Bryderi

I går i SVT Gomorron Sverige satt två sköna killar från Fuldesign, Roland Larsson och David Klüft Frimark. De visade upp bland annat det här fina broderiet.

Men jag måste opponera mig mot korrektheten i budskapet. Det kan väl aldrig bli någonting annat än den näst bästa huvudkudden – huvudkudde nr 2.

Här är inslaget i SVT Gomorron Sverige, från igår, 17 dec 2012 alltså: www.svt.se/gomorron-sverige/design-med-ett-innehall

Kolla in www.fuldesign.se. Jag önskar att jag kommit på det här konceptet. Fram för det icke perfekta och assymetriska!

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!

Arma Cruise

Kollega H: Du, vad får man om man korsar en bläckfisk med
Tom Cruises karaktär i Cocktail?

Jag: Ja, inte får man en enarmad bandit i alla fall.
En Calamare Cruiser? (Ett namn på en drink, tänkte jag.)

Kollega H: Tja, jag vet egentligen inte – men det borde vara en
jävel på att blanda drinkar.

Den dansante Anton tog hem segern!

Igår avgjordes årets Let’s Dance, och vinnare blev Anton Glanselius, tänkte jag skriva. Hysén menar jag såklart!

Anton Hysén, som med sin nästan oförskämt dansanta kropp svängde hem hela kalaset, helt rättvist. Finalmotståndare blev, föga oväntat, Molly Nutley, som sett stark ut hela säsongen, liksom Anton.

Det blev en final att minnas! När signaturmelodin tystnat hade Anton och Molly två danser och ett shownummer framför sig – denna showdans som är finalens signum och en egenkomponerad hybrid där deltagaren ska visa allt hen lärt sig under säsongen. Jag minns särskilt Laila Bagge och Tobias Wallins sista dans för två år sedan. Det räckte inte till vinst, även om jag tycker det borde gjort det. Men telefonröstarna tyckte annorlunda och gav istället segern till Magnus ”Sveriges starkaste man” Samuelsson. Så kan det gå när man lägger makten hos tittarna; då blir det ofta betydligt mer som räknas in än själva danskompetensen. Detta faktum gjorde finalen till en nagelbitare av stora mått. Före shownumrena visades nämligen ett inslag där Anton och Molly fick summera säsongen, och där den senare brast ut i tårar av kärlek till sin danspartner, Kalle. Jaha, tänkte jag. Nu dundrar sympatirösterna in och avgör till Mollys fördel. Men icke! Det var Anton Hyséns namn som ropades ut efter den obligatoriska pausen som efterföljer ”Och vinnare av Let’s Dance 2012 är …”.

Som sagt, helt rättvist! Och otroligt imponerande, särskilt med tanke på att Anton är fotbollsspelare och det faktum att koordination inte är det fotbollsspelare fokuserar sin träning kring. Jag talar av egen erfarenhet. Naturligtvis är inte alla fotbollsspelare så okoordinerade som jag, och naturligtvis handlar det inte enbart om träning utan om medfödd talang. Men icke desto mindre – jag är oerhört imponerad av Anton! Visst, även av Molly, som trots sina blott 17 år visade prov på nerver av stål!

Dessutom var finalen en uppvisning i fair play där de två tycktes genuint glada över varandras topppoäng, trots att det var outhärdligt jämnt med samma poäng i samtliga danser, totalt 89, en ynka poäng från storslam.

Enligt mitt tycke var Mollys shownummer en besvikelse med tanke på hur duktig hon faktiskt är. Det tyckte däremot inte juryn som höjde henne till skyarna. Som tur var föll även Anton juryn i smaken – även Tony Irving, som tidigare bara haft ögon för Markus Schenkenberg, men i dennes frånvaro favoriserade Molly.

Sannolikt gav Antons galet kompetenta shownummer honom segern.

Som sagt – imponerande!

Loreens Euphoria – vår bästa sedan Waterloo!

She did it! Ett fulländat nummer! Fläckfritt. Magiskt. Torsdagens framträdande utsuddat. Lika bra igen. Lika bra som i Globen i mars.

Som ett mytiskt skogsrå uppenbarade hon sig på scen framför den förväntansfulla publiken i den allra första delfinalen i årets Melodifestival i Växjö den 4 februari . Under två minuter trollband hon Sverige med ett uppträdande som var som en konstinstallation – intill perfektion både estetiskt och musikaliskt.

