Kategoriarkiv: Pride

QX-galan 2012

”Jag är jag, du är du, och vi drömmer om en värld där ingen kan ta det ifrån oss”

Så sa Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften/stiftelsen Expo, som vann QX hederspris på gårdagens gala, i sitt tacktal.

Det var ett fint inslag bland andra på QX-galan 2012, varav Richard Engfors tacktal efter att ha mottagit priset för ”Årets bok”, jag minns tydligast – ett tal som rev ner rungande applåder och som dröjde sig kvar som en gråtklump i halsen. Med sprucken röst riktade Richard avslutningsvis ett speciellt tack till Christer Lindarw och Christer Björkman.

Det var en kylig kväll. Iskristaller gnistrade på snövita grenar. Utanför Cirkus hade folk redan samlats ännu en timme före utsatt tid. Klockan 21.00 skulle årets QX-gala ta sin början.

I spänd förväntan och med ölen i det obligatoriska plastglaset intog vi våra platser.

Det blev som vanligt en bra gala, men med ett par undantag: ljudet var från början under all kritik. Det fixades till något under resans gång, men vi hamnade liksom utanför akustiken, som inte riktigt nådde oss som satt på sidoläktarna, och den riktiga galastämningen ville därför inte infinna sig. Men, som sagt, det var ändå en bra show, om än lite rörig. Det strikt och minutiöst organiserade, som man annars är så bortskämd med just när det gäller denna årliga tillställning, lyste med sin frånvaro.

Konferencier Magnus Skogsberg skötte sig hyfsat, men nådde inte upp till förra årets nivå, då Carina Berg höll i taktpinnen, eller året dessförinnan, 2010, då konferencieren hette Petra Mede. Petra tog plats även i år. Tog över scenen och mikrofonen. Rörde sig som det humorproffs hon är bland de dinnerande gästerna, ställde obekväma frågor och framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

Men det största jublet för kvällen fick Kajsa Bergqvist eller Anton Hysén ta emot. Det var jämnt skägg mellan dem. Stående ovationer och applåder som aldrig ville tystna. Kajsa, som kom ut i januarinumret av QX, var inbjuden som prisutdelare. Och Anton, som helt välförtjänt fick emotta priset ”Årets homo” för att ha visat stort mod när han i våras tog klivet ut i den, enligt prognosen, väntande kylan – utanför laget, utanför sporten. Anton Hysén är den andra i ordningen som kommit ut som homosexuell inom herrfotbollen – i världen. Den första tog sitt liv.

Trots vetskapen om detta gjorde han det – Anton tog bladet från munnen, gick ut och sa: ”Jag är bög och jag tänker fan inte ändra mig för att det ska passa någon annan”. Naturligtvis finns det homosexuella inom herridrotten – där, som i alla andra delar av vårt samhälle, men de väljer att hemlighålla sin läggning för att inte sabba karriären och de möjligheter som följer med den. De vet att risken är stor att de blir utfrysta. För det är vad historien visat. Det är för jävligt att det ska behöva vara så! Men Anton Hysén har fått övervägande positiva reaktioner, vilket är glädjande, fast det borde vara en självklarhet.

Loreen uppenbarade sig som ett mytiskt skogsrå och tog hem priset för ”Årets låt” – hennes Melodifestivalbidrag 2011, My Heart Is Refusing Me, som hon också framförde till publikens stora förtjusning.

Förtjusning även över det härliga schlagermedley som Shirley Clamp inledde med Min kärlek, varpå den ena melodifestivaldängan efter den andra följde. In på scen stegade Andreas Johnson, Linda Bengtzing, Måns Zelmerlöw, Sanna Nielsen, Malena Ehrnman, Jenny Silver, Afro-Dite, Love Generation, Swingfly, Velvet, Sarek och som finalnummer Charlotte Perelli. Det var kul!

Vi fortsätter på förtjusningens bana och lägger till priset ”Årets bar/restaurang”, som gick till Göteborgs stolthet, Beebar, där min svågers bror, fina Markus Gisslén, är eventansvarig.

