Kategoriarkiv: Vin

And the dinner is …

Det är så lustigt det där med årsskiften och mat: årets sista dag är det alltid finmiddag, medan årets första alltid stavas fulmat. Eller, kanske inte så lustigt egentligen, utan bara helt naturligt – när en stått och kämpat livet ur sig kvällen före vill en av förklarliga skäl göra så lite som möjligt dagen efter. Och nyårsdagen är verkligen årets ”dagen efter”.

Här nedan en studie i mat – valda nedslag från nyårsafton fram till igår. Och eftersom alla vet hur en Capricciosa med tillhörande Coca Cola ser ut skippar vi just den bilden.

20130104-142834.jpg
Nyårsmiddagen, bestående av sjötunga med blomkålspuré och spenatfräs med chili, bjöds hemma hos mästerkockarna L och A. Helt ljuvligt! Själva behövde vi inte lyfta ett finger. Icke desto mindre blev det pizza dagen efter.

20130104-142850.jpg
Thaikväll extra allt hos A och M, med vårrullar, biff- och nudelsallad och en vegetarisk soppa.

20130104-142908.jpg
 Till efterrätt den smarrigaste av cheesecakes med hallonsås.

20130104-142917.jpg
Svamppasta med ett glas Amarone. Inte illa alls!

Och ikväll blir det mys med syster, svåger och småsmulorna. Och då vankas syrrans underbara fisksoppa med aioli och gott bröd … Och bubblor såklart :-)

Wining and dining är livet! Smaklig spis resten av år 2013!

Lill-tisdag

Jag står och sorterar mina blogguppslag i en del av hjärnan medan en annan kämpar med att få mina händer att skölja middagslaxen. När jag vaknar upp ur dagdrömmeriet ser jag mig själv ovanifrån stå där vid diskbänken som ett fån med en blick som säger ”Och nu då?”

Sambon ser så där van ut som husfrun som plockar upp sin late makes strumpor från golvet för femtioelfte gången, och säger:

Du måste planera din matlagning.

Räcker mig en tallrik och fortsätter:

Mise en place, kallas det.

Det vet jag en som är en fena på, tänker jag, och syftar på Mikaelas käresta. Själv gör jag inte så, men tycker ändå att jag planerar min matlagning, utom ikväll då möjligen ;-) Jag ser till att hacka och skölja när något annat kokar upp eller fräser (inte sambon då) för att spara tid. Hur gör du när du lagar mat?

Jag halkar in i mitt drömska flow igen och tänker på ärtgrytan som vi åt till middag igår, och hur lämpligt det varit om jag råkat tappa påsen med gröna ärtor på ICA-golvet – bara för att i nästa blogginlägg få skriva ”Synd på så rara ärtor”.

Långt borta hör jag sambon nämna något om Champagne, och jag är plötsligt alldeles jättenärvarande igen.

- Va, idag? För att det skulle passa så bra till fisksoppan. GÄRNA! Det är ju ändå …

- Lill-tisdag, fyller sambon i, och närmar sig kylskåpet med sällan skådad iver.

Jag tänkte kanske mer på ”lill-lördag”, som jag kallar alla dagar utom fredag, lördag och söndag, för att … det behövs. Mentalt. Ibland. Det var antagligen med det färskt i minnet som ”Lill-tisdag” dök upp i faggorna. Det låter inte särdeles bombastiskt, men från och med nu är det så vi kommer att benämna våra tisdagar. Vi har, helt omedvetet, två veckor i rad just på tisdagarna lyxat till det lite extra.

Lill-tisdag alltså.

Nä hörni, nu måste jag sluta, och istället ägna mig åt min Champagne, så den inte dunstar ;-)

   
Syrrans sjukt goda fisksoppa och ännu ej dunstat bubbel.

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Yet another wining & dining post

Ikväll korkades den upp – den DÄR flaskan, vars innehåll där och då, i Champagne, fick oss att himla med ögonen i ren extas.

Amour de Cuvée, med sin unika sammansättning av lika delar Pinot Noir och Pinot Meunier – svarta druvor som har pressats med finess, så sakta att skalen inte givit färg åt saften.

Bubblorna sprudlade från botten upp till ytan, med sällan skådad iver. En sipp senare, en nick i samförstånd, var vi återigen golvade – helt eniga om att det här både var och är favoriten bland alla.

Den här Champagnen passar dessutom utmärkt till kött, vilket inte gör mig ett dugg, eftersom kött kanske är det bästa jag vet.

