Kategoriarkiv: Vänner

Ögonblicksbilder i vinterprakt

Med rosenrödfrusna kinder och varmt hjärta drar jag igen ytterdörren bakom mig efter en långpromenad med vännen M. och en stor lufsigt lockig portugisisk vattenhund.

Det färska minnet av hur vi just gått snövita vägar fram och njutit av eftermiddagssolen får mina ännu stelnade mungipor att peka uppåt – förnöjt, lyckligt.

Det är lat söndag i början av januari. M. och jag går på strövtåg i traktens vackra villakvarter och drar in den kyliga men krispigt friska luften – låter den fylla våra lungor och andas ut koldioxidfyllda moln av ånga. Förtroligt språkandes, med minusgraderna bitandes i kinderna.

På höjden, där utsikten över nejden är som ljuvligast, stannar vi. I blickfånget ett vykort. En stillbild av ett landskap där havet annars böljar, men nu knappt märkbart istäckt ligger stilla – som fruset mitt i en våg.

Det är ogreppbart vackert! Omöjligt att ta in i sin fulla prakt. Vyer av det här slaget kan inte förevigas. Med kamera inte tillnärmelsevis. Inte ens näthinnan har en chans att i efterhand frammana en rättvis minnesbild – det måste upplevas där och då, i stunden, för att alla sinnen ska få fritt spelrum med målarpenslarna. Nyanser, övergångar, konturer. Och synintrycket, känslan, doften. Så fulländas ögonblicksbilden.

Vi står där. Länge. Och bara tar in.

– Tänk morgonkaffe på den balkongen!
M. pekar. Jag nickar drömskt.

På väg därifrån passar vi på att, högst blygsamt och respektfullt, hata de som har möjligheten att bo så här.

Den tillfälliga avunden övergår i skratt. Ett innerligt. Harmoniskt. Livfullt.

Blickar i samförstånd. Vänskap är rikedom.

Höstpasta, fin 40-åring och Zlatan

Helgen kunde ha börjat sämre: Tagliatelle med blandsvamp och ett mustigt glas Amarone. Och Idol. Inte dumt alls för två kvinnfolk i sina bästa år.

 

En 40-årsfest väntade på lördagen, och peppen var stor. Ulle-gulle bjöd in till sin fantastiska boning på Söder, som är en av de mysigaste lägenheter jag upplevt. Så minutiöst inrett, med små hem i hemmet, varma färger och undersköna inredningsdetaljer.

Under kvällen skulle vi med akrylfärg sätta vår prägel på målarduken i lilla V’s rum. Jag svalde hårt och tänkte tillbaka på Markus och Fredriks bröllop förra sommaren, då samma sak stod på agendan. Jag hade lånat en klänning av min svågers tjej – den var helt oanvänd. Skitsnygg. Alldeles bedårande faktiskt. Före bröllopet alltså. Jag glömmer aldrig paniken jag kände när jag upptäckte de där två röda målarfärgsfläckarna. Behöver jag tillägga att de inte gick bort. Det var den klänningen :-( Usch, jag skäms så!

Den här gången var jag dock försiktigare. På målarduken skrev jag ”Own the now” – en modernare, kaxigare och  mindre sliten devis än ”Fånga dagen/Carpe Diem”, men med samma betydelse. Jag räddade också upp ett redan ditkluddat ”Never” med ett ”better”. Never’s upphovsman såg nöjd ut, och sa: ”Där ser ni, ”never” behöver inte innebära något dåligt”.

Efter att ha mumsat i oss den skönaste choklad- och kolatårta någonsin, styrde vi kosan hemåt.

Idag är Zlatan på besök. Vi tittar på Tottenham-Liverpool och bygger lego.

 

Snart middag och ännu mera Premier League hemma hos mamma och pappa!

Livet är gott! Vem tackar man egentligen för en felfri helg! Ödet, gud eller sin familj och sina vänner? Allt utom gud blir mitt svar.

Tjingeling!

Bronsstrumpor!

