Kategoriarkiv: Sport

Jag tänkte bli farlig …

- Antingen vinner man, eller så förlorar man … Och då vinner jag hellre.

As simple as that. Sköna Anna Lindberg, om årets final i Mästarnas mästare, där hon duellerade mot Magdalena Forsberg.

Alltså, så imponerad som jag blivit av finot Anna – gång på gång, tävling efter tävling. Och alldeles säkert många med mig. En bråkdel av den viljan hade kommit väl till pass under min dalande fotbollskarriär.

Anna levererade oneliners på löpande band, och framkallade skrattsalvor här hemma trots sin torra framtoning. Att hon är torr är ju ganska motsägelsefullt, påpekade kollega H, med tanke på sporten hon utövade när det begav sig.

Alldeles oavsett tycks detta idrottsunder ha ett knivskarpt fokus, som fick hennes motståndare att darra, eller åtminstone tvivla en sekund eller två på om det över huvud taget var någon idé att gå för vinst.

Jag tänkte bli farlig, sa Lindberg lugnt i inledningen av säsongen, och log sitt bredaste leende med finurligt kisande ögon. Och det kan man väl lugnt säga att hon blev.

Magda var i princip alltid en noslängd efter Anna, men i finalmomentet visade hon ingen nåd, utan jobbade sig systematiskt och smidigt igenom klurigheterna. Anna hade inte en chans. Lite orättvist, kan tyckas, sett på det stora hela, men Magda är ändå en värdig vinnare. Det tror jag även Anna tyckte, även om besvikelsen i hennes kroppsspråk inte gick att ta miste på.

Ok, så … mer då … Bernt ”Nattduellen” Johansson, eller som de andra deltagarna kallade honom, ”Kobra-Bernt”, kammade till slut hem en pallplats i form av ett brons, som han utan undantag kan tacka sin reaktionsförmåga för. Fyra(!) nattdueller tog han sig igenom. Det var hans gren, kan man säga.

I tävlingsmomenten gick det sämre, men jag är ändå imponerad – sina 60 år till trots segade han sig igenom alla tävlingar. Visserligen kom han nästan alltid sist, men ändå. Hatten av. Ingen skugga ska falla på Kobra-Bernt.

Nej, skuggan ska istället falla på den som ansvarar för regelverket. Är det verkligen rimligt att man ska kunna gå till final genom att vinna fyra nattdueller för att man hamnat sist tävlingsmomenten? Nä, jag tycker inte det. Jag tycker det skulle kunna införas en maxgräns på två sistaplatser dvs. i max två nattdueller får jumbon möjligheten att rädda sitt skinn. Sen är hen körd.

På det sättet blir de deltagare kvar som presterat bäst genom de olika momenten.

Jesper Blomqvist tyckte likadant – när det var fyra stycken kvar i tävlingen, och Anna och Magda fullständigt dominerat, såg inte Jesper, som stod med lägst poäng, någon annan utväg än att välja Kobra-Bernt att duellera mot. Ädelt! Rättvist! Ödmjukt! Vilken man!

Ja, han åkte ut, men med flaggan i topp!

Grattis Magda! Och grattis Anna, till din osannolika idrottsliga förmåga.

Längtar till nästa år!

Mästarnas mästare … nja, inte med de gällande reglerna

Mästarnas mästare är en mycket bra idé och ett funkis koncept, om man bortser från hål-i-huvudetregeln att den som samlat ihop minst antat poäng i en omgång får välja och vraka nattduellmotståndare bland de övriga deltagarna – endast den med flest poäng sitter säkert. Detta har ju visat sig funka sådär med tanke på att någon som gång på gång hamnar sist i deltävlingarna får möjligheten att öva upp sina skills i nattduellen och slå ut en efter en av de övriga tävlande. Minns förrförra säsongens Maria ”nattduellen” Brandin.

Gissningsvis är tanken med nämnd regel att ge tittarna ytterligare ett spänningsmoment, men det blir bara orättvist … och tramsigt. Är man intresserad av programkonceptet tittar man ändå.

Det borde ju rimligtvis vara så att för att bli Mästarnas mästare måste du prestera bra i alla typer av tävlingsmoment.

