Kategoriarkiv: Normsamhället

Dementi

Ramaskriet ekade mellan trädstammar, stadsbebyggelse och i bloggosfären. Problemet var att det inte var sant. Det har inte hänt, och det är jag innerligt glad för.

Personen som anmält händelsen hade fått det hela om bakfoten. Det stod visserligen en pojke utanför sporthallen i enbart matchkläder, men pappan hade inte lämnat honom där, utan var runt husknuten för att hämta bilen. Pojken hade enligt uppgift rusat ut i ren besvikelse över sin insats.

Detta inlägg har alltså ingen täckning, men vi får inte glömma att, även om just den här incidenten aldrig inträffat så finns det så många barn som far illa. Och det måste skrivas om, debatteras och lyftas i kampen för barnens rättigheter!

Sexister, håll er unkna kvinnosyn för er själva!

Senast förra veckan skrev jag om den ”mansgrisigt sexistisk omklädesrumsmentaliteten”. Men då var det den privata jargongen mellan spelare och ledare jag pratade om, inte om taktik- och teoridelen, den som gäller idrotten – det rena spelet.

Ingen lär ha missat tränarstaben till innebandyklubben FBC Engelholms pojkar 14 år – tränarna som tycker det är helt i sin ordning att likna sina taktiker vid olika, av män skapade, nidbilder av kvinnor och hur villiga de är.

Det här ÄR det mest vedervärdiga jag hört, men ändå är jag inte förvånad – sorgligt nog. Det är precis det här jag menar när jag pratar om hur pojkar och flickor matas från ung ålder med jävligt märkliga attityder om könen – hur en man respektive en kvinna är och ska vara, och hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra.

Exemplen på resultatet av denna hjärntvätt är många, varav flera står att läsa på den här bloggen – förra veckans inlägg Det vardagliga kvinnoförtrycket är ett.

Det är meningen att vi vuxna ska föregå med gott exempel för våra barn och unga och ge dem en bra värdegrund att stå på, lära dem om respekt och att se sig själva som människor bland andra. Inte en man, inte en kvinna – en m-ä-n-n-i-s-k-a, bland andra likställda människor.

Det är rent förjävligt hur man som vuxen förebild kan bete sig på det sätt Engelholms-tränarna gjort, när de mycket väl vet att de oskrivna blad som sitter där framför dem lyssnar helhjärtat, med full koncentration, med förtroende och respekt.

Det är ett oförlåtligt svek, inte enbart mot unga försvarslösa, utan även mot jämställdhets- och värdegrundsarbetet. Ett övergrepp som göder sexismen och föder kvinnoförtryck och hustrumisshandel.

För mig är det helt obegripligt att skeptiska klagoröster fortfarande hörs om feminismens existens. Hur kan man inte se att den feministiska kampen är något av det viktigaste som finns och en nödvändighet för att vi ska ha skuggan av en chans att nå jämställdhet mellan könen?!

Dessa sk. tränare är en skam för hela idrottsrörelsen! Stäng av fanskapen från all idrottsverksamhet på livstid! De har gjort nog med skada. Och bötfäll klubben. Statuera exempel, sätt ner foten, markera att det här är så långt ifrån ok man kan komma!

Feministiskt Perspektiv ställde klubben mot väggen. Läs!

http://www.feministisktperspektiv.se/2012/01/13/pojklagstranare-illustrerar-spelide-med-sex-och-vald/

Det ständiga gisslet med olämpliga föräldrar

Läser på text-TV och statusuppdateringar på Facebook om den så kallade pappa, i total avsaknad av empati, som efter en innebandyturnering lämnade sin 9-åriga son iklädd svettiga matchkläder utanför idrottshallen i 6 minusgrader – ”för att han hade spelat så dåligt!” Och som straff tyckte han att sonen kunde gå hem.

Det här är ingenting annat än barnmisshandel, och ytterligare ett tecken på att vissa inte borde få skaffa barn. Den här vidriga kvasivarelsen har i och med detta förverkat sin rätt att få kalla sig pappa. En pappa har ingenting med biologi att göra – en pappa är en förälder som är där för sitt barn, ger det kärlek och trygghet och en tro på sig själv.

Och folk har mage att ens ha en åsikt om huruvida homosexuella ska ha rätt att ha barn?!

