Kategoriarkiv: TV

Sanslöst. Tyngdlöst. Mållös.

Så sitter jag då här. Tyngdlös har jag lyft ur soffan. Mållös. Men ändå så full av ord. Full av liv.

Vad hände?

Från det att Lill tar första tonen, nä, från det att hon drar in det andetag som ska bli den första tonen, av Ebbot Lundbergs ”Pass Through Fear”. Till dess Agnes sista refräng av ”Instant Repeater” klingat av. Och däremellan Ebbots totalt erövrade anlete – förstenat i levande lycka.

Så märkbart tagen av stunden är han. När hans ögon vilar på Lill finns inget annat. De lyser av kärlek och ömhet.  Av tacksamhet. För det här. Detta ögonblick, ett liv. Så värt att leva.

Sen kliver Agnes på och stunden når ett melodiskt klimax.

Mitt hjärta briserar i ett fyrverkeri av flerfärgad hjärtformad konfetti. Genom tårblanka ögon – med darrande underläpp, och de underbaraste av rysningar över ben, armar, rygg och hårbotten – bevittnar jag säsongens starkaste ögonblick.

Så mycket bättre.

Jag tänkte bli farlig …

- Antingen vinner man, eller så förlorar man … Och då vinner jag hellre.

As simple as that. Sköna Anna Lindberg, om årets final i Mästarnas mästare, där hon duellerade mot Magdalena Forsberg.

Alltså, så imponerad som jag blivit av finot Anna – gång på gång, tävling efter tävling. Och alldeles säkert många med mig. En bråkdel av den viljan hade kommit väl till pass under min dalande fotbollskarriär.

Anna levererade oneliners på löpande band, och framkallade skrattsalvor här hemma trots sin torra framtoning. Att hon är torr är ju ganska motsägelsefullt, påpekade kollega H, med tanke på sporten hon utövade när det begav sig.

Alldeles oavsett tycks detta idrottsunder ha ett knivskarpt fokus, som fick hennes motståndare att darra, eller åtminstone tvivla en sekund eller två på om det över huvud taget var någon idé att gå för vinst.

Jag tänkte bli farlig, sa Lindberg lugnt i inledningen av säsongen, och log sitt bredaste leende med finurligt kisande ögon. Och det kan man väl lugnt säga att hon blev.

Magda var i princip alltid en noslängd efter Anna, men i finalmomentet visade hon ingen nåd, utan jobbade sig systematiskt och smidigt igenom klurigheterna. Anna hade inte en chans. Lite orättvist, kan tyckas, sett på det stora hela, men Magda är ändå en värdig vinnare. Det tror jag även Anna tyckte, även om besvikelsen i hennes kroppsspråk inte gick att ta miste på.

Ok, så … mer då … Bernt ”Nattduellen” Johansson, eller som de andra deltagarna kallade honom, ”Kobra-Bernt”, kammade till slut hem en pallplats i form av ett brons, som han utan undantag kan tacka sin reaktionsförmåga för. Fyra(!) nattdueller tog han sig igenom. Det var hans gren, kan man säga.

I tävlingsmomenten gick det sämre, men jag är ändå imponerad – sina 60 år till trots segade han sig igenom alla tävlingar. Visserligen kom han nästan alltid sist, men ändå. Hatten av. Ingen skugga ska falla på Kobra-Bernt.

Nej, skuggan ska istället falla på den som ansvarar för regelverket. Är det verkligen rimligt att man ska kunna gå till final genom att vinna fyra nattdueller för att man hamnat sist tävlingsmomenten? Nä, jag tycker inte det. Jag tycker det skulle kunna införas en maxgräns på två sistaplatser dvs. i max två nattdueller får jumbon möjligheten att rädda sitt skinn. Sen är hen körd.

På det sättet blir de deltagare kvar som presterat bäst genom de olika momenten.

Jesper Blomqvist tyckte likadant – när det var fyra stycken kvar i tävlingen, och Anna och Magda fullständigt dominerat, såg inte Jesper, som stod med lägst poäng, någon annan utväg än att välja Kobra-Bernt att duellera mot. Ädelt! Rättvist! Ödmjukt! Vilken man!

Ja, han åkte ut, men med flaggan i topp!