Nä, skärpning SVT! Ändra reglerna eller döp om programmet till Nattduellen.

Wennstam tar sig an herridrottens machokultur

Och så har jag då läst den, Katarina Wennstams nya alster, Svikaren! Fick den i födelsedagspresent av mina fina föräldrar, och slukade den genast som den hungrigaste av vargar.

Och gud, vad jag gillade! Wennstam skriver med exceptionell närvaro om samhällsaktualiteter och ifrågasätter cementerade normer, som hon elegant som få väver in i sina skönlitterära pärlor!

I Svikaren avhandlas homofobins bestialiska mekanismer i den machokultur som stavas herridrott.

Den före detta kriminalreportern, Wennstam, är påläst och knivskarp i sitt berättande!

Läs, för sjutton!

Gala – inte utan min skämskudde!

Snark – galor kan vara så vansinnigt krystade och pinsamma och outhärdliga och alldeles alldeles underbara.

Nä, ok, det var en ordentlig överdrift, men de där tillbakablickarna – ögonblicken då det hände, det där makalösa, som t. ex. Marie Hammarströms mål, som gav fotbollsdamerna ett VM-brons, eller Ola Toivonens kalasträff, som tog fotbollsherrarna till sommarens EM, eller Hellners glidfest förbi och ifrån Northug (aka Morrtugg). Jag kan se det hur många gånger som helst, och betyder det att jag måste genomlida två galor per år så, so be it.

Men utan skämskudde gör jag det inte. Ikväll tog jag skydd ett flertal gånger under sändningen. Värst var imitationen av Jan Guillou, för att det blev så dumt och fel att skämta om böcker just i år när den mest uppmärksammade boken – den av Patrik Sjöberg – handlar om Patriks mörka ungdomsår som sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvpappa. Naturligtvis skämtades det inte om just den boken men det var ändå ett illa valt inslag på årets idrottsgala.

Det som berörde mest var när samme Sjöberg tog emot Sportspegelns pris inför stående ovationer. Det är han så värd! Det måste vara oerhört smärtsamt och jobbigt att gå ut med en sådan här sak, men ack så viktigt! Respekt!

Hellner fick rättvist priset för bästa manliga idrottare, för sina mästarlopp under året. Och Therese Alshammar knep motsvarande pris på damsidan – välförtjänt efter ett kanonår! Det enda som nu saknas i hennes samling är OS-guldet, vilket hon i detta nu laddar för att kunna ta hem när det är dags.

Någon som var värd ett bättre öde var Daniel Sedin, som borde ha fått något pris för sitt extrema år som vinnare av årets poängliga, och framröstad som årets spelare i världens största hockeyliga, NHL, av spelarna själva. Ofattbart stort!

Roligast var, utan tvekan, inslaget där Robin själv råkar sabba en rad idrottshändelser. Skylten med texten ”Kasta bakåt” var bäst – inklippt i fotbollslandslagets kvalmatch mot Holland när Safari får hjärnsläpp och ger bort bollen i årtiondets sämsta inkast. Höll på trilla ur soffan av skratt!

Men ännu sämre än det där inkastet var kvällens artistuppställning – den vägde lite väl lätt. Bottennappet var Nicke Borg (vet inte heller vem han är så det är lugnt ;-) som rev av en motorsågsmassaker av ”London Calling”. Jösses!

Sammanfattningsvis: Årets idrottsgala var precis som alla tidigare galor – minus förra årets fotbollsgala, som faktiskt var ganska hedervärd och okrystad – rätt outhärdlig på många sätt. Men som vanligt räddad av en skön programledare, i unge Robin Paulsson, och alla oförglömliga återblickar som spelas upp om och om igen.

[Plats för bild, men jag hittade ingen rolig, sorry …]

Det finns hockey, och så finns det damhockey.

Jag vet förutsättningarna, att damhockey är en väldigt liten idrott – både sett till antalet utövare och publiksiffror. Dessa två parametrar brukar gå hand i hand, så det är inget konstigt.

Men … Det blir så uppenbart och så erbarmligt när mediabevakningen på damhockeyn är obefintlig och man ändå ska försöka göra något av nyheten att Sveriges damer 18 år igår vann VM-brons.

