Kategoriarkiv: TV

Ler ikapp med mästarna

Jag kommer på mig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna hela programmet igenom. Just precis – Mästarnas mästare. Jag fullkomligen älskar det! Det är ett härligt gäng de fått ihop till den här säsongen, och utgången är långt ifrån förutsägbar. I första avsnittet såg Stenmark i det närmaste oslagbar ut, men nu i det andra uteblev lyckligtvis den förväntade dominansen. Men Hanna Ljungberg fortsätter att imponera. Hon är stenhård – vilket psyke!

En av de mest krävande grenarna i programmet innebär att deltagarna står på balansbräda i 40 gradig värme för att med oregelbundna intervaller dränkas i 6-grader kallt vatten. Billan stod sig länge, Maria Brandin likaså. Och Stenmark, men han fick snart se sig besegrad när svårighetsgraden ökades ett snäpp – en balansbräda med boll sattes i händerna på de kvarvarande fem. Hanna Ljungberg stod stadig som en klippa, medan en efter en av de andra tappade balansen. Kvar till sist var Hanna och Anders Limpar, som idiotiskt nog vred på huvudet och tittade på Hanna, vilket gjorde att han tappade kontroll på bollen och på det balansen.

När det sedan var dags att hålla andan under vatten klarade Limpar 20 sekunder, vilket han uppenbart skämdes över. Mumlade något om att han direkt fick in vatten i näsan och … jada … jada …

Ingmar Stenmark, som deklarerade att han inte är särskilt förtjust i att vara under vatten, fällde en kommentar, som kommer att gå till historien som den här säsongens skönaste:

- Jag tror många tänker att nu har vi chansen att slå Ingmar Stenmark, men är det någon gång jag ska hålla andan så är det nu!

Pekka Lindmark fortsätter att plocka sociala poäng. Han är störtskön, varm och ödmjuk, och river ner skrattsalvor till höger och vänster. Det kan ta honom en bit i tävlingen – men inte hela vägen!

Jag tror på Stenmark och Ljungberg i final.

Mästarnas mästare är en höjdare!

Mästarnas mästare är tillbaka, och bland årets deltagare finns ingen mindre än Ingmar Stenmark. Vilken nitlott för de andra! Det är ju bara att lägga ned verksamheten. Karln är ju gränslös. Omänsklig typ. Jag hade ba': ”Tjing för att inte vara med samma omgång som Stenmark!” Ja men, ärligt, kul i jul!

Idag krossade den forna boxaren George Scott myten om sig själv, och mina fördomar, ska erkännas, när han som siste man med sämst poäng fick välja vem han ville duellera mot – och valde den person som låg närmast honom i poäng – Kenny Bräck. Snyggt, schysst och sportligt! Två pinnhål upp för Scott på min stege. Minns förra omgångens boxare, Armand Krajnc, som utan tvekan hade valt Evy Palm, 67 jordsnurr, och den svagaste länken på papperet. Så snygg är han. Varför jag tror det? För att han när det begav sig valde Ulricha Knape som duellmotståndare.

Scott knäcker Krajnc med hästlängder när det gäller sportsmannaskap.

Nu råkade Krajnc förvisso bli sist kvar i den totala tävlingen, men titeln Mästarnas mästare kan han inte med rättvisa och rent samvete titulera sig. För den sanna titeln har tveklöst Louise Karlsson, som åt smågrabbarna till frukost. Det hon föll på var ett medicinskt tillkortakommande som hon själv inte kan styra över. Det gällde att snabbast komma ner i vilopuls, och för Louise var alltså detta en medicinsk omöjlighet. Att det tävlingsmomentet ändå fanns med är ingenting annat än en miss av produktionen.

Läs mitt referat från förra omgången

Andra behållningar i årets Mästarnas mästare, förutom stålmannen Stenmark:

  • Hanna Ljungberg, en vrålstark fd. fotbollstjej, som är den som på allvar kan ge Stenmark en match.
  • Pekka Lindmark, som är en superskön personlighet med en stor skopa humor. Dock ganska otränad, och hänger inte med i de fysiskt krävande momenten.
  • Evy Palm, som sina 67 år till trots, ändå ligger hyfsat till i poänglistan, och faktiskt vann den första grenen – ”gripkraft”, där det gällde att hänga kvar så länge som möjligt i en träställning, och alltså inte tappa taget.Imponerande!

Strumpor med jordärtor i?

