Kategoriarkiv: Uteliv

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Mello 2011 – del 2: Avtantifieringen och mötet med Mette-Marit

Medan Luleå Hockey tvålade dit ocharmiga Djurgården och deras ännu ocharmigare sk. supporters, eftermiddagsslumrade jag i soffhörnan, trött efter fredagskvällen. Just då kändes det väldigt avlägset med schlagerefterfest, vilket det var meningen att vi skulle ägna oss åt från kl. 23.00 och framåt den natten.

Vi tittade på ett halvljummet spektakel till Melodifestivalfinal, där Danny var den som lyste starkast med sin sceniska karisma och begåvade röstresurser.

Som uppladdning skålade vi i Champagne och åt jordgubbar, och vid midnatt begav vi oss iväg in till festen som hölls på Operaterassen.

Det hela kändes som ett skämt när det skräniga ungdomsgänget efter det andra hoppade på tåget. Det kändes som om vi trotsade naturlagarna som åkte IN mot stan istället för UT från. Det var länge sen jag kände mig så gammal. Varenda cell i min kropp skrek: ”Vänd hem!”

Men vi hade lovat komma, och ville så gärna träffa M och F – M som dessutom skulle DJ:a senare på natten. Så vi bet ihop. Då och då tittade vi på varandra och log i samförstånd. Båda tänkte vi detsamma: ”Vad fan håller vi på med?”

Väl framme möttes vi i trappan av en dörrvakt:
- Ja?
– Vi står på listan.
– Det kan jag inte se
, svarade han och blickade ner mot mina fötter.

Höhöhö, eller vadå? Han måste vara från Göteborg, tänkte jag, innan vi fortsatte in på … ungdomsgården (ungdom=under 34 år). Nu kände jag mig om möjligt ännu äldre, och det enda jag kunde tänka på var sängvärmen därhemma. Men så kom F leende emot oss, och det var startskottet för den avtantifiering som skulle äga rum under nattens timmar. Men än var jag inte övertygad. Jag närmade mig motvilligt baren i jakt på öl. Skingra er, ungdomar, tänkte jag. Men med tankekraft skulle jag inte komma långt, insåg jag snart. Ryck upp dig nu, Y!

Den första klunken letade sig ner i strupen, och … det var inte dumt alls faktiskt. Jag tittade tacksamt på flaskan och tänkte att om du varit en levande varelse hade jag kysst dig.

Sen gick det ganska fort. Jag var plötsligt purung – inte ett spår av den jämrande åldring som med skeptiska steg tagit sig ut i klubbnatten. Ingenting bekom mig mer. De enda som fanns där och då var vi. Och M vände skivor som om han aldrig gjort annat. Dansgolvet gungade och vi njöt av musiken och av livet.

Sen entrade Charlotte Perelli scenen och rev av sina två schlagerdängor, Hero och Take Me To Your Heaven på sedvanligt professionellt manér. Mitt öga fångade detta på följande sätt. Observera de föredömligt suddiga bilderna.

Utanför stället, vid 04.00-tiden, stötte vi på Leo med vapendragaren Mette-Marit – en gummipadda, som förgyllt de flesta roliga fester det senaste året med sin närvaro. F och Mette-Marit kom särskilt bra överens.

Klockan 05.00 låg jag halvdöd över köksbordet och min tallrik med pasta, och tänkte: ”Gud, om du finns, förbarma dig över mig! Låt mig vakna upp till en angenäm dag, så lovar jag att aldrig göra om det här någonsin igen.”

Och vet ni, Gud finns! Jo, det är säkert. Eller förresten, nä. Men det enda jag vaknade upp med morgonen (nåja) efter var ljuva minnen från en helt fantastisk kväll med två av de finaste vi känner.

Tack och bock!

Ylva rapporterar

En rapport från den gångna veckan kommer här:

Börjar med veckans skönaste uttryck:
Det var våldsamt trevligt! 
Min kära mamma summerar familjemiddagen för två helger sedan.

Tisdag och Internationella kvinnodagen! BANG 20-årsjubilerade och jag var där. Drack rödvin och minglade med människor – människor i ordets rätta bemärkelse. Härligt att omge sig med såna som delar ens värderingar! Fin kväll och en del kära återseenden!


