Kategoriarkiv: Sport

Bronsstrumpor!

Stort. Overkligt. Helt tokigt. Ulle kom till jobbet med ett par fotbollsstrumpor på fötterna – fotbollsstrumpor i de svenska färgerna, som varit ingen mindre än Kenneth Anderssons – anfallsgiganten från VM-94. Så fort hon yppat orden smalnade mitt synfält av och det enda jag såg var ”När vi gräver guld-gult” – den finaste gula nyansen jag vet.

Tönt som jag är var jag även tvungen att röra vid dem. Så nu vet ni det.

Vissa dagar är större än andra.

Den totala avsaknaden av värdighet i offentliga hyllningar

Jag vet inte vad det är med offentliga kollektiva hyllningar, men de gör sig inte i tv, och dessvärre inte ens i verkligheten. Särskilt inte om konferencieren ställer frågor av typen ”goddag yxskaft”.

En av dessa hyllningar ägde rum idag i Lotta på Liseberg, då svenska damlandslaget i fotboll skulle firas på scen, vilket i och för sig var helt välförtjänt efter det nyligen hemkammade VM-bronset.

Men alltså, det blir liksom en knattefest av alltihop. Varmkorv och saft, ballonger och fiskdamm. Och på det allsång – barnens Markoolio gjorde en gång en låt, ”Mera mål”. Ja, precis, den rev man av, och stackars damlandslaget fick snällt skråla med. Jag hade bett Lotta Engberg slå mig medvetslös med mikrofonen.

Som om detta inte vore nog är Lotta Engberg, allsångsledaren så pinsamt dåligt påläst att hon fäller kommentarer som: ”… Och i 52:a minuten, bara åtta minuter kvar av matchen, så gör hon … Marie … mål i krysset …” Lotta frågar också tjejerna: ”Hur känns det? Får man höra ett riktigt segervrål!” Tänk er samma situation med herrlandslaget. Zlatan hade lämnat scenen direkt. Redan innan Anders Svensson spänt stämbanden.

Som pricken över i ber Lotta tjejerna visa dansen, och avser den segerdans som i och med detta VM blivit Sveriges signum i damfotbollsvärlden. Men Lotta säger ungefär så här: ”jag har hört något om någon dans ni brukar dansa.”

Men ååå!! Då slet jag mitt hår och bet i skämskudden.

Nej, jag är ingen expert på offentliga hyllningar. Det enda jag vet med säkerhet är att de alltid blir så jäkla krystade. Liksom alla prisgalor. Fotbollsgalan, idrottsgalan, för att inte tala om Guldbaggegalan.

Hur ska man då undvika att offentliga hyllningsspektakel blir just fåniga spektakel? Jag vet faktiskt inte, men en påläst konferencier är en förutsättning.

För övrigt älskar jag Sveriges segerdans – den är för härlig!

Guldvittring!

Sverige i semifinal i VM – en Lotta Schelin i sockerkaksform (=megasuperduperjättebraform!), även om ett par stolpskott till expertkommentatorer envist hävdar något annat. Helt obegripligt! Ja, Lotta har bränt ett par lägen, men so what när hon ligger bakom i princip allt Sverige åstadkommer, och hittills varit en av de absolut bästa i turneringen. Kan inte låta bli att jämföra, men hade det varit det svenska herrlandslaget och Zlatan det gällde hade superlativen inte räckt till från expertkommentatorshåll. Det är skillnad, tydligen. Eller så beror det på att de är bittra över att inte få kommentera herrfotboll. Personligen tycker jag inte de ska kommentera över huvud taget. Det måste finnas en uppsjö tjänster på redaktionen långt ifrån allt vad mikrofoner heter.

Något som dock förvånat mig är Pontus Kåmarks förvandling från kompetent till impotent, eller vad det heter; helt plötsligt i matchen mot USA var Sverige högst mediokra och Schelin inte i form, vilket också övergroomade Olof Lund skrev under på, när han efter matchen med myndig stämma menade att det var bra av Schelin att ge bort straffen till någon som är i form(?) Så här uttryckte en av Sveriges bästa och mest kunniga sportjournalister, Simon Bank, det hela i Aftonbladets Sportblad tors 7 juli:

”… här var de nu, med ett grundspel som var tryggt och säkert hela vägen ner i sina svagaste beståndsdelar och med nyckelspelare som vann sina matcher-i-matchen med svett, slit, styrka och stor kvalité.
 Lotta Schelin behöver vi inte prata så mycket om. Ni vet hur bra hon är, hela världen vet det, och hon visade det igen med att vara bäst på planen (hon gjorde dessutom ett mål som domarna stal)”.

