Kategoriarkiv: Resa

Och så Paris!

Vi hade bävat för Paris hysteriska trafik, men blev positivt överraskade. Nåja, nog är den hysterisk alltid, men det var inte så vansinnigt som vi från början trott. Men oj, vilken oordning! Man ska inte låta sig luras av antalet uppkritade filer – de åtföljs inte det minsta. Parisarna tutar och tränger sig förbi som om det vore det mest självklara i världen. Vid ett tillfälle blev jag så till mig av frustration och fick så brått att hejda en bilist att jag körde handen rätt in i rutan, innan jag hunnit öppna den helt. AJ, vad ont det gjorde. Resten av resan satt jag lätt förlägen tillbakalutad i mitt passagerarsäte.

Efter många om och men hittade vi hotell för natten – då hade klockan hunnit bli 22.30, och det enda i matväg som fanns tillgängligt var en rätt trist hamburgerhistoria.

Dagen efter var vi vid bättre mod och letade upp ett Ibis på Rue Lafayette, ett stenkast från Operan. Hotellportieren var overkligt otrevlig och osympatisk att jag inte kunde hålla igen:

Be nice, mister!
- Excuse me?! svarade han och spände ögonen i mig.
– Gulp, tänkte jag, men vek inte ner mig, utan upprepade orden.

Han mumlade något och fortsatte med det han höll på med.

Vi stötte på flera ohyfsade människor under våra två dagar Paris, men även en hel del trevligt folk, som hjälpsamma visade vägen eller åtminstone svarade på tilltal.

Eftersom jag och sambon varit i Paris en gång tidigare och sett de större sevärdheterna, tog vi det lugnt och flanerade mest runt. Vi hängde lite i Saint Germain, som vi blivit tipsade om, och en utekväll i Marais hann vi med. Åt sniglar, det gjorde vi också. Nåja, jag och Markus i alla fall. Det var riktigt gott, särskilt den härliga persilje-och-vitlöks-guckan som snäckorna var fyllda med. Sniglar liknar bläckfisk till konsistensen, men tänk inte! Och titta för guds skull inte. Markus både tänkte och tittade, och skymtade snigelspröten. Då var det tack och hej, hur mycket ”DELIKATESS” det nu än är.

Uppe vid Sacre Coeur satte vi oss med varsitt glas utan bubblor – resans första. Bakom våra solglas tittade vi på den hop med människor som strosade runt bland konstnärerna på torget. Vi småpratade och myste på så mycket vi bara orkade.

En rajd till Notredam hann vi också med – denna magnifika byggnad!

Vad mer? Jo, lite shopping blev det också. För min del i form av ett par Guccibrillor, som satt som gjutna på näsryggen. Nedsatta till halva priset, 800 bagis(!) Tack för kaffet! Överkomligt, får man ändå tycka ;-) När jag på lätta fötter skuttade ut ur butiken, fick två japanskor syn på min guccikasse och sprang nästan omkull mig i sin iver. Ville titta vad som fanns däri och veta hur jag i mina slitna jeansshorts haft råd med sådana dyrgripar. Inte otrevliga på något sätt utan rara, vänliga och glada. Innan jag ens hunnit uttala ordet ”REA” var de borta.

Morgon nr 3 lämnade vi Paris och körde till en outlet 35 min utanför stadskärnan: ”La Vallée Village”. Där fanns de flesta dyra märkena, men mycket till fynd blev det knappast även om plaggen var nedsatta någon eller ett par tusenlappar, de kostade ändå en miljard.

Vid 14.00-tiden var vi på väg hemåt mot norra Europa, och inte förrän 01.30 hittade vi ett hotell värt namnet, och då hade vi hunnit till Lübeck. Vid det laget var vi totalt tömda på energi, men trots det hade jag svårt att somna, då mina armar och ben var så rastlösa att det kröp i hela kroppen. Att dela Autobahn med ett gäng nonchalanta långtradarchaffisar mitt i den tyska mörka natten, som för säkerhets skull bjöd på en långdragen regnskur, är ingenting jag rekommenderar. Stundtals såg vi ungefär ingenting, och det kändes verkligen inget vidare, men det löste sig som sagt till slut, till det bästa.

I höjd med Sveriges vackraste vy, Vättern vid Brahehus, tryckte jag ner gaspedalen lite extra för att liksom fira känslan av att vara hemma efter en, vad det kändes, evighetslång tillbakaresa från Frankrike på ojämna semesterstinna Europavägar – efter ett par utdragna timmar på ett nattsvart och blött Autobahn, och ett monstruöst vägarbete i Köpenhamn som pga. total avsaknad av guidning skapade enorm frustration.

Men så här i efterhand spelar detta ingen som helst roll, lika lite som våra möten med skrattretande otrevliga människor gör det, den extremt dåliga skyltning som franska vägar (inte) erbjuder, eller den förvånansvärt mediokra mat som stått till buds. Inget av detta lyckas sänka helhetsupplevelsen! Vi har haft en alldeles fantastisk vecka i Champagne och Paris tillsammans med våra kära Markus och Fredrik!