Bild 1 från bang.se, bild 2 privat.

Fredag. Sol. Ledigt. Vi går hand i hand på Stockholms gator och kisar mot solen, ler och myser. Men det som får mina mungipor att nästan slå emot varsin örsnibb är när vi lägger handpenningen på vår nya mediaspelare från Geneva. Endorfinerna leker tafatt innanför hjärnbarken och jag liksom hoppar över små hus (som min mamma brukar säga) i rena euforin. Ja, jag är definitivt en prylbög! Vadå, fult ord? Det är det finaste ordet jag vet!

Inom två veckor väntas nedkomsten av den här skönheten:

Skulle köpa en enkel (nåja) concealer på Helena Rubenstein på NK och hamnade i en makeup-artists händer. Om det var svårt att tvätta håret fullt sminkad inför kvällen? Eh JA! Men det gick, och vi var så fina, så :-)


Premiärpromenerar mina fina Converse, som jag fått av älskade syster.

Fredagkvällen spenderades på Momma i goda vänners lag! Vi satt i en härlig cirkel som till formen skulle kunna misstas för gruppterapi. Så långt ifrån är det väl egentligen inte. Terapicirkeln liksom barrikaderade stället, men det var ändå idel glada miner och feststämningen var på topp!

Och slutligen:

  1. Varför är det så många unga mödrar med barnvagn som inte visar hänsyn, utan agerar som om de och deras spädisar är de enda människorna på jorden?
  2. Dessa jävla blomflugor! Och de dör ju inte heller när man slår på dem. Har de också nio liv?
  3. Är de facto Downton Abbey, SVT’s brittiska kostymdrama, det bästa någonsin?

Så många frågor och så lite tid.

Ge gaygalan mer substans!

QX Gaygala 2011 var en enastående tillställning, vilket jag redan uttryckt i ett tidigare inlägg. Med det menar jag framför allt den härliga stämning, den värme och den gemenskap som vi närvarande förärades med och var en del av. Och galan som scenunderhållning var skönt uppknäppt med en stor portion humor.

Men det finns en del ganska viktiga bitar att invända på: jag har länge undrat varför exempelvis Maria Montazami ens har en möjlighet att röstas fram i idel priskategorier. Hon är säkert en genomvarm och snäll person, det säger jag ingenting om, men vad har hon gjort för gayvärlden? Vilken betydelse har hon spelat? Nä, just det.

Samma sak med vinnarna i priskategorin ”Årets duo”, Viktoria och Daniel. Orimligheten i detta är uppenbar och behöver inte kommenteras närmare.

Det är galans koncept i sin nuvarande form som möjliggör detta, genom att både de nominerade och de slutgiltiga vinnarna röstas fram av QX’s läsare, istället för att låta en jury välja ut nomineringarna bland människor som faktiskt betytt något för gayvärlden, och sedan låta läsarna ta vid och utifrån dessa rösta fram vinnarna.

Något annat som också måste förbättras är själva tillkännagivandet av vinnarna. På årets gala blev nästan alla nominerade utan presentation. Det var: ”De nominerade är ’Kalle Karlsson, Anna Andersson och Erika Eriksson – och priset går till Erika Eriksson.’ ” Och sen var det klart. Snopet. Särskilt när det gällde de lite mer anonyma, som ett maximum av 5% i publiken kände till och resten aldrig hört talas om. Det känns ovärdigt dessa utvalda. Nä, presentera dem så att alla närvarande som inte redan vet, får veta vad de nominerade faktiskt uträttat och åstadkommit.

Igår kväll eftersändes galan i TV4, och fick 68 minuter effektiv tid i etern mot verklighetens 2 timmar och 40 minuter. Det betyder att stora delar av förklarliga skäl utelämnades. Min spontana tanke var att någon fått i uppdrag att klippa ihop ”något som svenska folket skulle kunna tänkas gilla”. Resultatet blev en strömlinjeformad sändning där de största och mest folkkära artisterna fick med hela sina framträdanden, medan ”mindre signifikanta” priser och bärande delar av tacktalen fick stryka på foten.