Grattis Magda! Och grattis Anna, till din osannolika idrottsliga förmåga.

Längtar till nästa år!

Den dansante Anton tog hem segern!

Igår avgjordes årets Let’s Dance, och vinnare blev Anton Glanselius, tänkte jag skriva. Hysén menar jag såklart!

Anton Hysén, som med sin nästan oförskämt dansanta kropp svängde hem hela kalaset, helt rättvist. Finalmotståndare blev, föga oväntat, Molly Nutley, som sett stark ut hela säsongen, liksom Anton.

Det blev en final att minnas! När signaturmelodin tystnat hade Anton och Molly två danser och ett shownummer framför sig – denna showdans som är finalens signum och en egenkomponerad hybrid där deltagaren ska visa allt hen lärt sig under säsongen. Jag minns särskilt Laila Bagge och Tobias Wallins sista dans för två år sedan. Det räckte inte till vinst, även om jag tycker det borde gjort det. Men telefonröstarna tyckte annorlunda och gav istället segern till Magnus ”Sveriges starkaste man” Samuelsson. Så kan det gå när man lägger makten hos tittarna; då blir det ofta betydligt mer som räknas in än själva danskompetensen. Detta faktum gjorde finalen till en nagelbitare av stora mått. Före shownumrena visades nämligen ett inslag där Anton och Molly fick summera säsongen, och där den senare brast ut i tårar av kärlek till sin danspartner, Kalle. Jaha, tänkte jag. Nu dundrar sympatirösterna in och avgör till Mollys fördel. Men icke! Det var Anton Hyséns namn som ropades ut efter den obligatoriska pausen som efterföljer ”Och vinnare av Let’s Dance 2012 är …”.

Som sagt, helt rättvist! Och otroligt imponerande, särskilt med tanke på att Anton är fotbollsspelare och det faktum att koordination inte är det fotbollsspelare fokuserar sin träning kring. Jag talar av egen erfarenhet. Naturligtvis är inte alla fotbollsspelare så okoordinerade som jag, och naturligtvis handlar det inte enbart om träning utan om medfödd talang. Men icke desto mindre – jag är oerhört imponerad av Anton! Visst, även av Molly, som trots sina blott 17 år visade prov på nerver av stål!

Dessutom var finalen en uppvisning i fair play där de två tycktes genuint glada över varandras topppoäng, trots att det var outhärdligt jämnt med samma poäng i samtliga danser, totalt 89, en ynka poäng från storslam.

Enligt mitt tycke var Mollys shownummer en besvikelse med tanke på hur duktig hon faktiskt är. Det tyckte däremot inte juryn som höjde henne till skyarna. Som tur var föll även Anton juryn i smaken – även Tony Irving, som tidigare bara haft ögon för Markus Schenkenberg, men i dennes frånvaro favoriserade Molly.

Sannolikt gav Antons galet kompetenta shownummer honom segern.

Som sagt – imponerande!

Mästarnas mästare … nja, inte med de gällande reglerna

Mästarnas mästare är en mycket bra idé och ett funkis koncept, om man bortser från hål-i-huvudetregeln att den som samlat ihop minst antat poäng i en omgång får välja och vraka nattduellmotståndare bland de övriga deltagarna – endast den med flest poäng sitter säkert. Detta har ju visat sig funka sådär med tanke på att någon som gång på gång hamnar sist i deltävlingarna får möjligheten att öva upp sina skills i nattduellen och slå ut en efter en av de övriga tävlande. Minns förrförra säsongens Maria ”nattduellen” Brandin.

Gissningsvis är tanken med nämnd regel att ge tittarna ytterligare ett spänningsmoment, men det blir bara orättvist … och tramsigt. Är man intresserad av programkonceptet tittar man ändå.

Det borde ju rimligtvis vara så att för att bli Mästarnas mästare måste du prestera bra i alla typer av tävlingsmoment.

Nä, skärpning SVT! Ändra reglerna eller döp om programmet till Nattduellen.

Gala – inte utan min skämskudde!

Snark – galor kan vara så vansinnigt krystade och pinsamma och outhärdliga och alldeles alldeles underbara.

