Kategoriarkiv: Kärlek

QX-galan 2012

”Jag är jag, du är du, och vi drömmer om en värld där ingen kan ta det ifrån oss”

Så sa Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften/stiftelsen Expo, som vann QX hederspris på gårdagens gala, i sitt tacktal.

Det var ett fint inslag bland andra på QX-galan 2012, varav Richard Engfors tacktal efter att ha mottagit priset för ”Årets bok”, jag minns tydligast – ett tal som rev ner rungande applåder och som dröjde sig kvar som en gråtklump i halsen. Med sprucken röst riktade Richard avslutningsvis ett speciellt tack till Christer Lindarw och Christer Björkman.

Det var en kylig kväll. Iskristaller gnistrade på snövita grenar. Utanför Cirkus hade folk redan samlats ännu en timme före utsatt tid. Klockan 21.00 skulle årets QX-gala ta sin början.

I spänd förväntan och med ölen i det obligatoriska plastglaset intog vi våra platser.

Det blev som vanligt en bra gala, men med ett par undantag: ljudet var från början under all kritik. Det fixades till något under resans gång, men vi hamnade liksom utanför akustiken, som inte riktigt nådde oss som satt på sidoläktarna, och den riktiga galastämningen ville därför inte infinna sig. Men, som sagt, det var ändå en bra show, om än lite rörig. Det strikt och minutiöst organiserade, som man annars är så bortskämd med just när det gäller denna årliga tillställning, lyste med sin frånvaro.

Konferencier Magnus Skogsberg skötte sig hyfsat, men nådde inte upp till förra årets nivå, då Carina Berg höll i taktpinnen, eller året dessförinnan, 2010, då konferencieren hette Petra Mede. Petra tog plats även i år. Tog över scenen och mikrofonen. Rörde sig som det humorproffs hon är bland de dinnerande gästerna, ställde obekväma frågor och framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

Men det största jublet för kvällen fick Kajsa Bergqvist eller Anton Hysén ta emot. Det var jämnt skägg mellan dem. Stående ovationer och applåder som aldrig ville tystna. Kajsa, som kom ut i januarinumret av QX, var inbjuden som prisutdelare. Och Anton, som helt välförtjänt fick emotta priset ”Årets homo” för att ha visat stort mod när han i våras tog klivet ut i den, enligt prognosen, väntande kylan – utanför laget, utanför sporten. Anton Hysén är den andra i ordningen som kommit ut som homosexuell inom herrfotbollen – i världen. Den första tog sitt liv.

Trots vetskapen om detta gjorde han det – Anton tog bladet från munnen, gick ut och sa: ”Jag är bög och jag tänker fan inte ändra mig för att det ska passa någon annan”. Naturligtvis finns det homosexuella inom herridrotten – där, som i alla andra delar av vårt samhälle, men de väljer att hemlighålla sin läggning för att inte sabba karriären och de möjligheter som följer med den. De vet att risken är stor att de blir utfrysta. För det är vad historien visat. Det är för jävligt att det ska behöva vara så! Men Anton Hysén har fått övervägande positiva reaktioner, vilket är glädjande, fast det borde vara en självklarhet.

Loreen uppenbarade sig som ett mytiskt skogsrå och tog hem priset för ”Årets låt” – hennes Melodifestivalbidrag 2011, My Heart Is Refusing Me, som hon också framförde till publikens stora förtjusning.

Förtjusning även över det härliga schlagermedley som Shirley Clamp inledde med Min kärlek, varpå den ena melodifestivaldängan efter den andra följde. In på scen stegade Andreas Johnson, Linda Bengtzing, Måns Zelmerlöw, Sanna Nielsen, Malena Ehrnman, Jenny Silver, Afro-Dite, Love Generation, Swingfly, Velvet, Sarek och som finalnummer Charlotte Perelli. Det var kul!

Vi fortsätter på förtjusningens bana och lägger till priset ”Årets bar/restaurang”, som gick till Göteborgs stolthet, Beebar, där min svågers bror, fina Markus Gisslén, är eventansvarig.

När Darin dansat brallorna av oss, Idol-Moa sjungit sin egenskrivna hit, When I Held Ya och när Martin ”E-type” Eriksson förvandlat Cirkus till en inrökt eurodiscoklubb var det dags att blåsa av matchen.

När ridån gått ned och lamporna slocknat fortsatte festen som vanligt i restaurangen på det pulserande dansgolvet och i baren – överallt glada, livsbejakande människor.