Jag vet inte varför TV4 valde att sända gaygalan i år – den har inte tv-sänts på flera år. Var det för att håva in goodwill-poäng för öppenhet och en fördomsfri hållning gentemot hbt-världen och det okonventionella? Som sagt, jag vet inte. Vad jag dock vet är att jag hade sänt hela galan om jag varit ansvarig, och hade jag varit tvungen att hålla mig till dessa 68 minuter skulle mitt sammandrag sett helt annorlunda ut än det vi fick se igår.

But that’s just little me.

Klackarna i taket på QX gaygala!


T.v. Jag och Markus. T.h. syster Camilla med make och Markus.

Det blixtrade för ögonen och jag stämde in i det kollektiva jubelvrål som följde. Den blodröda Alla-hjärtans-dag-ros jag fått på Restaurang B.A.R. tidigare på kvällen höjdes över eget huvud och svingades likt en propeller, runt, runt – med sådan kraft att jag trodde jag skulle lyfta. Men innan jag lättade från golvet bröts stjälken mitt itu och den rosbeklädda delen flög ut i folkmassan. Med lite tur hamnade den i Mian Lodalens kavajslag.

Ögonblicket tidigare hade en av kvällens prisutdelare, Louise Boije af Gennäs, tillkännagivit vinnaren i kategorin ”Keep up the good work”. Det blev Bee Bars Markus Gisslén! Markus, min svågers lillebror. Bara den grejen att Louise Boije af Gennäs, en av mina absoluta favoritförfattare, ropade upp honom på scen var surrealistiskt i sig. Stjärnor utan svindel, som är hennes mest lästa bok någonsin, är exceptionell, och det fick jag också tillfälle att säga till henne ikväll – face to face.

Tack, sa jag.

Jag gav henne en kram och vinglade iväg, lätt vimmelkantig och med en gråtklump i halsen.

Klumpen brast en kvart senare när Sarah Dawn Finer tog de första tonerna på Kärleksvisan. På storbild i bakgrunden ett bildspel med bröllopsfoton. Ett av dem föreställde Markus och Fredrik på deras bröllop i somras. Så mäktigt!

Men det var inte de enda tårarna den kvällen, skulle det visa sig.

Årets hederspris gick till Joel Burns, delstatspolitiker i Texas och öppet gay, som i höstas höll ett politiskt tal för att stödja kampanjen ”It gets better”, i kampen mot de många självmord som begåtts av unga homo, bi och transpersoner i USA på kort tid, som en följd av att de utsatts för psykiska och fysiska övergrepp pga. sin sexuella läggning, eller upplevda sexuella läggning. I sitt tal berättar Joel Burns om sina egna erfarenheter – om hur han som 13-åring själv mobbats pga. sin sexuella läggning.

När Joel Burns i egen hög person tog plats på scen ekade applåderna, och vi reste oss från våra platser och stod upp – hela Cirkus stod upp. Det var starkt!

Nästa gång folk stod upp höll taket på att lyfta av jubel och applåder – Björn Ulveus gjorde entré iklädd den karaktäristiska ABBA-dräkten, som bara skriker 70-tal. Ulveus var ditbjuden för att överlämna priset för ”Årets homo”. Men innan han tillkännagav vinnaren hyllade han gaypubliken för att ha blåst liv i och förlängt ABBAs karriär. Stort och overkligt!

Årets homo blev den skickliga och oerhört modiga fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, som närmast varit aktuell med sin fotoutställning ”Jerusalem”, med fotografier av homo, bi och transpersoner, fotograferade på bibliska platser i det strängt religiösa Jerusalem.

Carina Berg ledde oss genom kvällen på ett ypperligt sätt. Med sin röda resväska flyttade hon in i gaykretsens finrum för en kväll. Kul också att Kristian Luuk var med på ett hörn, men han schasades iväg av frun sin, vänligt men bestämt – och välregiserat.

Andra artister som rev ner handklapp var:

  • Petra ”September” Marklund med Petter-covern Mikrofonkåt
  • Tommy Körberg, som majestätiskt sjöng My Way av Frank Sinatra
  • Gayfavoriten Jill Johnson och Lisa Miskovsky med Bruno Mars’ Just The Way You Are.
  • Lena PH, som passade på att köra en egen låt.
  • Timoteij med sin svängiga och extremt gayvibbiga schlager Kom. Måste erkänna att jag faktiskt gillar den mer och mer. Om jag inte helt missminner mig tror jag bestämt att just när DJ’en drog igång Timoteijs låt senare på kvällen befann jag mig med just Timoteij i Champagnebaren, språkandes och plåtandes.