Gulddruvornas rike, del II

Kvar att förtälja från vistelsen i Bubbelland är besöken hos de små Champagneproducenterna, där vi stannade, ringde på dörrklockan och höll tummarna för att någon var hemma.

Hos en familj, Gouive pere et fils (Gouive far och söner), möttes vi av hundskall, men snart dök farmor Gouive upp på gårdsplanen i blommig tröja, ett välkomnande leende och med en glimt i ögat. Hon meddelade att varken far, söner eller frun i huset var hemma, men att hon med glädje skulle visa oss runt.

När hon visat oss etikettmaskinen hämtade hon fem glas, ett till sig själv också, och en etikettlös butelj och bjöd oss att smaka på gårdens Champagne. Hon var så söt, den lilla tanten!

När vi bestämt oss för vad vi ville köpa med oss förpackade hon flaskorna med van hand och stod sedan i dörröppningen och vinkade av oss.

På en annan gård, Dénis Frezier, kom en rund liten gumma och visade oss in i en liten men charmant vinkällare. Där satte vi oss på pallar runt en vintunna och smuttade på tre-fyra olika sorter. Det slog mig att, trots sin ringa årsproduktion på 3000 flaskor per år accepterade de kontokort och tycktes väletablerade på bygden.

Den sista gården vi besökte var Alain Waris, och här öppnade ytterligare en dam i blommigt. Hon slog upp fönstret på vid gavel och frågade om vi avsåg köpa något?

Självklart! svarade vi uppriktigt.

När vi skakat hand berättade hon att det kommer förbi folk för att bara dricka, utan någon som helst avsikt att köpa, och att det var därför hon ställt frågan.

Hos Alain Waris hittade vi en riktig pärla – en vintagechampagne med druvor från en och samma skörd för över 50 år sedan(!)

Innan vi lämnade frågade vi hur länge man kan ha en oöppnad champagne liggande innan den är out-of-date.

Svaret kom blixtsnabbt:
I max 2 år, men det bästa är att dricka upp snabbt och komma tillbaka.

Bland all kunskap vi berikats med under våra fyra dagar i Champagne, är en del viktigare än annat att hålla i minnet, till exempel att Champagne inte ska förvaras i kylen, utan mörkt i rumstemperatur, och inte ska kylas förrän man ska dricka den. Och då är långsam kylning i ishink det bästa, men kylen går också bra.

Med det bredaste av leenden begav vi oss sedan mot Paris och två dagar av storstadsliv.

Oj, höll på glömma att berätta om det sjukaste jag varit med om: en dag när vi var i Reims, Champagneregionens största stad, tornade molnen upp sig och bytte färg till svart. Sedan kom tidernas skyfall. Det fullkomligen öste ner. Som tur var hade vi hunnit till bilen och var på väg tillbaka till vår by, Cramant. Plötsligt hörde vi en smäll, som om någon kastat en sten mot bilen, och i nästa sekund haglade det iskristaller stora som ärtor. Markus satt med armen höjd som för att värja sig. Själv satt jag och panikfnittrade. Det var riktigt läskigt! För att ni ska förstå hagelskurens styrka kan jag berätta att vi hittade en buckla i lacken efteråt.

A tout a l’heure!

Gulddruvornas rike – en reseskildring

Champagne var precis så som jag önskat och förväntat mig: vindlande vägar genom små byar, dignande vinrankor, sagolika vyer, smaksensationer i form av sprudlande bubblor, och ett klädsamt lugn.

Franskan gick över förväntan – alla tider på dygnet utom på morgonen, men då pratar jag å andra sidan inte ens svenska flytande, som Markus så fint uttryckte det.

Vi anlände till Eric Issellée Chambres d’hôtes, vilket betyder Bed & Breakfast på … svenska. Ja, fråga Google Translate!

En hyfsat snorkig Madame Issellée på 30+ hälsade oss välkomna, visade oss rummen, frågade vilken tid vi önskade frukost och drog igenom vad som gällde i övrigt. I kylen låg ett gäng buteljer utan etiketter med gårdens egenproducerade Champagne, och med priset skrivet i vitt direkt på flaskan.

Jag ställde mig i dörröppningen till terassen och blickade ut över fälten, som var minutiöst planerade och planterade – vinrankor så långt ögat nådde. Lyckan tog tag i mig och svängde mig runt i en valsliknande dans.

Vi installerade oss, hämtade picnickfilten i bilen och tog med oss en flaska bubbel ut i trädgården. Där och då började vårt franska äventyr.