Jag var också glad – ända tills jag plötsligt började känna mig v ä l d i g t trött. Då var klockan strax före 02.00. Hade precis dansat i någon timme och tänkte spontant att det naturligtvis berodde på det, men när jag svurit en stund över min urusla kondis, kände jag hur illamåendet välde fram och att jag behövde luta mig. Nej, jag hade inte druckit särskilt mycket alls, så det var inte det. Och det här kändes annorlunda. Sambon sprang och hämtade vatten medan vännen A stod kvar med mig intill väggen. Jag minns att jag tog en klunk av vattnet och att en vakt kom fram och undrade hur jag mådde. Det började sticka i händerna. Sen svartnade det för ögonen och jag försvann i några sekunder. Svimmade. Otäckt och overkligt. Men efter bara några minuter, en sockerbit och några ordentliga andetag kyld februariluft var jag på benen igen. Om än lite skärrad och ostadig. Är det någon av er som varit med om något liknande?

Det var den galan.

Här hittar du alla årets vinnare, och bilder från galan (qx.se)

På fredag visas delar av QX GayGala 2012 på TV4, klockan 21.30.

Stockholm Pride tillbaka i Tantolunden!

Stockholm Pride återvänder till Tantolunden – ursprungsplatsen, efter en trevande resa för att hitta sig själv. En resa med Sjöhistoriska på Gärdet som första anhalt. Helt ok, men ingenting som ens tillnärmelsevis kunde mäta sig med Tanto. Det var visserligen väldigt mysigt med en massa peppade regnbågssjälar samlade på picnickfiltar utanför området, över hela Gärdet. Men som sagt, not even close.

Anhalt 2 var dödsstöten för Pridefestivalen, som tog plats i Kungsträdgården med temat ”öppenhet”. Som jag tidigare skrivit – tanken var god, men i praktiken blev det antiklimax; det som skulle bli ett första steg mot acceptans, och förena besökare oavsett sexuell läggning, blev till en urvattnad och dötrist historia, där ”gratis” blev ledordet. Det funkar sällan särskilt bra. Istället för positivt nyfikna och glada människor, drog festivalen till sig kreti och pleti i form av förbipasserande, som gick in enbart för scenuppträdandena och/eller med en skeptisk inställning, viskandes och pekandes. En del var till och med hotfulla, spydde ur sig okvädesord och misshandlade.

Gratis är som bekant gott, men blev dödsstöten för Pridefestivalen, vars arrangör, Stockholm Pride, fick krypa till korset och inse nederlaget – år 2012 är vi tillbaka i Tanto! Inga fler utsvävningar, tack!

Kajsa+Kristina=sant

Jag har tänkt skriva detta inlägg ända sedan skräpblaskan ”Se & Hör” outade Kajsa Bergqvist som lesbisk utan att hon själv valt att gå ut med det, och i och med detta bröt mot allt vad pressetik heter – mer än vanligt, kanske jag ska tillägga.

Den som inspirerade mig till att slutligen göra det är Mikaela, som själv skrivit ett inlägg i frågan (idag). Till hennes inlägg återkommer jag längre fram i denna min text.

Som motivering till sitt agerande menar ”Se & Hör” själva att de inte gör någon skillnad på sexualitet och därför inte tycker att det är en big deal. Men eller hur! Det är så genomskinligt och uppenbart att de gör detta enbart för att sälja lösnummer – jag kan riktigt se dem gotta sig i detta med förnöjsamma dollargrin. Vidrigt och respektlöst! Och även om det varit med inställningen ”vi gör ingen skillnad på sexualitet” som de gjorde detta övertramp, är det ändå lika respektlöst. En god tanke, visst, men kom igen! Vad lever ni i för verklighet? Kom igen när samhället faktiskt speglar er sanning – när acceptansen är total och hatbrott inte är en del av homosexuellas vardag.

Kajsa Bergqvist hade i och med ”Se & Hörs” agerande egentligen inget annat val än att bekräfta och därmed oåterkalleligt komma ut för allmänheten – om hon ville slippa ryktesspridning, tissel och tassel. Som hon själv uttryckte det i QX, vilket enligt henne själv blir hennes första och sista intervju i ämnet:

Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.

Det finns andra kloka citat i intervjun, som jag gärna vill lyfta fram:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej.”

Det här är intressant! Det senare vittnar om omgivningens förtvivlade behov av att kategorisera för att förstå sin verklighet. Det är därför fördomar föds och existerar: ”Ja men, kom igen, vad är du – lesbisk, bi eller straight?”.

”…lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns.”