Stort. Overkligt. Helt tokigt. Ulle kom till jobbet med ett par fotbollsstrumpor på fötterna – fotbollsstrumpor i de svenska färgerna, som varit ingen mindre än Kenneth Anderssons – anfallsgiganten från VM-94. Så fort hon yppat orden smalnade mitt synfält av och det enda jag såg var ”När vi gräver guld-gult” – den finaste gula nyansen jag vet.

Tönt som jag är var jag även tvungen att röra vid dem. Så nu vet ni det.

Vissa dagar är större än andra.

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Gulddruvornas rike, del II

Kvar att förtälja från vistelsen i Bubbelland är besöken hos de små Champagneproducenterna, där vi stannade, ringde på dörrklockan och höll tummarna för att någon var hemma.

Hos en familj, Gouive pere et fils (Gouive far och söner), möttes vi av hundskall, men snart dök farmor Gouive upp på gårdsplanen i blommig tröja, ett välkomnande leende och med en glimt i ögat. Hon meddelade att varken far, söner eller frun i huset var hemma, men att hon med glädje skulle visa oss runt.

När hon visat oss etikettmaskinen hämtade hon fem glas, ett till sig själv också, och en etikettlös butelj och bjöd oss att smaka på gårdens Champagne. Hon var så söt, den lilla tanten!

När vi bestämt oss för vad vi ville köpa med oss förpackade hon flaskorna med van hand och stod sedan i dörröppningen och vinkade av oss.

På en annan gård, Dénis Frezier, kom en rund liten gumma och visade oss in i en liten men charmant vinkällare. Där satte vi oss på pallar runt en vintunna och smuttade på tre-fyra olika sorter. Det slog mig att, trots sin ringa årsproduktion på 3000 flaskor per år accepterade de kontokort och tycktes väletablerade på bygden.

Den sista gården vi besökte var Alain Waris, och här öppnade ytterligare en dam i blommigt. Hon slog upp fönstret på vid gavel och frågade om vi avsåg köpa något?

Självklart! svarade vi uppriktigt.

När vi skakat hand berättade hon att det kommer förbi folk för att bara dricka, utan någon som helst avsikt att köpa, och att det var därför hon ställt frågan.

Hos Alain Waris hittade vi en riktig pärla – en vintagechampagne med druvor från en och samma skörd för över 50 år sedan(!)

Innan vi lämnade frågade vi hur länge man kan ha en oöppnad champagne liggande innan den är out-of-date.

Svaret kom blixtsnabbt:
I max 2 år, men det bästa är att dricka upp snabbt och komma tillbaka.

Bland all kunskap vi berikats med under våra fyra dagar i Champagne, är en del viktigare än annat att hålla i minnet, till exempel att Champagne inte ska förvaras i kylen, utan mörkt i rumstemperatur, och inte ska kylas förrän man ska dricka den. Och då är långsam kylning i ishink det bästa, men kylen går också bra.

Med det bredaste av leenden begav vi oss sedan mot Paris och två dagar av storstadsliv.

Oj, höll på glömma att berätta om det sjukaste jag varit med om: en dag när vi var i Reims, Champagneregionens största stad, tornade molnen upp sig och bytte färg till svart. Sedan kom tidernas skyfall. Det fullkomligen öste ner. Som tur var hade vi hunnit till bilen och var på väg tillbaka till vår by, Cramant. Plötsligt hörde vi en smäll, som om någon kastat en sten mot bilen, och i nästa sekund haglade det iskristaller stora som ärtor. Markus satt med armen höjd som för att värja sig. Själv satt jag och panikfnittrade. Det var riktigt läskigt! För att ni ska förstå hagelskurens styrka kan jag berätta att vi hittade en buckla i lacken efteråt.

A tout a l’heure!

Gulddruvornas rike – en reseskildring

Champagne var precis så som jag önskat och förväntat mig: vindlande vägar genom små byar, dignande vinrankor, sagolika vyer, smaksensationer i form av sprudlande bubblor, och ett klädsamt lugn.

