Kategoriarkiv: Livet

Hurra för mig!

Ja, jag inser att det är lite ketchup-effekt över mitt bloggande. Men kom nu Ketchup så går vi … vidare.

Idag har jag i tur och ordning snubblat på en isfläck, en boll och ett barn. Sen köpte jag två par Coverse, och adrenalinkicken var ett faktum.

När kicken lagt sig och frågan trängde sig på huruvida jag egentligen har råd med den lyxen, tänkte jag först, som jag alltid gör: ”Förträng, tills öppet-köp-perioden (oftast 14 dar) gått ut”. Då ba: ”Nämen oj, försent att lämna tillbaka – vad tråkigt, då måste jag ju behålla dem.”

Sen fick jag en snilleblixt. Jag fyller ju faktiskt år snart, så det får helt enkelt bli en för tidig födelsedagspresent till mig själv. Ett fyrfaldigt leve för mig – hurra hurra hurra! osv.

Sitter nu här – förnöjt – med ett glas Crémant de Bourgogne och en liten påse snus vilande under överläppen, och lördagsmyser framför Zlatan. Sämre kan man ha det.

Småladdar i ärlighetens namn inför kvällen Melodifestival-akt: Andra chansen! Heja ..! Ånej, jag vet inte vem jag hejar på. Nu måste jag in och läsa och bestämma mig. Jag återkommer i frågan.

20130302-181740.jpg

När Q-Park återigen bevisade sig vara frukten av ett uselt politiskt beslut

Jag kommer ut från jobbyggnaden efter en lång dag – klockan närmar sig 21.30 och jag ilar mot bilen, som står parkerad lite längre bort, på den parkering där P-skiva krävs och där man får stå i 8 timmar (om man är snäll). Jag är trött, men nöjd med mig själv, och är i full färd med att klappa mig själv på egen axel när jag upptäcker det – det där gula helvetet under ena torkarbladet. Jag ba ??? Sen börjar jag räkna timmarna och inser att de överskrider maxantalet med ett par timmar. Enligt regelverket en trafikförseelse, men P-skivan står på 10.30, vilket ju betyder att jag inte missbrukat parkeringsplatsen på något sätt, exempelvis inte stått där över natten och således inte använt den som långtidsförvaring av fordon. Jag ser mig omkring – resten av parkeringen gapar tom. Oj, vilken fara och vilket monstruöst hinder jag är för mina medtrafikanter, tänker jag innan jag sliter åt mig boten och irriterad makar mig in bakom ratten.

Då först inser jag att överträdelsen inte alls består i att jag överskridit maxantalet timmar man får stå på parkeringen. Nej, förstår ni. Eller, gör ni det? Jag gör det i alla fall inte.

Kolla på den här bilden:

Om ni inte ser ut som fågelholkar alternativt just i detta nu letar efter era hakor på golvet, så … titta igen!

Nu börjar min hjärna gå på högvarv: det är en P-skiva det handlar om, och jag är alltid noggrann – överdrivet noggrann. Sannolikheten att jag skulle ha vänt skivan åt fel håll, eller, helt osannlikt, upp-och-ner är i princip lika med noll. Men även om jag gjort det … Seriöst, kompis, prova att röra lite på nacken. Jag drar den spontana slutsatsen att det inte tycks vara enbart Sveriges intelligensreserv som samlats inom en och samma yrkesgrupp, utan även Sveriges Stelopererades Riksförbund.

Men jag vet – vet ju att samhället inte ser ut som det borde – att folkhemsvärderingarna över tid övergått mer och mer i egotrippar och dollargrin, vilket bland annat resulterat i privatiseringar.

Jag noterar beloppet. 400. A ja, det kan jag leva med. Det är inte beloppet som svider, som skaver, som provocerar, det är vetskapen om det samhällsgissel som ligger bakom det här jävelskapet – bakom de enögda paragrafryttarna till P-personal.

Privatisering, som sagt.

Hur har vi hamnat här? frågar jag mig. Vissa saker ska man inte kunna tjäna pengar på. Se bara vad som hänt med vården. Så fort det finns möjlighet att tjäna pengar så förblindas tyvärr allt för många. Hur kunde någon någonsin tro att om ett företag går bra används vinsten till att investera i verksamheten, utrustningen och lokalen. Så naivt, så utopiskt. Trist, men sant.

Det aber som stavas parkeringsbolag går naturligtvis inte att jämföra med vården, men likväl är det en nagel i ögat, och en vass omanikyrerad sådan.

P-vakter finns som en kontrollfunktion för att reglera den situation som uppstår med många människor och många bilar på en geografiskt begränsad yta; för att helt enkelt undvika kaos.

När det uppdagades att Q-Parks personal faktiskt får provision för varje utställd bot, föll pusselbitarna på plats. Det förklarade varför det utfärdas böter för den ena obetydliga förseelsen efter den andra.

För en tid sedan fick vi en bot för att vi ställt oss för nära ett övergångställe – 9,58 meter ifrån. Visst, lagen säger minst 10 meter, men någon jävla måtta får det väl ändå vara! Vi utgjorde inte på något sätt en fara för våra medtrafikanter, skymde ingen sikt, stod inte i vägen. Det vi gjorde var att vi stod en halvmeter för nära.

Se till samhällsnyttan som det var tänkt, och sluta mäta muskler i pengar! Det här börjar likna en fars!

Utvärdera och gör upp med politiskt dåliga beslut – gör om, gör rätt!

Men, säger repliken, privatisering öppnar ju för valfrihet.
Ja men, herregud, svarar jag, vad är det för urvattnad valfrihet som radar upp det ena usla alternativet efter det andra, där den uppenbara drivkraften är att tjäna pengar – suga ut så mycket det bara går av verksamheten. Jag har hellre ETT bra alternativ än elva dåliga.

