Kategoriarkiv: Kvinnligt och manligt

Förtäckt objektifiering

Sitter och irriterar mig framför TV4 Morgons bröllopsspecial. Nu tänker du kanske att det är jag som är idioten, som inte byter kanal, men det sänds ju ändå – helt oavsett om jag tittar eller inte, och det är egentligen det jag irriterar mig på.

Den slanka bröllopsspecialisten visar upp en tajt byxa med utfyllnad i form av två kuddar som ska ge dig ”en snyggare rumpa”. Men då får man se till att ta av sig dem innan man tar av sig klänningen – underförstått: så att inte den blivande maken ser.

Bröllopsspecialisten pratar på – med största säkerhet utan att inse att det hon sysslar med  är förtäckt objektifieringen. Jag förvånas inte över att människor uttalar sig på det här sättet – det är cementerat i oss – ligger så djupt. Men det ska påtalas, och det är det jag ägnar mig åt nu.

För vem tar ställning för den tonårstjej som sitter där i soffan framför morgon-TV? Redan full av komplex över sin kropp pga. skönhetsidealet som basuneras ut i media, på reklampelare, i veckotidningar, ja överallt. Redan fullt medveten om att hon inte duger som hon är.

Att ett genusfilter behövs i allt som stavas media är en underdrift, frågan är hur vi åstadkommer det på bästa sätt. I det nämnda fallet skulle det antagligen ha räckt med någon som gör den som ska in i sändning medveten om, eller snarare påminner om, den här problematiken – väcker personen ur normprogrammeringen.

Då kanske – kanske – att bröllopsspecialisten hade låtit bli att visa ”skönhetsbyxan”, eller till och med sagt att ”det här finns, och det är sjukt”, sedan skönt nonchalant slängt den över axeln, ut ur bild – och ut ur den tittande tonåringens liv för alltid.

True Beliebers vs. Bajenfans del 2

Jag följer upp det senaste inlägget med en alldeles fantastisk text, som får hjärtat att växa. Texten är skriven av en pappa till en ung Belieber – om hur han tillsammans med henne går på Justin Biebers konsert. I korta sekvenser blickar han tillbaka på sina egna ögonblick som glädjerusigt fan.

Läs! Det är så (tänk)värt!

mattiasronge.se: Jag är en Belieber

True Beliebers vs. Bajenfans

De senaste dagarnas Stockholm har varit en enda stor Bieber-yra – denna unga tonårsidol som fyller unga hjärtan med smärtsam dyrkan, och skapar hysteri modell större. Det är till största delen tjejer i tonåren som står där, timme ut och timme in, med trötta ben och ömma fötter, tålmodigt väntande på sin idol. True Beliebers.

Att rakt av jämföra med vilket fotbolls- eller hockeyderby som helst. Hjärtan som rusar. Vrål av ömsom frustration, ömsom segervisshet. Den signifikanta halsduken runt en hes hals.

Sak samma. Bortsett från en liten detalj – könstillhörigheten på huvuddelen av anhängarna; i vårt land – vår värld – en helt ologiskt betydande skillnad.

Nedsättande kommentarer, himlande ögon, snordränkta fnysningar. ”Höhöhö, vilka idioter, de där tonårsbrudarna.”

Kvinnoförakt. Även här. Visar sin fula nuna i alla de sammanhang.

Rebecka Hedström omskriver problemet i SVT Debatt 25/4-13:
”Ett SVT-klipp på rasande Justin Bieber-fans har de senaste dagarna hånats i sociala medier. Men vad skiljer en gråtande Belieber från ett gråtande Bajen-fan? Kulturella uttryck som främst lockar unga kvinnor tillskrivs aldrig samma kvalitet och djup som sina manliga motsvarigheter”.

Och i dag på dn.se skriver Hanna Fahl:
”Några killar hyr en limousin och åker till Grand Hôtel, där Bieber bott under veckan och hundratals fans samlats. Limon åker fram till kön, en av killarna har klätt ut sig till Bieber och kliver ut på gatan, fansen börjar skrika. Inne i limousinen flabbar killarna: ”vad sjukt, höhö, vad sjukt.”

Men Hanna Fahls inlägg i debatten behandlar även något annat – att en inte ens kan lita på media. Hanna Fahl berättar om hur programledarna i ”Vakna med NRJ” spelar en av sina lyssnare ett spratt. De ringer upp ett Bieber-fan och låter henne tro att hon vunnit ett exklusivt möte med Justin Bieber, för att i nästa sekund sticka hål på ballongen: ”Du är så lurad!”. Den unga tjejen börjar gråta – i direktsändning.

En krossad dröm i form av en kränkning.

Jag är inte förvånad. Stereotypiserande dumradio helt utan självinsikt. Minns de oräkneliga gånger jag plågad av idiotiska uttalanden bytt radiokanal. Hur jag tänkt: seriöst, har de inget ansvar alls?