Är det egentligen så viktigt? Och oavsett om svaret för avsändaren just där och då känns som en hundraprocentig sanning, så finns det inga garantier för vem man faller handlöst för i morgon. Ingen kan med säkerhet säga ”Jag kommer aldrig någonsin att falla för någon av samma kön.” Att det sedan finns vissa som inte är öppna för den möjligheten att de skulle tillåta sig att leva ut den känslan är en helt annan fråga. Och den ska vi inte ta nu.

Nu vill jag istället bemöta det Mikaela skriver i sitt inlägg om Kajsa Bergqvist:  ”… varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata?”

Svaret på detta är nog helt enkelt att Kajsa ser ut så – det är ju en dagsfärsk bild, då fotograferingen görs i samband med intervjun. Varför skulle man ta en bild från förr? Det vore att göra Kajsa själv orättvisa – hon ser ut på ett sätt som man får förmoda att hon trivs med.

Personligen tycker jag att hon är snyggare nu än förut, men det är en parentes och hör egentligen inte hit.

Och jag tycker inte att hon ser ut som stereotypflatan. Stereotypflatan finns inte längre i samma utsträckning som förut, när acceptansen var lägre – för att hon inte behöver – men hon lever kvar i allmänhetens ögon som olika varianter av en manhaftig tjej med rakad alternativt kortkort frisyr, stora jeans med häng, kanske ett par tatueringar och en och annan piercing osv. Att välja dessa attribut är ett medvetet val hos personen i fråga – ett statement: ”Vi finns!” Och ”Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är flata och jag visar det, för jag är stolt och lika bra som alla andra.” Men även ett sätt att visa och känna tillhörighet. Tror jag. Jag gör inte anspråk på att yppa några sanningar här – det här är min egen personliga tro.

Idag ser flatan ut på femtioelva olika sätt – uppdelningen i ”butch” och ”femme” behövs inte heller på samma sätt längre. Som sagt, acceptansen är större och sexualiteten inte lika intressant – även om vi har långt kvar innan straight och gay är lika ok. Se bara på den yngre generationen – ungdomar är mycket mer vidsynta och öppna idag än vad exempelvis min generation var då. Nog om det.

Diskussion är bra och behövs! Allt mår bra av att analyseras minst ett par varv.

Slutligen vill jag hylla Kajsa för att hon väljer att komma ut. Det hjälper och inspirerar många att våga göra detsamma. Att hon dessutom varit en idrottare i yppersta världsklass gör inte saken sämre – det finns ett gäng idrottare därute som inte vågat ta steget utan fortsätter i garderoben.

Hade inte de nominerade till ”Årets homo” redan valts ut, så hade Kajsa varit med bland dem, var så säker.

Läs den eminenta intervjun med Kajsa, i sin helhet (s. 24).
QX januari 2012 (pdf) 

Obs! Ladda ner först, genom att högerklicka pch välja ”Spara mål som …”
Pdf:en är nästan 28 MB.


Foto: Peter Knutson/QX

Nackdelarna med ett öppet Pride överskuggar de få fördelarna!

Vi avslutade årets Pride med finalnumret på Kungsträdgårdens stora scen, Alcazar, som kvällen till ära gjorde sin sista spelning innan splittringen. Vi dansade, skrålade, jublade och skålade, alltmedan ett alldeles för stort antal stelopererade människor i publiken slängde irriterade blickar på oss. Vi kunde inte bry oss mindre – är det Pride så är det. Kärlekens och glädjens högtid. Vill man blänga och skapa konflikter får man göra det annorstädes. Helst inte alls, men särskilt inte på Pride!

Efter att lamporna slocknat och ridån gått ned begav vi oss vidare till Operaterassen och Clean Groups avslutningsfest, med Danny som dragplåster.

Nu till den stora frågan – är en öppen Pridefestival ett bra drag? Detta har fyllt mitt huvud med bryderier i dagarna fem, och jag har bävat för detta inlägg. Men här är det nu:

Jag är ledsen, folkens, men … NÄ. Det är ingen brilliant idé! I teorin, visst; principiellt rätt tänkt och politiskt korrekt som ett led i arbetet för och med acceptans i samhället för HBT-kulturen. Men att öppna upp Priden för alla, utan minsta tröskel i form av entréavgift, bidrar inte till ett bättre samhälle med ett kollektivt ”inget-konstigt-alls-tänk” som mynnar i att allt vad HBT-festivaler heter kan avskaffas. Det är orealistiskt. Det finns för många nackdelar – och puckon för den delen.