Vi hade dessförinnan genomgått ett tre timmar långt helvete för att hitta dit, och i 40-gradig hetta åkt av och an, frågat oss fram på trevande skolfranska, och bit för bit tappat tålamodet. Tanken på vår ankomst till ett hysteriskt Pisa sommaren 2006 höll en tröstande hand på min axel och hindrade mig från att brista ut i gråt. I elfte timmen fick vi en detaljerad vägbeskrivning uppritad på papper av ett mycket hjälpsamt gammalt par, och kunde till slut hitta rätt.

Dagarna som följde kommer jag att behålla i minnet för resten av livet. Vi åkte på Route de Touristique du Champagne och fann pärlorna bland de lite större Champagnehusen i regionen Côtes de Blancs. Vi lärde oss om Champagnens historia och om balansen mellan de olika druvsorterna i regionen: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier.

På gården Duménil möttes vi av en sympatisk tjej som tog hand om oss på ett mästerligt sätt. Vi köpte med oss flera delikata flaskor därifrån – och den mest speciella var ”Amour de Cuvée”, som vi kom att kalla ”köttchampagnen”, då den trevliga fransyskan förklarade för oss att den passade extra bra till kötträtter. Den är unik i sin sammansättning av enbart svarta druvor: 50% Pinot Noir och 50% Pinot Meunier. Och smaken? Gudomlig!

En annan favorit blev byn Hautvillers, där Dom Perignon föddes, levde sitt liv och begravdes. Vi fick lära oss att Dom Perignon anses som grundare av drycken Champagne, då han av en händelse upptäckte att kolsyra i vitt vin var något alldeles extra. Det sägs dock att det finns belägg för att man drack bubblande vin långt före hans tid.

I Hautvillers besökte vi champagneproducenten Joseph Desruets, som fortfarande använder den gamla metoden för att pressa druvor. Den unge sonsonen visade oss vinpressen, och tog oss sedan med till provsmakningen, Dégustation. Han snålade inte på bubblorna, och smuttade även själv tillsammans med oss. Han var otroligt vänlig och ivrig att berätta för oss om de olika Champagnesorterna, detta trots sin begränsade engelska. Just detta med skrala engelskakunskaper var något vi möttes av vid åtskilliga tillfällen under våra dagar i Frankrike. Även yngre människor har besvärat ryckt på axlarna när vi ställt en fråga på engelska. Därför har min skolfranska kommit väl till pass, och faktiskt funkat riktigt bra!

På Joseph Desruets köpte vi, förutom den traditionella Champagnen och den vackra roséchampagnen även ett sött vin. I Frankrike dricker man den som apértif dvs. före maten, med en isbit i, men jag tror det passar lika bra till desserten.

Vi återkom till Hautvillers ytterligare en gång efter detta lyckosamma besök. Då satte vi oss på Café d’Hautvillers, som är känt för sin makalöst goda chokladglass. Vi beställde varsin kaffe, och jag och Fredrik mumsade i oss en skål av den berömda glassen – alltmedan solen log mot oss. Sedan flanerade vi uppför backen till G. Tribaut, som erbjuder Champagnes vackraste utsikt – och underbara bubblor, ska tilläggas. Härifrån köpte vi med oss 6st flaskor av samma sort.

Efter fyra dagar i Champagne styrde vi kosan mot Paris. Mer om detta och fler bilder kommer senare.

Á bientôt!

Sommar-Sverige, smulor, kött och annat

Genom sommar-Sverige viner vi, i landets kanske renaste bil. Hon är glad och bär oss med stolthet, trots den sedvanligt överdrivna packningen. Inget gnäll, inget gnissel. Alla glada.

Då och då är det någon som har bromsfest och skapar en slingrande semesterkaravan efter sig.

Själv hade jag smul- och dregelfest för en liten stund sen. Jag förstår inte hur jag lyckas, men alltid när jag reser mig efter att ha ätit ligger där en liten smulhög – vad jag än ätit. Börjar tro att någon jävlas med mig. Idag vätte jag också tishan för säkerhets skull. Ja, jag dreglade! Mest av förväntan, tror jag.

Det märks förresten att det är sommar i Sverige. Jag skymtar den ena barnfamiljen efter den andra i Foppatofflor … När ska detta sluta? De är överallt som om de förökar sig genom avknoppning eller nåt. Gamla, nya, slitna, piffiga, alldeles för stora, pimpade, eller omfamnandes ett par tubsockor.

Nä, nu pratar vi om nå’ annat:

Midsommar till exempel! Jag är fortfarande proppmätt och det var i förrgår … Det är likadant varje högtid, varje år – drivor med mat. Visserligen härligt god mat, men eftersom ögat ätit sig till bredden fylld när det väl är dags att sätta sig till bords finns det knappt någon plats kvar i magen. Synd på så rara ärtor.

Till kvällningen hörde jag någon hojta från grillen:

– Ylva, om du ska ta kort till bloggen får du nog göra det nu, för det börjar bli klart!

Kalle ställde den självklara frågan:
– Har du en köttblogg?

Vill ni veta mitt köttfacit efter ett par timmar vid middagsbordet? Inte?

Ok.