När Darin dansat brallorna av oss, Idol-Moa sjungit sin egenskrivna hit, When I Held Ya och när Martin ”E-type” Eriksson förvandlat Cirkus till en inrökt eurodiscoklubb var det dags att blåsa av matchen.

När ridån gått ned och lamporna slocknat fortsatte festen som vanligt i restaurangen på det pulserande dansgolvet och i baren – överallt glada, livsbejakande människor.

Jag var också glad – ända tills jag plötsligt började känna mig v ä l d i g t trött. Då var klockan strax före 02.00. Hade precis dansat i någon timme och tänkte spontant att det naturligtvis berodde på det, men när jag svurit en stund över min urusla kondis, kände jag hur illamåendet välde fram och att jag behövde luta mig. Nej, jag hade inte druckit särskilt mycket alls, så det var inte det. Och det här kändes annorlunda. Sambon sprang och hämtade vatten medan vännen A stod kvar med mig intill väggen. Jag minns att jag tog en klunk av vattnet och att en vakt kom fram och undrade hur jag mådde. Det började sticka i händerna. Sen svartnade det för ögonen och jag försvann i några sekunder. Svimmade. Otäckt och overkligt. Men efter bara några minuter, en sockerbit och några ordentliga andetag kyld februariluft var jag på benen igen. Om än lite skärrad och ostadig. Är det någon av er som varit med om något liknande?

Det var den galan.

Här hittar du alla årets vinnare, och bilder från galan (qx.se)

På fredag visas delar av QX GayGala 2012 på TV4, klockan 21.30.

Stockholm Pride tillbaka i Tantolunden!

Stockholm Pride återvänder till Tantolunden – ursprungsplatsen, efter en trevande resa för att hitta sig själv. En resa med Sjöhistoriska på Gärdet som första anhalt. Helt ok, men ingenting som ens tillnärmelsevis kunde mäta sig med Tanto. Det var visserligen väldigt mysigt med en massa peppade regnbågssjälar samlade på picnickfiltar utanför området, över hela Gärdet. Men som sagt, not even close.

Anhalt 2 var dödsstöten för Pridefestivalen, som tog plats i Kungsträdgården med temat ”öppenhet”. Som jag tidigare skrivit – tanken var god, men i praktiken blev det antiklimax; det som skulle bli ett första steg mot acceptans, och förena besökare oavsett sexuell läggning, blev till en urvattnad och dötrist historia, där ”gratis” blev ledordet. Det funkar sällan särskilt bra. Istället för positivt nyfikna och glada människor, drog festivalen till sig kreti och pleti i form av förbipasserande, som gick in enbart för scenuppträdandena och/eller med en skeptisk inställning, viskandes och pekandes. En del var till och med hotfulla, spydde ur sig okvädesord och misshandlade.

Gratis är som bekant gott, men blev dödsstöten för Pridefestivalen, vars arrangör, Stockholm Pride, fick krypa till korset och inse nederlaget – år 2012 är vi tillbaka i Tanto! Inga fler utsvävningar, tack!

Nackdelarna med ett öppet Pride överskuggar de få fördelarna!

Vi avslutade årets Pride med finalnumret på Kungsträdgårdens stora scen, Alcazar, som kvällen till ära gjorde sin sista spelning innan splittringen. Vi dansade, skrålade, jublade och skålade, alltmedan ett alldeles för stort antal stelopererade människor i publiken slängde irriterade blickar på oss. Vi kunde inte bry oss mindre – är det Pride så är det. Kärlekens och glädjens högtid. Vill man blänga och skapa konflikter får man göra det annorstädes. Helst inte alls, men särskilt inte på Pride!

Efter att lamporna slocknat och ridån gått ned begav vi oss vidare till Operaterassen och Clean Groups avslutningsfest, med Danny som dragplåster.

Nu till den stora frågan – är en öppen Pridefestival ett bra drag? Detta har fyllt mitt huvud med bryderier i dagarna fem, och jag har bävat för detta inlägg. Men här är det nu:

Jag är ledsen, folkens, men … NÄ. Det är ingen brilliant idé! I teorin, visst; principiellt rätt tänkt och politiskt korrekt som ett led i arbetet för och med acceptans i samhället för HBT-kulturen. Men att öppna upp Priden för alla, utan minsta tröskel i form av entréavgift, bidrar inte till ett bättre samhälle med ett kollektivt ”inget-konstigt-alls-tänk” som mynnar i att allt vad HBT-festivaler heter kan avskaffas. Det är orealistiskt. Det finns för många nackdelar – och puckon för den delen.