I torsdags natt vann, som bekant, juniorherrarna VM-guld - en statsangelägenhet. Matchen sändes i sin helhet, kommentatorerna grät efter slutsignalen, det var en given förstasidesnyhet i landets tidningar, bevakningen var total och dessutom anordnades en välkommen-hem-tillställning i Kungsträdgården efter ett glas skumpa hos Kronprinsessan.

Jag säger ingenting om detta – juniorkillarnas guld var fantastiskt! Men från detta till att TV4:s Peppe Eng, med läsglasögonen i sina papper, meddelar att Svenska damlandslaget U18 har tagit VM-brons, varpå en redaktör kommer in från höger och ringer upp lagkaptenen via Skype.

Så här inleds samtalet:

Redaktören: Hej, grattis, ni har vunnit brons … i ett mästerskap.
Lagkaptenen Kajsa: Eh ja, VM.

Så ovärdigt, konstaterar jag bakom min skämskudde.

Till och med på Svenska Ishockeyförbundets hemsida www.swehockey.se får man leta efter nyheten om hockeydamernas VM-brons.

Det har aldrig varit tydligare att herrhockey och damhockey inte bara är två olika idrotter – de är väsensskilda.

Unga VM-hjältar blåser liv i en förlorad idrott!

Hockey har för mig, under hela mitt vuxna liv, varit iskallt, totalt ointressant, och mest fört tankarna till tunga testosteronstinna jättar på skridskor, en mansgrisigt sexistisk omklädesrumsmentalitet och puckade (det måste vara därifrån ordet kommer) uttalanden – och dessutom är det av någon anledning a-l-l-t-i-d VM i den idrotten, och till råga på allt någonstans på vårkanten, i majsolen när isen ska vara i drinken och ingen annan stans.

Men inatt tändes hoppet – hoppet om idrotten ishockey. Håkan Södergrens stämma ljuder i innerörat: ”H-O-C-K-E-Y-HOCKEY!” En idrott värd namnet.

Och det var ett gäng fjuniga tonåringar som gjorde det – visade vägen – ett gäng små yrväder tillika orädda ynglingar, som uttryckte sin kärlek till sporten med en sprakande spelglädje, vilja och hunger.

Mina inlägg om ishockey är lätträknade, liksom juniorkronornas mål i JVM-finalen mot Ryssland inatt. Men chanserna saknades inte. Det var ett enormt tryck mot ett mål, och med kniven på strupen, i sudden death, snodde Mika Zibanejad åt sig pucken vid blå och med en vesslas snabbhet tokskrinnade han mot mål, skar in och lade in en resolut backhand till vänster om målvakt Makarov, som gjorde en stormatch. Men just där och då var det inget snack. Den skulle bara in, och snabbt gick det.

Jag är så glad att jag bestämde mig för att se matchen – att stanna uppe. Matchen började ju mitt i natten, vid 02.00. Ångrar inte en sekund. Jag är full av beundran och helt tagen av detta fantastiska hockeylag – vilka lirare, vilka skridskoåkare, vilka personligheter: Oscar Klefbom, Rickard Rakell, Mika Zibanejad, Max Friberg och den fenomenala Johan Gustafsson i målet, som hade strax under 20 skott att mota på hela matchen, och ändå lyckas hålla sig så pass alert att han kunde göra den där så avgörande fantomräddningen 30 sekunder från slutet.

Jag slogs av hur duktiga de är – så fulländade i sitt hockeykunnande trots bristen på rutin och erfarenhet, men med en ynglings orädda och respektlösa hunger! Bäst personifierad av individualisten Rakell, den smarte Zibanejad och toppbacken Klefbom.

Härligt att se de svettiga, fjuniga tonårsanletena så hejdlöst lyckliga när det rasslade till i motståndarmålets nätmaskor och VM-guldet var ett faktum. Hjälmar och handskar som flög i luften och kommentatorerna Chris Härenstam och Mikael Rehnberg med röster som sprack av gråtmilda tuppar i halsen.

Det var rörande.