Och här kommer bildbeviset:

 

 

Ja, vi var ju tvungna att kolla hur Amour de Cuvée trivdes ihop med jordgubbar också.

För mycket snack om Champagne? Vadå rå, låt mig få njuta lite av det här, jag har för fasicken inte badat en enda gång i år! :-)

Och så Paris!

Vi hade bävat för Paris hysteriska trafik, men blev positivt överraskade. Nåja, nog är den hysterisk alltid, men det var inte så vansinnigt som vi från början trott. Men oj, vilken oordning! Man ska inte låta sig luras av antalet uppkritade filer – de åtföljs inte det minsta. Parisarna tutar och tränger sig förbi som om det vore det mest självklara i världen. Vid ett tillfälle blev jag så till mig av frustration och fick så brått att hejda en bilist att jag körde handen rätt in i rutan, innan jag hunnit öppna den helt. AJ, vad ont det gjorde. Resten av resan satt jag lätt förlägen tillbakalutad i mitt passagerarsäte.

Efter många om och men hittade vi hotell för natten – då hade klockan hunnit bli 22.30, och det enda i matväg som fanns tillgängligt var en rätt trist hamburgerhistoria.

Dagen efter var vi vid bättre mod och letade upp ett Ibis på Rue Lafayette, ett stenkast från Operan. Hotellportieren var overkligt otrevlig och osympatisk att jag inte kunde hålla igen:

Be nice, mister!
- Excuse me?! svarade han och spände ögonen i mig.
– Gulp, tänkte jag, men vek inte ner mig, utan upprepade orden.

Han mumlade något och fortsatte med det han höll på med.

Vi stötte på flera ohyfsade människor under våra två dagar Paris, men även en hel del trevligt folk, som hjälpsamma visade vägen eller åtminstone svarade på tilltal.

Eftersom jag och sambon varit i Paris en gång tidigare och sett de större sevärdheterna, tog vi det lugnt och flanerade mest runt. Vi hängde lite i Saint Germain, som vi blivit tipsade om, och en utekväll i Marais hann vi med. Åt sniglar, det gjorde vi också. Nåja, jag och Markus i alla fall. Det var riktigt gott, särskilt den härliga persilje-och-vitlöks-guckan som snäckorna var fyllda med. Sniglar liknar bläckfisk till konsistensen, men tänk inte! Och titta för guds skull inte. Markus både tänkte och tittade, och skymtade snigelspröten. Då var det tack och hej, hur mycket ”DELIKATESS” det nu än är.

Uppe vid Sacre Coeur satte vi oss med varsitt glas utan bubblor – resans första. Bakom våra solglas tittade vi på den hop med människor som strosade runt bland konstnärerna på torget. Vi småpratade och myste på så mycket vi bara orkade.

En rajd till Notredam hann vi också med – denna magnifika byggnad!

Vad mer? Jo, lite shopping blev det också. För min del i form av ett par Guccibrillor, som satt som gjutna på näsryggen. Nedsatta till halva priset, 800 bagis(!) Tack för kaffet! Överkomligt, får man ändå tycka ;-) När jag på lätta fötter skuttade ut ur butiken, fick två japanskor syn på min guccikasse och sprang nästan omkull mig i sin iver. Ville titta vad som fanns däri och veta hur jag i mina slitna jeansshorts haft råd med sådana dyrgripar. Inte otrevliga på något sätt utan rara, vänliga och glada. Innan jag ens hunnit uttala ordet ”REA” var de borta.

Morgon nr 3 lämnade vi Paris och körde till en outlet 35 min utanför stadskärnan: ”La Vallée Village”. Där fanns de flesta dyra märkena, men mycket till fynd blev det knappast även om plaggen var nedsatta någon eller ett par tusenlappar, de kostade ändå en miljard.

Vid 14.00-tiden var vi på väg hemåt mot norra Europa, och inte förrän 01.30 hittade vi ett hotell värt namnet, och då hade vi hunnit till Lübeck. Vid det laget var vi totalt tömda på energi, men trots det hade jag svårt att somna, då mina armar och ben var så rastlösa att det kröp i hela kroppen. Att dela Autobahn med ett gäng nonchalanta långtradarchaffisar mitt i den tyska mörka natten, som för säkerhets skull bjöd på en långdragen regnskur, är ingenting jag rekommenderar. Stundtals såg vi ungefär ingenting, och det kändes verkligen inget vidare, men det löste sig som sagt till slut, till det bästa.

