Kategoriarkiv: TV-serier

En pudel

Jo, jag måste. Jag tar tillbaka. Förlåt Martin – förlåt för att jag trodde att du skulle bli säsongens Christer Sandelin.

Det vore ett regelbrott mot bloggens natur att radera en rad man skrivit i ett tidigare inlägg. Men stryka över måste man fan få göra! Så här 

Och du, om du friade till mig så kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle svara nej.

Here I Go Again

Jag är mållös, stum, har helt förlorat talförmågan. Superlativen är förverkade. Allihop.

Laleh.

Jag har hört henne. Följt henne. Album för album. Och tyckt att, wow, vilken begåvning! Men när jag nu får följa henne i ”Så mycket bättre” inser jag att vad jag än såg i Laleh tidigare, så är det ingenting mot vad jag ser i henne idag.

Hon är helt outstanding. Inför varje låt hon ska göra håller jag andan, och när hon är klar med mig är jag ett vidöppet bultande hjärta.

Den musikaliteten hon besitter är nästan utomjordisk, och äktheten är omisskänlig – hon skulle aldrig ta ett ord i sin mun hon inte menar. Det kan jag med obegriplig säkerhet säga.

Lågmält med mycket finstämda instrument, stråkar, strängar – där rör hon sig obehindrat och trollbinder med sin nakna framtoning.

Jag är knäckt.

Av Martin ”E-type” Erikssons låtar valde hon Here I Go Again – en tolkning som fick Martin själv att nästan bryta ihop.

Nästa vecka är det Lalehs tur att hedras i ”Så mycket bättre”, och det ska bli mycket intressant att se vad de andra valt för pärlor ur hennes låtskatt.

En gissning vågar jag mig inte på, men så här önskar jag att det blir:

Eva Dahlgren – Hide Away
Lena Ph – Invisible
Tomas Ledin – Forgive But Not Forget
Jason – Simon Says
Wiehe – Det är vi som bestämmer
Martin Eriksson – Mysteries

Min Laleh-favorit är Hide Away från debutalbumet ”Laleh” (2005) – jag älskar den.

Vilken är din?

Vem tänder stjärnorna?

Igår var det Eva Dahlgrens dag i ”Så mycket bättre” och jag njöt av varenda sekund. Vackra människa – inuti och utanpå!

Laleh gjorde återigen en övergrym tolkning! Hon hade valt ”Ängeln i rummet” och gjorde den på Laleh-vis.

Mina favoriter bland alla guldkorn i den Dahlgrenska låtskatten är ”Vem tänder stjärnorna” och ”Egoism”. Den förra tolkades av Tomas Ledin. Bra? Han gjorde den till sin egen och det är positivt, men så bra vet jag inte om det var. Det är nog helt enkelt så att den ska göras av Eva, ingen annan.

The one and only Stenis!

Skulle ha postat detta igår, men ögonen gick i kors efter en helg full av osovna timmar. Gräslig svenska, men det var meningen ;-)

Mästarnas mästare blev, inte helt oväntat, the Ingmar Stenmark! Herre Jesus, en mer värdig mästare får man leta efter – så långt tillbaka som förra året, i Louise Karlsson. Det hade varit en fröjd att få se de två i en final. Inget ont om Anders Limpar. Vilken genomfin människa! Otroligt varm och omtänksam om de andra deltagarna, rakt igenom hela säsongen.

Maria Brandin? Vem? Jaha, den tredje finalprogramsdeltagaren. Ja, vad ska man säga? Finalen innehöll ingen nattduell, så hon var rökt från början. Nä, jag ska inte vara elak, då kanske jag får en paddel, förlåt åra, i huvudet. Och det vill jag helst slippa.

Men det blev alltså Limpar och Stenis som gjorde upp om mästartiteln. Det gällde att balansera på flyttbara träkubbar, som de själva fick flytta med sig under loppets gång. Stenis var överlägsen, precis som han varit under hela säsongen, oavsett gren.

Som jag sa, inte ett ont ord om Anders, men det hade varit roligt att se Ingmar mot Hanna Ljungberg i en final. De var startfältets två starkaste deltagare, som tampades om förstaplatsen i näst intill alla grenar – innan Hanna, i det tråkigaste och mest substanslösa programmet dittills, åkte ut.

