Etikettarkiv: Så mycket bättre!

Sanslöst. Tyngdlöst. Mållös.

Så sitter jag då här. Tyngdlös har jag lyft ur soffan. Mållös. Men ändå så full av ord. Full av liv.

Vad hände?

Från det att Lill tar första tonen, nä, från det att hon drar in det andetag som ska bli den första tonen, av Ebbot Lundbergs ”Pass Through Fear”. Till dess Agnes sista refräng av ”Instant Repeater” klingat av. Och däremellan Ebbots totalt erövrade anlete – förstenat i levande lycka.

Så märkbart tagen av stunden är han. När hans ögon vilar på Lill finns inget annat. De lyser av kärlek och ömhet.  Av tacksamhet. För det här. Detta ögonblick, ett liv. Så värt att leva.

Sen kliver Agnes på och stunden når ett melodiskt klimax.

Mitt hjärta briserar i ett fyrverkeri av flerfärgad hjärtformad konfetti. Genom tårblanka ögon – med darrande underläpp, och de underbaraste av rysningar över ben, armar, rygg och hårbotten – bevittnar jag säsongens starkaste ögonblick.

Så mycket bättre.

Summering Så mycket bättre, säsong 2

Finalen av ”Så mycket bättre” ställde skåp. Är så glad att jag fått uppleva detta fantastiska programkoncept! Nu låter jag nästan som artisterna så här på slutet, som hedrade varandra i det ena kärleksfulla uttalandet efter det andra. Men det här är stort, bra och viktigt, i en tid där förnedrings-tv (läs Kanal 5) blivit en del av folks vardagsrum som om vore det det mest naturliga i världen.

Nä, fram för hyllningar!

I detta, det sista programmet för den här gången, knöts (julklapps)säcken ihop på ett föredömligt vis. Det enda smolket i bägaren var att Wiehe respektlöst ignorerade E-types önskan om att hålla tårtan alkoholfri.

Ingen sprit i tårtan! sa Jason bestämt och spände ögonen i Wiehe.

Hur de sju deltagarna kompletterar varandra har varit den stora behållningen. Lena Ph:s härligt yviga, varma karaktär möter Lalehs genuint vänliga och sköra framtoning – och någonstans däremellan, Eva Dahlgrens mystik. Mikael Wiehes raka men skeptiska inställning vs. Tomas Ledins trygga optimism. Och som grädde på moset Martins kärleksfulla ödmjukhet och Jasons godhet och skarpa intellekt! Klappat och klart – det var som upplagt för fina ögonblick. Och då har jag inte ens nämnt deltagarnas musikaliska färdigheter.

Är ni redo för bokslut? Då så!

Säsongens höjdpunkter:
1) Laleh – i hela sin vackra och överjordiskt musikaliska uppenbarelse.
Om jag måste välja någon av alla hennes oklanderliga tolkningar blir det Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.

2) Jason ”Timbuktu” – Flickan och kråkan (Mikael Wiehe)
En visa jag är uppvuxen med och som kräver sin artist för att framföras rättvist. Här kan jag inte låta bli att färgas av det faktum att Timbuktu dittills gjort låtarna helt till sina egna men nu kapitulerade genom att framföra sången rakt upp och ner, i sitt klassiska original. Och därtill Timbuktus ord som föregick numret. Värt att lyssna på i sin helhet: http://www.tv4play.se/noje/sa_mycket_battre?title=maltiderna_mikaels_lunch&videoid=2112437 (1 och 20 in i klippet.)

3) Martin ”E-type” Erikssons tårfyllda blick när idolen Ledin framförde Set The World On Fire, och när Laleh gjorde Here I Go Again.

Hade jag före programmet fått gissa med enbart deltagarnas namn framför mig, hade jag kunnat sätta rätt mycket pengar på att Eva Dahlgren skulle toppa denna lista, men … Jag måste motvilligt erkänna att jag är en aning besviken på hennes val av låtar att tolka – att hon inte valde fler svenska låtar. Eva är och förblir en av våra största oavsett, men hon är i en klass för sig när det gäller att sjunga på svenska. Då kryper hon under skinnet. Lämnar mig aldrig oberörd. På engelska är hon bra, men inte lika vass. Minns ändå ”Never Again” (Ledin) med ett förnöjt leende. Och jag är inte besviken på det jag sett av henne mellan låtarna. Stolt skönhet inuti och utanpå.