Vi slog USA, vilket är fenomenalt gjort, och dessutom i ett VM-slutspel.

”För första gången på sexton år (1995: 3-2 mot Tyskland) har Sverige slagit ett världslag i ett VM.”
/
Simon Bank ur samma artikel.

Robert Laul, också i torsdagens Sportbladet: ”Sverige slår laget som skulle baka in oss i en Big Mac.”
Laul skriver vidare: ”Experten Kåmark och kommentaren Daniel Kristiansson har med mästrande ton berättat hur svenskorna borde ha gjort i olika situationer på ett sätt som vore främmande för någon att acceptera om detta hade varit herrfotboll.”

Vi stod där stolta som tuppar efter segern mot USA, och redo att ta oss an Australien i kvarten. Jag ryser vid blotta tanken av Schelins konststycke vid 3-1-målet. En praktmiss till tillbakapassning av Australien bäddade för en frispelad Schelin, som retsamt enkelt petade bollen förbi målvakt, sprang runt på andra sidan om henne, och sköt Sverige till tvåmålsledning.

Bra och stabil match – igen! Vågar knappt tänka på hur detta kan komma att sluta. Sverige-USA i final? Ja, det blir mitt tips. Och då måste vi göra om bragden, vad nu än Kåmark-Kristiansson har att säga om saken.

Ur Aftonbladet/Sportbladet tors 7 juli 2011

Lotta regerar!

Lotta Schelin alltså, vilken klass hon håller. Idag mot USA var hon bästa svenska och låg bakom 2-1-segern. Hon fick dessutom näta med ett knivskarpt avslut. Att sedan linjedomaren hade glömt glasögonen hemma är en annan femma.

Det lyste om coach Dennerby, och den långa tack-för-segern-kram som han gav Schelin efter matchen fångades föredömligt av tv-teamet.

Kvart mot Australien på söndag. Då är Seger tillbaka – förhoppningsvis i dubbel bemärkelse!

Ljungberg en av de allra största!

Här trodde nog några av er att det skulle komma en Paris-skildring, men icke sa Nicke. En stor nyhet tränger sig in emellan inläggen om Frankrikeresan.

Fredrik Ljungberg har, av Arsenal-fansen, röstats fram som en av de viktigaste spelarna i klubbens historia – en elva med de allra bästa har tagits fram, och Ljungberg tar plats till höger på mittfältet. Det är fenomenalt stort! Jag sitter med darrande underläpp och tårblanka ögon och läser om min all time favourite av svenska fotbollsspelare.

Tre spelare återstår att presentera: vänsteryttermittfältare och två anfallare. Jag både hoppas och tror att det blir Robert Pires till vänster, och Thierry Henry och Bergkamp på topp.

Robert Pires, den makalösa yttern, som var mer än tongivande när Arsenal vann dubbeln 2002. Då hade också Fredrik Ljungberg sin peak.

Henry – enligt mig en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, och den allra bästa när han var som bäst.

Bergkamp, som nu lagt skorna på hyllan, var en komplett spelare med både styrka, snabbhet, teknik och spelsinne. En spelare av rang under många år.

Om Fredrik Ljungberg säger Arsenalcoachen Arsène Wenger så här:
”Freddies bidrag till Arsenal Football Club var fullkomligt fantastiskt. Han är en vinnare och gav precis allt varje gång han spelade för oss. Han var en intelligent spelare och kombinerade det med en otrolig kämpa-karaktär.”Läs hela artikeln på aftonbladet.se


Foto: AP

Hamrén och vinnarskallen

O herre gud, vilken gladfotboll! Sverige trycker dit Finland med 5-0. Solklart. Klapp-klapp-klapp. Och som pricken över i kommer lille Chillevippen in i 90:e matchminuten, direkt från Saudiarabien, och gör en regelrätt cykelspark – som håller på att gå in.

