Eurovision i Ylvaland

När en del av världen vi lever i en gång om året vill sjunga för varandra vill jag vara med! Allting annat än att omfamna i det här läget är att ställa sig utanför en varm gemenskap – frivilligt. Det vill jag inte.

Det är ingen nykter människa som fortfarande tänker på ESC som en tävling i kvalitetsmusik, för det kan vi väl vara överens om att det inte är, för att uttrycka sig diplomatiskt och milt.

På tal om nykter, förresten – den första tolvan för kvällen går till ”Alcohol is free” och Grekland, som sätter Ouzon i halsen, för vad i hela friden ska de ta sig till om de vinner hela balunsen? Men nu gjorde de ju inte det, kan vi lugnt konstatera så här i efterhand.

Sitter framför repriseringen av spektaklet, och har just tvingats bevittna Eric Saade, som i direktsändning inför miljoners miljoner tv-tittare kallade Petra Mede för ”milf” – jo, han sa(a)de! Hörde det inte igår, eftersom jag satt vid ett bord (på en fest som sände ESC på storbild) alldeles för nära ett tonårsgäng med tjejer som i sin Ciderdoftande iver överröstade allt vad civiliserat sorl heter, eller digitalt ljud för den delen; med sina gälla stämmor (vem har sagt att det bara är tonårskillar som kommer i målbrottet.)

– Iiiiiiiiiiiiiiiii! Eric Saaaaaaaade! Asså, sååååå snyyyyygg!

Trots att jag vid det här laget var halvdöv kunde jag inte låta bli att le, åt dessa unga själar, som bara lyste av livslust och förväntan. Fint!

Och där kom Sveriges första tolva!

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag ska faktiskt inte skylla enbart på ungtupparna – volymen på tv:en var för låg för att vi där och då skulle dras med på riktigt. Helt obegripligt, inser jag nu, när jag tänker närmare på det. Om man nu som festarrangör ändå betalat för en storbilds-tv, med den uppenbara avsikten att visa just Eurovision Song Contest, är ljudet lite av grejen – för att inte säga hela grejen. Men jag är inte bitter. Satt där bara, fullständigt tillfreds, med det lugn som infinner sig när man kommer på att det faktiskt finns något som heter repris, och tv on demand.

Fint att Zlatan hälsade välkommen till Malmö, om än digitalt – faktiskt exakt samtidigt som han gjorde mål för sitt PSG mot Brest, enligt Anna Brolins Instagram.

Apropå brest – oerhört nöjd med den här övergången – så skulle man kunna säga att dekolletage är en av huvudingredienserna i Eurovisiongrytan, tillsammans med tonartshöjningar, svulstiga ballader och falsksång – en gryta som till en början doftar ljuvligt och lovar gott, fortsätter mot en kulinarisk upplevelse, men slutar i en aningen bitter eftersmak – med grannländer som röstar på varandra, alldeles oavsett bidragets kvalitet.

Men som jag sa tidigare – det här är ingen tävling i skönsång. Fast nog skulle jag önska att det åtminstone handlade om bidraget, i form av hela akten, med allt vad den innebär av sång, koreografi, scenografi och utförande. Det är ju lite synd om en låt som, för att citera en vän på FB, inte ens skulle platsa ”på en afterbeach i hofors.” får höga poäng pga. sitt geografiska läge. Hur många länder ett ESC-deltagarland gränsar till borde vara helt irrelevant. Men det blir det aldrig. Inte i de här sammanhangen.

Icke desto mindre kommer jag sitta där nästa år igen, och bevittna detta sköna, förenande, spektakel, som får anleten att växla mellan hopp, förtvivlan och skämskudde-röd. Som får breda leenden att smitta av sig. Som lockar till galendans fram till småtimmarna.

Om Danmark var bäst? Nej, Loreen (i år igen), Sarah Dawn Finer och Petra Mede krossade allt motstånd – de var överlägset bäst.

