Etikettarkiv: gay

Nackdelarna med ett öppet Pride överskuggar de få fördelarna!

Vi avslutade årets Pride med finalnumret på Kungsträdgårdens stora scen, Alcazar, som kvällen till ära gjorde sin sista spelning innan splittringen. Vi dansade, skrålade, jublade och skålade, alltmedan ett alldeles för stort antal stelopererade människor i publiken slängde irriterade blickar på oss. Vi kunde inte bry oss mindre – är det Pride så är det. Kärlekens och glädjens högtid. Vill man blänga och skapa konflikter får man göra det annorstädes. Helst inte alls, men särskilt inte på Pride!

Efter att lamporna slocknat och ridån gått ned begav vi oss vidare till Operaterassen och Clean Groups avslutningsfest, med Danny som dragplåster.

Nu till den stora frågan – är en öppen Pridefestival ett bra drag? Detta har fyllt mitt huvud med bryderier i dagarna fem, och jag har bävat för detta inlägg. Men här är det nu:

Jag är ledsen, folkens, men … NÄ. Det är ingen brilliant idé! I teorin, visst; principiellt rätt tänkt och politiskt korrekt som ett led i arbetet för och med acceptans i samhället för HBT-kulturen. Men att öppna upp Priden för alla, utan minsta tröskel i form av entréavgift, bidrar inte till ett bättre samhälle med ett kollektivt ”inget-konstigt-alls-tänk” som mynnar i att allt vad HBT-festivaler heter kan avskaffas. Det är orealistiskt. Det finns för många nackdelar – och puckon för den delen.

Jag är medveten om hur lyckligt lottade vi i Sveriges storstäder är som ens kan diskutera huruvida en öppen Pridefestival är en bra idé. I många länder är en tillställning för HBT-personer endast en utopi; i en del länder är homosexuella handlingar förenade med döden. Men jag utgår här och nu från vår svenska verklighet, med de omständigheter som gäller här:

Pride blir som vilken annan festival som helst – ett Smaka på Stockholm 2. Totalt urvattnat. Och då är poängen tappad.

Prides målgrupp riskerar att bli en minoritet på sin egen festival. Frågan är om det inte redan nu, första året, faktiskt var så.

De mindre grupperna i HBT-gemenskapen, exempelvis transorna, lyste med sin frånvaro. Anledningen är uppenbar: på ett Pride med enbart människor som verkligen vill vara där, vilket blir resultatet med en entréavgift, behöver de inte utstå folk som höjer på ögonbrynen, rynkar på näsan eller pekar och viskar. En vecka om året är de som vilka som helst. Klart som fan man skiter i det! Det hade jag också gjort.

En annan grupp som blir lidande av en öppen Pride är de människor som lever på små orter och bygder där heteronormen inte ruckats en millimeter på. De som lever för denna enda vecka om året då de får vara sig själva och kan leva ut. Där de kan vara säkra på att alla som befinner sig på festivalområdet har betalat för att vara där.

Ett gratis öppet Pride blir ett Pride där hotet lurar runt hörnet. Ett ligistgäng som har vägarna förbi kan utan vidare gå in och sprida osämja, skapa konflikter och oroligheter. Dårar med högerextrema sympatier likaså. Kort sagt, det blir allt för enkelt för de som så önskar att sabotera och dela ut kränkningar till höger och vänster – spy ur sig okvädesord.

Årets sanna Prideanhängare fick sannerligen smaka på Stockholm, men på dess baksida. Exempelvis blev en volontär angripen och misshandlad, och två kvinnor som visade sin kärlek öppet blev antastade av en man som lät de veta hur äckliga han tyckte att de var, varpå han hällde en öl över dem. Kvinnorna polisanmälde, men polisen kunde tydligen ingenting göra. Trots att jag förespråkar kärleken som medicin för allt – Love is always the answer – så hade det här puckot en jävla tur som inte gav sig på oss. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag hörde om en tjej som i många år stått i ett av Pridens partipolitiska tält, som i år fått frågor om varför homos nödvändigtvis ska få gifta sig och varför bögar är så fjolliga? Detta är ju så uppenbart frågor som ställs för att provocera snarare än för att söka upplysning. Trots att personerna i tälten är rustade och högst lämpliga att svara på dessa frågor, och kanske till och med kan så ett frö till åtminstone en liten gnutta sunt förnuft i en reptilhjärna, så kan man ju diskutera om det är deras sak att behöva bemöta denna idioti. Vinner samhället på att en handfull mindre begåvade människor får en upplysning de med största sannolikhet inte förvaltar? Ytterst lite i så fall, och vad som är viktigast, inte i den utsträckning att vi tjänar på ett öppet Pride. 