Nä, ok, det var en ordentlig överdrift, men de där tillbakablickarna – ögonblicken då det hände, det där makalösa, som t. ex. Marie Hammarströms mål, som gav fotbollsdamerna ett VM-brons, eller Ola Toivonens kalasträff, som tog fotbollsherrarna till sommarens EM, eller Hellners glidfest förbi och ifrån Northug (aka Morrtugg). Jag kan se det hur många gånger som helst, och betyder det att jag måste genomlida två galor per år så, so be it.

Men utan skämskudde gör jag det inte. Ikväll tog jag skydd ett flertal gånger under sändningen. Värst var imitationen av Jan Guillou, för att det blev så dumt och fel att skämta om böcker just i år när den mest uppmärksammade boken – den av Patrik Sjöberg – handlar om Patriks mörka ungdomsår som sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvpappa. Naturligtvis skämtades det inte om just den boken men det var ändå ett illa valt inslag på årets idrottsgala.

Det som berörde mest var när samme Sjöberg tog emot Sportspegelns pris inför stående ovationer. Det är han så värd! Det måste vara oerhört smärtsamt och jobbigt att gå ut med en sådan här sak, men ack så viktigt! Respekt!

Hellner fick rättvist priset för bästa manliga idrottare, för sina mästarlopp under året. Och Therese Alshammar knep motsvarande pris på damsidan – välförtjänt efter ett kanonår! Det enda som nu saknas i hennes samling är OS-guldet, vilket hon i detta nu laddar för att kunna ta hem när det är dags.

Någon som var värd ett bättre öde var Daniel Sedin, som borde ha fått något pris för sitt extrema år som vinnare av årets poängliga, och framröstad som årets spelare i världens största hockeyliga, NHL, av spelarna själva. Ofattbart stort!

Roligast var, utan tvekan, inslaget där Robin själv råkar sabba en rad idrottshändelser. Skylten med texten ”Kasta bakåt” var bäst – inklippt i fotbollslandslagets kvalmatch mot Holland när Safari får hjärnsläpp och ger bort bollen i årtiondets sämsta inkast. Höll på trilla ur soffan av skratt!

Men ännu sämre än det där inkastet var kvällens artistuppställning – den vägde lite väl lätt. Bottennappet var Nicke Borg (vet inte heller vem han är så det är lugnt ;-) som rev av en motorsågsmassaker av ”London Calling”. Jösses!

Sammanfattningsvis: Årets idrottsgala var precis som alla tidigare galor – minus förra årets fotbollsgala, som faktiskt var ganska hedervärd och okrystad – rätt outhärdlig på många sätt. Men som vanligt räddad av en skön programledare, i unge Robin Paulsson, och alla oförglömliga återblickar som spelas upp om och om igen.

[Plats för bild, men jag hittade ingen rolig, sorry …]

Summering Så mycket bättre, säsong 2

Finalen av ”Så mycket bättre” ställde skåp. Är så glad att jag fått uppleva detta fantastiska programkoncept! Nu låter jag nästan som artisterna så här på slutet, som hedrade varandra i det ena kärleksfulla uttalandet efter det andra. Men det här är stort, bra och viktigt, i en tid där förnedrings-tv (läs Kanal 5) blivit en del av folks vardagsrum som om vore det det mest naturliga i världen.

Nä, fram för hyllningar!

I detta, det sista programmet för den här gången, knöts (julklapps)säcken ihop på ett föredömligt vis. Det enda smolket i bägaren var att Wiehe respektlöst ignorerade E-types önskan om att hålla tårtan alkoholfri.

Ingen sprit i tårtan! sa Jason bestämt och spände ögonen i Wiehe.

Hur de sju deltagarna kompletterar varandra har varit den stora behållningen. Lena Ph:s härligt yviga, varma karaktär möter Lalehs genuint vänliga och sköra framtoning – och någonstans däremellan, Eva Dahlgrens mystik. Mikael Wiehes raka men skeptiska inställning vs. Tomas Ledins trygga optimism. Och som grädde på moset Martins kärleksfulla ödmjukhet och Jasons godhet och skarpa intellekt! Klappat och klart – det var som upplagt för fina ögonblick. Och då har jag inte ens nämnt deltagarnas musikaliska färdigheter.