Till nästa säsong tycker jag att SVT ska fundera över reglerna. Det ska, enligt min mening, inte vara möjligt att ta sig till en final genom att vinna en rad nattdueller. Jag tycker det vore rimligt med en ny regel som säger att en deltagare får komma sist i max två tävlingar. Tredje gången man får lägst poäng åker man ut. Det känns mer rättvist. Naturligtvis vore det allra mest rättvisa att den med högst totalpoäng genom alla tio program blev Mästarnas mästare, men då uteblir det spänningsmoment som nattduellen utgör. Och det kanske är synd. Eller?

Hur man än valt att göra med reglerna den här säsongen, så hade Stenis mosat allt motstånd. Han är en sann mästare. Och maken till ödmjuk storhet finns fan inte!

Hjälp, två människor som kysser varandra!

Vänta, jag ska bara plocka upp hakan. Så.

Jag tittar på NittiLeaks med Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. Året som avhandlas är 1996. Och bland allt hårresande och uppseendeväckande märks något som får allt annat att blekna i jämförelse:

1996 visades den första homosexuella kyssen i svensk television – i såpan Rederiet. Dagen efter skrek löpsedlarna ”Bögkyssen”, och slog man upp tidningen kunde man läsa spaltmeter om det diskutabla i detta ”utspel”,  OCH – lyssna nu – mitt i trycksvärtan fanns en kristelefon, ett nummer att ringa för stackars förskräckta tittare som inte hunnit blunda för hemskheterna. Jo, ni läste rätt: K-r-i-s-t-e-l-e-f-o-n!

Tänk om vi skulle upprätta krisnummer för allt som inte var norm. Då skulle vi inte få göra annat. Ser framför mig hur majoriteten av oss går omkring iklädda t-shirts med tryckta telefonnummer. En linje för varje avvikelse: Tryck 1 för homosexualitet, 2 för avvikande hudfärg, 3 för mänskliga defekter, 4 för … 104 för gossebarn i rosa, 105 för kvinnor i lågskor och byxor.

En linje för varje avvikelse från normen – vit, heterosexuell man – det blir att göra för de som ska upprätta de här krislinjerna.

Samma år – 1996 – fanns Internet lagrad på CD-rom för de som inte hade uppkoppling(!) Jag är helt chockad över att det bara är 15 år sedan. Det känns närmare den tid när männen sprang omkring med höftskynke och knölpåk.

Det är ju för väl att utvecklingen går framåt.

Hej bakåtsträvare!

”Herr och fru” heter en av TV4:s nya satsningar. Jo, det är säkert – ”nya”. Faktiskt. Så nyskapande! Och ändå är flera bögpar inbjudna att delta. De är inbjudna och exkluderade på samma gång. Titeln har ju redan satt ribban.

– Mycket att hetsa upp sig för, fnyser någon.
– Nä, förlåt. Det är ju bara 2011, och inte så länge sedan dinosaurierna dog ut.

Eller?

När jag inte är ironisk är jag bara bitter, och svarar istället så här: Det är inte för mycket begärt att medierna – den tredje statsmakten – 2011 ska tänka efter, ska leda samhällsutvecklingen genom att med alla medel, stora som små, bidra till att alla medborgare känner sig som en del av samhället.

Och så klarar man inte ens av en så basal sak som att ge ett program ett modernt namn. ”Herr och fru”? Herre gud, man blir ju mörkrädd.

Det som skulle kunna vara så enkelt.

Ler ikapp med mästarna

Jag kommer på mig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna hela programmet igenom. Just precis – Mästarnas mästare. Jag fullkomligen älskar det! Det är ett härligt gäng de fått ihop till den här säsongen, och utgången är långt ifrån förutsägbar. I första avsnittet såg Stenmark i det närmaste oslagbar ut, men nu i det andra uteblev lyckligtvis den förväntade dominansen. Men Hanna Ljungberg fortsätter att imponera. Hon är stenhård – vilket psyke!

En av de mest krävande grenarna i programmet innebär att deltagarna står på balansbräda i 40 gradig värme för att med oregelbundna intervaller dränkas i 6-grader kallt vatten. Billan stod sig länge, Maria Brandin likaså. Och Stenmark, men han fick snart se sig besegrad när svårighetsgraden ökades ett snäpp – en balansbräda med boll sattes i händerna på de kvarvarande fem. Hanna Ljungberg stod stadig som en klippa, medan en efter en av de andra tappade balansen. Kvar till sist var Hanna och Anders Limpar, som idiotiskt nog vred på huvudet och tittade på Hanna, vilket gjorde att han tappade kontroll på bollen och på det balansen.