Jag är medveten om hur lyckligt lottade vi i Sveriges storstäder är som ens kan diskutera huruvida en öppen Pridefestival är en bra idé. I många länder är en tillställning för HBT-personer endast en utopi; i en del länder är homosexuella handlingar förenade med döden. Men jag utgår här och nu från vår svenska verklighet, med de omständigheter som gäller här:

Pride blir som vilken annan festival som helst – ett Smaka på Stockholm 2. Totalt urvattnat. Och då är poängen tappad.

Prides målgrupp riskerar att bli en minoritet på sin egen festival. Frågan är om det inte redan nu, första året, faktiskt var så.

De mindre grupperna i HBT-gemenskapen, exempelvis transorna, lyste med sin frånvaro. Anledningen är uppenbar: på ett Pride med enbart människor som verkligen vill vara där, vilket blir resultatet med en entréavgift, behöver de inte utstå folk som höjer på ögonbrynen, rynkar på näsan eller pekar och viskar. En vecka om året är de som vilka som helst. Klart som fan man skiter i det! Det hade jag också gjort.

En annan grupp som blir lidande av en öppen Pride är de människor som lever på små orter och bygder där heteronormen inte ruckats en millimeter på. De som lever för denna enda vecka om året då de får vara sig själva och kan leva ut. Där de kan vara säkra på att alla som befinner sig på festivalområdet har betalat för att vara där.

Ett gratis öppet Pride blir ett Pride där hotet lurar runt hörnet. Ett ligistgäng som har vägarna förbi kan utan vidare gå in och sprida osämja, skapa konflikter och oroligheter. Dårar med högerextrema sympatier likaså. Kort sagt, det blir allt för enkelt för de som så önskar att sabotera och dela ut kränkningar till höger och vänster – spy ur sig okvädesord.

Årets sanna Prideanhängare fick sannerligen smaka på Stockholm, men på dess baksida. Exempelvis blev en volontär angripen och misshandlad, och två kvinnor som visade sin kärlek öppet blev antastade av en man som lät de veta hur äckliga han tyckte att de var, varpå han hällde en öl över dem. Kvinnorna polisanmälde, men polisen kunde tydligen ingenting göra. Trots att jag förespråkar kärleken som medicin för allt – Love is always the answer – så hade det här puckot en jävla tur som inte gav sig på oss. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag hörde om en tjej som i många år stått i ett av Pridens partipolitiska tält, som i år fått frågor om varför homos nödvändigtvis ska få gifta sig och varför bögar är så fjolliga? Detta är ju så uppenbart frågor som ställs för att provocera snarare än för att söka upplysning. Trots att personerna i tälten är rustade och högst lämpliga att svara på dessa frågor, och kanske till och med kan så ett frö till åtminstone en liten gnutta sunt förnuft i en reptilhjärna, så kan man ju diskutera om det är deras sak att behöva bemöta denna idioti. Vinner samhället på att en handfull mindre begåvade människor får en upplysning de med största sannolikhet inte förvaltar? Ytterst lite i så fall, och vad som är viktigast, inte i den utsträckning att vi tjänar på ett öppet Pride. 

Kontentan: i den här formen kan Pridefestivalen skrotas helt och hållet, eftersom den ändå kommer att gräva sin egen grav om det fortsätter så här. Sänk entréavgiften, och låt det bli ännu billigare för studenter – absolut, men skippa fri entre! På så sätt blir det öppnare än det varit, då fler har råd att delta, och man slipper byket som bara är där för att förstöra.

När det gäller att uppnå acceptans i samhället tror jag mer på att man ökar resurserna i det vardagliga arbetet med HBT-frågor: inför ny uppdaterad kurslitteratur och genuspedagogik från dagis och genom hela skolgången, inför en obligatorisk genusutbildning inom sjukvården så att alla männsikor oavsett sexuell läggning (etnicitet, hudfärg, bakgrund etc. etc. såklart!) behandlas lika och blir bemötta med respekt, seriositet och relevanta, väl underbyggda diagnoser. Och låt lagar och föreskrifter för radio och tv innehålla ett ordentligt stycke genusvett osv.

