Kategoriarkiv: Tant Y

Tant Y och den förbannade halkan

Alltså, jag älskar snö! När det faller så där mjukt, täcker det grå med vitt duntäcke – stora drömskt fallande flingor. Känns som om jag sitter i en liten fjällstuga, framför den öppna sprakande spisen med raggsockorna upptjorvade längs vaderna. Varje gång likadant. Måste vara mysfaktorn.

Men det som är så vacker och mysigt ena stunden, kan i den andra bli en fara för ens liv. Åtminstone om man heter Tant Y och är en hopplös halkmoster. Igår drattade jag på ändan – igen. Vissa blir full i skratt när de går omkull, tycker det är lite pinsamt och ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett något. Inte jag – jag blir högröd i ansiktet av ilska, spottar, fräser och svär – långa haranger svarta grodor om den lömska nysnön som täcker blankisen, om Sverige och det här jävla vädret och väglaget – ena dan regn och 10 plusgrader, och den andra snö och 10 minus.

Men det är mest under tiden det gör ont som jag är sådär arg – när det bränner i de uppskrapade handflatorna, värker i handleden och bultar i det ömmande blåmärket på låret. Sen byter ilskan fokus och ger sig på mig – mässar om hur klantig jag är, och om min hopplösa oförmåga att hålla mig på benen.

Jag minns en gång för ett par-tre år sen, när jag ofta tog tuben till jobbet efter 20 minuters promenad. En dag halkade jag inte mindre än 11 gånger under denna promenad – jag började räkna efter tredje rundpallen. Svordomarna som följde räknade jag däremot inte. Det var snorhalt och jag hade inte en endaste traktorräffla i min sula – den var helt slät. Men jag tänkte att om jag går försiktigt …

Hur har det gått för er i vinter?

Tant Y töjer ledband

Idag gjorde sig tant Y påmind igen: Jag var ute på en uppfriskande powerwalk och plötsligt vek sig foten och jag rasade ihop i en jämrande hög. Det värkte inte bara i vristen, i knät som jag slog i asfalten och i den hand jag tog emot mig med, utan även i ryggslutet. Det var ytterligare en bekräftelse på att min medicinska ålder överstiger den biologiska … Nästa gång är det lårbenshalsen som knäcks.

Det är inte helt orimligt att undra varför foten bara viker sig så där, för det är ju inte första gången, menar jag. Så här är det: dagens jämrande hög var ingen ovanlig syn under mina fotbollsår – många är de planer som jag sett från en millimeters håll, just för att jag trampat snett och ramlat. Den högra fotens ledband var rejält uttöjt då – och är det fortfarande, vad det verkar. Och det blir inte bättre av att jag fortsätter snubbla runt.

Jag minns hur jag stod på den där balansbrädan kväll ut och kväll in för att stärka muskulaturen i fötterna. Och vad hade jag för det? Ja, antagligen ett par års förlängd ”fotbollskarriär”.

Men nu då? Så länge jag inte bär på något – eller någon!! – är det väl ok, men när jag så gör vill jag helst hålla mig på benen.

Är det balansbräda som gäller igen alltså?

Snubbeltrubbel

I fredags åkte jag tufftufftåg pretty much hela dagen. Stockholm-Hässleholm 4 tim, i Hässleholm 3 tim, Hässleholm-Stockholm 4 tim. Om inte det kallas för blixtvisit, så vet jag inte …

I lördags bar det av till Västerås och ytterligare ett scenframträdande med ”mygga”. Om man säger så här: att höra min egen röst hamnar inte högt på min lista över ”livets goda” – och särskilt inte in stereo.

Lördagens familjefest slutade inte förrän en bit in på söndagen, vilket gjorde att en sovmorgon var på sin plats – en sovmorgon som heter duga.

Jag pallrade mig sedan ner i källaren med två stora lådor fotografier från förr som barikaderat vardagsrumsgolvet i mer än en vecka nu – detta trots att jag lovade gå ner med dem dagen efter de hämtades upp … Mitt straff blev en snubbelfest, där jag föll framstupa och tog emot mig med höger knä. Förstår inte riktigt hur, men resultatet blev ett brännsår a la grönt gymnastikgolv. Ni vet, ett sånt som gärna fastnar i sängkläderna, och som kan vara – och vara länge. Det sved som eld för varje steg jag tog eftersom byxan då kom åt såret. Stackars liten Tant Y.