Andra pristagare:
Mian Lodalen tog, med sitt vill-ha-i-födelsedagspresent-alster Tiger, hem priset för ”Årets bok”. I samma kategori var även hennes fd. kärlek Louise Boije af Gennäs nominerad med sin senaste bok Högre än alla himlar.

Tittarsuccén och världens bästa programidé, Så mycket bättre, tog helt välförtjänt hem priset för ”Årets tv-program”.

Hela listan över vinnare hittar du på www.qx.se

Att påstå att Gaygalan är den enda gala värd namnet i Sverige är ingen lögn, än mindre en överdrift. Genuin glädje, ord som kommer från hjärtat och ett hejdundrande party. Jämför till exempel med Guldbaggegalan med idel ansträngda leenden och krystade tal.

Efter att vi vinkat adjö till Carina Berg förflyttade vi oss ner till baren och festade vidare in på småtimmarna. Sedan stupade vi i säng med ett leende på läpparna.

Until next year!

Ni som inte var där, titta på lördag (19 feb) då galan eftersänds i TV4 kl. 21.30!


Grymma September! Foto: Markus Gisslén

Bilder från QX.se:

Mingelbilder från galan hittar du på QX.se

Ode to Markus

Det finns människor som sprider glädje omkring sig och sin omgivning, och så finns det människor som gör skillnad för att andra ska ha det bra och trivas. Var för sig är dessa egenskaper guld värda, men tillsammans skapar de en beundransvärd och sällan skådad personlighet.

Jag har den stora äran att ha en sån människa i min närhet. Han besitter båda dessa kvalitéer, och står bakom två av Göteborgs stora gayklubbsuccéer på senare år: Han har lyft Gossip och Bee Bar till oanade höjder – ett helt gäng nomineringar och ett pris på QX-galan 2009.

Markus Gisslén är hans namn – en man som lägger ner själ och hjärta i allt han tar sig för, och gör det med ett leende och öppna armar.

Med sitt aldrig sinande engagemang omvandlade han det lilla anonyma göteborgshaket, Gossip, till en glittrande discokula som snurrade oförtrutet och ända till QX-galan och priset för ”Årets Gayställe” 2009. När Markus valde att lämna skeppet, sjönk det.

Så här skrev QX.se’s Lars Bohlin den 4 okt 2009, då Markus tagit beslutet att lämna Gossip och gå vidare:
Markus är ju den drivande kraften som sett till att lyfta Gossip från ett vanligt heterohak och lyckas med det extraordinära att inte bara en utan två gånger fått er läsare att vilja rösta fram Gossip till årets bästa gayställe både i Göteborg och i hela Sverige.

De nya lyckostarna blev ett annat Göteborgsställe, Bee Bar. Markus är inne på sitt blott andra år som klubb- och eventansvarig, och har under denna tid hunnit starta den nu omåttligt populära Club Barbee, och fått stället att blomstra. Mängder av glada besökare har hittat sitt favoritställe. Och ”glad” är nyckelordet. I vilket lag man spelar är sekundärt – även om klubben är en gaymagnet av stora mått.

För första gången någonsin är nu Bee Bar nominerat till två priser på QX-galan: ”Årets Gayställe” och ”Göteborgspriset”! Markus bedrifter har dessutom resulterat i en egen nominering, ”ÅRETS KEEP UP THE GOOD WORK”.

Rösta här!
http://www.qx.se/gaygala11/gaygala_vote.php

Fredag är sista dagen!

Stockholm i mitt hjärta

>

En sommarkväll på Gondolen med kära nära:
Vi äter hjort (ja pappa, jag vet: gjort är gjort :D )
och grillad hälleflundra och vårkyckling med tryffelrisotto.
Jag säger som Sigge: Men det här var ju inte äckligt.
Vi dricker rött vin. Pinot Noir faktiskt. Jag säger som Sigge …
Vi ser ut över Stockholm, i solnedgången. Vilken vy! Magiskt!

(A oui, jag har dragit i mättnadsreglaget, men bara en aning)