Kontentan: i den här formen kan Pridefestivalen skrotas helt och hållet, eftersom den ändå kommer att gräva sin egen grav om det fortsätter så här. Sänk entréavgiften, och låt det bli ännu billigare för studenter – absolut, men skippa fri entre! På så sätt blir det öppnare än det varit, då fler har råd att delta, och man slipper byket som bara är där för att förstöra.

När det gäller att uppnå acceptans i samhället tror jag mer på att man ökar resurserna i det vardagliga arbetet med HBT-frågor: inför ny uppdaterad kurslitteratur och genuspedagogik från dagis och genom hela skolgången, inför en obligatorisk genusutbildning inom sjukvården så att alla männsikor oavsett sexuell läggning (etnicitet, hudfärg, bakgrund etc. etc. såklart!) behandlas lika och blir bemötta med respekt, seriositet och relevanta, väl underbyggda diagnoser. Och låt lagar och föreskrifter för radio och tv innehålla ett ordentligt stycke genusvett osv.

Detta är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid, och innan vi är där, låt Pridefestivalen få vara det den alltid varit – årets största fest för HBT-personer, dess anhängare, och de människor som greppat det självklara – alla människors lika värde!

De andra, kreti och pleti, får ägna sig åt något annat, men de ska ta mig fan inte få möjligheten att förstöra festen – kärlekens och glädjens högtid!

En 5:a som går till historien!

Så har den då haft premiär – årets film. Igår närmare bestämt.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.Jag såg QX’s förhandsvisning av ”Kyss mig” i juni, och älskade den! Om detta skrev jag ett inlägg redan då. Här kommer ett till:

Jag vidhåller det faktum att den här filmen är banbrytande, då den är den enda i sitt slag hittills i svensk filmhistoria. Det som är så unikt är detsamma som det Aftonbladets Jens Peterson i sin recension rackar ner på – att det är en vanlig film. Han skriver: ”… en film får gärna kännas mer originell.” Men Jens, fattar du inte?! Det är ju det vanliga som är så originellt med den här filmen – de två förälskade kvinnorna skulle kunna bytas ut mot vilket förälskat heteropar som helst. Inga fördomsgödande schabloner eller nidbilder till karaktärer, inget gullifierande hålla-handen-spektakel, och inget hysteriskt problematiserande, förutom att man på ett föredömligt sätt visar upp föräldrargenerationens taffliga och ogrundade rädsla för det främmande – ett okunskapens moralpanik. Scenen med en sårad Lena Endre i dialog med en ignorant Krister Henriksson är fenomenal! Jag ryser vid blotta tanken. De bärande skådespelarna är bländande rakt igenom, med Endre i topp. Liv Mjönes och Ruth Vega-Fernandez, som spelar det lesbiska yrvädret Frida resp. den mer reserverade och vilsna Mia, imponerar i varenda liten känsloyttring, särskilt med tanke på att kameran fokuserar minsta blick och anletsrörelse. Det intima fotot gör att filmen kryper under skinnet på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Jag lyssnar till en intervju med filmens producent, Josefine Tengblad, på TV4 Nyhetsmorgon i veckan. Hon berättar att hon är så glad för den genomslagskraft ”Kyss mig” fått, redan före premiären, inte bara i Sverige utan även utomlands. Vidare avslöjar hon att det är hennes eget liv som skildras på duken; parallellt med filminspelningen gick hon nämligen igenom precis samma sak i verkliga livet.

Det här är en kärlekshistoria som ALLA borde se!