I höjd med Sveriges vackraste vy, Vättern vid Brahehus, tryckte jag ner gaspedalen lite extra för att liksom fira känslan av att vara hemma efter en, vad det kändes, evighetslång tillbakaresa från Frankrike på ojämna semesterstinna Europavägar – efter ett par utdragna timmar på ett nattsvart och blött Autobahn, och ett monstruöst vägarbete i Köpenhamn som pga. total avsaknad av guidning skapade enorm frustration.

Men så här i efterhand spelar detta ingen som helst roll, lika lite som våra möten med skrattretande otrevliga människor gör det, den extremt dåliga skyltning som franska vägar (inte) erbjuder, eller den förvånansvärt mediokra mat som stått till buds. Inget av detta lyckas sänka helhetsupplevelsen! Vi har haft en alldeles fantastisk vecka i Champagne och Paris tillsammans med våra kära Markus och Fredrik!

Gulddruvornas rike, del II

Kvar att förtälja från vistelsen i Bubbelland är besöken hos de små Champagneproducenterna, där vi stannade, ringde på dörrklockan och höll tummarna för att någon var hemma.

Hos en familj, Gouive pere et fils (Gouive far och söner), möttes vi av hundskall, men snart dök farmor Gouive upp på gårdsplanen i blommig tröja, ett välkomnande leende och med en glimt i ögat. Hon meddelade att varken far, söner eller frun i huset var hemma, men att hon med glädje skulle visa oss runt.

När hon visat oss etikettmaskinen hämtade hon fem glas, ett till sig själv också, och en etikettlös butelj och bjöd oss att smaka på gårdens Champagne. Hon var så söt, den lilla tanten!

När vi bestämt oss för vad vi ville köpa med oss förpackade hon flaskorna med van hand och stod sedan i dörröppningen och vinkade av oss.

På en annan gård, Dénis Frezier, kom en rund liten gumma och visade oss in i en liten men charmant vinkällare. Där satte vi oss på pallar runt en vintunna och smuttade på tre-fyra olika sorter. Det slog mig att, trots sin ringa årsproduktion på 3000 flaskor per år accepterade de kontokort och tycktes väletablerade på bygden.

Den sista gården vi besökte var Alain Waris, och här öppnade ytterligare en dam i blommigt. Hon slog upp fönstret på vid gavel och frågade om vi avsåg köpa något?

Självklart! svarade vi uppriktigt.

När vi skakat hand berättade hon att det kommer förbi folk för att bara dricka, utan någon som helst avsikt att köpa, och att det var därför hon ställt frågan.

Hos Alain Waris hittade vi en riktig pärla – en vintagechampagne med druvor från en och samma skörd för över 50 år sedan(!)

Innan vi lämnade frågade vi hur länge man kan ha en oöppnad champagne liggande innan den är out-of-date.

Svaret kom blixtsnabbt:
I max 2 år, men det bästa är att dricka upp snabbt och komma tillbaka.

Bland all kunskap vi berikats med under våra fyra dagar i Champagne, är en del viktigare än annat att hålla i minnet, till exempel att Champagne inte ska förvaras i kylen, utan mörkt i rumstemperatur, och inte ska kylas förrän man ska dricka den. Och då är långsam kylning i ishink det bästa, men kylen går också bra.

Med det bredaste av leenden begav vi oss sedan mot Paris och två dagar av storstadsliv.

Oj, höll på glömma att berätta om det sjukaste jag varit med om: en dag när vi var i Reims, Champagneregionens största stad, tornade molnen upp sig och bytte färg till svart. Sedan kom tidernas skyfall. Det fullkomligen öste ner. Som tur var hade vi hunnit till bilen och var på väg tillbaka till vår by, Cramant. Plötsligt hörde vi en smäll, som om någon kastat en sten mot bilen, och i nästa sekund haglade det iskristaller stora som ärtor. Markus satt med armen höjd som för att värja sig. Själv satt jag och panikfnittrade. Det var riktigt läskigt! För att ni ska förstå hagelskurens styrka kan jag berätta att vi hittade en buckla i lacken efteråt.

A tout a l’heure!

Gulddruvornas rike – en reseskildring

Champagne var precis så som jag önskat och förväntat mig: vindlande vägar genom små byar, dignande vinrankor, sagolika vyer, smaksensationer i form av sprudlande bubblor, och ett klädsamt lugn.