”Jag hoppas att de skäms nu. Jag hoppas att de tänker en extra gång på vilka fördomar och samhällsstrukturer de reproducerar …”, skriver Fahl.

Idoldyrkan är ett intressant fenomen, men det inbegriper både Beliebers och Bajenfans, kvinnor och män. Något att hålla i minnet innan du nästa gång, vanan trogen, suckande pekar och viskar, adresserande en tonårstjej som skriker ut sin beundran.

Läs hela artiklarna här:
Rebecka Hedström, SVT Debatt 25/4-13
Flickföraktet flödar när stan intas av Beliebers

Hanna Fahl, dn.se 28/4-13
Det är inget skämt – vi förväntas bara garva åt att de unga tjejerna skriker

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Grattis, du är kvinna, du får gråta!

Har tänkt en hel del på det här med kvinnligt och manligt – hur uppdiktade de biologiska skillnaderna mellan könen i själva verket är.

När jag satt i bilen i morse på väg till jobbet, råkade jag höra ett samtal om kvinnlig kontra manlig vänskap, i ett av Sveriges mest populära radioprogram, ”RIX MorronZoo” (RIXFM). En av programledarna, Ola Lustig, menade att kvinnlig vänskap anses finare än manlig – att det är mer accepterat att kvinnor pratar med varandra om allt mellan himmel och jord, inklusive sina kärleksförhållanden, än att män gör det, typ: ”När jag säger något till mina kompisar som rör mitt och min frus förhållande, blir det ett jäkla liv på henne, trots att hon själv berättat för sina vänner”. Ola beskriver här sin relation till sin fru och deras respektive kompisar, ingenting annat. Han har inga belägg för att andra heteropar fungerar på samma sätt i detta hänseende. Jag ska dock tillstå att i mina iakttagelser och erfarenheter av kvinnors beteende kontra mäns har jag ofta sett att kvinnor varit mer emotionella i sin inställning till personer och företeelser, medan män hanterat saker mer rationellt. Till detta hör att jag oftare hör om män som har svårt att visa känslor, än om kvinnor som har det.

Men det räcker med att man skrapar lite på ytan för att blotta bilden av verkligheten – för att se vad detta beror på; förklaringen stavas inte biologi, menar jag, utan är en produkt av socialt arv och miljö. Pojkar uppfostras i blått och svart med döskallar och starwars, drillas i konsten att inte gråta, och inte kramas, för det gör inte riktiga män. Bara, endast och uteslutande inom idrotten där patriotismens soldater kämpar för varandra och för sitt land, eller lag.

Men – och detta är viktigt – ju äldre jag blir, desto fler miljöer och sammanhang får jag möjligheten att befinna mig i, och desto fler erfarenheter får jag av emotionella män och rationella kvinnor. Män som kramas och kvinnor som armbågar sig fram. Och detta är naturligtvis inte undantaget som bekräftar regeln, utan helt enkelt ett bevis på att ett personlighetsdrag inte sitter mellan benen.

Uppdelningen i kvinnligt och manligt förekommer oftare än vad som är motiverat, i folks desperata behov av att hitta gemensamma nämnare och se mönster. Det verkar onekligen vara så att vi människor har ett behov av att generalisera – kategorisera och dela in i mindre, homogena enheter – för att förstå vår verklighet. Det är ju exempelvis bara bögar som gillar schlager, och samtliga bögar gör det, det vet ju alla. Eller? NÄ. Detta urbota obegåvade påstående lär komma av att ett av attributen som karaktäriserar subkulturen ”homosexuell man” är ”schlager, glitter och glamour”. Men långt ifrån alla män som gillar män väljer att anamma subkulturen, och långt ifrån alla män som gillar män föredrar schlager framför andra musikgenrer. Kort sagt, en persons musiksmak har väldigt lite att göra med hens sexuella läggning.

Applicera denna reflektion på vilken subkultur eller minoritet som helst, så ska du se att du får fram ordet ”g-e-n-e-r-a-l-i-s-e-r-i-n-g” både i den lod- och vågräta korsordsraden.

Bild från uppsala.com

Det handlar om mänskliga rättigheter!

Igår var det 8 mars och Internationella kvinnodagen. Så här skrev jag på Facebook:
Kampen för jämlikhet, jämställdhet och alla kvinnors rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet – det är vad Internationella kvinnodagen innebär för mig!

En av mina kloka FB-vänner uttryckte saken så här:
8e mars handlar om att protestera mot patriarkatet, inte säga grattis till de som drabbas av det.

Jag gav, liksom förra året, ett bidrag till organisationen Kvinna till kvinna, som stöder och stärker kvinnor i världens konflikt- och krigsdrabbade områden – kvinnor som inte äger rätten till sitt eget liv.

Sexister, håll er unkna kvinnosyn för er själva!

Senast förra veckan skrev jag om den ”mansgrisigt sexistisk omklädesrumsmentaliteten”. Men då var det den privata jargongen mellan spelare och ledare jag pratade om, inte om taktik- och teoridelen, den som gäller idrotten – det rena spelet.

Ingen lär ha missat tränarstaben till innebandyklubben FBC Engelholms pojkar 14 år – tränarna som tycker det är helt i sin ordning att likna sina taktiker vid olika, av män skapade, nidbilder av kvinnor och hur villiga de är.

Det här ÄR det mest vedervärdiga jag hört, men ändå är jag inte förvånad – sorgligt nog. Det är precis det här jag menar när jag pratar om hur pojkar och flickor matas från ung ålder med jävligt märkliga attityder om könen – hur en man respektive en kvinna är och ska vara, och hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra.

Exemplen på resultatet av denna hjärntvätt är många, varav flera står att läsa på den här bloggen – förra veckans inlägg Det vardagliga kvinnoförtrycket är ett.

Det är meningen att vi vuxna ska föregå med gott exempel för våra barn och unga och ge dem en bra värdegrund att stå på, lära dem om respekt och att se sig själva som människor bland andra. Inte en man, inte en kvinna – en m-ä-n-n-i-s-k-a, bland andra likställda människor.

Det är rent förjävligt hur man som vuxen förebild kan bete sig på det sätt Engelholms-tränarna gjort, när de mycket väl vet att de oskrivna blad som sitter där framför dem lyssnar helhjärtat, med full koncentration, med förtroende och respekt.

Det är ett oförlåtligt svek, inte enbart mot unga försvarslösa, utan även mot jämställdhets- och värdegrundsarbetet. Ett övergrepp som göder sexismen och föder kvinnoförtryck och hustrumisshandel.

För mig är det helt obegripligt att skeptiska klagoröster fortfarande hörs om feminismens existens. Hur kan man inte se att den feministiska kampen är något av det viktigaste som finns och en nödvändighet för att vi ska ha skuggan av en chans att nå jämställdhet mellan könen?!

Dessa sk. tränare är en skam för hela idrottsrörelsen! Stäng av fanskapen från all idrottsverksamhet på livstid! De har gjort nog med skada. Och bötfäll klubben. Statuera exempel, sätt ner foten, markera att det här är så långt ifrån ok man kan komma!

Feministiskt Perspektiv ställde klubben mot väggen. Läs!

http://www.feministisktperspektiv.se/2012/01/13/pojklagstranare-illustrerar-spelide-med-sex-och-vald/

Det finns hockey, och så finns det damhockey.

Jag vet förutsättningarna, att damhockey är en väldigt liten idrott – både sett till antalet utövare och publiksiffror. Dessa två parametrar brukar gå hand i hand, så det är inget konstigt.

Men … Det blir så uppenbart och så erbarmligt när mediabevakningen på damhockeyn är obefintlig och man ändå ska försöka göra något av nyheten att Sveriges damer 18 år igår vann VM-brons.

I torsdags natt vann, som bekant, juniorherrarna VM-guld - en statsangelägenhet. Matchen sändes i sin helhet, kommentatorerna grät efter slutsignalen, det var en given förstasidesnyhet i landets tidningar, bevakningen var total och dessutom anordnades en välkommen-hem-tillställning i Kungsträdgården efter ett glas skumpa hos Kronprinsessan.

Jag säger ingenting om detta – juniorkillarnas guld var fantastiskt! Men från detta till att TV4:s Peppe Eng, med läsglasögonen i sina papper, meddelar att Svenska damlandslaget U18 har tagit VM-brons, varpå en redaktör kommer in från höger och ringer upp lagkaptenen via Skype.

Så här inleds samtalet:

Redaktören: Hej, grattis, ni har vunnit brons … i ett mästerskap.
Lagkaptenen Kajsa: Eh ja, VM.

Så ovärdigt, konstaterar jag bakom min skämskudde.

Till och med på Svenska Ishockeyförbundets hemsida www.swehockey.se får man leta efter nyheten om hockeydamernas VM-brons.

Det har aldrig varit tydligare att herrhockey och damhockey inte bara är två olika idrotter – de är väsensskilda.

Tjejsamla

Läser Caros blogg och snubblar över något jag önskar jag aldrig sett. Det gäller Språkrådets nyordslista 2011, där ett helt obegripligt tryckfel – för det måste det vara – smugit sig in:

tjejsamla
Definition: ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Jag tittar instinktivt på almanackan, men vet ju att det inte är 1 april, eftersom nyårssmällarna knappt hunnit tystna.

Hur, H-U-R, myntades detta ord?! År 2011 i Sverige. ”Tjejsamla”. Hej alla bakåtsträvare, nöjda nu?

Jag är mållös.