Gud, vad jag är trött på spam! Vad är det för människor som håller på med sånt? Varje gång jag loggar in får jag börja med att rensa bort erbjudanden om potenshöjare och mail innehållande ungefär 7 miljarder länkar. Arrrgr%&#!

Nog om det. Nu till en lustig felsägning jag hörde nyss på Sverige Mästerkock, där deltagarna fått i uppgift att koka soppa på en spik – nä, inte nödvändigtvis soppa, och inte på en spik. De fick en huvudingrediens – jordärtskocka, som de skulle göra nåt bra av. Då säger en av dem, en gullig dam från Sydamerika:

- Jag har aldrig hört talas om jordärtssocka.

Inte jag heller :-D

Marie vem?

Halvligger i soffan och ser reprisen av något Simon & Tomas-projekt. Speaker-rösten säger att de fått i uppdrag att inreda åtta rum på Hotell Hässelby – rum som ska avspegla åtta av våra största artister. Men det kan inte stämma, för just nu ser jag Marie Serneholt i bild. A ha, de måste ha sagt 88. Eller så hade de VÄLDIGT svårt att värva folk till programmet.

Multitasking

Kan man multitaska utan simultankapacitet? Javisst, det beror helt och hållet på hur mycket du vill ha ut av multitaskingen. Bara man trivs så är ju saken biff, liksom.

Själv sysslar jag just nu med följande:

  • Kollar första säsongen av ”Six Feet Under”
  • Organiserar mina iPhone-appar i mappar
  • Dricker kaffe
  • Bloggar
  • Och redigerar bilder

Ok, om sanningen ska fram har jag pausat ”Six Feet Under”. Vill inte missa någonting så här precis i början.

”Six Feet Under” förresten: Har hört idel lovord om serien. Någon av er som sett? Ris eller ros?

PS. När det gäller problemen med WP-gallerier, så löste jag det med att bädda in bildspel från Flickr. Funkar bra. Ska dock fortsätta söka alternativ.

Tåg och mat och tv och rödvin och humor … och Idol

Jag har inte bloggat på ca en vecka, och känner hur det liksom spritter i fingrarna. Jag missade till och med att tycka till om förra fredagens IDOL, som jag bevittnade ensam på ett hotellrum i Karlstad med en Ceasarsallad som enda sällskap – och datorn då förstås, min ständiga följeslagare.

Minnah glänste som en julstjärna och var kvällens stora behållning, men därom tvistar de lärde, förstår ni, för alla tycker inte som jag i denna fråga. Den tilltufsade och raspröstade skåningen är storfavorit till segern. Men som jag tidigare sagt, det är något med Minnah som gör att hon håvar hem många fredagsmysares röster, och jag tror inte att hon är chanslös i morgon. Uuuuu, spännande!

När jag jobbat klart på lördagen satte jag mig på tåget tillbaka till Stockholm, för att tre och en halv timme senare ställa ner packningen på hallgolvet hemma i värmen. Och vad väntade på mig? Jo, marinerad helstekt oxfilé med bakad potatis och champinjonsås. Då kände jag en förnimmelse av lycka genom kroppen.

Sen sippades det rödvin till ”Så mycket bättre”, och ett repriserat ”På spåret”. I det senare fälldes en minnesvärd kommentar, då Niklas Strömstedt, som tävlar tillsammans med sambon Jenny Östergren (min morgontv-favvis), skulle försöka sig på en gissning på resmålet. Det rätta svaret var Las Vegas, och domare Fredrik Lindström sa:

– Tänk på en artistkollega, och menade då Martin Stenmarck, som för några år sedan vann Melodifestivalen med just låten ”Las Vegas”.

– Öken, svarade Strömstedt då.

Alla skrattade, och Niklas såg helt oförstående ut. Han tänkte bara högt medan han grävde i kunskapsgömmorna efter det rätta svaret. Han hade inte hört vad Fredrik sa.

Fantastiskt roligt!

Slutbloggat för ikväll. Jag går och dunar.

Ett vässat gäng med ett fredligt penntroll i spetsen!

Så mycket bättre.

Ja, jag tänker fortsätta att tjata om detta programs förträfflighet.

I gårdagens avsnitt, som vi sett repriserat nu på eftermiddagen var lika intimt och varmt som vanligt. Ett sånt mysgäng. Minus Sandelin. Han är en riksmupp, tänkte jag skriva, men det känns lite taskigt, så jag gör inte det.

