>Ett fall för tant Y

>Idag snubblade tant Ylva i trappen. Ujujuj, så ont det gjorde. Hon blev liggande i åtminstone en minut i rena förskräckelsen, innan hon kvidande kravlade sig uppför det tiotal trappsteg hon ögonblicket tidigare passerat utan problem. Väl innanför ytterdörren blev Y liggande på hallgolvet med minst en medicinbollstor blå svullnad på vänster ankel. Och antagligen var minst en lårbenshals bruten. Stackars tant Y! Det var med hjärtat i halsgropen hon lyckades ta sig upp för att tvingas skåda förfallet. Men det enda som syntes var lite, på ytan, uppfläkt hud på ovansidan av foten. Inte ett spår av den blå medicinbollen. Och Y som tänkte brista ut i storgråt hejdade sig, lite lätt förlägen. Så ont, och inte ens en svullnad som tack.

Pumpsen låg i framstupa sidoläge på hallgolvet, och fick så ligga kvar, ty nu var det gympaskor som gällde. Ingenting med tillstymmelse till klack skulle få förstöra återstoden av dagen.

Tro’t eller ej, men till jobbet tog sig tant Y utan ytterligare incidenter, men dagen hämtade sig aldrig riktigt.

Möte med två kollegor och en geting – den senare objuden:
Tant Y kunde inte helt slappna av, och när den Gnaget-inspirerade inkräktaren surrade oresonligt nära kollega A, ville Y veta om A var rädd och samtidigt tala om att getingar kan vara farliga, så hon frågade A: ”Är du farlig?”

Slutsats 1: Ett fall från hög höjd (trappa+pumpsklackar) kan ge talsvårigheter.

Tillbaka i säkerhet, bakom skrivbordet på kammaren frågade närmsta kollegan H om inte han skulle kunna få låna tants mobiltelefon, ty han hade glömt sin. Tant fick tillbaka telefonen efter mindre än minuten, men satt då redan djupt försjunken i sitt eget. Då ringde telefonen. Y svarade, och mannen i andra änden sa ”Hej Y, det här är J, du ringde mig.”.
Y svarade oförstående: Nä.
J sa: Jo…men alltså, för bara nån minut sen.
När H hojtade i bakgrunden, insåg Y att samtalet skulle kunna vara den person H försökt få tag i under den knappa minut han lånat luren.

Slutsats 2: Ett fall från hög höjd (trappa+pumpsklackar) kan ge orimligt dåligt närminne.

Tant Y tyckte att det nu fick vara nog med oangenäma situationer, så hon for hem och drog nåt gammalt över sig.

Sagan om den fantastiska pizzan

>Och så var det då återigen bevisat vilken restaurang det är som äger stan. Om och om igen visar de sin storslagenhet i smakkombinationer som får smaklökarna att slå kullerbyttor i ren eufori. Jag åt en blandsvamppizza till förrätt – rekommenderad av servitrisen med det fina halsbandet. Hon sa att den blivit utsedd till Nordens godaste pizza, vilket naturligtvis gav mig skyhöga förväntningar. Men alltså, den var så god … Jag tänker inte försöka mig på att förklara hur god – den måste upplevas! Allt annat vore dumheter. Lilla A, du hade börjat gråta.

Det var en härlig kväll på en fantastisk restaurang, som är precis lika mysig nu som före branden. Först ett glas Champagne och sen ett rött italienskt vin – Valpolicella Ripassa. Ja, och så all god mat. Allt var liksom på topp – som upplagt för en sen kväll på stan. Och vad händer? Ylva somnar :o( Ridå.

Grodor och typer i landslagsdräkt, men fortfarande ingen Larsson …

>Sent, jag vet, men det är språkpolisen i mig som står med tummarna inkilade i armhålarna (sådär som Kling & Klang … och en viss granne) och bara måste skriva.
Jubileumsmatch idag på Ullevi mellan Sverige och Frankrike (2-3). En mycket väl genomförd match där Sverige stod upp förvånansvärt bra mot ett Frankrike som visserligen tycktes ha tagit ut segern i förskott. Men det skulle inte bli så lätt, visade det sig, främst tack vare en Henke Larsson i storform, och en Kim Källström på helt rätt position. Bra Lagerbäck, det tog bara en sisådär 8 år. Och *snyft snyft snörvel*, nu verkar turen ha kommit till en annan stackare – det var först i matchens 82:a minut, då Sverige gjorde sitt femte byte i form av Samuel Holmén, som jag insåg det jag borde ha förstått hela tiden – att Sebastian Larsson faktiskt inte fanns med i truppen den här gången; han hade väl känning i ett lår eller en vad, eller så ville Birmingham inte släppa honom … Jag avbröts i mina funderingar över kommentator Henrik Strömblads röst: ”… och Sebastian Larsson sitter kvar på den svenska bänken.” Snälla Lars Lagerbäck, vad sysslar du med?! Jag är oförstående, fast som svenska-landslaget-fan, ganska van vid det här laget, jag menar, jag tvingades ju genomlida Lars-Tommy-tiden. Hu!

