Etikettarkiv: Eurovision Song Contest 2013

Eurovision i Ylvaland

När en del av världen vi lever i en gång om året vill sjunga för varandra vill jag vara med! Allting annat än att omfamna i det här läget är att ställa sig utanför en varm gemenskap – frivilligt. Det vill jag inte.

Det är ingen nykter människa som fortfarande tänker på ESC som en tävling i kvalitetsmusik, för det kan vi väl vara överens om att det inte är, för att uttrycka sig diplomatiskt och milt.

På tal om nykter, förresten – den första tolvan för kvällen går till ”Alcohol is free” och Grekland, som sätter Ouzon i halsen, för vad i hela friden ska de ta sig till om de vinner hela balunsen? Men nu gjorde de ju inte det, kan vi lugnt konstatera så här i efterhand.

Sitter framför repriseringen av spektaklet, och har just tvingats bevittna Eric Saade, som i direktsändning inför miljoners miljoner tv-tittare kallade Petra Mede för ”milf” – jo, han sa(a)de! Hörde det inte igår, eftersom jag satt vid ett bord (på en fest som sände ESC på storbild) alldeles för nära ett tonårsgäng med tjejer som i sin Ciderdoftande iver överröstade allt vad civiliserat sorl heter, eller digitalt ljud för den delen; med sina gälla stämmor (vem har sagt att det bara är tonårskillar som kommer i målbrottet.)

– Iiiiiiiiiiiiiiiii! Eric Saaaaaaaade! Asså, sååååå snyyyyygg!

Trots att jag vid det här laget var halvdöv kunde jag inte låta bli att le, åt dessa unga själar, som bara lyste av livslust och förväntan. Fint!

Och där kom Sveriges första tolva!

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag ska faktiskt inte skylla enbart på ungtupparna – volymen på tv:en var för låg för att vi där och då skulle dras med på riktigt. Helt obegripligt, inser jag nu, när jag tänker närmare på det. Om man nu som festarrangör ändå betalat för en storbilds-tv, med den uppenbara avsikten att visa just Eurovision Song Contest, är ljudet lite av grejen – för att inte säga hela grejen. Men jag är inte bitter. Satt där bara, fullständigt tillfreds, med det lugn som infinner sig när man kommer på att det faktiskt finns något som heter repris, och tv on demand.

Fint att Zlatan hälsade välkommen till Malmö, om än digitalt – faktiskt exakt samtidigt som han gjorde mål för sitt PSG mot Brest, enligt Anna Brolins Instagram.

Apropå brest – oerhört nöjd med den här övergången – så skulle man kunna säga att dekolletage är en av huvudingredienserna i Eurovisiongrytan, tillsammans med tonartshöjningar, svulstiga ballader och falsksång – en gryta som till en början doftar ljuvligt och lovar gott, fortsätter mot en kulinarisk upplevelse, men slutar i en aningen bitter eftersmak – med grannländer som röstar på varandra, alldeles oavsett bidragets kvalitet.

Men som jag sa tidigare – det här är ingen tävling i skönsång. Fast nog skulle jag önska att det åtminstone handlade om bidraget, i form av hela akten, med allt vad den innebär av sång, koreografi, scenografi och utförande. Det är ju lite synd om en låt som, för att citera en vän på FB, inte ens skulle platsa ”på en afterbeach i hofors.” får höga poäng pga. sitt geografiska läge. Hur många länder ett ESC-deltagarland gränsar till borde vara helt irrelevant. Men det blir det aldrig. Inte i de här sammanhangen.

Icke desto mindre kommer jag sitta där nästa år igen, och bevittna detta sköna, förenande, spektakel, som får anleten att växla mellan hopp, förtvivlan och skämskudde-röd. Som får breda leenden att smitta av sig. Som lockar till galendans fram till småtimmarna.

Om Danmark var bäst? Nej, Loreen (i år igen), Sarah Dawn Finer och Petra Mede krossade allt motstånd – de var överlägset bäst.

Jaja, jag ska tillkännage mina favoriter bland de som gick att rösta på :-)

Jag håller, förutom på Sverige då, alltid på de bidrag som har ett budskap – som vill säga något: Loreen med sina bara fötter och sin attityd och vilja att förändra det utstuderade objektifierandet – vill ge den osminkade sanningen, eftersom vi alla är vackra som vi är. Och Yohio, som med sitt yttre bryter genusmark, och ger småkillar ett annat alternativ än döskallar och starwars.

I år föll jag för Finland, med den första – jag vet, det är 2013 – homokyssen i Eurovisions historia. Gillade låten också, den var härligt medryckande.

Rumänien kändes, även den, som något annorlunda – något som stack ut, på ett bra sätt. En man med en operafalsett (den korrekta termen, någon?) som nog fick till och med Malena Ernman att nicka gillande.

Måste i ärlighetens namn tillstå att jag ångrar en smula att jag inte var där – i Malmö, under den härliga hets och iver som kännetecknar Eurovision Song Contest – både inför och under. Att jag inte tog tillfället i akt att fyllas av denna glädje och kärlek. För det är trots allt vad allting handlar om.

Love is always the answer.