Q-Park bevisar med mer än önskvärd tydlighet vad som händer i allt för många fall när det finns ett vinstintresse.

Det jag vill säga har ni redan förstått, men det tål att sägas igen och igen:
Förstatliga det som förstatligas bör!

Metrologen – en anti-hyllning till PMS

Melodi: Astrologen – Magnus Uggla.

Vers 1:
Så du är ett åskmoln, jag visste det. Det såg jag nästan direkt.
Styrd utav blixtar och regn, kan jag se. En gång i måna’n är vi släkt.

Du ger dig på en person, och skapar grav aggression.
Ett storm-oväder, metrologen spår, vart du än på vägen går.

Refräng:
Du är det stördaste jag mött – äter upp en vänlig själ bland andra.
Du väcker upp det jag vill ha dött.

Och när jag har dig, när du tar mig, min uppsvällda buk tar strid, bortom all rum och tid.

Då är du det ondaste jag mött.

Vers 2:
Och nu sitter jag och knaprar Ipren, dricker Treo var kväll.
Skapar alla världsliga problem, och gormar: ”Han borde ha smäll!”

Du får mig vilja slåss. Jag ber dig, släpp mig loss!
Kan inte tänka klart, va positiv – förmå mig att bida min tid.

Refräng:
Du är det stördaste jag mött – äter upp en vänlig själ bland andra.
Du väcker upp det jag vill ha dött.

Och när jag har dig, när du tar mig, min uppsvällda buk tar strid, bortom all rum och tid.

Då är du det ondaste jag mött.

Ögonblicksbilder i vinterprakt

Med rosenrödfrusna kinder och varmt hjärta drar jag igen ytterdörren bakom mig efter en långpromenad med vännen M. och en stor lufsigt lockig portugisisk vattenhund.

Det färska minnet av hur vi just gått snövita vägar fram och njutit av eftermiddagssolen får mina ännu stelnade mungipor att peka uppåt – förnöjt, lyckligt.

Det är lat söndag i början av januari. M. och jag går på strövtåg i traktens vackra villakvarter och drar in den kyliga men krispigt friska luften – låter den fylla våra lungor och andas ut koldioxidfyllda moln av ånga. Förtroligt språkandes, med minusgraderna bitandes i kinderna.

På höjden, där utsikten över nejden är som ljuvligast, stannar vi. I blickfånget ett vykort. En stillbild av ett landskap där havet annars böljar, men nu knappt märkbart istäckt ligger stilla – som fruset mitt i en våg.

Det är ogreppbart vackert! Omöjligt att ta in i sin fulla prakt. Vyer av det här slaget kan inte förevigas. Med kamera inte tillnärmelsevis. Inte ens näthinnan har en chans att i efterhand frammana en rättvis minnesbild – det måste upplevas där och då, i stunden, för att alla sinnen ska få fritt spelrum med målarpenslarna. Nyanser, övergångar, konturer. Och synintrycket, känslan, doften. Så fulländas ögonblicksbilden.

Vi står där. Länge. Och bara tar in.

– Tänk morgonkaffe på den balkongen!
M. pekar. Jag nickar drömskt.

På väg därifrån passar vi på att, högst blygsamt och respektfullt, hata de som har möjligheten att bo så här.

Den tillfälliga avunden övergår i skratt. Ett innerligt. Harmoniskt. Livfullt.

Blickar i samförstånd. Vänskap är rikedom.

Soran om demokrati

Att demokrati inte är helt okomplicerat att applicera på en värld som den här är något vi dagligen blir påminda om. Ondska, men även brist på kunskap och empati utgör betydande hot.

Igår såg jag Sorans stå-upp-akt ”Resan fortsätter”, där begreppet Demokrati dras till sin spets – vrids och vänds på, och sätts i sitt sammanhang: världen vi lever i.

Under Sorans timslånga (timskorta) stå-upp-akt avhandlas även män i grupp – att för varje man som ansluter tillkommer en vokal på bekostnad av en konsonant. Och homofober får sig en välförtjänt känga.

Soran menar att demokrati kräver kunskap, och att rösträtt innebär ett väldigt stort ansvar – mycket större än att ta körkort, och för det senare krävs ett prov i form av uppkörningen. Men att vara med och bestämma hur Sverige ska styras, det har vi automatiskt rätt att göra från och med den dag vi fyller 18 år.

Med en tunga vass som en Globalkniv blandar han humor med allvar, på ett sätt som tar udden av repliken.

Soran balanserar farligt nära gränsen till elitism, men att använda ytterligheter och dra saker till sin spets kan, OM det görs på rätt sätt, vara effektivt och tankeväckande – ”men vänta, vad sa hen nu” – och fokusera strålkastarljuset på själva kärnan av det en vill belysa.

Slutligen tänker jag att om vi alla bara kunde ha samma värdegrund och vara eniga om självklarheter som alla människors lika värde och jämställd- och jämlikhet mellan könen, skulle demokrati kunna bli det som ordet per definition utlovar.

Missa inte ”Resan fortsätter”! Finns på SVTPlay ytterligare ca 25 dagar: http://www.svtplay.se/video/929995/resan-fortsatter

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Arma Cruise

Kollega H: Du, vad får man om man korsar en bläckfisk med
Tom Cruises karaktär i Cocktail?

Jag: Ja, inte får man en enarmad bandit i alla fall.
En Calamare Cruiser? (Ett namn på en drink, tänkte jag.)

Kollega H: Tja, jag vet egentligen inte – men det borde vara en
jävel på att blanda drinkar.