Deltagarnas bästa tolkning:
Laleh: Ängeln i rummet (Dahlgren)
Kan dock inte gå vidare utan att även nämna Just nu (Ledin) och Here I Go Again (E-type).
Jason/Timbuktu: Flickan och kråkan (Wiehe)
Eva Dahlgren: Mitt hjärtas fågel (Wiehe)
Mikael Wiehe: Jag ropar ditt namn (Calling Your Name) (E-type)
Tomas Ledin: Set The World On Fire (E-type)
Martin/E-type: Jag är Gud (Dahlgren)
Lena Ph: The botten is nådd (Timbuktu)

Bästa duett i finalprogrammet:
1. Ledin/Timbuktu – En del av mitt hjärta
Jag slås, som så många gånger förr, av Jasons makalöst intelligenta texter. Vilken mästare! Gav Ledins trallvänlighet djup!

2. Tätt följd av Laleh/Dahlgren – Lär mig om
Snälla ni, gör en platta tillsammans!

Och vi kunde inte önska oss en bättre avslutning på säsongen:
Mikael Wiehe och Laleh framför Wiehes Det här är ditt land.
”Det här är ditt land. Det här är mitt land. Från Ales stenar till norra Lappland, från Bohus klippor till Gotlands raukar. Landet, det tillhör dig och mig.”

Och nu, gott folk, avkräver jag er nästa säsongs line-up: Vilka sju artister ska få chansen att packa väskorna och bege sig till nästa Så-mycket-bättre-internat?

Här är min önskan: Lill Lindfors, Robyn, Håkan Hellström, Veronica Maggio, Anders Wendin (Moneybrother), Niklas Strömstedt, Carola Häggkvist.

Carola? Inte för att jag delar eller ens vill kännas vid hennes skruvade värderingar, utan för att hon är en av våra mest musikaliska artister – och för att hon faktiskt kan komma att lära sig något på vägen.

Här kan du uppleva alla måltider och oförglömliga ögonblick igen:
http://www.tv4.se/1.2362487/2011/11/15/se_mer_av_artisternas_maltider

En pudel

Jo, jag måste. Jag tar tillbaka. Förlåt Martin – förlåt för att jag trodde att du skulle bli säsongens Christer Sandelin.

Det vore ett regelbrott mot bloggens natur att radera en rad man skrivit i ett tidigare inlägg. Men stryka över måste man fan få göra! Så här 

Och du, om du friade till mig så kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle svara nej.

Here I Go Again

Jag är mållös, stum, har helt förlorat talförmågan. Superlativen är förverkade. Allihop.

Laleh.

Jag har hört henne. Följt henne. Album för album. Och tyckt att, wow, vilken begåvning! Men när jag nu får följa henne i ”Så mycket bättre” inser jag att vad jag än såg i Laleh tidigare, så är det ingenting mot vad jag ser i henne idag.

Hon är helt outstanding. Inför varje låt hon ska göra håller jag andan, och när hon är klar med mig är jag ett vidöppet bultande hjärta.

Den musikaliteten hon besitter är nästan utomjordisk, och äktheten är omisskänlig – hon skulle aldrig ta ett ord i sin mun hon inte menar. Det kan jag med obegriplig säkerhet säga.

Lågmält med mycket finstämda instrument, stråkar, strängar – där rör hon sig obehindrat och trollbinder med sin nakna framtoning.

Jag är knäckt.

Av Martin ”E-type” Erikssons låtar valde hon Here I Go Again – en tolkning som fick Martin själv att nästan bryta ihop.

Nästa vecka är det Lalehs tur att hedras i ”Så mycket bättre”, och det ska bli mycket intressant att se vad de andra valt för pärlor ur hennes låtskatt.

En gissning vågar jag mig inte på, men så här önskar jag att det blir:

Eva Dahlgren – Hide Away
Lena Ph – Invisible
Tomas Ledin – Forgive But Not Forget
Jason – Simon Says
Wiehe – Det är vi som bestämmer
Martin Eriksson – Mysteries

Min Laleh-favorit är Hide Away från debutalbumet ”Laleh” (2005) – jag älskar den.

Vilken är din?

Fina Jason!

Med tårblanka ögon bevittnar jag Jason Diakités dag i ”Så mycket bättre”. Denne Timbuktu. Så varm. Generös. Skarp. Fin. Jag vill bara krama honom.

Programidén. Jag vet, jag tjatar, men … gud, vad bra det är. Det ger något. Och det är betydligt mer än vad man kan säga om det mesta annat som sköljer över en ur etern. Så mycket bättre, liksom.