Franskan gick över förväntan – alla tider på dygnet utom på morgonen, men då pratar jag å andra sidan inte ens svenska flytande, som Markus så fint uttryckte det.

Vi anlände till Eric Issellée Chambres d’hôtes, vilket betyder Bed & Breakfast på … svenska. Ja, fråga Google Translate!

En hyfsat snorkig Madame Issellée på 30+ hälsade oss välkomna, visade oss rummen, frågade vilken tid vi önskade frukost och drog igenom vad som gällde i övrigt. I kylen låg ett gäng buteljer utan etiketter med gårdens egenproducerade Champagne, och med priset skrivet i vitt direkt på flaskan.

Jag ställde mig i dörröppningen till terassen och blickade ut över fälten, som var minutiöst planerade och planterade – vinrankor så långt ögat nådde. Lyckan tog tag i mig och svängde mig runt i en valsliknande dans.

Vi installerade oss, hämtade picnickfilten i bilen och tog med oss en flaska bubbel ut i trädgården. Där och då började vårt franska äventyr.

Vi hade dessförinnan genomgått ett tre timmar långt helvete för att hitta dit, och i 40-gradig hetta åkt av och an, frågat oss fram på trevande skolfranska, och bit för bit tappat tålamodet. Tanken på vår ankomst till ett hysteriskt Pisa sommaren 2006 höll en tröstande hand på min axel och hindrade mig från att brista ut i gråt. I elfte timmen fick vi en detaljerad vägbeskrivning uppritad på papper av ett mycket hjälpsamt gammalt par, och kunde till slut hitta rätt.

Dagarna som följde kommer jag att behålla i minnet för resten av livet. Vi åkte på Route de Touristique du Champagne och fann pärlorna bland de lite större Champagnehusen i regionen Côtes de Blancs. Vi lärde oss om Champagnens historia och om balansen mellan de olika druvsorterna i regionen: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier.

På gården Duménil möttes vi av en sympatisk tjej som tog hand om oss på ett mästerligt sätt. Vi köpte med oss flera delikata flaskor därifrån – och den mest speciella var ”Amour de Cuvée”, som vi kom att kalla ”köttchampagnen”, då den trevliga fransyskan förklarade för oss att den passade extra bra till kötträtter. Den är unik i sin sammansättning av enbart svarta druvor: 50% Pinot Noir och 50% Pinot Meunier. Och smaken? Gudomlig!

En annan favorit blev byn Hautvillers, där Dom Perignon föddes, levde sitt liv och begravdes. Vi fick lära oss att Dom Perignon anses som grundare av drycken Champagne, då han av en händelse upptäckte att kolsyra i vitt vin var något alldeles extra. Det sägs dock att det finns belägg för att man drack bubblande vin långt före hans tid.

I Hautvillers besökte vi champagneproducenten Joseph Desruets, som fortfarande använder den gamla metoden för att pressa druvor. Den unge sonsonen visade oss vinpressen, och tog oss sedan med till provsmakningen, Dégustation. Han snålade inte på bubblorna, och smuttade även själv tillsammans med oss. Han var otroligt vänlig och ivrig att berätta för oss om de olika Champagnesorterna, detta trots sin begränsade engelska. Just detta med skrala engelskakunskaper var något vi möttes av vid åtskilliga tillfällen under våra dagar i Frankrike. Även yngre människor har besvärat ryckt på axlarna när vi ställt en fråga på engelska. Därför har min skolfranska kommit väl till pass, och faktiskt funkat riktigt bra!

På Joseph Desruets köpte vi, förutom den traditionella Champagnen och den vackra roséchampagnen även ett sött vin. I Frankrike dricker man den som apértif dvs. före maten, med en isbit i, men jag tror det passar lika bra till desserten.