Tjejsamla

Läser Caros blogg och snubblar över något jag önskar jag aldrig sett. Det gäller Språkrådets nyordslista 2011, där ett helt obegripligt tryckfel – för det måste det vara – smugit sig in:

tjejsamla
Definition: ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Jag tittar instinktivt på almanackan, men vet ju att det inte är 1 april, eftersom nyårssmällarna knappt hunnit tystna.

Hur, H-U-R, myntades detta ord?! År 2011 i Sverige. ”Tjejsamla”. Hej alla bakåtsträvare, nöjda nu?

Jag är mållös.

Kajsa+Kristina=sant

Jag har tänkt skriva detta inlägg ända sedan skräpblaskan ”Se & Hör” outade Kajsa Bergqvist som lesbisk utan att hon själv valt att gå ut med det, och i och med detta bröt mot allt vad pressetik heter – mer än vanligt, kanske jag ska tillägga.

Den som inspirerade mig till att slutligen göra det är Mikaela, som själv skrivit ett inlägg i frågan (idag). Till hennes inlägg återkommer jag längre fram i denna min text.

Som motivering till sitt agerande menar ”Se & Hör” själva att de inte gör någon skillnad på sexualitet och därför inte tycker att det är en big deal. Men eller hur! Det är så genomskinligt och uppenbart att de gör detta enbart för att sälja lösnummer – jag kan riktigt se dem gotta sig i detta med förnöjsamma dollargrin. Vidrigt och respektlöst! Och även om det varit med inställningen ”vi gör ingen skillnad på sexualitet” som de gjorde detta övertramp, är det ändå lika respektlöst. En god tanke, visst, men kom igen! Vad lever ni i för verklighet? Kom igen när samhället faktiskt speglar er sanning – när acceptansen är total och hatbrott inte är en del av homosexuellas vardag.

Kajsa Bergqvist hade i och med ”Se & Hörs” agerande egentligen inget annat val än att bekräfta och därmed oåterkalleligt komma ut för allmänheten – om hon ville slippa ryktesspridning, tissel och tassel. Som hon själv uttryckte det i QX, vilket enligt henne själv blir hennes första och sista intervju i ämnet:

Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.

Det finns andra kloka citat i intervjun, som jag gärna vill lyfta fram:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej.”

Det här är intressant! Det senare vittnar om omgivningens förtvivlade behov av att kategorisera för att förstå sin verklighet. Det är därför fördomar föds och existerar: ”Ja men, kom igen, vad är du – lesbisk, bi eller straight?”.

”…lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns.”

Är det egentligen så viktigt? Och oavsett om svaret för avsändaren just där och då känns som en hundraprocentig sanning, så finns det inga garantier för vem man faller handlöst för i morgon. Ingen kan med säkerhet säga ”Jag kommer aldrig någonsin att falla för någon av samma kön.” Att det sedan finns vissa som inte är öppna för den möjligheten att de skulle tillåta sig att leva ut den känslan är en helt annan fråga. Och den ska vi inte ta nu.

Nu vill jag istället bemöta det Mikaela skriver i sitt inlägg om Kajsa Bergqvist:  ”… varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata?”

Svaret på detta är nog helt enkelt att Kajsa ser ut så – det är ju en dagsfärsk bild, då fotograferingen görs i samband med intervjun. Varför skulle man ta en bild från förr? Det vore att göra Kajsa själv orättvisa – hon ser ut på ett sätt som man får förmoda att hon trivs med.

Personligen tycker jag att hon är snyggare nu än förut, men det är en parentes och hör egentligen inte hit.

Och jag tycker inte att hon ser ut som stereotypflatan. Stereotypflatan finns inte längre i samma utsträckning som förut, när acceptansen var lägre – för att hon inte behöver – men hon lever kvar i allmänhetens ögon som olika varianter av en manhaftig tjej med rakad alternativt kortkort frisyr, stora jeans med häng, kanske ett par tatueringar och en och annan piercing osv. Att välja dessa attribut är ett medvetet val hos personen i fråga – ett statement: ”Vi finns!” Och ”Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är flata och jag visar det, för jag är stolt och lika bra som alla andra.” Men även ett sätt att visa och känna tillhörighet. Tror jag. Jag gör inte anspråk på att yppa några sanningar här – det här är min egen personliga tro.