Söndagsmiddagen bestod av wok – den kanske tråkigaste wok jag någonsin åstadkommit. Inte mycket till plåster på såren. Så vi drog igång 4 timmars filmtajm. 2 av de timmarna är avverkade, och den som hängt med på matematiklektionerna i skolan kan då räkna ut att halva tiden kvarstår.

”Mother and Child” nyss avverkad. Näst på tur är ”Eat Pray Love”. Ska bli intressant att se och själv skapa sig en uppfattning. Recensionerna säger att boken slår filmen med hästlängder. Jag har inte läst boken, vilket ger mig något bättre utgångsläge.

Jag återkommer med recensioner!

So long!

>Höjden av omöjlighet

>Lite mindre mörbultad idag. Ankeln är dock blå och fortfarande lite svullen, och på höger smalben syns ett stort begynnande bruisemark.
Det är en sak jag inte förstår – hur kan man skrapa upp ovansidan av foten gåendes, även om underlaget sluttar aningen neråt? Det borde logiskt sett vara omöjligt. Det skulle till och med kunna publiceras som bild bredvid ”höjden av omöjlighet” i en uppslagsbok, och kunna jämföras med att slå bakhuvudet i en toalettpappershållare.
Fast det har i och för sig också hänt. Vem? Mig.

>Ett fall för tant Y

>Idag snubblade tant Ylva i trappen. Ujujuj, så ont det gjorde. Hon blev liggande i åtminstone en minut i rena förskräckelsen, innan hon kvidande kravlade sig uppför det tiotal trappsteg hon ögonblicket tidigare passerat utan problem. Väl innanför ytterdörren blev Y liggande på hallgolvet med minst en medicinbollstor blå svullnad på vänster ankel. Och antagligen var minst en lårbenshals bruten. Stackars tant Y! Det var med hjärtat i halsgropen hon lyckades ta sig upp för att tvingas skåda förfallet. Men det enda som syntes var lite, på ytan, uppfläkt hud på ovansidan av foten. Inte ett spår av den blå medicinbollen. Och Y som tänkte brista ut i storgråt hejdade sig, lite lätt förlägen. Så ont, och inte ens en svullnad som tack.

Pumpsen låg i framstupa sidoläge på hallgolvet, och fick så ligga kvar, ty nu var det gympaskor som gällde. Ingenting med tillstymmelse till klack skulle få förstöra återstoden av dagen.

Tro’t eller ej, men till jobbet tog sig tant Y utan ytterligare incidenter, men dagen hämtade sig aldrig riktigt.

Möte med två kollegor och en geting – den senare objuden:
Tant Y kunde inte helt slappna av, och när den Gnaget-inspirerade inkräktaren surrade oresonligt nära kollega A, ville Y veta om A var rädd och samtidigt tala om att getingar kan vara farliga, så hon frågade A: ”Är du farlig?”

Slutsats 1: Ett fall från hög höjd (trappa+pumpsklackar) kan ge talsvårigheter.

Tillbaka i säkerhet, bakom skrivbordet på kammaren frågade närmsta kollegan H om inte han skulle kunna få låna tants mobiltelefon, ty han hade glömt sin. Tant fick tillbaka telefonen efter mindre än minuten, men satt då redan djupt försjunken i sitt eget. Då ringde telefonen. Y svarade, och mannen i andra änden sa ”Hej Y, det här är J, du ringde mig.”.
Y svarade oförstående: Nä.
J sa: Jo…men alltså, för bara nån minut sen.
När H hojtade i bakgrunden, insåg Y att samtalet skulle kunna vara den person H försökt få tag i under den knappa minut han lånat luren.

Slutsats 2: Ett fall från hög höjd (trappa+pumpsklackar) kan ge orimligt dåligt närminne.

Tant Y tyckte att det nu fick vara nog med oangenäma situationer, så hon for hem och drog nåt gammalt över sig.