Zlatan kommer in efter 25, och hänger två kassar inom loppet av tio minuter. Snacka om att glänsa som en fet tonårspanna!

Men det här var inte bara Zlatans kväll; den här vinsten är undertecknad alla elva på plan plus coach Hamrén och bänken. Hamrén har kommit in med energi, vinnarskalle och ett jävlaranamma och ingjutit självförtroende i vårt svenska landslag – man för man. Han har hittat det så viktiga kit som stavas laganda, och som skapar den stämningsfulla kollektiva känslan, utan vilken ett landslag aldrig tar sig hela vägen i ett mästerskap.

Och det kanske allra största framgångsreceptet behärskar Hamrén utan och innan: Kontinuitet! Hamrén jobbar med en grundstomme av spelare som alltid, eller nästan alltid startar. Detta för att hitta tryggheten i spelet, vilket gör att man som spelare vågar ta risker, chansa, vara irrationell. Ett lag som inte vågar misslyckas kan aldrig hitta kreativiteten, och då försvinner spelglädjen. Något som var smärtsamt tydligt i slutet av Lagerbäcks era.

Hamréns landslag vågar misslyckas!

Puts väck är det forna stillastående, monotona, rutinartade. Tillbaka från mitten av 90-talet är lusten, viljan att vinna och det sammansvetsade kollektivet.

Om ett år är det EM, och jag vågar äntligen hoppas igen!

The one and only Stenis!

Skulle ha postat detta igår, men ögonen gick i kors efter en helg full av osovna timmar. Gräslig svenska, men det var meningen ;-)

Mästarnas mästare blev, inte helt oväntat, the Ingmar Stenmark! Herre Jesus, en mer värdig mästare får man leta efter – så långt tillbaka som förra året, i Louise Karlsson. Det hade varit en fröjd att få se de två i en final. Inget ont om Anders Limpar. Vilken genomfin människa! Otroligt varm och omtänksam om de andra deltagarna, rakt igenom hela säsongen.

Maria Brandin? Vem? Jaha, den tredje finalprogramsdeltagaren. Ja, vad ska man säga? Finalen innehöll ingen nattduell, så hon var rökt från början. Nä, jag ska inte vara elak, då kanske jag får en paddel, förlåt åra, i huvudet. Och det vill jag helst slippa.

Men det blev alltså Limpar och Stenis som gjorde upp om mästartiteln. Det gällde att balansera på flyttbara träkubbar, som de själva fick flytta med sig under loppets gång. Stenis var överlägsen, precis som han varit under hela säsongen, oavsett gren.

Som jag sa, inte ett ont ord om Anders, men det hade varit roligt att se Ingmar mot Hanna Ljungberg i en final. De var startfältets två starkaste deltagare, som tampades om förstaplatsen i näst intill alla grenar – innan Hanna, i det tråkigaste och mest substanslösa programmet dittills, åkte ut.

Till nästa säsong tycker jag att SVT ska fundera över reglerna. Det ska, enligt min mening, inte vara möjligt att ta sig till en final genom att vinna en rad nattdueller. Jag tycker det vore rimligt med en ny regel som säger att en deltagare får komma sist i max två tävlingar. Tredje gången man får lägst poäng åker man ut. Det känns mer rättvist. Naturligtvis vore det allra mest rättvisa att den med högst totalpoäng genom alla tio program blev Mästarnas mästare, men då uteblir det spänningsmoment som nattduellen utgör. Och det kanske är synd. Eller?

Hur man än valt att göra med reglerna den här säsongen, så hade Stenis mosat allt motstånd. Han är en sann mästare. Och maken till ödmjuk storhet finns fan inte!

Trist …

Vilken chock! Hanna Ljungberg åker ur Mästarnas mästare – hon förlorar i temat strategi, som för övrigt är det tråkigaste momentet hittills, och det som minst speglar verkligheten när det gäller att vara en bra idrottsutövare. Missförstå mig rätt: Strategi är naturligtvis en viktig ingrediens i en idrottskarriär, men de valda tävlingsmomenten här var rena tramset.