Idag ser flatan ut på femtioelva olika sätt – uppdelningen i ”butch” och ”femme” behövs inte heller på samma sätt längre. Som sagt, acceptansen är större och sexualiteten inte lika intressant – även om vi har långt kvar innan straight och gay är lika ok. Se bara på den yngre generationen – ungdomar är mycket mer vidsynta och öppna idag än vad exempelvis min generation var då. Nog om det.

Diskussion är bra och behövs! Allt mår bra av att analyseras minst ett par varv.

Slutligen vill jag hylla Kajsa för att hon väljer att komma ut. Det hjälper och inspirerar många att våga göra detsamma. Att hon dessutom varit en idrottare i yppersta världsklass gör inte saken sämre – det finns ett gäng idrottare därute som inte vågat ta steget utan fortsätter i garderoben.

Hade inte de nominerade till ”Årets homo” redan valts ut, så hade Kajsa varit med bland dem, var så säker.

Läs den eminenta intervjun med Kajsa, i sin helhet (s. 24).
QX januari 2012 (pdf) 

Obs! Ladda ner först, genom att högerklicka pch välja ”Spara mål som …”
Pdf:en är nästan 28 MB.


Foto: Peter Knutson/QX

Det vardagliga kvinnoförtrycket

Nu är jag så där upprörd igen – en känsla som bara den idiotiska och kvinnoförtryckande skygglappsmentaliteten kan frammana hos mig:

Häromdan på tunnelbanan såg jag, som så många gånger förr, en kvinnoförnedrande nedkluddad text, i fula, vassa bokstäver:

Det stod: ”070-xxx xx xx, ring mig! /kåta Linda

Några bokstäver, som tar ett par sekunder att sätta dit, men som kan slå undan benen på vem som helst – skära djupa sår i en själ, göra en oskyldig tonårstjejs tillvaro till ett helvete.

Jag kan se henne framför mig:
En ung människa med en sexualiet som pockar på, som för de allra flesta andra i samma ålder.
En människa som känner lust, nyfikenhet och vill känna sig för.
En människa som inte gjort något fel. Ändå ska hon behöva känna sig så fel. Bara för att hon inte tillhör ”rätt” kön.

Det här är ingenting annat än ytterligare ett exempel på samhällets syn på den kvinnliga sexualiteten, som vi proppas fulla av från generation till generation. Antingen så finns den inte, eller så är den billig, ful och fel.

Något som också skildras i film och litteratur: Exempelvis i Katarina Wennstams Smuts (2007) och i den norska filmen Ligg med mig (2011), där två tonåriga tjejer blir förnedrade för att de anses för sexuella.

Jag tänker krasst att jag aldrig sett samma textrad med avslutningen ”/kåta Johan”. Nä, för en kille som ligger runt är en ”player” och ökar i popularitet istället för tvärtom. Men är man tjej ska man fan inte hålla på så – då är man billig och madrass.

Vari ligger skillnaden?

Jag känner en sådan total uppgivenhet tillsammans med bottenlös sorg. Och ovanpå det ursinne – hade jag tagit skaparen av denna text på bar gärning vet jag inte vad jag hade gjort!

Snälla alla föräldrar, förskole- och skolpedagoger, och alla ni andra också för den delen: Öppna ögonen – se världen utan skygglappar och ogrundade principer om vad som är rätt och fel. Se människan för vad hon är – en människa, inte ett kön.

Att något så självklart ska vara så svårt för vissa att greppa!

Nackdelarna med ett öppet Pride överskuggar de få fördelarna!

Vi avslutade årets Pride med finalnumret på Kungsträdgårdens stora scen, Alcazar, som kvällen till ära gjorde sin sista spelning innan splittringen. Vi dansade, skrålade, jublade och skålade, alltmedan ett alldeles för stort antal stelopererade människor i publiken slängde irriterade blickar på oss. Vi kunde inte bry oss mindre – är det Pride så är det. Kärlekens och glädjens högtid. Vill man blänga och skapa konflikter får man göra det annorstädes. Helst inte alls, men särskilt inte på Pride!

Efter att lamporna slocknat och ridån gått ned begav vi oss vidare till Operaterassen och Clean Groups avslutningsfest, med Danny som dragplåster.

