spelar det lesbiska yrvädret Frida resp. den mer reserverade och vilsna Mia, imponerar i varenda liten känsloyttring, särskilt med tanke på att kameran fokuserar minsta blick och anletsrörelse. Det intima fotot gör att filmen kryper under skinnet på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Jag lyssnar till en intervju med filmens producent, Josefine Tengblad, på TV4 Nyhetsmorgon i veckan. Hon berättar att hon är så glad för den genomslagskraft ”Kyss mig” fått, redan före premiären, inte bara i Sverige utan även utomlands. Vidare avslöjar hon att det är hennes eget liv som skildras på duken; parallellt med filminspelningen gick hon nämligen igenom precis samma sak i verkliga livet.

Det här är en kärlekshistoria som ALLA borde se!

Jag kan hålla med Ronny Svensson i att Elins, Fridas sambo, sorg och smärta inte ges mer utrymme eller skildras mer på djupet, men sett till filmens begränsade tidsrymd är det någonting jag med lätthet förlåter. Jag älskar den här filmen, och det finns ingenting annat att ge den än det högsta möjliga betyget – en 5:a. I den 5:an inkluderar jag filmens betydelse för både svensk filmhistoria och det samhälle vi lever i.

Hänvisningar:
Ronnys filmblogg hittar du här.
Har du Aftonbladet Plus och vill läsa Jens Petersons recension, så hittar du den här.

Hjälp, två människor som kysser varandra!

Vänta, jag ska bara plocka upp hakan. Så.

Jag tittar på NittiLeaks med Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. Året som avhandlas är 1996. Och bland allt hårresande och uppseendeväckande märks något som får allt annat att blekna i jämförelse:

1996 visades den första homosexuella kyssen i svensk television – i såpan Rederiet. Dagen efter skrek löpsedlarna ”Bögkyssen”, och slog man upp tidningen kunde man läsa spaltmeter om det diskutabla i detta ”utspel”,  OCH – lyssna nu – mitt i trycksvärtan fanns en kristelefon, ett nummer att ringa för stackars förskräckta tittare som inte hunnit blunda för hemskheterna. Jo, ni läste rätt: K-r-i-s-t-e-l-e-f-o-n!

Tänk om vi skulle upprätta krisnummer för allt som inte var norm. Då skulle vi inte få göra annat. Ser framför mig hur majoriteten av oss går omkring iklädda t-shirts med tryckta telefonnummer. En linje för varje avvikelse: Tryck 1 för homosexualitet, 2 för avvikande hudfärg, 3 för mänskliga defekter, 4 för … 104 för gossebarn i rosa, 105 för kvinnor i lågskor och byxor.

En linje för varje avvikelse från normen – vit, heterosexuell man – det blir att göra för de som ska upprätta de här krislinjerna.

Samma år – 1996 – fanns Internet lagrad på CD-rom för de som inte hade uppkoppling(!) Jag är helt chockad över att det bara är 15 år sedan. Det känns närmare den tid när männen sprang omkring med höftskynke och knölpåk.

Det är ju för väl att utvecklingen går framåt.

Ett gigantiskt steg för svensk fotboll!

Det här är en stor dag för svensk fotboll!

Vi har en hjälte – en modig man som vågar stå upp för den han är och vara sann mot sig själv, och detta i en värld som är nedsvärtad av en unken machojargong och fördomar mot allt som inte stavas heteronorm.

Anton Hysén är fotbollsspelare – och bög. Han avviker från den råmodell som svensk fotboll målat upp som den enda möjliga. Han är annorlunda. Men bara för att ingen annan herrfotbollsspelare har kommit ut. Det är klart att det finns homosexuella inom herrfotbollen, som i alla andra delar av samhället, även om en del säkert tröttnat på jargongen och bögskämten i omklädningsrummet, och valt att sluta.

Följ nu efter, alla ni andra! Ju fler som vågar, desto svårare blir det för sportchefer och ledare att blunda för det faktum att människor är olika – även inom fotbollen.

Anton Hysén, du är ett föredöme och årets svenska fotbollsspelare – vad som än händer!


Bild från fotbollskanalen.se
Läs artikeln på fotbollskanalen

Läs även Simon Banks krönika: Big Gay Heart III