Det hade varit så roligt att se Hanna i nästa program, då temat är uthållighet. Där hade hon varit att räkna med. Big time. Istället åker hon ut mot en deltagare som inte varit hälften så bra som Hanna – Roddtjejen Brandin. Visst, hon är reaktionssnabb som få, vilket är det nattduellen går ut på, men där tar det slut för hennes del. Hon har inte så mycket annat att komma med. Därför blir det inte så lite missvisande när Brandin hamnar före Hanna i Mästarnas mästare.

Brandin har en bra inställning och ett jävlar anamma, men verkar rätt kantig och tvär när det hettar till. Stämningen och den hämndlystna kommentaren att ”man minsann inte ska underskatta …” var inte snygg, snarare osportslig.

Nä, ut med Brandin snarast möjligt! Ingmar Stenmark bör ta hem alltihop om det finns någon rättvisa. Och tvåa blir Hanna Ljungberg. Nä just ja, hon åkte ju ut idag.

Nästa söndag tittar jag enbart för att det då är Hannas enastående karriär vi och de kvarvarande deltagarna kommer att få njuta av i tv-soffan.

Sedan är det tack och hej.

Vänder det nu?

Fnissar fortfarande åt Anders Limpars framfart i Mästarnas mästare – eller ska jag säga brist på framfart? Han är fantastiskt rolig med sina misslyckade strategier, felbedömingar och besvikna självsågningar. Han är inte osympatisk och bufflig, utan verkar vara en trevlig prick, och omtyckt av de övriga deltagarna. Det är ju bara det att det mer eller mindre går åt helvete för honom i tävlingsmomenten. Jag tycker nästan lite synd om honom. Är det inte det ena så är det det andra. Alltid! Han är gängets loser, för att tala klarspråk. Ikväll var temat ”Fokus”, och det visade sig inte heller vara Limpars grej. När det stod klart att han fått allra sämst poäng av alla och alltså skulle hamna i nattduellen blev jag faktiskt lite nervös. Han får inte åka ut. Gud, vad tråkigt det skulle vara.

Limpar gick segrande ur duellen mot Marianne Berglund, som han valt som utmanare. 2-0 blev slutresultatet, och stoltheten gick inte att ta miste på när han kom tillbaka till huset och de andra.

– Det var min grej. Jag vann med 2-0, då rå. Pang, pang ba!

Undrar om denna självförtroendeboost blir temporär eller om den får honom att prestera bättre i fortsättningen.

Den som lever (om en vecka) får se.

Ler ikapp med mästarna

Jag kommer på mig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna hela programmet igenom. Just precis – Mästarnas mästare. Jag fullkomligen älskar det! Det är ett härligt gäng de fått ihop till den här säsongen, och utgången är långt ifrån förutsägbar. I första avsnittet såg Stenmark i det närmaste oslagbar ut, men nu i det andra uteblev lyckligtvis den förväntade dominansen. Men Hanna Ljungberg fortsätter att imponera. Hon är stenhård – vilket psyke!

En av de mest krävande grenarna i programmet innebär att deltagarna står på balansbräda i 40 gradig värme för att med oregelbundna intervaller dränkas i 6-grader kallt vatten. Billan stod sig länge, Maria Brandin likaså. Och Stenmark, men han fick snart se sig besegrad när svårighetsgraden ökades ett snäpp – en balansbräda med boll sattes i händerna på de kvarvarande fem. Hanna Ljungberg stod stadig som en klippa, medan en efter en av de andra tappade balansen. Kvar till sist var Hanna och Anders Limpar, som idiotiskt nog vred på huvudet och tittade på Hanna, vilket gjorde att han tappade kontroll på bollen och på det balansen.

När det sedan var dags att hålla andan under vatten klarade Limpar 20 sekunder, vilket han uppenbart skämdes över. Mumlade något om att han direkt fick in vatten i näsan och … jada … jada …

Ingmar Stenmark, som deklarerade att han inte är särskilt förtjust i att vara under vatten, fällde en kommentar, som kommer att gå till historien som den här säsongens skönaste:

- Jag tror många tänker att nu har vi chansen att slå Ingmar Stenmark, men är det någon gång jag ska hålla andan så är det nu!

Pekka Lindmark fortsätter att plocka sociala poäng. Han är störtskön, varm och ödmjuk, och river ner skrattsalvor till höger och vänster. Det kan ta honom en bit i tävlingen – men inte hela vägen!

Jag tror på Stenmark och Ljungberg i final.