Detta är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid, och innan vi är där, låt Pridefestivalen få vara det den alltid varit – årets största fest för HBT-personer, dess anhängare, och de människor som greppat det självklara – alla människors lika värde!

De andra, kreti och pleti, får ägna sig åt något annat, men de ska ta mig fan inte få möjligheten att förstöra festen – kärlekens och glädjens högtid!

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Love is always the answer!

Jag skriver som jag gjorde på Facebook nyss. Det tål att sägas om och om och om igen – och igen.

Idag börjar en av årets viktigaste veckor – PRIDE! Ut på gatorna och visa gemenskap och medmänsklighet för en öppnare värld, där vi alla har en plats oberoende av etnicitet, hudfärg, sexuell läggning. Nu viktigare än någonsin! Låt oss stå enade mot ondskan och kväva den med kärlekens vita vingar!

Leve kärleken!

Mian Lodalen – den okrönta drottningen

Ur Mian Lodalens krönika ”Den lesbiska kartan har ritats om” i senaste QX (juni 2011):

”Det blev inga biologiska barn för min del. För det förebrår jag mig själv. Att jag inte hade bättre självkänsla, att jag inte tog min inre röst på allvar, att jag lyssnade på alla belackare som hävdade att homon som skaffade barn var egoistiska, att jag inte var modigare. Men jag förbannar också det samhälle som ihärdigt slog fast att jag var olämplig som mamma. Det retar mig ännu mer nu när jag vet att det inte är sant.”

Forna förståsigpåare – ja, de finns fortfarande – tyckte/tycker sig ha rätten att tala om för oss andra hur vi ska leva våra liv – vad som är rätt och vad som är fel. ”Mind your own business, för fan!” sa jag då, men tyst så att ingen skulle höra. Idag vrålar jag orden, säker på mig själv, säker på var jag står och hur jag vill att världen ska se ut – det handlar om humanitet!

Vad är det förresten som säger att ett barn prompt ska ha en mamma och en pappa? Jo, normen förstås, som skanderar: ”Kärnfamiljen framför allt!” Är inte det viktigaste att ett barn har människor runt omkring sig som bryr sig om och tar hand om det? Om det sedan är en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, tre mammor, sju pappor spelar väl ingen som helst roll. Det låter som om det vore så att alla som lever i andra familjekonstellationer än den ”vanliga” mamma-pappa-barn-konstellationen isolerar sina barn från sociala kontakter med andra än vårdnadshavarna. Varför är alla regnbågsfamiljsskeptiker annars så jävla rädda för att barnen ska bli olyckliga, leva i avsaknad av en manlig el. kvinnlig förebild. Tänk så många försummade och olyckliga barn det finns som lever med en mamma och en pappa. Men det blundar man för, bara barnet har en av varje sort så är allt som det ska. För det har det rätt till.

Nä, jag hävdar att få barn är så önskade som de som kommer till via insemination eller IVF – av den enkla anledningen att man inte kan ”råka bli på smällen” på det sättet. Jag påstår inte att heteropars avkomma inte är önskad, jag slår bara hål på myten om att barn till homosexuella skulle vara mindre lyckliga.

Tvivlarna fortsätter att gå på: ”Ja, men de riskerar ju att bli mobbade i skolan!”

Vad beror det på, i så fall? Jo, samhällets inställning och attityder till allt som bryter mot normen, och där är det tvivlarna som står längst fram och spyr galla. Mycket behöver göras för att förändra detta, men man skulle exempelvis kunna börja med att kräva genuskompetens hos alla förskolepedagoger och lärare.

Men, det ska sägas att vi i vårt land kommit en bra bit på väg, även om vi inte är i mål än på länge.

Jag vill hylla Mian Lodalen! Mian var en av de första öppet homosexuella i Sverige och har alltid stått längst fram på barrikaderna, alltid skrikit högst, för alla människors lika värde och rätten att leva och älska vem man vill! Orädd som få. Och så förbannat viktig!