Jaja, jag ska tillkännage mina favoriter bland de som gick att rösta på :-)

Jag håller, förutom på Sverige då, alltid på de bidrag som har ett budskap – som vill säga något: Loreen med sina bara fötter och sin attityd och vilja att förändra det utstuderade objektifierandet – vill ge den osminkade sanningen, eftersom vi alla är vackra som vi är. Och Yohio, som med sitt yttre bryter genusmark, och ger småkillar ett annat alternativ än döskallar och starwars.

I år föll jag för Finland, med den första – jag vet, det är 2013 – homokyssen i Eurovisions historia. Gillade låten också, den var härligt medryckande.

Rumänien kändes, även den, som något annorlunda – något som stack ut, på ett bra sätt. En man med en operafalsett (den korrekta termen, någon?) som nog fick till och med Malena Ernman att nicka gillande.

Måste i ärlighetens namn tillstå att jag ångrar en smula att jag inte var där – i Malmö, under den härliga hets och iver som kännetecknar Eurovision Song Contest – både inför och under. Att jag inte tog tillfället i akt att fyllas av denna glädje och kärlek. För det är trots allt vad allting handlar om.

Love is always the answer.

Förtäckt objektifiering

Sitter och irriterar mig framför TV4 Morgons bröllopsspecial. Nu tänker du kanske att det är jag som är idioten, som inte byter kanal, men det sänds ju ändå – helt oavsett om jag tittar eller inte, och det är egentligen det jag irriterar mig på.

Den slanka bröllopsspecialisten visar upp en tajt byxa med utfyllnad i form av två kuddar som ska ge dig ”en snyggare rumpa”. Men då får man se till att ta av sig dem innan man tar av sig klänningen – underförstått: så att inte den blivande maken ser.

Bröllopsspecialisten pratar på – med största säkerhet utan att inse att det hon sysslar med  är förtäckt objektifieringen. Jag förvånas inte över att människor uttalar sig på det här sättet – det är cementerat i oss – ligger så djupt. Men det ska påtalas, och det är det jag ägnar mig åt nu.

För vem tar ställning för den tonårstjej som sitter där i soffan framför morgon-TV? Redan full av komplex över sin kropp pga. skönhetsidealet som basuneras ut i media, på reklampelare, i veckotidningar, ja överallt. Redan fullt medveten om att hon inte duger som hon är.

Att ett genusfilter behövs i allt som stavas media är en underdrift, frågan är hur vi åstadkommer det på bästa sätt. I det nämnda fallet skulle det antagligen ha räckt med någon som gör den som ska in i sändning medveten om, eller snarare påminner om, den här problematiken – väcker personen ur normprogrammeringen.

Då kanske – kanske – att bröllopsspecialisten hade låtit bli att visa ”skönhetsbyxan”, eller till och med sagt att ”det här finns, och det är sjukt”, sedan skönt nonchalant slängt den över axeln, ut ur bild – och ut ur den tittande tonåringens liv för alltid.

True Beliebers vs. Bajenfans del 2

Jag följer upp det senaste inlägget med en alldeles fantastisk text, som får hjärtat att växa. Texten är skriven av en pappa till en ung Belieber – om hur han tillsammans med henne går på Justin Biebers konsert. I korta sekvenser blickar han tillbaka på sina egna ögonblick som glädjerusigt fan.

Läs! Det är så (tänk)värt!

mattiasronge.se: Jag är en Belieber

True Beliebers vs. Bajenfans

De senaste dagarnas Stockholm har varit en enda stor Bieber-yra – denna unga tonårsidol som fyller unga hjärtan med smärtsam dyrkan, och skapar hysteri modell större. Det är till största delen tjejer i tonåren som står där, timme ut och timme in, med trötta ben och ömma fötter, tålmodigt väntande på sin idol. True Beliebers.

Att rakt av jämföra med vilket fotbolls- eller hockeyderby som helst. Hjärtan som rusar. Vrål av ömsom frustration, ömsom segervisshet. Den signifikanta halsduken runt en hes hals.

Sak samma. Bortsett från en liten detalj – könstillhörigheten på huvuddelen av anhängarna; i vårt land – vår värld – en helt ologiskt betydande skillnad.

