Kategoriarkiv: Livet

>När livet måste bli ett träningsläger

>I söndags bestämde vi oss – nu j-ar ska livet bli ett enda stort träningsläger! Jag är så oändligt trött på att vara trött och slö, inte kunna knäppa jeansen, känna mig som en oformlig kötthög, ha kort stubin, humörsvängningar, risig hy och … satan vad mycket det är som försämras när man inte ids röra på fläsket. Det enda positiva är att jag vet hur jag kommer att se ut som gravid (om någon gång). Vad jag nu ska med den informationen till. Poänglöst. Det betyder alltså att det inte finns en enda positiv sak med att vara en soffpotatis. Vad är det då som gör att jag inte sätter igång, när jag VET att jag mår så mycket bättre när jag tränar! Min största fiende är mañana-tänket. Men som sagt, nu har vi bestämt oss. Mottot här hemma är numera:

Nu ska vi bli stora, starka och fitta. Eh!

>Höjden av omöjlighet

>Lite mindre mörbultad idag. Ankeln är dock blå och fortfarande lite svullen, och på höger smalben syns ett stort begynnande bruisemark.
Det är en sak jag inte förstår – hur kan man skrapa upp ovansidan av foten gåendes, även om underlaget sluttar aningen neråt? Det borde logiskt sett vara omöjligt. Det skulle till och med kunna publiceras som bild bredvid ”höjden av omöjlighet” i en uppslagsbok, och kunna jämföras med att slå bakhuvudet i en toalettpappershållare.
Fast det har i och för sig också hänt. Vem? Mig.

Sagan om den fantastiska pizzan

>Och så var det då återigen bevisat vilken restaurang det är som äger stan. Om och om igen visar de sin storslagenhet i smakkombinationer som får smaklökarna att slå kullerbyttor i ren eufori. Jag åt en blandsvamppizza till förrätt – rekommenderad av servitrisen med det fina halsbandet. Hon sa att den blivit utsedd till Nordens godaste pizza, vilket naturligtvis gav mig skyhöga förväntningar. Men alltså, den var så god … Jag tänker inte försöka mig på att förklara hur god – den måste upplevas! Allt annat vore dumheter. Lilla A, du hade börjat gråta.

Det var en härlig kväll på en fantastisk restaurang, som är precis lika mysig nu som före branden. Först ett glas Champagne och sen ett rött italienskt vin – Valpolicella Ripassa. Ja, och så all god mat. Allt var liksom på topp – som upplagt för en sen kväll på stan. Och vad händer? Ylva somnar :o( Ridå.

Stockholm i mitt hjärta

>

En sommarkväll på Gondolen med kära nära:
Vi äter hjort (ja pappa, jag vet: gjort är gjort :D )
och grillad hälleflundra och vårkyckling med tryffelrisotto.
Jag säger som Sigge: Men det här var ju inte äckligt.
Vi dricker rött vin. Pinot Noir faktiskt. Jag säger som Sigge …
Vi ser ut över Stockholm, i solnedgången. Vilken vy! Magiskt!

(A oui, jag har dragit i mättnadsreglaget, men bara en aning)

>Det är så jag säger det

>

En solig tisdag i juli: Grönan med lill-Sigge och Stella, syster, m och p. Sigge drog i väg kors och tvärs med moster i släptåg. Trappor är roligt, tycker Sigge. Sådär tycker moster.
Efter ca en veckas kö till Nyckelpigan sa Sigge: Jag är skeptisk.
Du behöver inte, om du inte vill, sa mormor och moster.
Men Sigge ville åka. Han klamrade sig fast vid mormor, i sista vagnen – likt ett smått besatt Madonna-fan.

Sigge tyckte Nyckelpigan var rolig – efteråt.

I kön till veteranbilarna:
- Va!? Heter han Sigge?
Moster kisade upp mot – Håkan Hellström. Hans son heter likadant.
- Det är inte Sixten eller något sånt, utan det är verkligen Sigge han heter? fortsatte han.
Jag har faktiskt aldrig hört nån som heter så, förutom min.

Vi pratade medan kön ringlade sig framåt. Passade på att slå upp ”ödmjuk” i SAOL, och mycket riktigt – där var han på bild.

De är födda samma år – Siggarna, men mosters Sigge i okt och Håkans Sigge i dec.

Jag gillar dig, Håkan. Mycket. Det är så jag säger det.

» Håkan Hellström: Det är så jag säger det (Instrumental)

>Sönderfrätt f.d. soldyrkare

>Vilken familj jag har! En underbar kväll med er igår. Det var värt varenda missad soltimme i förmiddags ;-) Äh, som ni vet är jag ju inte längre den soldyrkare jag en gång var – inte först på varken badstrand, balkong eller gräsmatta. Om jag känner för att gå och skrota hemma är vädret ingenting jag ägnar en tanke åt. Nåja, inte helt sant kanske. Det är ju faktiskt ganska svårt, eftersom vi bor i ett land solen högaktningsfullt skiter i. Soltimmarna är bittert nog löjligt lätträknade.
Hörs igen. Nu ska jag ta min, av turkisk peppar, sönderfrätta gom och masa mig ut på torptomten en sväng. Bläää.