Är ni redo för bokslut? Då så!

Säsongens höjdpunkter:
1) Laleh – i hela sin vackra och överjordiskt musikaliska uppenbarelse.
Om jag måste välja någon av alla hennes oklanderliga tolkningar blir det Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.

2) Jason ”Timbuktu” – Flickan och kråkan (Mikael Wiehe)
En visa jag är uppvuxen med och som kräver sin artist för att framföras rättvist. Här kan jag inte låta bli att färgas av det faktum att Timbuktu dittills gjort låtarna helt till sina egna men nu kapitulerade genom att framföra sången rakt upp och ner, i sitt klassiska original. Och därtill Timbuktus ord som föregick numret. Värt att lyssna på i sin helhet: http://www.tv4play.se/noje/sa_mycket_battre?title=maltiderna_mikaels_lunch&videoid=2112437 (1 och 20 in i klippet.)

3) Martin ”E-type” Erikssons tårfyllda blick när idolen Ledin framförde Set The World On Fire, och när Laleh gjorde Here I Go Again.

Hade jag före programmet fått gissa med enbart deltagarnas namn framför mig, hade jag kunnat sätta rätt mycket pengar på att Eva Dahlgren skulle toppa denna lista, men … Jag måste motvilligt erkänna att jag är en aning besviken på hennes val av låtar att tolka – att hon inte valde fler svenska låtar. Eva är och förblir en av våra största oavsett, men hon är i en klass för sig när det gäller att sjunga på svenska. Då kryper hon under skinnet. Lämnar mig aldrig oberörd. På engelska är hon bra, men inte lika vass. Minns ändå ”Never Again” (Ledin) med ett förnöjt leende. Och jag är inte besviken på det jag sett av henne mellan låtarna. Stolt skönhet inuti och utanpå.

Deltagarnas bästa tolkning:
Laleh: Ängeln i rummet (Dahlgren)
Kan dock inte gå vidare utan att även nämna Just nu (Ledin) och Here I Go Again (E-type).
Jason/Timbuktu: Flickan och kråkan (Wiehe)
Eva Dahlgren: Mitt hjärtas fågel (Wiehe)
Mikael Wiehe: Jag ropar ditt namn (Calling Your Name) (E-type)
Tomas Ledin: Set The World On Fire (E-type)
Martin/E-type: Jag är Gud (Dahlgren)
Lena Ph: The botten is nådd (Timbuktu)

Bästa duett i finalprogrammet:
1. Ledin/Timbuktu – En del av mitt hjärta
Jag slås, som så många gånger förr, av Jasons makalöst intelligenta texter. Vilken mästare! Gav Ledins trallvänlighet djup!

2. Tätt följd av Laleh/Dahlgren – Lär mig om
Snälla ni, gör en platta tillsammans!

Och vi kunde inte önska oss en bättre avslutning på säsongen:
Mikael Wiehe och Laleh framför Wiehes Det här är ditt land.
”Det här är ditt land. Det här är mitt land. Från Ales stenar till norra Lappland, från Bohus klippor till Gotlands raukar. Landet, det tillhör dig och mig.”

Och nu, gott folk, avkräver jag er nästa säsongs line-up: Vilka sju artister ska få chansen att packa väskorna och bege sig till nästa Så-mycket-bättre-internat?

Här är min önskan: Lill Lindfors, Robyn, Håkan Hellström, Veronica Maggio, Anders Wendin (Moneybrother), Niklas Strömstedt, Carola Häggkvist.

Carola? Inte för att jag delar eller ens vill kännas vid hennes skruvade värderingar, utan för att hon är en av våra mest musikaliska artister – och för att hon faktiskt kan komma att lära sig något på vägen.

Här kan du uppleva alla måltider och oförglömliga ögonblick igen:
http://www.tv4.se/1.2362487/2011/11/15/se_mer_av_artisternas_maltider

En pudel

Jo, jag måste. Jag tar tillbaka. Förlåt Martin – förlåt för att jag trodde att du skulle bli säsongens Christer Sandelin.

Det vore ett regelbrott mot bloggens natur att radera en rad man skrivit i ett tidigare inlägg. Men stryka över måste man fan få göra! Så här 

Och du, om du friade till mig så kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle svara nej.