Pock pock (Ja, hur låter det då, när någon pockar på ens uppmärksamhet?!)
Nu har språkpolisen väntat på sin tur länge nog:
Några obestämt grönaktiga grodor hoppade ur kommentator-expert-tri … eh ja, kommentator-trion. Det började med att Markus Berg var en spelare av internationellt typsnitt. Jag såg för mitt inre ett gäng kantiga bokstavstyper med siffror på ryggen tampas om bollen. ”Arial, passa mig då, för helvet…ica”. Antingen är man väl av internationellt snitt, eller på sin höjd av internationell typ – inte av internationellt typsnitt(?!) *fniss*
Det andra som hände var att Henry gjorde en ”världsklack” fram till 3-2-målet. Jag vill tro att Bosse, den s.k. experten, skulle säga ”världsklassklack”, men det blev en lax för mycket i laxasken.
Efter matchen när Johan Mjällby skulle utvärdera det nya spelsystemet, fick han frågan (ungefär): ”Och 3-5-2, är det något vi ska fortsätta med?”. Svar: ”Ja, i anfallet alla dar i veckan, men tre i backlinjen, njae.”
Och jag som trodde jag kunde fotboll.

En sprucken Speedo = en sprucken OS-dröm

>OS ja, puh! Fantastiskt och grymt – i en salig OCH osalig känsloröra. Hu. Mina nagelband är för länge sedan nedbitna och min hatt uppäten.

Tessan i morse … Timmar, dagar, månader och ja, år av förberedelser och minutiös uppladdning. Och vad händer? Baddräkten sprack, och likaså OS-drömmen, för vips så var det över. Närmare bestämt en knapp minut senare. Behöver jag slå upp ”besviken” i SAOL, eller vet vi redan vems bild vi möts av?

Förstå vad dedikerad, fokuserad, koncentrerad man måste vara för att träna inför ett mästerskap. Vilken vilja och envishet! Jag är full av beundran – och faktiskt även halvfull av förundran. För tänk vad mycket som kan gå fel, och då menar jag inte bara under själva tävlingsmomentet, utan även under de så viktiga timmarna före: en fluga stör dina exakt uträknade 7 timmar och 32 minuters nattsömn, du slår tån i badrumströskeln, en frukostflinga sätter sig på tvären … Du ska pricka in formtoppen till det där specifika tillfället då det gäller – en dag då allt måste stämma. Ett felsteg eller feltänk och du är ute ur leken. Men det räcker inte ens med att allt stämmer för dig – en sprucken Speedo eller en 100-meter-häck-löperska i hälarna, förlåt, PÅ hälarna – och allt är förbi. Ingen återvändo. Tillbaka till gymmet och löparbanan. Bättre lycka nästa gång.

Nä fy! Not for me. Kyparn, ett glas rött till, tack!

Stockholm i mitt hjärta

>

En sommarkväll på Gondolen med kära nära:
Vi äter hjort (ja pappa, jag vet: gjort är gjort :D )
och grillad hälleflundra och vårkyckling med tryffelrisotto.
Jag säger som Sigge: Men det här var ju inte äckligt.
Vi dricker rött vin. Pinot Noir faktiskt. Jag säger som Sigge …
Vi ser ut över Stockholm, i solnedgången. Vilken vy! Magiskt!

(A oui, jag har dragit i mättnadsreglaget, men bara en aning)

>Det är så jag säger det

>

En solig tisdag i juli: Grönan med lill-Sigge och Stella, syster, m och p. Sigge drog i väg kors och tvärs med moster i släptåg. Trappor är roligt, tycker Sigge. Sådär tycker moster.
Efter ca en veckas kö till Nyckelpigan sa Sigge: Jag är skeptisk.
Du behöver inte, om du inte vill, sa mormor och moster.
Men Sigge ville åka. Han klamrade sig fast vid mormor, i sista vagnen – likt ett smått besatt Madonna-fan.

Sigge tyckte Nyckelpigan var rolig – efteråt.

I kön till veteranbilarna:
- Va!? Heter han Sigge?
Moster kisade upp mot – Håkan Hellström. Hans son heter likadant.
- Det är inte Sixten eller något sånt, utan det är verkligen Sigge han heter? fortsatte han.
Jag har faktiskt aldrig hört nån som heter så, förutom min.

Vi pratade medan kön ringlade sig framåt. Passade på att slå upp ”ödmjuk” i SAOL, och mycket riktigt – där var han på bild.

De är födda samma år – Siggarna, men mosters Sigge i okt och Håkans Sigge i dec.

Jag gillar dig, Håkan. Mycket. Det är så jag säger det.

» Håkan Hellström: Det är så jag säger det (Instrumental)

>Bio? Ja, till slut …

>Hola! I går såg jag ”Sex and the city” – filmen alltså. Ger den 4+. Har inte varit på bio sen … ja … Dackefejden. Det var med hyfsat blandat resultat – grym film, men jösses … vad håller Heron City på med?! Det regnade här i Stockholm igår (Nej Carola, igår, inte idag.) och det är en hejdlös underdrift att påstå att det bildades köer fram till biljettkassorna. Och, håll i er nu kamrater, det var inga vanliga biljettkassor. Nej, i Heron City har man löst det så fint att man köper biljetter och godis i samma kassa. Allvarligt, hur tänkte ni då, ni som bossar över Heron? Det är ju helt idiotiskt! Nåja, fram kom jag efter ett par veckor, och biljetter fick jag. Tack för det alla barn!

Jag älskade som sagt filmen, och den stora duken gör ju faktiskt att man lever sig in så till den milda grad … Hade gärna suttit kvar i två och en halv timme till, utan problem. Och visst är jag smått chockad över hur snabbt man kan ta sig mellan världens storstäder i dag; från ett glammigt Manhattan med en härligt röd Cosmopolitan i handen till ett småkyligt parkeringshus i utkanten av Stockholm med en urdrucken Coca Cola under armen …