Att Loreen skulle ta sig till finalen i Globen stod klart redan när hon sjöng första refrängen – det var egentligen aldrig spännande. Halvvägs in i låten var vi många som redan börjat drömma oss till Baku, Azerbajdzjan och Eurovision Song Contest i maj, förbi den självklara vinsten i den svenska uttagningen. Hon vann våra hjärtan, had us with hello, och som hon så fint kommer att lägga Europa vid sina fötter, tänkte vi då.

Men därifrån till att hon faktiskt skulle vinna rubbet var det nog ingen som egentligen vågade tro, även om vi hoppades.

Idag sitter vi här och kan konstatera att det var vad hon gjorde – vår egen Loreen Talhaoui vann i går Eurovision Song Contest, la grande finale! Och som hon gjorde det! Med 372 poäng och 18 tolvor, näst flest poäng genom tiderna efter Alexander Rybaks fiolkalas 2009, defilerade hon i mål till publikens euforiska jubel. Hon fick poäng av 41 av 42 länder (WTF Italy, you got Zlatan, we got zero?!!)

Makalöst! ”Vårt bästa bidrag sedan Waterloo”, hojtade K, en i mitt sällskap, och alla vi andra stämde in i lovsången; vi jublade, skålade, torkade tårarna ur ögonvrån. Ett stövelformat land fick sig en känga, men i övrigt ren och skär eufori!

I den efterföljande intervjun frågar Edward af Sillén Loreen vad hon tror det är med hennes nummer som alla kan ta till sig. Svaret är en given tolva. Twelve points, douze points:

”De flesta av oss är trötta på attiraljer och vill någonstans bara kunna vara utan att behöva tänka så mycket. Jag bär inte mycket smink, jag är barfota och står själv. Det är en nakenhet i det. Jag tror att de flesta längtar efter det, och kan connecta med just det…. Vi är så otroligt vackra som människor i vår enkelhet …”

GRATTIS vackra, fina Loreen!

Se fler bilder på svt.se/melodifestivalen

ESC-peppen!

Jag är inte övertygad … Är faktiskt lite besviken på torsdagens semifinalframträdande. Numret var i det närmaste intakt, men jag tycker inte att låten var lika bra som i Globen. Dynamiken i verserna var som bortblåst, och sången otydlig.

Euphoria är en så pass bra låt att den, tillsammans med det vackra och mytiska numret, bör ha mer än en hygglig chans! Den musikaliska kvaliteten på låten är väl egentligen sekundär i den här tävlingen; det behövs något extra, och det har Sveriges bidrag. Det har allt, om det är som det var i Globen, så kom igen nu, Loreen, you can do it!

Andra bidrag jag gillar är Danmarks Lisa-Miskovsky-historia, Norges ösigt moderna snyggschlager och Cyperns glada sommarsväng!

De ryska små tanterna, som liksom Loreen, gick vidare från torsdagens semifinal var rörande gulliga, men, som jag skrev på Facebook häromdan: Kommer man att tycka att de är lika söta när de står där som vinnare och Loreen är tvåa?

Ikväll gäller det!

Då så, gott folk! Vad tror vi? Jag vet att hon är favorittippad, men håller det, är nerverna under kontroll? Och, till den stora frågan, är numret oförändrat till sin utformning? Jag tror att det är nyckeln till en toppplacering. Ändra ingenting så vinner vi, för det var ju helheten som var så magisk, så intill perfektion fulländad. A men, låten är ju det viktigaste, säger den självklara repliken! Visst, låten är en nyckel, men bara en av de övriga nycklarna i nyckelknippan. Jag älskar Euphoria, det är inte det; den är ljuvlig och håller, för ovanlighetens skull när det gäller Melodifestivalbidrag, även utanför schlagerscenen och det glada Golden Hits-golvet. Men utan den mytiska inramningen: stylingen, den fallande snön, skogsrådansen och den vackra gestalten som träder in i slutet – utan allt detta är det inte säkert det blir samma sak, samma känsla, samma succé … samma resultat.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag läst att det svenska eurovision-teamet med Björkman i spetsen tänkt sig en viss förändring av bidraget.

Dessutom har låtskrivarna Peter Boström och Thomas G:son putsat en del på låtens ljudlandskap, ”nytt stråkarrangemang, mer bas, och en varmare botten.” Bara inte detta gör att låten blir en annan, för det vore onödigt och, även det, något vi riskerar att förlora röster på.

Det visar sig – ikväll kl. 21.00! Jag håller mina tummar hårt.