I gårdagens program fick vi bland annat uppleva en arbetsskygg Wiehe, en Lena PH i blåställ, Tomas Ledins sköna springstil och Eva Dahlgrens oneliners:

Andra har spindel- eller ormfobi. Jag har höjdhoppsfobi.

Då är vi två. Jag är väldigt glad att just höjdhopp lyste med sin frånvaro på gymnastiklektionerna när jag gick i skolan. Det såg säkert annorlunda ut i andra skolor, med andra idrottslärare. Men jag hade turen att slippa försöka böja mitt kassaskåp till fotbollskropp, utan kunde glatt konstatera att bollsporter var frekvent återkommande på schemat. Jag tackade, tog emot, gjorde en tvåfotsdribbling och kammade hem högsta betyg. Så fick jag det sagt också ;-)

När E-type vunnit förstapris i tävlingen, efter att ha hoppat imponerande högt med kullerbyttstilen, var det dags för lunch och de första tre tolkningarna av Timbuktu-låtar. Har jag sagt att jag älskar Eva Dahlgren?

När Wiehe på eftermiddagen vägrat mocka hästskit och Lena PH bergat hö med gaffeltruck, var det dags för Laleh att kasta loss och göra monsterhiten ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, och då dog jag en smula. Jag förstår inte hur hon gör, men alla blir som trollbundna av hennes egenhet och nakna närvaro – ja, och hennes omisskänliga röst då förstås.

Mest gripande, förutom Lalehs tolkning, var när Jason berättade om dödskraschen 2004 som totalt förändrade hans liv. I skenet från lyktstolpen såg han sin vän – död. Själv var han bara skadad men önskade att han också fått dö där och då. Jason säger att han kom ut på andra sidan den mörka tiden och förstod att det skulle ordna sig – han skulle klara det. Då skrev han ”Det löser sig”, vilken Martin ”E-type” valde att framföra.

När eftertexterna rullade var hjärtat så stort och rött att det nästan skymde sikten – eller så var det de tårblanka ögonen …

Vem tänder stjärnorna?

Igår var det Eva Dahlgrens dag i ”Så mycket bättre” och jag njöt av varenda sekund. Vackra människa – inuti och utanpå!

Laleh gjorde återigen en övergrym tolkning! Hon hade valt ”Ängeln i rummet” och gjorde den på Laleh-vis.

Mina favoriter bland alla guldkorn i den Dahlgrenska låtskatten är ”Vem tänder stjärnorna” och ”Egoism”. Den förra tolkades av Tomas Ledin. Bra? Han gjorde den till sin egen och det är positivt, men så bra vet jag inte om det var. Det är nog helt enkelt så att den ska göras av Eva, ingen annan.

Tillbaka!

Det plingade i glaset och jag höll andan. Inte förrän hennes version av Tomas Ledins (och Agneta Fältskogs) ”Never again” klingat ut tog jag in ny luft. Eva Dahlgren. Hon är magisk, denna blekta blondin!

Igår kväll började andra säsongen av ”Så mycket bättre” – en programidé som tog mig med storm första säsongen, med artister som Petter, Plura och Lill-babs, för att nämna några.

Startfältet ser om möjligt ännu intressantare ut den här gången: Eva Dahlgren, Laleh, Timbuktu, Lena Philipsson, Tomas Ledin, Mikael Wiehe och Martin (E-type) Eriksson. En skön konstellation begåvningar. Personligen är jag inte så vansinnigt förtjust i E-type och den typen av musik han kör. Jag tror att han blir årets Christer Sandelin. Och det är dessvärre ingen komplimang. Tycker dock att han verkar sympatisk som person. Och jag erkänner utan omsvep att jag dansat mig genomsvettig till hans ”Set The World On Fire” och ”This Is The Way”, men det var länge sen – i högstadiet eller början av gymnasiet, om jag minns rätt.

Tomas Ledin är inte heller någon favorit hos mig, men även hans sånger har hängt med mig i tonåren. En del av dem har näst intill fått eget liv och älskas av alla och en var.

Jag slås av hur stort hjärta den mannen har – så varm, ödmjuk och genuin.

Det är det som är så speciellt med den här programserien – att man får en inblick i människorna bakom namnen.

Bäst ikväll: Lalehs version av ”Just nu”. Hon är nästan utomjordiskt musikalisk!

Nästa vecka är det Eva Dahlgrens dag, och jag kan knappt bärga mig!