Denna dag är Petra Marklunds, och på schemat står ”Träningspass”, till särskilt Plura ”Jag tar en Treo i förebyggande syfte” Jonssons förtret. Han och Berghagens tänjövning fötter mot fötter sitter fortfarande som ett frimärke på näthinnan – hysteriskt roligt! Två riktiga kassaskåp.

Drog blixtsnabbt till mig skämskudde modell XXL när det var Christers tur att tolka ett av Septembers alster, ”Can’t get over”. Han menade att han skulle köra den lite Bowie-inspirerat. Och ja ba, ehhh? Hur fan ska det gå till?! Snacka om att sikta bortom stjärnorna och förbi alla tänkbara galaxer. Bowie och Sandelin är varandras absoluta motsatser, där Bowie står för det goda.

Bästa tolkningen gjordes av Lillbabs, tätt följd av Di leva. Snygga akter!

Så rörande när Berghagen drog Petter till sig i en omfamning under finalnumret, likt husmusmamman som drar sina små tätt intill under Benjamin Syrsas avslutningsmelodi på julaftons Kalle Anka-timme. Fan, va fint!

Men nu till min uppenbarelse:

Under andra anhalten av Petras dag skulle det plockas svamp, och här blev det lite svårt, som så många gånger förr, för vår vän Thomas Di leva. Han menar att svamparna ska få bo kvar, de står mitt emellan djur och växter. Det är liksom inte så hygglo att sära på herr och fru Kantarell. Denne Di leva, alltså. Han är en skrattfest på två ben, men jag skrattar MED, inte ÅT honom.

Di leva är den som stått för de bästa tolkningarna genom denna säsong av Så mycket bättre. Han är en musikalisk begåvning, och har en helt egen personlighet helt utan motsvarighet inom landets gränser. Jag vill inte spekulera i de tidningsrubriker han fick häromåret. Och framför allt vill jag inte tro att det som skrivits är sant. Jag lämnar detta därvid och koncentrerar mig på musiken, som jag vet något om.

Di leva ser för övrigt ut som ett penntroll. Kolla här!


Tillbaka till sudan

En tokig dag, detta. Stora felskrivningsdagen skulle man kunna kalla det utan att överdriva.

Jag har ett par underbara exempel på det: Sambon skulle skapa en länk med texten ”Tillbaka till sidan”, men det blev istället ”Tillbaka till Sudan”, vilket ju är något helt annat.

Den andra felskrivningen inträffade när jag sms’ade med syrran och samtidigt Skype-chattade med svågern. Jag skulle, som slutord i mitt sista sms, skriva ”Pussa på de andra”, men i själva verket skrev jag ”Pissa på de andra”. Trevligt. Jag hann upptäcka det fatala misstaget som hade kunnat kosta mig mitt enda syskon. Puuuhh!

Jag skrev till svågern att jag höll på messa med min syster/hans fru samtidigt. ”Blipp” sa det och svaret kom:

Henne har jag inte sett sedan full moon party i förrgår.

Hysteriskt roligt, jag tror jag skrattade i en kvart. Nu är klockan snart tolv och jag är fortfarande torr i halsen. Dessutom har jag all mascara under ögonen eftersom jag snyftade mig igenom finalen av ”Biggest Looser” tidigare ikväll. Ja vadå, de är ju så duktiga och starka, och så blir de så lyckliga av den monumentala viktnedgången. Härlig och peppande tv – förhoppningsvis sitter den tänkta målgruppen också och tittar och tar in.

Hej så länge.

Att prata bredvid mun’

Du milde! Jesus Amalia! Herre min je! Nu går skam på torra land!

Om ni undrar vad jag håller på med så radar jag upp uttryck från tidsåldern Jura, strax före dinosauriernas tid. Ibland kan sådana behöva plockas fram och dammas av (ja, inte dinosaurierna då alltså …) Idag är en sådan dag – en dag då en av Förkvälls programledare, Linda ”living on the edge” Isaksson, drog iväg på en ordentlig cykeltur när hon intervjuade Shirley, Sonja och Sanna. Adam Alsing höll på tappa både hakan och andan. Det senare höll på hända även mig, då jag skrattade så tårarna rann.

Nu till saken, tänkte jag:

Linda och Adam leker en lek med de tre skönsjungande damerna – en lek som går till så att programledarna ställer en fråga, typ: ”Vem av er har sämst morgonhumör?”, och då ska var och en av Shirley, Sonja och Sanna helt enkelt svara på det genom att hålla upp en porträttbild av den kollega de tycker i det här fallet har just sämst morgonhumör.