När det sedan var dags att hålla andan under vatten klarade Limpar 20 sekunder, vilket han uppenbart skämdes över. Mumlade något om att han direkt fick in vatten i näsan och … jada … jada …

Ingmar Stenmark, som deklarerade att han inte är särskilt förtjust i att vara under vatten, fällde en kommentar, som kommer att gå till historien som den här säsongens skönaste:

- Jag tror många tänker att nu har vi chansen att slå Ingmar Stenmark, men är det någon gång jag ska hålla andan så är det nu!

Pekka Lindmark fortsätter att plocka sociala poäng. Han är störtskön, varm och ödmjuk, och river ner skrattsalvor till höger och vänster. Det kan ta honom en bit i tävlingen – men inte hela vägen!

Jag tror på Stenmark och Ljungberg i final.

Mästarnas mästare är en höjdare!

Mästarnas mästare är tillbaka, och bland årets deltagare finns ingen mindre än Ingmar Stenmark. Vilken nitlott för de andra! Det är ju bara att lägga ned verksamheten. Karln är ju gränslös. Omänsklig typ. Jag hade ba': ”Tjing för att inte vara med samma omgång som Stenmark!” Ja men, ärligt, kul i jul!

Idag krossade den forna boxaren George Scott myten om sig själv, och mina fördomar, ska erkännas, när han som siste man med sämst poäng fick välja vem han ville duellera mot – och valde den person som låg närmast honom i poäng – Kenny Bräck. Snyggt, schysst och sportligt! Två pinnhål upp för Scott på min stege. Minns förra omgångens boxare, Armand Krajnc, som utan tvekan hade valt Evy Palm, 67 jordsnurr, och den svagaste länken på papperet. Så snygg är han. Varför jag tror det? För att han när det begav sig valde Ulricha Knape som duellmotståndare.

Scott knäcker Krajnc med hästlängder när det gäller sportsmannaskap.

Nu råkade Krajnc förvisso bli sist kvar i den totala tävlingen, men titeln Mästarnas mästare kan han inte med rättvisa och rent samvete titulera sig. För den sanna titeln har tveklöst Louise Karlsson, som åt smågrabbarna till frukost. Det hon föll på var ett medicinskt tillkortakommande som hon själv inte kan styra över. Det gällde att snabbast komma ner i vilopuls, och för Louise var alltså detta en medicinsk omöjlighet. Att det tävlingsmomentet ändå fanns med är ingenting annat än en miss av produktionen.

Läs mitt referat från förra omgången

Andra behållningar i årets Mästarnas mästare, förutom stålmannen Stenmark:

  • Hanna Ljungberg, en vrålstark fd. fotbollstjej, som är den som på allvar kan ge Stenmark en match.
  • Pekka Lindmark, som är en superskön personlighet med en stor skopa humor. Dock ganska otränad, och hänger inte med i de fysiskt krävande momenten.
  • Evy Palm, som sina 67 år till trots, ändå ligger hyfsat till i poänglistan, och faktiskt vann den första grenen – ”gripkraft”, där det gällde att hänga kvar så länge som möjligt i en träställning, och alltså inte tappa taget.Imponerande!

Multitasking

Kan man multitaska utan simultankapacitet? Javisst, det beror helt och hållet på hur mycket du vill ha ut av multitaskingen. Bara man trivs så är ju saken biff, liksom.

Själv sysslar jag just nu med följande:

  • Kollar första säsongen av ”Six Feet Under”
  • Organiserar mina iPhone-appar i mappar
  • Dricker kaffe
  • Bloggar
  • Och redigerar bilder

Ok, om sanningen ska fram har jag pausat ”Six Feet Under”. Vill inte missa någonting så här precis i början.

”Six Feet Under” förresten: Har hört idel lovord om serien. Någon av er som sett? Ris eller ros?

PS. När det gäller problemen med WP-gallerier, så löste jag det med att bädda in bildspel från Flickr. Funkar bra. Ska dock fortsätta söka alternativ.