Nu till den stora frågan – är en öppen Pridefestival ett bra drag? Detta har fyllt mitt huvud med bryderier i dagarna fem, och jag har bävat för detta inlägg. Men här är det nu:

Jag är ledsen, folkens, men … NÄ. Det är ingen brilliant idé! I teorin, visst; principiellt rätt tänkt och politiskt korrekt som ett led i arbetet för och med acceptans i samhället för HBT-kulturen. Men att öppna upp Priden för alla, utan minsta tröskel i form av entréavgift, bidrar inte till ett bättre samhälle med ett kollektivt ”inget-konstigt-alls-tänk” som mynnar i att allt vad HBT-festivaler heter kan avskaffas. Det är orealistiskt. Det finns för många nackdelar – och puckon för den delen.

Jag är medveten om hur lyckligt lottade vi i Sveriges storstäder är som ens kan diskutera huruvida en öppen Pridefestival är en bra idé. I många länder är en tillställning för HBT-personer endast en utopi; i en del länder är homosexuella handlingar förenade med döden. Men jag utgår här och nu från vår svenska verklighet, med de omständigheter som gäller här:

Pride blir som vilken annan festival som helst – ett Smaka på Stockholm 2. Totalt urvattnat. Och då är poängen tappad.

Prides målgrupp riskerar att bli en minoritet på sin egen festival. Frågan är om det inte redan nu, första året, faktiskt var så.

De mindre grupperna i HBT-gemenskapen, exempelvis transorna, lyste med sin frånvaro. Anledningen är uppenbar: på ett Pride med enbart människor som verkligen vill vara där, vilket blir resultatet med en entréavgift, behöver de inte utstå folk som höjer på ögonbrynen, rynkar på näsan eller pekar och viskar. En vecka om året är de som vilka som helst. Klart som fan man skiter i det! Det hade jag också gjort.

En annan grupp som blir lidande av en öppen Pride är de människor som lever på små orter och bygder där heteronormen inte ruckats en millimeter på. De som lever för denna enda vecka om året då de får vara sig själva och kan leva ut. Där de kan vara säkra på att alla som befinner sig på festivalområdet har betalat för att vara där.

Ett gratis öppet Pride blir ett Pride där hotet lurar runt hörnet. Ett ligistgäng som har vägarna förbi kan utan vidare gå in och sprida osämja, skapa konflikter och oroligheter. Dårar med högerextrema sympatier likaså. Kort sagt, det blir allt för enkelt för de som så önskar att sabotera och dela ut kränkningar till höger och vänster – spy ur sig okvädesord.

Årets sanna Prideanhängare fick sannerligen smaka på Stockholm, men på dess baksida. Exempelvis blev en volontär angripen och misshandlad, och två kvinnor som visade sin kärlek öppet blev antastade av en man som lät de veta hur äckliga han tyckte att de var, varpå han hällde en öl över dem. Kvinnorna polisanmälde, men polisen kunde tydligen ingenting göra. Trots att jag förespråkar kärleken som medicin för allt – Love is always the answer – så hade det här puckot en jävla tur som inte gav sig på oss. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag hörde om en tjej som i många år stått i ett av Pridens partipolitiska tält, som i år fått frågor om varför homos nödvändigtvis ska få gifta sig och varför bögar är så fjolliga? Detta är ju så uppenbart frågor som ställs för att provocera snarare än för att söka upplysning. Trots att personerna i tälten är rustade och högst lämpliga att svara på dessa frågor, och kanske till och med kan så ett frö till åtminstone en liten gnutta sunt förnuft i en reptilhjärna, så kan man ju diskutera om det är deras sak att behöva bemöta denna idioti. Vinner samhället på att en handfull mindre begåvade människor får en upplysning de med största sannolikhet inte förvaltar? Ytterst lite i så fall, och vad som är viktigast, inte i den utsträckning att vi tjänar på ett öppet Pride. 

Kontentan: i den här formen kan Pridefestivalen skrotas helt och hållet, eftersom den ändå kommer att gräva sin egen grav om det fortsätter så här. Sänk entréavgiften, och låt det bli ännu billigare för studenter – absolut, men skippa fri entre! På så sätt blir det öppnare än det varit, då fler har råd att delta, och man slipper byket som bara är där för att förstöra.