Nedsättande kommentarer, himlande ögon, snordränkta fnysningar. ”Höhöhö, vilka idioter, de där tonårsbrudarna.”

Kvinnoförakt. Även här. Visar sin fula nuna i alla de sammanhang.

Rebecka Hedström omskriver problemet i SVT Debatt 25/4-13:
”Ett SVT-klipp på rasande Justin Bieber-fans har de senaste dagarna hånats i sociala medier. Men vad skiljer en gråtande Belieber från ett gråtande Bajen-fan? Kulturella uttryck som främst lockar unga kvinnor tillskrivs aldrig samma kvalitet och djup som sina manliga motsvarigheter”.

Och i dag på dn.se skriver Hanna Fahl:
”Några killar hyr en limousin och åker till Grand Hôtel, där Bieber bott under veckan och hundratals fans samlats. Limon åker fram till kön, en av killarna har klätt ut sig till Bieber och kliver ut på gatan, fansen börjar skrika. Inne i limousinen flabbar killarna: ”vad sjukt, höhö, vad sjukt.”

Men Hanna Fahls inlägg i debatten behandlar även något annat – att en inte ens kan lita på media. Hanna Fahl berättar om hur programledarna i ”Vakna med NRJ” spelar en av sina lyssnare ett spratt. De ringer upp ett Bieber-fan och låter henne tro att hon vunnit ett exklusivt möte med Justin Bieber, för att i nästa sekund sticka hål på ballongen: ”Du är så lurad!”. Den unga tjejen börjar gråta – i direktsändning.

En krossad dröm i form av en kränkning.

Jag är inte förvånad. Stereotypiserande dumradio helt utan självinsikt. Minns de oräkneliga gånger jag plågad av idiotiska uttalanden bytt radiokanal. Hur jag tänkt: seriöst, har de inget ansvar alls?

”Jag hoppas att de skäms nu. Jag hoppas att de tänker en extra gång på vilka fördomar och samhällsstrukturer de reproducerar …”, skriver Fahl.

Idoldyrkan är ett intressant fenomen, men det inbegriper både Beliebers och Bajenfans, kvinnor och män. Något att hålla i minnet innan du nästa gång, vanan trogen, suckande pekar och viskar, adresserande en tonårstjej som skriker ut sin beundran.

Läs hela artiklarna här:
Rebecka Hedström, SVT Debatt 25/4-13
Flickföraktet flödar när stan intas av Beliebers

Hanna Fahl, dn.se 28/4-13
Det är inget skämt – vi förväntas bara garva åt att de unga tjejerna skriker

Mello 2013 blev en viktig historia!

Förmiddagssolen sken in genom fönstret och kastade en rosaskimrande slöja över vardagsrumsmöblemanget. Inuti magen fladdrade ett gäng fjärilar runt i ren och skär iver. Och ute längs promenadstråken möttes stjärnbeströdda, förväntansfulla blickar – fulländade av nickar i samförstånd. Peppen var i det närmaste total.

Gårdagen.

Vad fanns att säga om finaluppställningen? Svårtippat värre, sa jag. Jag vet inte om jag någonsin varit med om ett så jämnt startfält – i princip vem som helst kan vinna, tänkte jag. Risken (chansen?) att det skulle bli en tuppkam var dock överhängande – detta eftersom huvuddelen (höhö) av gänget var försedda med vertikal lugg.

Det var som Annika Lantz skrev på Twitter efter Andra chansen förra lördagen:
”Nu får Louise Hoffsten fan tupera framhåret för att överhuvudtaget bli insläppt i Friendsarena …”

Hoffsten, den enda kvinnan i (h)årets final, blev insläppt utan tuperat framhår, men vann gjorde hon däremot inte; det var en tuff liga ynglingar och deras barn- och tonårsfans hon hade att slåss mot.

En kvinna av tio tävlande – ett faktum som resulterade i många upprörda inlägg i sociala medier efter Andra chansen – och det med rätta!