Here I Go Again

Jag är mållös, stum, har helt förlorat talförmågan. Superlativen är förverkade. Allihop.

Laleh.

Jag har hört henne. Följt henne. Album för album. Och tyckt att, wow, vilken begåvning! Men när jag nu får följa henne i ”Så mycket bättre” inser jag att vad jag än såg i Laleh tidigare, så är det ingenting mot vad jag ser i henne idag.

Hon är helt outstanding. Inför varje låt hon ska göra håller jag andan, och när hon är klar med mig är jag ett vidöppet bultande hjärta.

Den musikaliteten hon besitter är nästan utomjordisk, och äktheten är omisskänlig – hon skulle aldrig ta ett ord i sin mun hon inte menar. Det kan jag med obegriplig säkerhet säga.

Lågmält med mycket finstämda instrument, stråkar, strängar – där rör hon sig obehindrat och trollbinder med sin nakna framtoning.

Jag är knäckt.

Av Martin ”E-type” Erikssons låtar valde hon Here I Go Again – en tolkning som fick Martin själv att nästan bryta ihop.

Nästa vecka är det Lalehs tur att hedras i ”Så mycket bättre”, och det ska bli mycket intressant att se vad de andra valt för pärlor ur hennes låtskatt.

En gissning vågar jag mig inte på, men så här önskar jag att det blir:

Eva Dahlgren – Hide Away
Lena Ph – Invisible
Tomas Ledin – Forgive But Not Forget
Jason – Simon Says
Wiehe – Det är vi som bestämmer
Martin Eriksson – Mysteries

Min Laleh-favorit är Hide Away från debutalbumet ”Laleh” (2005) – jag älskar den.

Vilken är din?

Fina Jason!

Med tårblanka ögon bevittnar jag Jason Diakités dag i ”Så mycket bättre”. Denne Timbuktu. Så varm. Generös. Skarp. Fin. Jag vill bara krama honom.

Programidén. Jag vet, jag tjatar, men … gud, vad bra det är. Det ger något. Och det är betydligt mer än vad man kan säga om det mesta annat som sköljer över en ur etern. Så mycket bättre, liksom.

I gårdagens program fick vi bland annat uppleva en arbetsskygg Wiehe, en Lena PH i blåställ, Tomas Ledins sköna springstil och Eva Dahlgrens oneliners:

Andra har spindel- eller ormfobi. Jag har höjdhoppsfobi.

Då är vi två. Jag är väldigt glad att just höjdhopp lyste med sin frånvaro på gymnastiklektionerna när jag gick i skolan. Det såg säkert annorlunda ut i andra skolor, med andra idrottslärare. Men jag hade turen att slippa försöka böja mitt kassaskåp till fotbollskropp, utan kunde glatt konstatera att bollsporter var frekvent återkommande på schemat. Jag tackade, tog emot, gjorde en tvåfotsdribbling och kammade hem högsta betyg. Så fick jag det sagt också ;-)

När E-type vunnit förstapris i tävlingen, efter att ha hoppat imponerande högt med kullerbyttstilen, var det dags för lunch och de första tre tolkningarna av Timbuktu-låtar. Har jag sagt att jag älskar Eva Dahlgren?

När Wiehe på eftermiddagen vägrat mocka hästskit och Lena PH bergat hö med gaffeltruck, var det dags för Laleh att kasta loss och göra monsterhiten ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, och då dog jag en smula. Jag förstår inte hur hon gör, men alla blir som trollbundna av hennes egenhet och nakna närvaro – ja, och hennes omisskänliga röst då förstås.

Mest gripande, förutom Lalehs tolkning, var när Jason berättade om dödskraschen 2004 som totalt förändrade hans liv. I skenet från lyktstolpen såg han sin vän – död. Själv var han bara skadad men önskade att han också fått dö där och då. Jason säger att han kom ut på andra sidan den mörka tiden och förstod att det skulle ordna sig – han skulle klara det. Då skrev han ”Det löser sig”, vilken Martin ”E-type” valde att framföra.

När eftertexterna rullade var hjärtat så stort och rött att det nästan skymde sikten – eller så var det de tårblanka ögonen …