Etikettarkiv: QX-galan 2012

QX-galan 2012

”Jag är jag, du är du, och vi drömmer om en värld där ingen kan ta det ifrån oss”

Så sa Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften/stiftelsen Expo, som vann QX hederspris på gårdagens gala, i sitt tacktal.

Det var ett fint inslag bland andra på QX-galan 2012, varav Richard Engfors tacktal efter att ha mottagit priset för ”Årets bok”, jag minns tydligast – ett tal som rev ner rungande applåder och som dröjde sig kvar som en gråtklump i halsen. Med sprucken röst riktade Richard avslutningsvis ett speciellt tack till Christer Lindarw och Christer Björkman.

Det var en kylig kväll. Iskristaller gnistrade på snövita grenar. Utanför Cirkus hade folk redan samlats ännu en timme före utsatt tid. Klockan 21.00 skulle årets QX-gala ta sin början.

I spänd förväntan och med ölen i det obligatoriska plastglaset intog vi våra platser.

Det blev som vanligt en bra gala, men med ett par undantag: ljudet var från början under all kritik. Det fixades till något under resans gång, men vi hamnade liksom utanför akustiken, som inte riktigt nådde oss som satt på sidoläktarna, och den riktiga galastämningen ville därför inte infinna sig. Men, som sagt, det var ändå en bra show, om än lite rörig. Det strikt och minutiöst organiserade, som man annars är så bortskämd med just när det gäller denna årliga tillställning, lyste med sin frånvaro.

Konferencier Magnus Skogsberg skötte sig hyfsat, men nådde inte upp till förra årets nivå, då Carina Berg höll i taktpinnen, eller året dessförinnan, 2010, då konferencieren hette Petra Mede. Petra tog plats även i år. Tog över scenen och mikrofonen. Rörde sig som det humorproffs hon är bland de dinnerande gästerna, ställde obekväma frågor och framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

Men det största jublet för kvällen fick Kajsa Bergqvist eller Anton Hysén ta emot. Det var jämnt skägg mellan dem. Stående ovationer och applåder som aldrig ville tystna. Kajsa, som kom ut i januarinumret av QX, var inbjuden som prisutdelare. Och Anton, som helt välförtjänt fick emotta priset ”Årets homo” för att ha visat stort mod när han i våras tog klivet ut i den, enligt prognosen, väntande kylan – utanför laget, utanför sporten. Anton Hysén är den andra i ordningen som kommit ut som homosexuell inom herrfotbollen – i världen. Den första tog sitt liv.

Trots vetskapen om detta gjorde han det – Anton tog bladet från munnen, gick ut och sa: ”Jag är bög och jag tänker fan inte ändra mig för att det ska passa någon annan”. Naturligtvis finns det homosexuella inom herridrotten – där, som i alla andra delar av vårt samhälle, men de väljer att hemlighålla sin läggning för att inte sabba karriären och de möjligheter som följer med den. De vet att risken är stor att de blir utfrysta. För det är vad historien visat. Det är för jävligt att det ska behöva vara så! Men Anton Hysén har fått övervägande positiva reaktioner, vilket är glädjande, fast det borde vara en självklarhet.

Loreen uppenbarade sig som ett mytiskt skogsrå och tog hem priset för ”Årets låt” – hennes Melodifestivalbidrag 2011, My Heart Is Refusing Me, som hon också framförde till publikens stora förtjusning.

Förtjusning även över det härliga schlagermedley som Shirley Clamp inledde med Min kärlek, varpå den ena melodifestivaldängan efter den andra följde. In på scen stegade Andreas Johnson, Linda Bengtzing, Måns Zelmerlöw, Sanna Nielsen, Malena Ehrnman, Jenny Silver, Afro-Dite, Love Generation, Swingfly, Velvet, Sarek och som finalnummer Charlotte Perelli. Det var kul!

Vi fortsätter på förtjusningens bana och lägger till priset ”Årets bar/restaurang”, som gick till Göteborgs stolthet, Beebar, där min svågers bror, fina Markus Gisslén, är eventansvarig.

När Darin dansat brallorna av oss, Idol-Moa sjungit sin egenskrivna hit, When I Held Ya och när Martin ”E-type” Eriksson förvandlat Cirkus till en inrökt eurodiscoklubb var det dags att blåsa av matchen.

När ridån gått ned och lamporna slocknat fortsatte festen som vanligt i restaurangen på det pulserande dansgolvet och i baren – överallt glada, livsbejakande människor.

Jag var också glad – ända tills jag plötsligt började känna mig v ä l d i g t trött. Då var klockan strax före 02.00. Hade precis dansat i någon timme och tänkte spontant att det naturligtvis berodde på det, men när jag svurit en stund över min urusla kondis, kände jag hur illamåendet välde fram och att jag behövde luta mig. Nej, jag hade inte druckit särskilt mycket alls, så det var inte det. Och det här kändes annorlunda. Sambon sprang och hämtade vatten medan vännen A stod kvar med mig intill väggen. Jag minns att jag tog en klunk av vattnet och att en vakt kom fram och undrade hur jag mådde. Det började sticka i händerna. Sen svartnade det för ögonen och jag försvann i några sekunder. Svimmade. Otäckt och overkligt. Men efter bara några minuter, en sockerbit och några ordentliga andetag kyld februariluft var jag på benen igen. Om än lite skärrad och ostadig. Är det någon av er som varit med om något liknande?

Det var den galan.

Här hittar du alla årets vinnare, och bilder från galan (qx.se)

På fredag visas delar av QX GayGala 2012 på TV4, klockan 21.30.