Vi återkom till Hautvillers ytterligare en gång efter detta lyckosamma besök. Då satte vi oss på Café d’Hautvillers, som är känt för sin makalöst goda chokladglass. Vi beställde varsin kaffe, och jag och Fredrik mumsade i oss en skål av den berömda glassen – alltmedan solen log mot oss. Sedan flanerade vi uppför backen till G. Tribaut, som erbjuder Champagnes vackraste utsikt – och underbara bubblor, ska tilläggas. Härifrån köpte vi med oss 6st flaskor av samma sort.

Efter fyra dagar i Champagne styrde vi kosan mot Paris. Mer om detta och fler bilder kommer senare.

Á bientôt!

Sommar-Sverige, smulor, kött och annat

Genom sommar-Sverige viner vi, i landets kanske renaste bil. Hon är glad och bär oss med stolthet, trots den sedvanligt överdrivna packningen. Inget gnäll, inget gnissel. Alla glada.

Då och då är det någon som har bromsfest och skapar en slingrande semesterkaravan efter sig.

Själv hade jag smul- och dregelfest för en liten stund sen. Jag förstår inte hur jag lyckas, men alltid när jag reser mig efter att ha ätit ligger där en liten smulhög – vad jag än ätit. Börjar tro att någon jävlas med mig. Idag vätte jag också tishan för säkerhets skull. Ja, jag dreglade! Mest av förväntan, tror jag.

Det märks förresten att det är sommar i Sverige. Jag skymtar den ena barnfamiljen efter den andra i Foppatofflor … När ska detta sluta? De är överallt som om de förökar sig genom avknoppning eller nåt. Gamla, nya, slitna, piffiga, alldeles för stora, pimpade, eller omfamnandes ett par tubsockor.

Nä, nu pratar vi om nå’ annat:

Midsommar till exempel! Jag är fortfarande proppmätt och det var i förrgår … Det är likadant varje högtid, varje år – drivor med mat. Visserligen härligt god mat, men eftersom ögat ätit sig till bredden fylld när det väl är dags att sätta sig till bords finns det knappt någon plats kvar i magen. Synd på så rara ärtor.

Till kvällningen hörde jag någon hojta från grillen:

– Ylva, om du ska ta kort till bloggen får du nog göra det nu, för det börjar bli klart!

Kalle ställde den självklara frågan:
– Har du en köttblogg?

Vill ni veta mitt köttfacit efter ett par timmar vid middagsbordet? Inte?

Ok.

Car grooming

Kanske hade det passat bättre med en bild på en sill eller jordgubbar, men istället väljer jag att flasha vårt snyggo till bil, som blev sommarfin i veckan!

Vi tvättade, vaxade, polerade och ökade på svärtan på plastdetaljerna med hjälp av en värmepistol. 4,5 timmar tog det – ett rejält träningspass!

Tack till fina Henke som assisterade med både utrustning, kunskap och handkraft – och en stor portion humor!

20110624-140250.jpg

20110624-140301.jpg

20110624-140312.jpg

20110624-140233.jpg

Tjejscout, så ända in i vassen …

Det finns dagar när jag äter mig mätt på körsbär. Idag var en sån dag. Nu sitter jag här med jäsande mage och ett nöjt flin på läpparna – rött och nöjt. Och mitt i allt en gäspning. Det blev lite sent igår. Dessutom tar solen ut sin rätt. Jaja, och så är jag medelålders.

Igår? Jo alltså, vi åt middag på Eriks Grill, Gondolens uteservering med två av våra vänner. Det var så varmt ända in i sena timmen, och det var inte mycket annat att göra än att svalka sig med kall Estrella Damm (favoritspanjoren) och torrt rosévin.

  


I morse ställdes jag öga mot öga med dessa läckerbitar, och tänkte:
O no, not another summer in the … vassen!”

Men Robert hann före; pulade snabbt ner dem i sin påse och la utom synhåll.

 

På lunchen lapade vi sol på Mosebacke torg – jag, Ulle och Jocke. Åt lite gjorde vi också. Sen inträffade dagens felhörning (och fråga mig inte vad det var vi pratade om, för det minns jag inte):
Jag: ”I was chased out.”
Ulle: ”Tjejscout?”