Linda ställer nästa fråga: ”Vem av er har haft flest ligg?” För det första: Vad fan är det för en fråga att ställa på bästa sändningstid? Och för det andra: Vad är det som händer sen?

Jo, Linda ställer en följdfråga om huruvida gästerna har skrivit liggalistor ”med krumelurer bredvid namnen”. Då förvandlas Adam Alsing till en fågelholk och tappar helt fokus på leken, som fortsätter.

– ”Men hallå”, avbryter han lätt lamslagen, ”krumelurer bredvid namnen? Vad då för krumelurer?”
– ”Ja men”, kontrar Linda, som den mest självklara saken i världen, ”ett hjärta, ett streck eller kanske en bergstopp.”

Man ba va?!

Sen är Linda tillbaka från cykelturen och återfår sansen, men det är så dags då! Hon gör dock ett tafatt försök att slingra sig:
– Ja alltså, INTE jag …

Men hon fattar ganska snart att det inte finns någon väg tillbaka, så hon fortsätter:
– Vadå Adam, gjorde inte du listor?

– NEEEJ! bullrar, eller nästan fnyser, Adam, fortfarande så förvånad över den fullständigt bisarra situationen som uppstått.

Vanligtvis brukar man få reda på vad det är för mat dagens Förkvällkock/kocka bjuder studiofolket och gästerna på i slutet av programmet, men idag är det totalt slut i rutan efter Lindas liggalistbekännelse.

Mycket underhållande!

Så mycket bättre!

Jag är gråtmild. Omtumlad. Golvad.

TV4 har släppt fram sin bästa programidé någonsin! Ett gäng artister ur vitt skilda genrer bor tillsammans i en boning någonstans ute i ett vackert ingenstans, helt utelämnade åt varandra. Var och en av dem får en egen dag då de bestämmer aktiviteterna, och får sina alster tolkade av de andra. En fullblodsromantikers dröm. Så avskalat ärligt.

I denna första (men förhoppningsvis inte den sista) möts följande artister: Petter, Lillbabs, Lasse Berghagen, Plura, Petra Marklund (September), Tomas Di Leva och Christer Sandelin.

Mötet mellan Petter, den svenska hiphopens fanbärare, och legendarerna, Lillbabs och Berghagen, är rörande. I början trevande, likt ett nyförälskat par. Efter några möten, växande respekt och ömsesidig beundran.

En nyfödd bekantskap hittade jag själv också – i Petra Marklund, mer känd som September. Hon har för mig varit en strömlinjeformad och högst medioker eurodiscotjej. Ointressant. Men i ”Så mycket bättre” kastar hon kommerskostymen och är sig själv – Petra. Hon visar verkligen vilken musikalitet hon besitter och hur begåvad hon i själva verket är. Och med sin sköra och stilistiskt precisa röst gör hon den ena genialiska tolkningen efter den andra. Bäst hittills är Tomas Di Levas ”Vem ska jag tro på”, tätt följd av Petters ”Mikrofonkåt”.

I veckans avsnitt var det Petters tur att lägga en dag vid sina fötter, och få sina låtar tolkade av de andra. Och vilken dag sen, och vilka tolkningar, och vilken Petter – never better!

Det är så bra, så bra, att man med ett leende kan bortse från den så obekvämt malplacerade Christer Sandelin. Han är som ett litet rop på hjälp bland stora röster och ekon från legendariska artistkarriärer. Men som sagt, det gör inget. Han liksom försvinner in under, bakom genierna. Petter tydliggjorde läget ganska bra inför Sandelins tolkning av hans ”Vinden har vänt”.

- Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Jag var lite nervös.

Igår fick jag också på allvar upp ögonen för Petters låtskatt. Det finns några riktiga guldkorn bland hans alster, och tre av dem tolkades igår av Tomas Di Leva (”Min egen kärleksaffär”), September (”Mikrofonkåt”) respektive Lasse Berghagen (”Längesen”). Favoriten är ”Min egen kärleksaffär”, låt vara att jag inte är något stort fan av Di Leva.

… Och här kommer min drömuppställning i nästa (snälla, låt det bli minst en till!!) omgång:

Lill Lindfors, Robyn, Ulf Lundell, Eva Dahlgren, Håkan Hellström, Maia Hirasawa, Anders Wendin (Moneybrother)

Vilken konstellation skulle du helst se i en andra omgång av ”Så mycket bättre”?