Jag tänker att detta är en reaktion på vad som är symptomatiskt för vårt mansdominerade samhälle, snarare än att det är ovanligt att kvinnor plockar topplaceringar i Melodifestivalen. Många av oss är helt enkelt så less på att se män hävda sig, män tuppa sig, män ta plats, vart vi än vrider och vänder oss. Men är det de facto så att det råder mansdominans även i Melodifestivalsammanhang? Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Vad som dock kompenserar en del för det faktum att det endast fanns en kvinna med i finalfältet är YOHIO – det begåvade Japan-inspirerade sagoväsen vi fått stifta bekantskap med under årets schlageryra. Jag älskar att han gick direkt till final, och sedan även i finalen kammade hem flest röster från svenska folket. Att det sen inte räckte mot juryfavoriten, Robin, känns inte lika viktigt. Hoppet om en ljusare framtid i acceptansens och mångfaldens tecken är nu väckt på allvar! Jag hade nämligen mina tvivel om huruvida YOHIO skulle slippa undan trångsynthetens och heteronormens barriärbyggare. Gissar att det är de ännu oförstörda barnens förtjänst, som med sina små, icke fördömande fingrar knappat in röstningsnumret på telefonen, och tagit YOHIO till en seger i årets Melodifestival, om man ser till folkets röster.

YOHIO gick in och ställde skåp med sin självklarhet. Och jag jublade inombords när han sa de där orden före sitt framträdande: ”Jag är trött på fördomar. Alla måste få vara och se ut som de själva vill”.

Sen klampade Danny in med sin väldefinerade kropp och klappade ett Yohio-fan på huvudet och sa: ”Titta, vilken söt liten flicka!”

För vissa tar det uppenbarligen lite längre tid.

Jag trodde att det skulle bli strid på kniven – dött lopp, jämnt skägg – mellan YOHIO, Ulrik Munther (som jag tycker hade den bästa låten), David Lindgren, och Anton Ewald, som valt att ta steget ut i rampljuset efter år som dansare och koreograf i skuggan av t. ex. Bounce, Danny Saucedo och Andreas Lundstedt.

Att det skulle bli Robin Stjernberg som gick hem med Ernst Billgrens sångfågel anade jag inte. Inte han heller, att döma av den chockade uppsyn som tog över hans, under röstningen, så uppsluppna anlete. Totalt väck tycktes han – av förvåning, eller kanske av oro för att inte hitta sovplats i den lilla staden som står värd för Eurovision Song Contest i maj.

I vilket fall som helst; den lycka som sedan blandades med chocken var rörande att skåda.

Grattis Robin! Så här trodde jag om dina chanser igår, före finalen:

Robin Stjernberg har en helt ok låt, och dessutom är han finalens i särklass bästa sångare. Men han får svårt eftersom han slåss mot ett antal andra unga män med precis samma målgrupp. Nä, Robin drar det kortaste strået och hamnar näst sist, tyvärr.

Bra gissat, Ylva. Verkligen.

Här är hela mitt tips:
1. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”
2. Anton Ewald – ”Begging”
3. David Lindgren – ”Skyline”
4. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here
5. State of Drama – ”Falling”
6. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”
8. Sean Banan – ”Copacabanana”
9. Robin Stjernberg – ”You”
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”

Och så här blev det:
1. Robin Stjernberg – ”You”: 166 poäng
2. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”: 133 poäng
3. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here”: 126 poäng
4. Anton Ewald – ”Begging”: 108 poäng
5. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream”: 85 poäng
6. Sean Banan – ”Copacabanana”: 78 poäng
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”: 73 poäng
8. David Lindgren – ”Skyline”: 69 poäng
9. State of Drama – ”Falling”: 68 poäng
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”: 40 poäng

Kontentan av Kardemumman, eller vad det heter: YOHIO vann folkets röster – och hjärtan, och småpojkarna fick den förebild som tidigare så tydligt saknats – en förebild som öppnar upp för andra alternativ än dem normsamhället slagit fast.

YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix
YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix