Kategoriarkiv: Normsamhället

Förtäckt objektifiering

Sitter och irriterar mig framför TV4 Morgons bröllopsspecial. Nu tänker du kanske att det är jag som är idioten, som inte byter kanal, men det sänds ju ändå – helt oavsett om jag tittar eller inte, och det är egentligen det jag irriterar mig på.

Den slanka bröllopsspecialisten visar upp en tajt byxa med utfyllnad i form av två kuddar som ska ge dig ”en snyggare rumpa”. Men då får man se till att ta av sig dem innan man tar av sig klänningen – underförstått: så att inte den blivande maken ser.

Bröllopsspecialisten pratar på – med största säkerhet utan att inse att det hon sysslar med  är förtäckt objektifieringen. Jag förvånas inte över att människor uttalar sig på det här sättet – det är cementerat i oss – ligger så djupt. Men det ska påtalas, och det är det jag ägnar mig åt nu.

För vem tar ställning för den tonårstjej som sitter där i soffan framför morgon-TV? Redan full av komplex över sin kropp pga. skönhetsidealet som basuneras ut i media, på reklampelare, i veckotidningar, ja överallt. Redan fullt medveten om att hon inte duger som hon är.

Att ett genusfilter behövs i allt som stavas media är en underdrift, frågan är hur vi åstadkommer det på bästa sätt. I det nämnda fallet skulle det antagligen ha räckt med någon som gör den som ska in i sändning medveten om, eller snarare påminner om, den här problematiken – väcker personen ur normprogrammeringen.

Då kanske – kanske – att bröllopsspecialisten hade låtit bli att visa ”skönhetsbyxan”, eller till och med sagt att ”det här finns, och det är sjukt”, sedan skönt nonchalant slängt den över axeln, ut ur bild – och ut ur den tittande tonåringens liv för alltid.

True Beliebers vs. Bajenfans

De senaste dagarnas Stockholm har varit en enda stor Bieber-yra – denna unga tonårsidol som fyller unga hjärtan med smärtsam dyrkan, och skapar hysteri modell större. Det är till största delen tjejer i tonåren som står där, timme ut och timme in, med trötta ben och ömma fötter, tålmodigt väntande på sin idol. True Beliebers.

Att rakt av jämföra med vilket fotbolls- eller hockeyderby som helst. Hjärtan som rusar. Vrål av ömsom frustration, ömsom segervisshet. Den signifikanta halsduken runt en hes hals.

Sak samma. Bortsett från en liten detalj – könstillhörigheten på huvuddelen av anhängarna; i vårt land – vår värld – en helt ologiskt betydande skillnad.

Nedsättande kommentarer, himlande ögon, snordränkta fnysningar. ”Höhöhö, vilka idioter, de där tonårsbrudarna.”

Kvinnoförakt. Även här. Visar sin fula nuna i alla de sammanhang.

Rebecka Hedström omskriver problemet i SVT Debatt 25/4-13:
”Ett SVT-klipp på rasande Justin Bieber-fans har de senaste dagarna hånats i sociala medier. Men vad skiljer en gråtande Belieber från ett gråtande Bajen-fan? Kulturella uttryck som främst lockar unga kvinnor tillskrivs aldrig samma kvalitet och djup som sina manliga motsvarigheter”.

Och i dag på dn.se skriver Hanna Fahl:
”Några killar hyr en limousin och åker till Grand Hôtel, där Bieber bott under veckan och hundratals fans samlats. Limon åker fram till kön, en av killarna har klätt ut sig till Bieber och kliver ut på gatan, fansen börjar skrika. Inne i limousinen flabbar killarna: ”vad sjukt, höhö, vad sjukt.”

Men Hanna Fahls inlägg i debatten behandlar även något annat – att en inte ens kan lita på media. Hanna Fahl berättar om hur programledarna i ”Vakna med NRJ” spelar en av sina lyssnare ett spratt. De ringer upp ett Bieber-fan och låter henne tro att hon vunnit ett exklusivt möte med Justin Bieber, för att i nästa sekund sticka hål på ballongen: ”Du är så lurad!”. Den unga tjejen börjar gråta – i direktsändning.

