Kategoriarkiv: Vardagsrealism

När Q-Park återigen bevisade sig vara frukten av ett uselt politiskt beslut

Jag kommer ut från jobbyggnaden efter en lång dag – klockan närmar sig 21.30 och jag ilar mot bilen, som står parkerad lite längre bort, på den parkering där P-skiva krävs och där man får stå i 8 timmar (om man är snäll). Jag är trött, men nöjd med mig själv, och är i full färd med att klappa mig själv på egen axel när jag upptäcker det – det där gula helvetet under ena torkarbladet. Jag ba ??? Sen börjar jag räkna timmarna och inser att de överskrider maxantalet med ett par timmar. Enligt regelverket en trafikförseelse, men P-skivan står på 10.30, vilket ju betyder att jag inte missbrukat parkeringsplatsen på något sätt, exempelvis inte stått där över natten och således inte använt den som långtidsförvaring av fordon. Jag ser mig omkring – resten av parkeringen gapar tom. Oj, vilken fara och vilket monstruöst hinder jag är för mina medtrafikanter, tänker jag innan jag sliter åt mig boten och irriterad makar mig in bakom ratten.

Då först inser jag att överträdelsen inte alls består i att jag överskridit maxantalet timmar man får stå på parkeringen. Nej, förstår ni. Eller, gör ni det? Jag gör det i alla fall inte.

Kolla på den här bilden:

Om ni inte ser ut som fågelholkar alternativt just i detta nu letar efter era hakor på golvet, så … titta igen!

Nu börjar min hjärna gå på högvarv: det är en P-skiva det handlar om, och jag är alltid noggrann – överdrivet noggrann. Sannolikheten att jag skulle ha vänt skivan åt fel håll, eller, helt osannlikt, upp-och-ner är i princip lika med noll. Men även om jag gjort det … Seriöst, kompis, prova att röra lite på nacken. Jag drar den spontana slutsatsen att det inte tycks vara enbart Sveriges intelligensreserv som samlats inom en och samma yrkesgrupp, utan även Sveriges Stelopererades Riksförbund.

Men jag vet – vet ju att samhället inte ser ut som det borde – att folkhemsvärderingarna över tid övergått mer och mer i egotrippar och dollargrin, vilket bland annat resulterat i privatiseringar.

Jag noterar beloppet. 400. A ja, det kan jag leva med. Det är inte beloppet som svider, som skaver, som provocerar, det är vetskapen om det samhällsgissel som ligger bakom det här jävelskapet – bakom de enögda paragrafryttarna till P-personal.

Privatisering, som sagt.

Hur har vi hamnat här? frågar jag mig. Vissa saker ska man inte kunna tjäna pengar på. Se bara vad som hänt med vården. Så fort det finns möjlighet att tjäna pengar så förblindas tyvärr allt för många. Hur kunde någon någonsin tro att om ett företag går bra används vinsten till att investera i verksamheten, utrustningen och lokalen. Så naivt, så utopiskt. Trist, men sant.

Det aber som stavas parkeringsbolag går naturligtvis inte att jämföra med vården, men likväl är det en nagel i ögat, och en vass omanikyrerad sådan.

P-vakter finns som en kontrollfunktion för att reglera den situation som uppstår med många människor och många bilar på en geografiskt begränsad yta; för att helt enkelt undvika kaos.

När det uppdagades att Q-Parks personal faktiskt får provision för varje utställd bot, föll pusselbitarna på plats. Det förklarade varför det utfärdas böter för den ena obetydliga förseelsen efter den andra.

För en tid sedan fick vi en bot för att vi ställt oss för nära ett övergångställe – 9,58 meter ifrån. Visst, lagen säger minst 10 meter, men någon jävla måtta får det väl ändå vara! Vi utgjorde inte på något sätt en fara för våra medtrafikanter, skymde ingen sikt, stod inte i vägen. Det vi gjorde var att vi stod en halvmeter för nära.

Se till samhällsnyttan som det var tänkt, och sluta mäta muskler i pengar! Det här börjar likna en fars!

Utvärdera och gör upp med politiskt dåliga beslut – gör om, gör rätt!

Men, säger repliken, privatisering öppnar ju för valfrihet.
Ja men, herregud, svarar jag, vad är det för urvattnad valfrihet som radar upp det ena usla alternativet efter det andra, där den uppenbara drivkraften är att tjäna pengar – suga ut så mycket det bara går av verksamheten. Jag har hellre ETT bra alternativ än elva dåliga.

Q-Park bevisar med mer än önskvärd tydlighet vad som händer i allt för många fall när det finns ett vinstintresse.

Det jag vill säga har ni redan förstått, men det tål att sägas igen och igen:
Förstatliga det som förstatligas bör!

Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!

Men … CHECK?

När jag tidigare idag var och handlade och var i full färd med att knöka in Volvon i en ficka på ICA Kvantums proppfulla parkering, upptäckte jag en skylt i bakrutan på bilen framför.

”Barn i bilen”, stod det.

Bra då vet jag, för annars hade jag tänkt dundra in i er bakifrån med full kraft. Eller vadå?

Vad vill man säga med en sån skylt? Hej, vi är one big happy family, bara så att ni vet.

Snacka om oviktig information.