Jag är medveten om hur lyckligt lottade vi i Sveriges storstäder är som ens kan diskutera huruvida en öppen Pridefestival är en bra idé. I många länder är en tillställning för HBT-personer endast en utopi; i en del länder är homosexuella handlingar förenade med döden. Men jag utgår här och nu från vår svenska verklighet, med de omständigheter som gäller här:

Pride blir som vilken annan festival som helst – ett Smaka på Stockholm 2. Totalt urvattnat. Och då är poängen tappad.

Prides målgrupp riskerar att bli en minoritet på sin egen festival. Frågan är om det inte redan nu, första året, faktiskt var så.

De mindre grupperna i HBT-gemenskapen, exempelvis transorna, lyste med sin frånvaro. Anledningen är uppenbar: på ett Pride med enbart människor som verkligen vill vara där, vilket blir resultatet med en entréavgift, behöver de inte utstå folk som höjer på ögonbrynen, rynkar på näsan eller pekar och viskar. En vecka om året är de som vilka som helst. Klart som fan man skiter i det! Det hade jag också gjort.

En annan grupp som blir lidande av en öppen Pride är de människor som lever på små orter och bygder där heteronormen inte ruckats en millimeter på. De som lever för denna enda vecka om året då de får vara sig själva och kan leva ut. Där de kan vara säkra på att alla som befinner sig på festivalområdet har betalat för att vara där.

Ett gratis öppet Pride blir ett Pride där hotet lurar runt hörnet. Ett ligistgäng som har vägarna förbi kan utan vidare gå in och sprida osämja, skapa konflikter och oroligheter. Dårar med högerextrema sympatier likaså. Kort sagt, det blir allt för enkelt för de som så önskar att sabotera och dela ut kränkningar till höger och vänster – spy ur sig okvädesord.

Årets sanna Prideanhängare fick sannerligen smaka på Stockholm, men på dess baksida. Exempelvis blev en volontär angripen och misshandlad, och två kvinnor som visade sin kärlek öppet blev antastade av en man som lät de veta hur äckliga han tyckte att de var, varpå han hällde en öl över dem. Kvinnorna polisanmälde, men polisen kunde tydligen ingenting göra. Trots att jag förespråkar kärleken som medicin för allt – Love is always the answer – så hade det här puckot en jävla tur som inte gav sig på oss. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag hörde om en tjej som i många år stått i ett av Pridens partipolitiska tält, som i år fått frågor om varför homos nödvändigtvis ska få gifta sig och varför bögar är så fjolliga? Detta är ju så uppenbart frågor som ställs för att provocera snarare än för att söka upplysning. Trots att personerna i tälten är rustade och högst lämpliga att svara på dessa frågor, och kanske till och med kan så ett frö till åtminstone en liten gnutta sunt förnuft i en reptilhjärna, så kan man ju diskutera om det är deras sak att behöva bemöta denna idioti. Vinner samhället på att en handfull mindre begåvade människor får en upplysning de med största sannolikhet inte förvaltar? Ytterst lite i så fall, och vad som är viktigast, inte i den utsträckning att vi tjänar på ett öppet Pride. 

Kontentan: i den här formen kan Pridefestivalen skrotas helt och hållet, eftersom den ändå kommer att gräva sin egen grav om det fortsätter så här. Sänk entréavgiften, och låt det bli ännu billigare för studenter – absolut, men skippa fri entre! På så sätt blir det öppnare än det varit, då fler har råd att delta, och man slipper byket som bara är där för att förstöra.

När det gäller att uppnå acceptans i samhället tror jag mer på att man ökar resurserna i det vardagliga arbetet med HBT-frågor: inför ny uppdaterad kurslitteratur och genuspedagogik från dagis och genom hela skolgången, inför en obligatorisk genusutbildning inom sjukvården så att alla männsikor oavsett sexuell läggning (etnicitet, hudfärg, bakgrund etc. etc. såklart!) behandlas lika och blir bemötta med respekt, seriositet och relevanta, väl underbyggda diagnoser. Och låt lagar och föreskrifter för radio och tv innehålla ett ordentligt stycke genusvett osv.

Detta är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid, och innan vi är där, låt Pridefestivalen få vara det den alltid varit – årets största fest för HBT-personer, dess anhängare, och de människor som greppat det självklara – alla människors lika värde!

De andra, kreti och pleti, får ägna sig åt något annat, men de ska ta mig fan inte få möjligheten att förstöra festen – kärlekens och glädjens högtid!

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Love is always the answer!

Jag skriver som jag gjorde på Facebook nyss. Det tål att sägas om och om och om igen – och igen.