En krossad dröm i form av en kränkning.

Jag är inte förvånad. Stereotypiserande dumradio helt utan självinsikt. Minns de oräkneliga gånger jag plågad av idiotiska uttalanden bytt radiokanal. Hur jag tänkt: seriöst, har de inget ansvar alls?

”Jag hoppas att de skäms nu. Jag hoppas att de tänker en extra gång på vilka fördomar och samhällsstrukturer de reproducerar …”, skriver Fahl.

Idoldyrkan är ett intressant fenomen, men det inbegriper både Beliebers och Bajenfans, kvinnor och män. Något att hålla i minnet innan du nästa gång, vanan trogen, suckande pekar och viskar, adresserande en tonårstjej som skriker ut sin beundran.

Läs hela artiklarna här:
Rebecka Hedström, SVT Debatt 25/4-13
Flickföraktet flödar när stan intas av Beliebers

Hanna Fahl, dn.se 28/4-13
Det är inget skämt – vi förväntas bara garva åt att de unga tjejerna skriker

Mello 2013 blev en viktig historia!

Förmiddagssolen sken in genom fönstret och kastade en rosaskimrande slöja över vardagsrumsmöblemanget. Inuti magen fladdrade ett gäng fjärilar runt i ren och skär iver. Och ute längs promenadstråken möttes stjärnbeströdda, förväntansfulla blickar – fulländade av nickar i samförstånd. Peppen var i det närmaste total.

Gårdagen.

Vad fanns att säga om finaluppställningen? Svårtippat värre, sa jag. Jag vet inte om jag någonsin varit med om ett så jämnt startfält – i princip vem som helst kan vinna, tänkte jag. Risken (chansen?) att det skulle bli en tuppkam var dock överhängande – detta eftersom huvuddelen (höhö) av gänget var försedda med vertikal lugg.

Det var som Annika Lantz skrev på Twitter efter Andra chansen förra lördagen:
”Nu får Louise Hoffsten fan tupera framhåret för att överhuvudtaget bli insläppt i Friendsarena …”

Hoffsten, den enda kvinnan i (h)årets final, blev insläppt utan tuperat framhår, men vann gjorde hon däremot inte; det var en tuff liga ynglingar och deras barn- och tonårsfans hon hade att slåss mot.

En kvinna av tio tävlande – ett faktum som resulterade i många upprörda inlägg i sociala medier efter Andra chansen – och det med rätta!

Jag tänker att detta är en reaktion på vad som är symptomatiskt för vårt mansdominerade samhälle, snarare än att det är ovanligt att kvinnor plockar topplaceringar i Melodifestivalen. Många av oss är helt enkelt så less på att se män hävda sig, män tuppa sig, män ta plats, vart vi än vrider och vänder oss. Men är det de facto så att det råder mansdominans även i Melodifestivalsammanhang? Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Vad som dock kompenserar en del för det faktum att det endast fanns en kvinna med i finalfältet är YOHIO – det begåvade Japan-inspirerade sagoväsen vi fått stifta bekantskap med under årets schlageryra. Jag älskar att han gick direkt till final, och sedan även i finalen kammade hem flest röster från svenska folket. Att det sen inte räckte mot juryfavoriten, Robin, känns inte lika viktigt. Hoppet om en ljusare framtid i acceptansens och mångfaldens tecken är nu väckt på allvar! Jag hade nämligen mina tvivel om huruvida YOHIO skulle slippa undan trångsynthetens och heteronormens barriärbyggare. Gissar att det är de ännu oförstörda barnens förtjänst, som med sina små, icke fördömande fingrar knappat in röstningsnumret på telefonen, och tagit YOHIO till en seger i årets Melodifestival, om man ser till folkets röster.

YOHIO gick in och ställde skåp med sin självklarhet. Och jag jublade inombords när han sa de där orden före sitt framträdande: ”Jag är trött på fördomar. Alla måste få vara och se ut som de själva vill”.

Sen klampade Danny in med sin väldefinerade kropp och klappade ett Yohio-fan på huvudet och sa: ”Titta, vilken söt liten flicka!”

För vissa tar det uppenbarligen lite längre tid.

Jag trodde att det skulle bli strid på kniven – dött lopp, jämnt skägg – mellan YOHIO, Ulrik Munther (som jag tycker hade den bästa låten), David Lindgren, och Anton Ewald, som valt att ta steget ut i rampljuset efter år som dansare och koreograf i skuggan av t. ex. Bounce, Danny Saucedo och Andreas Lundstedt.

Att det skulle bli Robin Stjernberg som gick hem med Ernst Billgrens sångfågel anade jag inte. Inte han heller, att döma av den chockade uppsyn som tog över hans, under röstningen, så uppsluppna anlete. Totalt väck tycktes han – av förvåning, eller kanske av oro för att inte hitta sovplats i den lilla staden som står värd för Eurovision Song Contest i maj.

I vilket fall som helst; den lycka som sedan blandades med chocken var rörande att skåda.

Grattis Robin! Så här trodde jag om dina chanser igår, före finalen:

Robin Stjernberg har en helt ok låt, och dessutom är han finalens i särklass bästa sångare. Men han får svårt eftersom han slåss mot ett antal andra unga män med precis samma målgrupp. Nä, Robin drar det kortaste strået och hamnar näst sist, tyvärr.

Bra gissat, Ylva. Verkligen.

Här är hela mitt tips:
1. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”
2. Anton Ewald – ”Begging”
3. David Lindgren – ”Skyline”
4. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here
5. State of Drama – ”Falling”
6. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”
8. Sean Banan – ”Copacabanana”
9. Robin Stjernberg – ”You”
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”

Och så här blev det:
1. Robin Stjernberg – ”You”: 166 poäng
2. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”: 133 poäng
3. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here”: 126 poäng
4. Anton Ewald – ”Begging”: 108 poäng
5. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream”: 85 poäng
6. Sean Banan – ”Copacabanana”: 78 poäng
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”: 73 poäng
8. David Lindgren – ”Skyline”: 69 poäng
9. State of Drama – ”Falling”: 68 poäng
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”: 40 poäng

Kontentan av Kardemumman, eller vad det heter: YOHIO vann folkets röster – och hjärtan, och småpojkarna fick den förebild som tidigare så tydligt saknats – en förebild som öppnar upp för andra alternativ än dem normsamhället slagit fast.

YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix
YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix

 

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!

Toves åkeri

I bilen på väg till jobbet i morse skymtade jag det där uppfriskande faktum som jag nu sitter och tänker tillbaka på: Bakpå långtradaren 100 meter längre fram står ”Toves åkeri”, och jag tänker: Tove. En tjej. Och antagligen inte särskilt gammal. 30? 35?

Framför mig i mitt nyvakna sinne tornar ett nytt modernare samhälle upp, där unga tjejer startar åkerier, och ger fingret åt gubbväldet som står där med hakan i backen. Varför inte, liksom?

Jag kommer närmare, och rycks helt obarmhärtigt ur mina dagdrömmerier när jag inser att det på långtradaren står: ”Tores åkeri”, inte Toves.

Suckar lätt uppgivet och gasar vidare mot en helt vanlig tisdag i april.

Wennstam tar sig an herridrottens machokultur

Och så har jag då läst den, Katarina Wennstams nya alster, Svikaren! Fick den i födelsedagspresent av mina fina föräldrar, och slukade den genast som den hungrigaste av vargar.

Och gud, vad jag gillade! Wennstam skriver med exceptionell närvaro om samhällsaktualiteter och ifrågasätter cementerade normer, som hon elegant som få väver in i sina skönlitterära pärlor!

I Svikaren avhandlas homofobins bestialiska mekanismer i den machokultur som stavas herridrott.

Den före detta kriminalreportern, Wennstam, är påläst och knivskarp i sitt berättande!

Läs, för sjutton!