Minns hur engagerad jag var på Bengt-Åke Gustafssons tid – Loob, Steen, Kenta Nilsson, Eldebrink och hela det övriga guldgänget 1987. Då var jag 10 år och hockeyfrälst. Jag kunde alla namn, såg alla matcher och grät när de förlorade. Sedan blev det VM varje år och kontinuiteten i truppen försvann – var och varannan elitseriespelare gjorde åtminstone ett par matcher för Tre Kronor, i brist på de stora spelarna, som satt fast i sina NHL-klubbar. Sporten urvattnades och mitt intresse rann ut i sanden.

Tack ni fantastiska juniorkronor, som inatt blåste liv i den gamla trötta ishockeyn – ni visade att idrott är konst, att idrott är glädje och att idrott känns i själ och hjärta!

Zlatan och Lotta

Sent, jag vet, men jag har varit ömkligt svag i en redig förkylning.

Nu måste jag i alla fall få säga några ord om fotbollsgalan i måndags:
För det första: Grattis Zlatan – igen! Och grattis Lotta Schelin! Just precis, det är guld- respektive diamantbollen jag snackar om.

För första gången någonsin låg skämskudden orörd i soffhörnan. Det gick faktiskt att titta utan att behöva stöna av skam över krystade skämt, tekniska fadäser eller opålästa programledare. Den här galan gjorde skäl för namnet – faktiskt. Till att börja med var det i år två stycken kunniga och intresserade programledare i självklara Anna Brolin och erfarna Peter Jihde. Visst, de hade bra förutsättningar att utgå ifrån – ett bra fotbollsår med ett VM-brons för damlandslaget och avancemang till sommarens EM för herrarna. OCH en närvarande Zlatan. OCH en sylvass Schelin, som under sitt segertal gav Zlatan en skämtsam gliring, när hon med stolthet i rösten förtydligade att hennes Lyon vann Champions League.

Det du, Zlatan, sa hon och slängde en hastig blick på honom – han som lyckats med allt förutom att vinna just Champions League.

Men det slutar inte där; Den store Zlatan höll sitt tacktal och avslutade med:

Men, var är Lotta nu?

Det är obeskrivligt stort att vara en del av det som lämnar Zlatans mun, och att det sedan är i Guldbollen-tacktalet gör det än mer obeskrivligt.

Zlatan har nu vunnit Guldbollen 6 gånger totalt(!!) Först 2005, innan Fredrik Ljungberg gick emellan och knep den året 2006. Men efter det, 2007-2011, har ingen annan haft en chans. Det säger allt!

I år fanns det förvisso åtminstone en till kandidat som var med i diskussionerna – Kim Källström, som spelat en avgörande roll i landsslagets avancemang till nästa års Europamästerskap, men det var ändå aldrig riktigt spännande. Guldbollen var Zlatans! I år igen. Det gjorde dock att de priser Kim Källström faktiskt fick ta emot ökade ett snäpp i värde, åtminstone den som årets mittfältare. Alla – inkl. Källström – vet vad Kim Källström betyder för landslaget, och alla – inkl. Källström – vet vad han betyder för sitt klubblag Lyon. Jag tror att det räcker ganska långt för Källström själv. Jag vill åtminstone tro det.

Kvällens behållning var i vilket fall som helst, utan minsta tvekan, Zlatan och Lottas muntliga fajt. Det symboliserar också galan i sin helhet – damerna fick lika mycket plats som herrarna i år, och detta utan att det blev krystat. Kors i taket!

Bra jobbat, alla inblandade!


Aftonbladet.se

Läs även Robert Lauls krönika

Ut med dårarna ur svensk hockey!

Svenska Ishockeyförbundet har satt ner foten (skridskon), för att stävja den galopperande utvecklingen avseende tacklingar mot huvudet inom svensk hockey. Sebastian Karlsson (Linköping), som satsade stenhårt och genomförde en tackling med armbågen riktad mot huvudet på Frölundas Magnus Kahnberg, får 14 matchers avstängning, och jag jublar inombords. Jävla dåre! Vad tänker man med när man gör på det sättet?! Spela hockey istället, vet ja!

Läs mer och se situationen på aftonbladet.se