Franskan gick över förväntan – alla tider på dygnet utom på morgonen, men då pratar jag å andra sidan inte ens svenska flytande, som Markus så fint uttryckte det.

Vi anlände till Eric Issellée Chambres d’hôtes, vilket betyder Bed & Breakfast på … svenska. Ja, fråga Google Translate!

En hyfsat snorkig Madame Issellée på 30+ hälsade oss välkomna, visade oss rummen, frågade vilken tid vi önskade frukost och drog igenom vad som gällde i övrigt. I kylen låg ett gäng buteljer utan etiketter med gårdens egenproducerade Champagne, och med priset skrivet i vitt direkt på flaskan.

Jag ställde mig i dörröppningen till terassen och blickade ut över fälten, som var minutiöst planerade och planterade – vinrankor så långt ögat nådde. Lyckan tog tag i mig och svängde mig runt i en valsliknande dans.

Vi installerade oss, hämtade picnickfilten i bilen och tog med oss en flaska bubbel ut i trädgården. Där och då började vårt franska äventyr.

Vi hade dessförinnan genomgått ett tre timmar långt helvete för att hitta dit, och i 40-gradig hetta åkt av och an, frågat oss fram på trevande skolfranska, och bit för bit tappat tålamodet. Tanken på vår ankomst till ett hysteriskt Pisa sommaren 2006 höll en tröstande hand på min axel och hindrade mig från att brista ut i gråt. I elfte timmen fick vi en detaljerad vägbeskrivning uppritad på papper av ett mycket hjälpsamt gammalt par, och kunde till slut hitta rätt.

Dagarna som följde kommer jag att behålla i minnet för resten av livet. Vi åkte på Route de Touristique du Champagne och fann pärlorna bland de lite större Champagnehusen i regionen Côtes de Blancs. Vi lärde oss om Champagnens historia och om balansen mellan de olika druvsorterna i regionen: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier.

På gården Duménil möttes vi av en sympatisk tjej som tog hand om oss på ett mästerligt sätt. Vi köpte med oss flera delikata flaskor därifrån – och den mest speciella var ”Amour de Cuvée”, som vi kom att kalla ”köttchampagnen”, då den trevliga fransyskan förklarade för oss att den passade extra bra till kötträtter. Den är unik i sin sammansättning av enbart svarta druvor: 50% Pinot Noir och 50% Pinot Meunier. Och smaken? Gudomlig!

En annan favorit blev byn Hautvillers, där Dom Perignon föddes, levde sitt liv och begravdes. Vi fick lära oss att Dom Perignon anses som grundare av drycken Champagne, då han av en händelse upptäckte att kolsyra i vitt vin var något alldeles extra. Det sägs dock att det finns belägg för att man drack bubblande vin långt före hans tid.

I Hautvillers besökte vi champagneproducenten Joseph Desruets, som fortfarande använder den gamla metoden för att pressa druvor. Den unge sonsonen visade oss vinpressen, och tog oss sedan med till provsmakningen, Dégustation. Han snålade inte på bubblorna, och smuttade även själv tillsammans med oss. Han var otroligt vänlig och ivrig att berätta för oss om de olika Champagnesorterna, detta trots sin begränsade engelska. Just detta med skrala engelskakunskaper var något vi möttes av vid åtskilliga tillfällen under våra dagar i Frankrike. Även yngre människor har besvärat ryckt på axlarna när vi ställt en fråga på engelska. Därför har min skolfranska kommit väl till pass, och faktiskt funkat riktigt bra!

På Joseph Desruets köpte vi, förutom den traditionella Champagnen och den vackra roséchampagnen även ett sött vin. I Frankrike dricker man den som apértif dvs. före maten, med en isbit i, men jag tror det passar lika bra till desserten.

Vi återkom till Hautvillers ytterligare en gång efter detta lyckosamma besök. Då satte vi oss på Café d’Hautvillers, som är känt för sin makalöst goda chokladglass. Vi beställde varsin kaffe, och jag och Fredrik mumsade i oss en skål av den berömda glassen – alltmedan solen log mot oss. Sedan flanerade vi uppför backen till G. Tribaut, som erbjuder Champagnes vackraste utsikt – och underbara bubblor, ska tilläggas. Härifrån köpte vi med oss 6st flaskor av samma sort.

Efter fyra dagar i Champagne styrde vi kosan mot Paris. Mer om detta och fler bilder kommer senare.

Á bientôt!