Etikettarkiv: Melodifestivalen 2013

Mello 2013 blev en viktig historia!

Förmiddagssolen sken in genom fönstret och kastade en rosaskimrande slöja över vardagsrumsmöblemanget. Inuti magen fladdrade ett gäng fjärilar runt i ren och skär iver. Och ute längs promenadstråken möttes stjärnbeströdda, förväntansfulla blickar – fulländade av nickar i samförstånd. Peppen var i det närmaste total.

Gårdagen.

Vad fanns att säga om finaluppställningen? Svårtippat värre, sa jag. Jag vet inte om jag någonsin varit med om ett så jämnt startfält – i princip vem som helst kan vinna, tänkte jag. Risken (chansen?) att det skulle bli en tuppkam var dock överhängande – detta eftersom huvuddelen (höhö) av gänget var försedda med vertikal lugg.

Det var som Annika Lantz skrev på Twitter efter Andra chansen förra lördagen:
”Nu får Louise Hoffsten fan tupera framhåret för att överhuvudtaget bli insläppt i Friendsarena …”

Hoffsten, den enda kvinnan i (h)årets final, blev insläppt utan tuperat framhår, men vann gjorde hon däremot inte; det var en tuff liga ynglingar och deras barn- och tonårsfans hon hade att slåss mot.

En kvinna av tio tävlande – ett faktum som resulterade i många upprörda inlägg i sociala medier efter Andra chansen – och det med rätta!

Jag tänker att detta är en reaktion på vad som är symptomatiskt för vårt mansdominerade samhälle, snarare än att det är ovanligt att kvinnor plockar topplaceringar i Melodifestivalen. Många av oss är helt enkelt så less på att se män hävda sig, män tuppa sig, män ta plats, vart vi än vrider och vänder oss. Men är det de facto så att det råder mansdominans även i Melodifestivalsammanhang? Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Vad som dock kompenserar en del för det faktum att det endast fanns en kvinna med i finalfältet är YOHIO – det begåvade Japan-inspirerade sagoväsen vi fått stifta bekantskap med under årets schlageryra. Jag älskar att han gick direkt till final, och sedan även i finalen kammade hem flest röster från svenska folket. Att det sen inte räckte mot juryfavoriten, Robin, känns inte lika viktigt. Hoppet om en ljusare framtid i acceptansens och mångfaldens tecken är nu väckt på allvar! Jag hade nämligen mina tvivel om huruvida YOHIO skulle slippa undan trångsynthetens och heteronormens barriärbyggare. Gissar att det är de ännu oförstörda barnens förtjänst, som med sina små, icke fördömande fingrar knappat in röstningsnumret på telefonen, och tagit YOHIO till en seger i årets Melodifestival, om man ser till folkets röster.

YOHIO gick in och ställde skåp med sin självklarhet. Och jag jublade inombords när han sa de där orden före sitt framträdande: ”Jag är trött på fördomar. Alla måste få vara och se ut som de själva vill”.

Sen klampade Danny in med sin väldefinerade kropp och klappade ett Yohio-fan på huvudet och sa: ”Titta, vilken söt liten flicka!”

För vissa tar det uppenbarligen lite längre tid.

Jag trodde att det skulle bli strid på kniven – dött lopp, jämnt skägg – mellan YOHIO, Ulrik Munther (som jag tycker hade den bästa låten), David Lindgren, och Anton Ewald, som valt att ta steget ut i rampljuset efter år som dansare och koreograf i skuggan av t. ex. Bounce, Danny Saucedo och Andreas Lundstedt.

Att det skulle bli Robin Stjernberg som gick hem med Ernst Billgrens sångfågel anade jag inte. Inte han heller, att döma av den chockade uppsyn som tog över hans, under röstningen, så uppsluppna anlete. Totalt väck tycktes han – av förvåning, eller kanske av oro för att inte hitta sovplats i den lilla staden som står värd för Eurovision Song Contest i maj.

I vilket fall som helst; den lycka som sedan blandades med chocken var rörande att skåda.

Grattis Robin! Så här trodde jag om dina chanser igår, före finalen:

Robin Stjernberg har en helt ok låt, och dessutom är han finalens i särklass bästa sångare. Men han får svårt eftersom han slåss mot ett antal andra unga män med precis samma målgrupp. Nä, Robin drar det kortaste strået och hamnar näst sist, tyvärr.

Bra gissat, Ylva. Verkligen.

Här är hela mitt tips:
1. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”
2. Anton Ewald – ”Begging”
3. David Lindgren – ”Skyline”
4. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here
5. State of Drama – ”Falling”
6. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”
8. Sean Banan – ”Copacabanana”
9. Robin Stjernberg – ”You”
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”

Och så här blev det:
1. Robin Stjernberg – ”You”: 166 poäng
2. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”: 133 poäng
3. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here”: 126 poäng
4. Anton Ewald – ”Begging”: 108 poäng
5. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream”: 85 poäng
6. Sean Banan – ”Copacabanana”: 78 poäng
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”: 73 poäng
8. David Lindgren – ”Skyline”: 69 poäng
9. State of Drama – ”Falling”: 68 poäng
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”: 40 poäng

Kontentan av Kardemumman, eller vad det heter: YOHIO vann folkets röster – och hjärtan, och småpojkarna fick den förebild som tidigare så tydligt saknats – en förebild som öppnar upp för andra alternativ än dem normsamhället slagit fast.

YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix
YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix