Kategoriarkiv: Musik

Eurovision i Ylvaland

När en del av världen vi lever i en gång om året vill sjunga för varandra vill jag vara med! Allting annat än att omfamna i det här läget är att ställa sig utanför en varm gemenskap – frivilligt. Det vill jag inte.

Det är ingen nykter människa som fortfarande tänker på ESC som en tävling i kvalitetsmusik, för det kan vi väl vara överens om att det inte är, för att uttrycka sig diplomatiskt och milt.

På tal om nykter, förresten – den första tolvan för kvällen går till ”Alcohol is free” och Grekland, som sätter Ouzon i halsen, för vad i hela friden ska de ta sig till om de vinner hela balunsen? Men nu gjorde de ju inte det, kan vi lugnt konstatera så här i efterhand.

Sitter framför repriseringen av spektaklet, och har just tvingats bevittna Eric Saade, som i direktsändning inför miljoners miljoner tv-tittare kallade Petra Mede för ”milf” – jo, han sa(a)de! Hörde det inte igår, eftersom jag satt vid ett bord (på en fest som sände ESC på storbild) alldeles för nära ett tonårsgäng med tjejer som i sin Ciderdoftande iver överröstade allt vad civiliserat sorl heter, eller digitalt ljud för den delen; med sina gälla stämmor (vem har sagt att det bara är tonårskillar som kommer i målbrottet.)

– Iiiiiiiiiiiiiiiii! Eric Saaaaaaaade! Asså, sååååå snyyyyygg!

Trots att jag vid det här laget var halvdöv kunde jag inte låta bli att le, åt dessa unga själar, som bara lyste av livslust och förväntan. Fint!

Och där kom Sveriges första tolva!

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag ska faktiskt inte skylla enbart på ungtupparna – volymen på tv:en var för låg för att vi där och då skulle dras med på riktigt. Helt obegripligt, inser jag nu, när jag tänker närmare på det. Om man nu som festarrangör ändå betalat för en storbilds-tv, med den uppenbara avsikten att visa just Eurovision Song Contest, är ljudet lite av grejen – för att inte säga hela grejen. Men jag är inte bitter. Satt där bara, fullständigt tillfreds, med det lugn som infinner sig när man kommer på att det faktiskt finns något som heter repris, och tv on demand.

Fint att Zlatan hälsade välkommen till Malmö, om än digitalt – faktiskt exakt samtidigt som han gjorde mål för sitt PSG mot Brest, enligt Anna Brolins Instagram.

Apropå brest – oerhört nöjd med den här övergången – så skulle man kunna säga att dekolletage är en av huvudingredienserna i Eurovisiongrytan, tillsammans med tonartshöjningar, svulstiga ballader och falsksång – en gryta som till en början doftar ljuvligt och lovar gott, fortsätter mot en kulinarisk upplevelse, men slutar i en aningen bitter eftersmak – med grannländer som röstar på varandra, alldeles oavsett bidragets kvalitet.

Men som jag sa tidigare – det här är ingen tävling i skönsång. Fast nog skulle jag önska att det åtminstone handlade om bidraget, i form av hela akten, med allt vad den innebär av sång, koreografi, scenografi och utförande. Det är ju lite synd om en låt som, för att citera en vän på FB, inte ens skulle platsa ”på en afterbeach i hofors.” får höga poäng pga. sitt geografiska läge. Hur många länder ett ESC-deltagarland gränsar till borde vara helt irrelevant. Men det blir det aldrig. Inte i de här sammanhangen.

Icke desto mindre kommer jag sitta där nästa år igen, och bevittna detta sköna, förenande, spektakel, som får anleten att växla mellan hopp, förtvivlan och skämskudde-röd. Som får breda leenden att smitta av sig. Som lockar till galendans fram till småtimmarna.

Om Danmark var bäst? Nej, Loreen (i år igen), Sarah Dawn Finer och Petra Mede krossade allt motstånd – de var överlägset bäst.

Jaja, jag ska tillkännage mina favoriter bland de som gick att rösta på :-)

Jag håller, förutom på Sverige då, alltid på de bidrag som har ett budskap – som vill säga något: Loreen med sina bara fötter och sin attityd och vilja att förändra det utstuderade objektifierandet – vill ge den osminkade sanningen, eftersom vi alla är vackra som vi är. Och Yohio, som med sitt yttre bryter genusmark, och ger småkillar ett annat alternativ än döskallar och starwars.

I år föll jag för Finland, med den första – jag vet, det är 2013 – homokyssen i Eurovisions historia. Gillade låten också, den var härligt medryckande.

Rumänien kändes, även den, som något annorlunda – något som stack ut, på ett bra sätt. En man med en operafalsett (den korrekta termen, någon?) som nog fick till och med Malena Ernman att nicka gillande.

Måste i ärlighetens namn tillstå att jag ångrar en smula att jag inte var där – i Malmö, under den härliga hets och iver som kännetecknar Eurovision Song Contest – både inför och under. Att jag inte tog tillfället i akt att fyllas av denna glädje och kärlek. För det är trots allt vad allting handlar om.

Love is always the answer.

Mello 2013 blev en viktig historia!

Förmiddagssolen sken in genom fönstret och kastade en rosaskimrande slöja över vardagsrumsmöblemanget. Inuti magen fladdrade ett gäng fjärilar runt i ren och skär iver. Och ute längs promenadstråken möttes stjärnbeströdda, förväntansfulla blickar – fulländade av nickar i samförstånd. Peppen var i det närmaste total.

Gårdagen.

Vad fanns att säga om finaluppställningen? Svårtippat värre, sa jag. Jag vet inte om jag någonsin varit med om ett så jämnt startfält – i princip vem som helst kan vinna, tänkte jag. Risken (chansen?) att det skulle bli en tuppkam var dock överhängande – detta eftersom huvuddelen (höhö) av gänget var försedda med vertikal lugg.

Det var som Annika Lantz skrev på Twitter efter Andra chansen förra lördagen:
”Nu får Louise Hoffsten fan tupera framhåret för att överhuvudtaget bli insläppt i Friendsarena …”

Hoffsten, den enda kvinnan i (h)årets final, blev insläppt utan tuperat framhår, men vann gjorde hon däremot inte; det var en tuff liga ynglingar och deras barn- och tonårsfans hon hade att slåss mot.

En kvinna av tio tävlande – ett faktum som resulterade i många upprörda inlägg i sociala medier efter Andra chansen – och det med rätta!

Jag tänker att detta är en reaktion på vad som är symptomatiskt för vårt mansdominerade samhälle, snarare än att det är ovanligt att kvinnor plockar topplaceringar i Melodifestivalen. Många av oss är helt enkelt så less på att se män hävda sig, män tuppa sig, män ta plats, vart vi än vrider och vänder oss. Men är det de facto så att det råder mansdominans även i Melodifestivalsammanhang? Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Vad som dock kompenserar en del för det faktum att det endast fanns en kvinna med i finalfältet är YOHIO – det begåvade Japan-inspirerade sagoväsen vi fått stifta bekantskap med under årets schlageryra. Jag älskar att han gick direkt till final, och sedan även i finalen kammade hem flest röster från svenska folket. Att det sen inte räckte mot juryfavoriten, Robin, känns inte lika viktigt. Hoppet om en ljusare framtid i acceptansens och mångfaldens tecken är nu väckt på allvar! Jag hade nämligen mina tvivel om huruvida YOHIO skulle slippa undan trångsynthetens och heteronormens barriärbyggare. Gissar att det är de ännu oförstörda barnens förtjänst, som med sina små, icke fördömande fingrar knappat in röstningsnumret på telefonen, och tagit YOHIO till en seger i årets Melodifestival, om man ser till folkets röster.

YOHIO gick in och ställde skåp med sin självklarhet. Och jag jublade inombords när han sa de där orden före sitt framträdande: ”Jag är trött på fördomar. Alla måste få vara och se ut som de själva vill”.

Sen klampade Danny in med sin väldefinerade kropp och klappade ett Yohio-fan på huvudet och sa: ”Titta, vilken söt liten flicka!”

För vissa tar det uppenbarligen lite längre tid.

Jag trodde att det skulle bli strid på kniven – dött lopp, jämnt skägg – mellan YOHIO, Ulrik Munther (som jag tycker hade den bästa låten), David Lindgren, och Anton Ewald, som valt att ta steget ut i rampljuset efter år som dansare och koreograf i skuggan av t. ex. Bounce, Danny Saucedo och Andreas Lundstedt.

Att det skulle bli Robin Stjernberg som gick hem med Ernst Billgrens sångfågel anade jag inte. Inte han heller, att döma av den chockade uppsyn som tog över hans, under röstningen, så uppsluppna anlete. Totalt väck tycktes han – av förvåning, eller kanske av oro för att inte hitta sovplats i den lilla staden som står värd för Eurovision Song Contest i maj.

I vilket fall som helst; den lycka som sedan blandades med chocken var rörande att skåda.

Grattis Robin! Så här trodde jag om dina chanser igår, före finalen:

Robin Stjernberg har en helt ok låt, och dessutom är han finalens i särklass bästa sångare. Men han får svårt eftersom han slåss mot ett antal andra unga män med precis samma målgrupp. Nä, Robin drar det kortaste strået och hamnar näst sist, tyvärr.

Bra gissat, Ylva. Verkligen.

Här är hela mitt tips:
1. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”
2. Anton Ewald – ”Begging”
3. David Lindgren – ”Skyline”
4. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here
5. State of Drama – ”Falling”
6. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”
8. Sean Banan – ”Copacabanana”
9. Robin Stjernberg – ”You”
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”

Och så här blev det:
1. Robin Stjernberg – ”You”: 166 poäng
2. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”: 133 poäng
3. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here”: 126 poäng
4. Anton Ewald – ”Begging”: 108 poäng
5. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream”: 85 poäng
6. Sean Banan – ”Copacabanana”: 78 poäng
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”: 73 poäng
8. David Lindgren – ”Skyline”: 69 poäng
9. State of Drama – ”Falling”: 68 poäng
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”: 40 poäng

Kontentan av Kardemumman, eller vad det heter: YOHIO vann folkets röster – och hjärtan, och småpojkarna fick den förebild som tidigare så tydligt saknats – en förebild som öppnar upp för andra alternativ än dem normsamhället slagit fast.

YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix
YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix

 

Metrologen – en anti-hyllning till PMS

Melodi: Astrologen – Magnus Uggla.

Vers 1:
Så du är ett åskmoln, jag visste det. Det såg jag nästan direkt.
Styrd utav blixtar och regn, kan jag se. En gång i måna’n är vi släkt.

Du ger dig på en person, och skapar grav aggression.
Ett storm-oväder, metrologen spår, vart du än på vägen går.

Refräng:
Du är det stördaste jag mött – äter upp en vänlig själ bland andra.
Du väcker upp det jag vill ha dött.

Och när jag har dig, när du tar mig, min uppsvällda buk tar strid, bortom all rum och tid.

Då är du det ondaste jag mött.

Vers 2:
Och nu sitter jag och knaprar Ipren, dricker Treo var kväll.
Skapar alla världsliga problem, och gormar: ”Han borde ha smäll!”

Du får mig vilja slåss. Jag ber dig, släpp mig loss!
Kan inte tänka klart, va positiv – förmå mig att bida min tid.

Refräng:
Du är det stördaste jag mött – äter upp en vänlig själ bland andra.
Du väcker upp det jag vill ha dött.

Och när jag har dig, när du tar mig, min uppsvällda buk tar strid, bortom all rum och tid.

Då är du det ondaste jag mött.

Tack för musiken 2012!

Årets 10 bästa låtar:
It’s Only Life – The Shins
Myth – Beach House
In The Colors – Ben Harper
Emmylou – First Aid Kit
Strövtåg i hembygden – Mando Diao
Stay – Erik Hassle
Some Die Young – Laleh
Under The Westway – Blur
Händerna mot himlen – Petra Marklund
Askan är den bästa jorden – Markus Krunegård

Bubblare:
Reminder – Mumford & Sons
Beneath Your Beautiful – Labrinth feat. Emeli Sandé

Loreens Euphoria – vår bästa sedan Waterloo!

She did it! Ett fulländat nummer! Fläckfritt. Magiskt. Torsdagens framträdande utsuddat. Lika bra igen. Lika bra som i Globen i mars.

Som ett mytiskt skogsrå uppenbarade hon sig på scen framför den förväntansfulla publiken i den allra första delfinalen i årets Melodifestival i Växjö den 4 februari . Under två minuter trollband hon Sverige med ett uppträdande som var som en konstinstallation – intill perfektion både estetiskt och musikaliskt.

Att Loreen skulle ta sig till finalen i Globen stod klart redan när hon sjöng första refrängen – det var egentligen aldrig spännande. Halvvägs in i låten var vi många som redan börjat drömma oss till Baku, Azerbajdzjan och Eurovision Song Contest i maj, förbi den självklara vinsten i den svenska uttagningen. Hon vann våra hjärtan, had us with hello, och som hon så fint kommer att lägga Europa vid sina fötter, tänkte vi då.

Men därifrån till att hon faktiskt skulle vinna rubbet var det nog ingen som egentligen vågade tro, även om vi hoppades.

Idag sitter vi här och kan konstatera att det var vad hon gjorde – vår egen Loreen Talhaoui vann i går Eurovision Song Contest, la grande finale! Och som hon gjorde det! Med 372 poäng och 18 tolvor, näst flest poäng genom tiderna efter Alexander Rybaks fiolkalas 2009, defilerade hon i mål till publikens euforiska jubel. Hon fick poäng av 41 av 42 länder (WTF Italy, you got Zlatan, we got zero?!!)

Makalöst! ”Vårt bästa bidrag sedan Waterloo”, hojtade K, en i mitt sällskap, och alla vi andra stämde in i lovsången; vi jublade, skålade, torkade tårarna ur ögonvrån. Ett stövelformat land fick sig en känga, men i övrigt ren och skär eufori!

I den efterföljande intervjun frågar Edward af Sillén Loreen vad hon tror det är med hennes nummer som alla kan ta till sig. Svaret är en given tolva. Twelve points, douze points:

”De flesta av oss är trötta på attiraljer och vill någonstans bara kunna vara utan att behöva tänka så mycket. Jag bär inte mycket smink, jag är barfota och står själv. Det är en nakenhet i det. Jag tror att de flesta längtar efter det, och kan connecta med just det…. Vi är så otroligt vackra som människor i vår enkelhet …”

GRATTIS vackra, fina Loreen!

Se fler bilder på svt.se/melodifestivalen

ESC-peppen!

Jag är inte övertygad … Är faktiskt lite besviken på torsdagens semifinalframträdande. Numret var i det närmaste intakt, men jag tycker inte att låten var lika bra som i Globen. Dynamiken i verserna var som bortblåst, och sången otydlig.

Euphoria är en så pass bra låt att den, tillsammans med det vackra och mytiska numret, bör ha mer än en hygglig chans! Den musikaliska kvaliteten på låten är väl egentligen sekundär i den här tävlingen; det behövs något extra, och det har Sveriges bidrag. Det har allt, om det är som det var i Globen, så kom igen nu, Loreen, you can do it!

Andra bidrag jag gillar är Danmarks Lisa-Miskovsky-historia, Norges ösigt moderna snyggschlager och Cyperns glada sommarsväng!

De ryska små tanterna, som liksom Loreen, gick vidare från torsdagens semifinal var rörande gulliga, men, som jag skrev på Facebook häromdan: Kommer man att tycka att de är lika söta när de står där som vinnare och Loreen är tvåa?

Ikväll gäller det!

Då så, gott folk! Vad tror vi? Jag vet att hon är favorittippad, men håller det, är nerverna under kontroll? Och, till den stora frågan, är numret oförändrat till sin utformning? Jag tror att det är nyckeln till en toppplacering. Ändra ingenting så vinner vi, för det var ju helheten som var så magisk, så intill perfektion fulländad. A men, låten är ju det viktigaste, säger den självklara repliken! Visst, låten är en nyckel, men bara en av de övriga nycklarna i nyckelknippan. Jag älskar Euphoria, det är inte det; den är ljuvlig och håller, för ovanlighetens skull när det gäller Melodifestivalbidrag, även utanför schlagerscenen och det glada Golden Hits-golvet. Men utan den mytiska inramningen: stylingen, den fallande snön, skogsrådansen och den vackra gestalten som träder in i slutet – utan allt detta är det inte säkert det blir samma sak, samma känsla, samma succé … samma resultat.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag läst att det svenska eurovision-teamet med Björkman i spetsen tänkt sig en viss förändring av bidraget.

Dessutom har låtskrivarna Peter Boström och Thomas G:son putsat en del på låtens ljudlandskap, ”nytt stråkarrangemang, mer bas, och en varmare botten.” Bara inte detta gör att låten blir en annan, för det vore onödigt och, även det, något vi riskerar att förlora röster på.

Det visar sig – ikväll kl. 21.00! Jag håller mina tummar hårt.

En av årets allra bästa!

Nämen hörni, om jag skulle tjata lite hål i huvudet på er genom att återigen – jajamensan – lägga ut denna saknar-ord-underbart bitterljuva melodi.

Det var, om ni minns, i december förra året som jag upptäckte den och trollbands av melodin, texten och liveframträdandet. Så naket, ärligt och inlevelsefullt. Den versionen är fortfarande den allra bästa, även om den nysläppta (i april) singeln också är magisk.

Videon var dock lite av en besvikelse. Den är snyggt gjord, det är inte det, men det är för mycket mellanstadiedisco över den. Onödigt, kände jag … tills vännen H gjorde mig uppmärksam på att det är sekvenser ur Roy Anderssons klassiker En kärlekshistoria från 1970, som spelas upp i bakgrunden medan Hassle, på sitt alldeles speciellt genuina sätt, skriker ut sin desperation, i denna, en av årets starkaste låtar!

Gråtklump.

December 2011:

Den officiella videon:

Och här ett spår av hans tidigare – också helt makalös!