Tant Y och den förbannade halkan

Alltså, jag älskar snö! När det faller så där mjukt, täcker det grå med vitt duntäcke – stora drömskt fallande flingor. Känns som om jag sitter i en liten fjällstuga, framför den öppna sprakande spisen med raggsockorna upptjorvade längs vaderna. Varje gång likadant. Måste vara mysfaktorn.

Men det som är så vacker och mysigt ena stunden, kan i den andra bli en fara för ens liv. Åtminstone om man heter Tant Y och är en hopplös halkmoster. Igår drattade jag på ändan – igen. Vissa blir full i skratt när de går omkull, tycker det är lite pinsamt och ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett något. Inte jag – jag blir högröd i ansiktet av ilska, spottar, fräser och svär – långa haranger svarta grodor om den lömska nysnön som täcker blankisen, om Sverige och det här jävla vädret och väglaget – ena dan regn och 10 plusgrader, och den andra snö och 10 minus.

Men det är mest under tiden det gör ont som jag är sådär arg – när det bränner i de uppskrapade handflatorna, värker i handleden och bultar i det ömmande blåmärket på låret. Sen byter ilskan fokus och ger sig på mig – mässar om hur klantig jag är, och om min hopplösa oförmåga att hålla mig på benen.

Jag minns en gång för ett par-tre år sen, när jag ofta tog tuben till jobbet efter 20 minuters promenad. En dag halkade jag inte mindre än 11 gånger under denna promenad – jag började räkna efter tredje rundpallen. Svordomarna som följde räknade jag däremot inte. Det var snorhalt och jag hade inte en endaste traktorräffla i min sula – den var helt slät. Men jag tänkte att om jag går försiktigt …

Hur har det gått för er i vinter?

Lill-tisdag

Jag står och sorterar mina blogguppslag i en del av hjärnan medan en annan kämpar med att få mina händer att skölja middagslaxen. När jag vaknar upp ur dagdrömmeriet ser jag mig själv ovanifrån stå där vid diskbänken som ett fån med en blick som säger ”Och nu då?”

Sambon ser så där van ut som husfrun som plockar upp sin late makes strumpor från golvet för femtioelfte gången, och säger:

Du måste planera din matlagning.

Räcker mig en tallrik och fortsätter:

Mise en place, kallas det.

Det vet jag en som är en fena på, tänker jag, och syftar på Mikaelas käresta. Själv gör jag inte så, men tycker ändå att jag planerar min matlagning, utom ikväll då möjligen ;-) Jag ser till att hacka och skölja när något annat kokar upp eller fräser (inte sambon då) för att spara tid. Hur gör du när du lagar mat?

Jag halkar in i mitt drömska flow igen och tänker på ärtgrytan som vi åt till middag igår, och hur lämpligt det varit om jag råkat tappa påsen med gröna ärtor på ICA-golvet – bara för att i nästa blogginlägg få skriva ”Synd på så rara ärtor”.

Långt borta hör jag sambon nämna något om Champagne, och jag är plötsligt alldeles jättenärvarande igen.

- Va, idag? För att det skulle passa så bra till fisksoppan. GÄRNA! Det är ju ändå …

- Lill-tisdag, fyller sambon i, och närmar sig kylskåpet med sällan skådad iver.

Jag tänkte kanske mer på ”lill-lördag”, som jag kallar alla dagar utom fredag, lördag och söndag, för att … det behövs. Mentalt. Ibland. Det var antagligen med det färskt i minnet som ”Lill-tisdag” dök upp i faggorna. Det låter inte särdeles bombastiskt, men från och med nu är det så vi kommer att benämna våra tisdagar. Vi har, helt omedvetet, två veckor i rad just på tisdagarna lyxat till det lite extra.

Lill-tisdag alltså.

Nä hörni, nu måste jag sluta, och istället ägna mig åt min Champagne, så den inte dunstar ;-)

   
Syrrans sjukt goda fisksoppa och ännu ej dunstat bubbel.

Att komma ihåg en sifferkod

Det här med sifferkoder, port-, pinn-, kontokort- etc, är verkligen en historia för sig. Alla har vi våra sätt att hålla dem i minnet, och alla sätt är bra utom de dåliga, sägs det ju, men jag vet inte, jag.

Jag tänker på mitt favoritnummer plus 2, och sen på mormors födelsedag.

Årtalet då jag åt mitt första ostron följt av Foppas tröjnummer.

Allvarligt, hur ska man komma ihåg om det var favoritnumret först och mormors födelsedag efter det? Och hur minns man hur man tänkte? Vadå favoritnumret plus 2? Hur ska jag minnas att det är just plus två?

Hur gör ni för att komma ihåg alla livets sifferkoder?

Knasigheter

Många är de avsteg från logikens alla regler som gör sig gällande i våra liv. Eller är det bara i mitt?

Är jag den enda högerhänta som inte kan göra så här med högerhanden – men helt obehindrat med vänsterhanden?

20111127-135846.jpg

Och varför kan jag bara blinka med vänster öga? Är det förresten att vara enögd? När jag försöker knipa ihop höger öga följer det andra med per automatik.

Och varför är det så att jag älskar ägg innan och under tiden jag äter dem, men tycker att det är bland det äckligaste som finns med urätna äggskal?

Ge mig styrka, medmänniskor! Säg mig att det inte bara är jag.