Grattis, du är kvinna, du får gråta!

Har tänkt en hel del på det här med kvinnligt och manligt – hur uppdiktade de biologiska skillnaderna mellan könen i själva verket är.

När jag satt i bilen i morse på väg till jobbet, råkade jag höra ett samtal om kvinnlig kontra manlig vänskap, i ett av Sveriges mest populära radioprogram, ”RIX MorronZoo” (RIXFM). En av programledarna, Ola Lustig, menade att kvinnlig vänskap anses finare än manlig – att det är mer accepterat att kvinnor pratar med varandra om allt mellan himmel och jord, inklusive sina kärleksförhållanden, än att män gör det, typ: ”När jag säger något till mina kompisar som rör mitt och min frus förhållande, blir det ett jäkla liv på henne, trots att hon själv berättat för sina vänner”. Ola beskriver här sin relation till sin fru och deras respektive kompisar, ingenting annat. Han har inga belägg för att andra heteropar fungerar på samma sätt i detta hänseende. Jag ska dock tillstå att i mina iakttagelser och erfarenheter av kvinnors beteende kontra mäns har jag ofta sett att kvinnor varit mer emotionella i sin inställning till personer och företeelser, medan män hanterat saker mer rationellt. Till detta hör att jag oftare hör om män som har svårt att visa känslor, än om kvinnor som har det.

Men det räcker med att man skrapar lite på ytan för att blotta bilden av verkligheten – för att se vad detta beror på; förklaringen stavas inte biologi, menar jag, utan är en produkt av socialt arv och miljö. Pojkar uppfostras i blått och svart med döskallar och starwars, drillas i konsten att inte gråta, och inte kramas, för det gör inte riktiga män. Bara, endast och uteslutande inom idrotten där patriotismens soldater kämpar för varandra och för sitt land, eller lag.

Men – och detta är viktigt – ju äldre jag blir, desto fler miljöer och sammanhang får jag möjligheten att befinna mig i, och desto fler erfarenheter får jag av emotionella män och rationella kvinnor. Män som kramas och kvinnor som armbågar sig fram. Och detta är naturligtvis inte undantaget som bekräftar regeln, utan helt enkelt ett bevis på att ett personlighetsdrag inte sitter mellan benen.

Uppdelningen i kvinnligt och manligt förekommer oftare än vad som är motiverat, i folks desperata behov av att hitta gemensamma nämnare och se mönster. Det verkar onekligen vara så att vi människor har ett behov av att generalisera – kategorisera och dela in i mindre, homogena enheter – för att förstå vår verklighet. Det är ju exempelvis bara bögar som gillar schlager, och samtliga bögar gör det, det vet ju alla. Eller? NÄ. Detta urbota obegåvade påstående lär komma av att ett av attributen som karaktäriserar subkulturen ”homosexuell man” är ”schlager, glitter och glamour”. Men långt ifrån alla män som gillar män väljer att anamma subkulturen, och långt ifrån alla män som gillar män föredrar schlager framför andra musikgenrer. Kort sagt, en persons musiksmak har väldigt lite att göra med hens sexuella läggning.

Applicera denna reflektion på vilken subkultur eller minoritet som helst, så ska du se att du får fram ordet ”g-e-n-e-r-a-l-i-s-e-r-i-n-g” både i den lod- och vågräta korsordsraden.

Bild från uppsala.com

Det handlar om mänskliga rättigheter!

Igår var det 8 mars och Internationella kvinnodagen. Så här skrev jag på Facebook:
Kampen för jämlikhet, jämställdhet och alla kvinnors rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet – det är vad Internationella kvinnodagen innebär för mig!

En av mina kloka FB-vänner uttryckte saken så här:
8e mars handlar om att protestera mot patriarkatet, inte säga grattis till de som drabbas av det.

Jag gav, liksom förra året, ett bidrag till organisationen Kvinna till kvinna, som stöder och stärker kvinnor i världens konflikt- och krigsdrabbade områden – kvinnor som inte äger rätten till sitt eget liv.