Jag kan hålla med Ronny Svensson i att Elins, Fridas sambo, sorg och smärta inte ges mer utrymme eller skildras mer på djupet, men sett till filmens begränsade tidsrymd är det någonting jag med lätthet förlåter. Jag älskar den här filmen, och det finns ingenting annat att ge den än det högsta möjliga betyget – en 5:a. I den 5:an inkluderar jag filmens betydelse för både svensk filmhistoria och det samhälle vi lever i.

Hänvisningar:
Ronnys filmblogg hittar du här.
Har du Aftonbladet Plus och vill läsa Jens Petersons recension, så hittar du den här.

Kyss mig!

I veckan var jag på förhandsvisning av den svenska filmen ”Kyss mig”, med premiär i slutet av juli.

Filmen handlar om hur två tjejer faller handlöst för varandra.

Det här är risky business då liknande filmer inte håller måttet. Det faller ofta på trovärdigheten, och de allt för många klyschorna.

Men den här klarar sig genom djungeln av potentiella klavertramp, och blir den enda filmen i sitt slag hittills i svensk filmhistoria.

En stor eloge till regissör Alexandra-Therese Keining och producent Josefine Tengblad!

Dessutom bra skådisinsatser av dels huvudrollsinnehavarna, Liv Mjönes och Ruth Vega Fernandez, men också av Lena Endre, Krister Henriksson och Joakim Nätterqvist.

Se, se, se!

Hjälp, två människor som kysser varandra!

Vänta, jag ska bara plocka upp hakan. Så.

Jag tittar på NittiLeaks med Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. Året som avhandlas är 1996. Och bland allt hårresande och uppseendeväckande märks något som får allt annat att blekna i jämförelse:

1996 visades den första homosexuella kyssen i svensk television – i såpan Rederiet. Dagen efter skrek löpsedlarna ”Bögkyssen”, och slog man upp tidningen kunde man läsa spaltmeter om det diskutabla i detta ”utspel”,  OCH – lyssna nu – mitt i trycksvärtan fanns en kristelefon, ett nummer att ringa för stackars förskräckta tittare som inte hunnit blunda för hemskheterna. Jo, ni läste rätt: K-r-i-s-t-e-l-e-f-o-n!

Tänk om vi skulle upprätta krisnummer för allt som inte var norm. Då skulle vi inte få göra annat. Ser framför mig hur majoriteten av oss går omkring iklädda t-shirts med tryckta telefonnummer. En linje för varje avvikelse: Tryck 1 för homosexualitet, 2 för avvikande hudfärg, 3 för mänskliga defekter, 4 för … 104 för gossebarn i rosa, 105 för kvinnor i lågskor och byxor.

En linje för varje avvikelse från normen – vit, heterosexuell man – det blir att göra för de som ska upprätta de här krislinjerna.

Samma år – 1996 – fanns Internet lagrad på CD-rom för de som inte hade uppkoppling(!) Jag är helt chockad över att det bara är 15 år sedan. Det känns närmare den tid när männen sprang omkring med höftskynke och knölpåk.

Det är ju för väl att utvecklingen går framåt.

Ett gigantiskt steg för svensk fotboll!

Det här är en stor dag för svensk fotboll!

Vi har en hjälte – en modig man som vågar stå upp för den han är och vara sann mot sig själv, och detta i en värld som är nedsvärtad av en unken machojargong och fördomar mot allt som inte stavas heteronorm.

Anton Hysén är fotbollsspelare – och bög. Han avviker från den råmodell som svensk fotboll målat upp som den enda möjliga. Han är annorlunda. Men bara för att ingen annan herrfotbollsspelare har kommit ut. Det är klart att det finns homosexuella inom herrfotbollen, som i alla andra delar av samhället, även om en del säkert tröttnat på jargongen och bögskämten i omklädningsrummet, och valt att sluta.

Följ nu efter, alla ni andra! Ju fler som vågar, desto svårare blir det för sportchefer och ledare att blunda för det faktum att människor är olika – även inom fotbollen.

Anton Hysén, du är ett föredöme och årets svenska fotbollsspelare – vad som än händer!


Bild från fotbollskanalen.se
Läs artikeln på fotbollskanalen

Läs även Simon Banks krönika: Big Gay Heart III