Det fanns en tid då jag tyckte hon var överdriven, gick till ytterligheter och skrek för högt, men jag är den första att erkänna att jag var en idiot – en riktig jävla jubelidiot! Man måste vara övertydlig och skrika i falsett för att någon ska lyssna, fatta, inse!

Vi har Mian att tacka för så mycket! Utan henne hade vi inte varit där vi är idag, utan henne hade långt färre garderobsdörrar gläntats på, och många fler levt i lögn, utan henne hade vi inte sett så många regnbågsfamiljer stolt rulla sina barnvagnar på stadens gator. Utan henne hade regnbågssjälar landet över tappat hoppet och bleknat.

Mian Lodalen kämpar även mot könsmaktsordningen och könsstereotyperna, för kvinnors rättigheter – ett arbete som är lika viktigt och som skulle bli ett lika långt blogginlägg som detta!

TACK Mian, för ditt aldrig sinande engagemang!


Foto: Anna-Lena Ahlström

Läs hela krönikan i månadens QX, s. 16

Ylva rapporterar

En rapport från den gångna veckan kommer här:

Börjar med veckans skönaste uttryck:
Det var våldsamt trevligt! 
Min kära mamma summerar familjemiddagen för två helger sedan.

Tisdag och Internationella kvinnodagen! BANG 20-årsjubilerade och jag var där. Drack rödvin och minglade med människor – människor i ordets rätta bemärkelse. Härligt att omge sig med såna som delar ens värderingar! Fin kväll och en del kära återseenden!


Bild 1 från bang.se, bild 2 privat.

Fredag. Sol. Ledigt. Vi går hand i hand på Stockholms gator och kisar mot solen, ler och myser. Men det som får mina mungipor att nästan slå emot varsin örsnibb är när vi lägger handpenningen på vår nya mediaspelare från Geneva. Endorfinerna leker tafatt innanför hjärnbarken och jag liksom hoppar över små hus (som min mamma brukar säga) i rena euforin. Ja, jag är definitivt en prylbög! Vadå, fult ord? Det är det finaste ordet jag vet!

Inom två veckor väntas nedkomsten av den här skönheten:

Skulle köpa en enkel (nåja) concealer på Helena Rubenstein på NK och hamnade i en makeup-artists händer. Om det var svårt att tvätta håret fullt sminkad inför kvällen? Eh JA! Men det gick, och vi var så fina, så :-)


Premiärpromenerar mina fina Converse, som jag fått av älskade syster.

Fredagkvällen spenderades på Momma i goda vänners lag! Vi satt i en härlig cirkel som till formen skulle kunna misstas för gruppterapi. Så långt ifrån är det väl egentligen inte. Terapicirkeln liksom barrikaderade stället, men det var ändå idel glada miner och feststämningen var på topp!

Och slutligen:

  1. Varför är det så många unga mödrar med barnvagn som inte visar hänsyn, utan agerar som om de och deras spädisar är de enda människorna på jorden?
  2. Dessa jävla blomflugor! Och de dör ju inte heller när man slår på dem. Har de också nio liv?
  3. Är de facto Downton Abbey, SVT’s brittiska kostymdrama, det bästa någonsin?

Så många frågor och så lite tid.

Ett gigantiskt steg för svensk fotboll!

Det här är en stor dag för svensk fotboll!

Vi har en hjälte – en modig man som vågar stå upp för den han är och vara sann mot sig själv, och detta i en värld som är nedsvärtad av en unken machojargong och fördomar mot allt som inte stavas heteronorm.

Anton Hysén är fotbollsspelare – och bög. Han avviker från den råmodell som svensk fotboll målat upp som den enda möjliga. Han är annorlunda. Men bara för att ingen annan herrfotbollsspelare har kommit ut. Det är klart att det finns homosexuella inom herrfotbollen, som i alla andra delar av samhället, även om en del säkert tröttnat på jargongen och bögskämten i omklädningsrummet, och valt att sluta.

Följ nu efter, alla ni andra! Ju fler som vågar, desto svårare blir det för sportchefer och ledare att blunda för det faktum att människor är olika – även inom fotbollen.

