Kategoriarkiv: Träning

Tant Y töjer ledband

Idag gjorde sig tant Y påmind igen: Jag var ute på en uppfriskande powerwalk och plötsligt vek sig foten och jag rasade ihop i en jämrande hög. Det värkte inte bara i vristen, i knät som jag slog i asfalten och i den hand jag tog emot mig med, utan även i ryggslutet. Det var ytterligare en bekräftelse på att min medicinska ålder överstiger den biologiska … Nästa gång är det lårbenshalsen som knäcks.

Det är inte helt orimligt att undra varför foten bara viker sig så där, för det är ju inte första gången, menar jag. Så här är det: dagens jämrande hög var ingen ovanlig syn under mina fotbollsår – många är de planer som jag sett från en millimeters håll, just för att jag trampat snett och ramlat. Den högra fotens ledband var rejält uttöjt då – och är det fortfarande, vad det verkar. Och det blir inte bättre av att jag fortsätter snubbla runt.

Jag minns hur jag stod på den där balansbrädan kväll ut och kväll in för att stärka muskulaturen i fötterna. Och vad hade jag för det? Ja, antagligen ett par års förlängd ”fotbollskarriär”.

Men nu då? Så länge jag inte bär på något – eller någon!! – är det väl ok, men när jag så gör vill jag helst hålla mig på benen.

Är det balansbräda som gäller igen alltså?

Just Do It, Damn It!

Gud vad man gång på gång blir påmind om det faktum att träning och fysisk aktivitet är en färskvara. Det går hyfsat fort att jobba sig upp till ett större välbefinnande, bättre hållning och ett piggare liv, rent allmänt. Men lika fort går det utför om man lägger träningen åt sidan för länge. 2010 var ett ganska oangenämt år för oss på det sättet – vi kom över den där ”blää-jag-pallar-inte-tröskeln” åtminstone ett par gånger, och kom in i det där härliga stadie där man nästan längtar efter nästa träningspass och rynkar på näsan vid åsynen av en kanellbulle eller godismonter. Men just som vi gick där och trivdes som bäst, blev jag sjuk – båda gångerna likadant. 2010 var heller inte mina bihålors år, om man säger så. Not so much.

Så alltså, ur form var vi, fortare än vi hann säga ”biceps”.

Jag blev frisk efter ca en vecka, vid båda tillfällena, men inte tog vi upp träningen för det. Att det ska vara så svårt när man vet hur bra man mår som aktiv. Det där är faktiskt en gåta, lika marig att lösa som Da Vinci-koden.

Men den här gången är det annorlunda. Jag ger inte upp. Upp på löpbandet igen bara. En repetition till. I can do it!

Jag tänker så här:
Vill jag slippa gå som en kutryggig tant?
Vill jag undvika höga naprapatkostnader?
Vill jag orka göra NÅGOT annat än jobba, äta och sova?
Vill jag utnyttja min fulla hjärnkapacitet?
Vill jag trivas med min kropp?
Vill jag trivas med livet?

Är svaret JA? Antagligen. Då så. Då finns inga ursäkter. Bollen är hos mig (och dig). Det e bare å åk! som Stenmark skulle uttryckt det.

In full bloom

>

Min söndagmorgon i bilder:

I morse sken solen från en klarblå himmel, och jag drog på mig munkjackan och tog den vanliga powerwalkrundan – alltså, den jag går NÄR och OM jag powerwalkar :-)
Den första synen jag möttes av när jag vek in i villaområdet, var ett nybygge med pool där två mindre barn iförda badring plaskade omkring. Såg härligt ut, men det kändes lite konstigt med tanke på dagens knappa 20 grader Celsius i luften. Jag tror inte jag hade låtit mina småttingar, om jag hade några, bada och riskera att förkyla sig. Ja, jag vet, jag skulle förmodlingen bli en riktig hönsmamma/curlingförälder…
Nåväl, jag gick vidare, förbi äppelträd i full blom, och förbi kiosken för inköp av det obligatoriska Sportbladet och den lika obligatoriska Söndagsbilagan.
Sen FRUKOST – långfrukost. Jag älskar frukost! På balkongen med tidningen. Mmmm … Njutbart!
Idag har livet varit snällt mot mig – hittills :-)
Det börjar mulna på, vilket passar mig bra då lite helgjobb väntar, och en del bra film och tv i vår fina insuttna skinnsoffa.
Idag repriseras dessutom Oldsbergs ”Här är ditt liv” med vackra Lena Endre som gäst. Kan bli intressant! Missade det igår pga. jobb och tack vare mysmiddag med bästa grannarna!

Sats Alko

>Gud vad man trillar in och ur form, eller rättare sagt, ur träningsrutinen. I form har jag inte varit sen … hmm … äh, jag minns inte.

Man bestämmer sig och sen bär det av till gymet två gånger första veckan, en gång andra veckan, och sen – soffan … A men, va fan, ska det behöva vara så svårt?! Ja, det är tydligt det, för det är samma sak varje gång. Svårast är den första månaden, om man nu skulle lyckas ta sig igenom den. Sen släpper det och blir riktigt roligt! Man känner sig frisk, pigg och stark, och mathållningen hänger liksom med på köpet – man vill inte äta skit när man tränar för då sabbar man ju det man svettas för.

Jag vill dit, bortom första månaden, men vet mycket väl att jag måste ta mig igenom den.

Läser Fredriks blogg – om PT i ottan – och drar en djup suck. Han funderar på Yoga-pass och Sats Afro. För mig är det mest Sats Alko som gällt de senaste månaderna: Det är riktig sschvung i klunkarna. Bra för svalg och biceps.

Annars då? Jo, ganska bra.