När det gäller att uppnå acceptans i samhället tror jag mer på att man ökar resurserna i det vardagliga arbetet med HBT-frågor: inför ny uppdaterad kurslitteratur och genuspedagogik från dagis och genom hela skolgången, inför en obligatorisk genusutbildning inom sjukvården så att alla männsikor oavsett sexuell läggning (etnicitet, hudfärg, bakgrund etc. etc. såklart!) behandlas lika och blir bemötta med respekt, seriositet och relevanta, väl underbyggda diagnoser. Och låt lagar och föreskrifter för radio och tv innehålla ett ordentligt stycke genusvett osv.

Detta är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid, och innan vi är där, låt Pridefestivalen få vara det den alltid varit – årets största fest för HBT-personer, dess anhängare, och de människor som greppat det självklara – alla människors lika värde!

De andra, kreti och pleti, får ägna sig åt något annat, men de ska ta mig fan inte få möjligheten att förstöra festen – kärlekens och glädjens högtid!

Love is always the answer!

Jag skriver som jag gjorde på Facebook nyss. Det tål att sägas om och om och om igen – och igen.

Idag börjar en av årets viktigaste veckor – PRIDE! Ut på gatorna och visa gemenskap och medmänsklighet för en öppnare värld, där vi alla har en plats oberoende av etnicitet, hudfärg, sexuell läggning. Nu viktigare än någonsin! Låt oss stå enade mot ondskan och kväva den med kärlekens vita vingar!

Leve kärleken!

En 5:a som går till historien!

Så har den då haft premiär – årets film. Igår närmare bestämt.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.Jag såg QX’s förhandsvisning av ”Kyss mig” i juni, och älskade den! Om detta skrev jag ett inlägg redan då. Här kommer ett till:

Jag vidhåller det faktum att den här filmen är banbrytande, då den är den enda i sitt slag hittills i svensk filmhistoria. Det som är så unikt är detsamma som det Aftonbladets Jens Peterson i sin recension rackar ner på – att det är en vanlig film. Han skriver: ”… en film får gärna kännas mer originell.” Men Jens, fattar du inte?! Det är ju det vanliga som är så originellt med den här filmen – de två förälskade kvinnorna skulle kunna bytas ut mot vilket förälskat heteropar som helst. Inga fördomsgödande schabloner eller nidbilder till karaktärer, inget gullifierande hålla-handen-spektakel, och inget hysteriskt problematiserande, förutom att man på ett föredömligt sätt visar upp föräldrargenerationens taffliga och ogrundade rädsla för det främmande – ett okunskapens moralpanik. Scenen med en sårad Lena Endre i dialog med en ignorant Krister Henriksson är fenomenal! Jag ryser vid blotta tanken. De bärande skådespelarna är bländande rakt igenom, med Endre i topp. Liv Mjönes och Ruth Vega-Fernandez, som spelar det lesbiska yrvädret Frida resp. den mer reserverade och vilsna Mia, imponerar i varenda liten känsloyttring, särskilt med tanke på att kameran fokuserar minsta blick och anletsrörelse. Det intima fotot gör att filmen kryper under skinnet på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Jag lyssnar till en intervju med filmens producent, Josefine Tengblad, på TV4 Nyhetsmorgon i veckan. Hon berättar att hon är så glad för den genomslagskraft ”Kyss mig” fått, redan före premiären, inte bara i Sverige utan även utomlands. Vidare avslöjar hon att det är hennes eget liv som skildras på duken; parallellt med filminspelningen gick hon nämligen igenom precis samma sak i verkliga livet.

Det här är en kärlekshistoria som ALLA borde se!

Jag kan hålla med Ronny Svensson i att Elins, Fridas sambo, sorg och smärta inte ges mer utrymme eller skildras mer på djupet, men sett till filmens begränsade tidsrymd är det någonting jag med lätthet förlåter. Jag älskar den här filmen, och det finns ingenting annat att ge den än det högsta möjliga betyget – en 5:a. I den 5:an inkluderar jag filmens betydelse för både svensk filmhistoria och det samhälle vi lever i.

Hänvisningar:
Ronnys filmblogg hittar du här.
Har du Aftonbladet Plus och vill läsa Jens Petersons recension, så hittar du den här.