Anton Hysén, du är ett föredöme och årets svenska fotbollsspelare – vad som än händer!


Bild från fotbollskanalen.se
Läs artikeln på fotbollskanalen

Läs även Simon Banks krönika: Big Gay Heart III

Kvinnor, det är hög tid nu!

Det patriarkala förtrycket har fortfarande världen i sitt grepp, därför finns och behövs fortfarande Internationella kvinnodagen! Dagen då vi knyter nävarna för alla kvinnor världen över – för jämlikhet, jämställdhet och alla kvinnors rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet.

Alla människors lika värde ska vara en självklarhet! Att det inte är det, ens i dagens Sverige, är helt sjukt!

Det finns hjältar som i denna kamp står längst fram i ledet, uppe på barrikaderna. Men även om du själv inte gör det så kan du ändå vara med och bidra till en bättre värld genom att skänka en slant till exempelvis organisationen Kvinna till Kvinna. SMS:a MAKT till 72930 så skänker du 50 kronor.

Kvinna till Kvinna stärker kvinnor i krig och konflikter för att kvinnors makt och inflytande ska öka.

Tillsammans, enade, kan vi nå ända fram. Jag är med – är du?

Ge gaygalan mer substans!

QX Gaygala 2011 var en enastående tillställning, vilket jag redan uttryckt i ett tidigare inlägg. Med det menar jag framför allt den härliga stämning, den värme och den gemenskap som vi närvarande förärades med och var en del av. Och galan som scenunderhållning var skönt uppknäppt med en stor portion humor.

Men det finns en del ganska viktiga bitar att invända på: jag har länge undrat varför exempelvis Maria Montazami ens har en möjlighet att röstas fram i idel priskategorier. Hon är säkert en genomvarm och snäll person, det säger jag ingenting om, men vad har hon gjort för gayvärlden? Vilken betydelse har hon spelat? Nä, just det.

Samma sak med vinnarna i priskategorin ”Årets duo”, Viktoria och Daniel. Orimligheten i detta är uppenbar och behöver inte kommenteras närmare.

Det är galans koncept i sin nuvarande form som möjliggör detta, genom att både de nominerade och de slutgiltiga vinnarna röstas fram av QX’s läsare, istället för att låta en jury välja ut nomineringarna bland människor som faktiskt betytt något för gayvärlden, och sedan låta läsarna ta vid och utifrån dessa rösta fram vinnarna.

Något annat som också måste förbättras är själva tillkännagivandet av vinnarna. På årets gala blev nästan alla nominerade utan presentation. Det var: ”De nominerade är ’Kalle Karlsson, Anna Andersson och Erika Eriksson – och priset går till Erika Eriksson.’ ” Och sen var det klart. Snopet. Särskilt när det gällde de lite mer anonyma, som ett maximum av 5% i publiken kände till och resten aldrig hört talas om. Det känns ovärdigt dessa utvalda. Nä, presentera dem så att alla närvarande som inte redan vet, får veta vad de nominerade faktiskt uträttat och åstadkommit.

Igår kväll eftersändes galan i TV4, och fick 68 minuter effektiv tid i etern mot verklighetens 2 timmar och 40 minuter. Det betyder att stora delar av förklarliga skäl utelämnades. Min spontana tanke var att någon fått i uppdrag att klippa ihop ”något som svenska folket skulle kunna tänkas gilla”. Resultatet blev en strömlinjeformad sändning där de största och mest folkkära artisterna fick med hela sina framträdanden, medan ”mindre signifikanta” priser och bärande delar av tacktalen fick stryka på foten.

Jag vet inte varför TV4 valde att sända gaygalan i år – den har inte tv-sänts på flera år. Var det för att håva in goodwill-poäng för öppenhet och en fördomsfri hållning gentemot hbt-världen och det okonventionella? Som sagt, jag vet inte. Vad jag dock vet är att jag hade sänt hela galan om jag varit ansvarig, och hade jag varit tvungen att hålla mig till dessa 68 minuter skulle mitt sammandrag sett helt annorlunda ut än det vi fick se igår.

But that’s just little me.