Idag börjar en av årets viktigaste veckor – PRIDE! Ut på gatorna och visa gemenskap och medmänsklighet för en öppnare värld, där vi alla har en plats oberoende av etnicitet, hudfärg, sexuell läggning. Nu viktigare än någonsin! Låt oss stå enade mot ondskan och kväva den med kärlekens vita vingar!

Leve kärleken!

En 5:a som går till historien!

Så har den då haft premiär – årets film. Igår närmare bestämt.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.Jag såg QX’s förhandsvisning av ”Kyss mig” i juni, och älskade den! Om detta skrev jag ett inlägg redan då. Här kommer ett till:

Jag vidhåller det faktum att den här filmen är banbrytande, då den är den enda i sitt slag hittills i svensk filmhistoria. Det som är så unikt är detsamma som det Aftonbladets Jens Peterson i sin recension rackar ner på – att det är en vanlig film. Han skriver: ”… en film får gärna kännas mer originell.” Men Jens, fattar du inte?! Det är ju det vanliga som är så originellt med den här filmen – de två förälskade kvinnorna skulle kunna bytas ut mot vilket förälskat heteropar som helst. Inga fördomsgödande schabloner eller nidbilder till karaktärer, inget gullifierande hålla-handen-spektakel, och inget hysteriskt problematiserande, förutom att man på ett föredömligt sätt visar upp föräldrargenerationens taffliga och ogrundade rädsla för det främmande – ett okunskapens moralpanik. Scenen med en sårad Lena Endre i dialog med en ignorant Krister Henriksson är fenomenal! Jag ryser vid blotta tanken. De bärande skådespelarna är bländande rakt igenom, med Endre i topp. Liv Mjönes och Ruth Vega-Fernandez, som spelar det lesbiska yrvädret Frida resp. den mer reserverade och vilsna Mia, imponerar i varenda liten känsloyttring, särskilt med tanke på att kameran fokuserar minsta blick och anletsrörelse. Det intima fotot gör att filmen kryper under skinnet på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Jag lyssnar till en intervju med filmens producent, Josefine Tengblad, på TV4 Nyhetsmorgon i veckan. Hon berättar att hon är så glad för den genomslagskraft ”Kyss mig” fått, redan före premiären, inte bara i Sverige utan även utomlands. Vidare avslöjar hon att det är hennes eget liv som skildras på duken; parallellt med filminspelningen gick hon nämligen igenom precis samma sak i verkliga livet.

Det här är en kärlekshistoria som ALLA borde se!

Jag kan hålla med Ronny Svensson i att Elins, Fridas sambo, sorg och smärta inte ges mer utrymme eller skildras mer på djupet, men sett till filmens begränsade tidsrymd är det någonting jag med lätthet förlåter. Jag älskar den här filmen, och det finns ingenting annat att ge den än det högsta möjliga betyget – en 5:a. I den 5:an inkluderar jag filmens betydelse för både svensk filmhistoria och det samhälle vi lever i.

Hänvisningar:
Ronnys filmblogg hittar du här.
Har du Aftonbladet Plus och vill läsa Jens Petersons recension, så hittar du den här.

Oh Ma …

… ggio!


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Veronica Maggio står för årets hetaste svenska album med sin ”Satan i gatan”, som producerats av ingen mindre än Wonderchild-Christian Walz, och som är somrigt utan att vara glättigt.

Jag kommer är ett 3 minuter och 25 sekunder långt mästerverk! En annan favorit är Inga kläder.

Maggios röst, de skickligt vävda texterna som är direkta men samtidigt lämnar utrymme för tolkning, och det gåshudsframkallande ljudlandskapet blir till ett eget litet Kinderägg i form av tre överraskningar i en. Jag är helt såld – så såld som Veronica var nervös i ”Pluras kök”, då hon var så skakis när hon hackade lök att hon inte skar sig själv i handen, utan Plura(!) Sjukt rolig sekvens i ett även i övrigt strålande avsnitt, där Maggio gjorde en oförglömlig akustisk version av Måndagsbarn från förra albumet. I programmet medverkade även Sahara Hotnights frontfigur, Maria Andersson.

Att Veronica Maggios sound påminner en del om Oskar Linnros’ och vice versa är ingen slump; Linnros producerade Maggios förra album ”Och vinnaren är …” – ett samarbete som blev till kärlek. Men det är som bekant slut nu, vilket Linnros gjorde offentligt i en av förra sommarens stora hitar, Från och med du.

Maggios senaste album släpptes i slutet av april, så det här kan tyckas vara gammal skåpmat, men för mig tar det lite tid innan jag är redo att uttala mig. Måste få tid att analysera och reflektera.

Kyss mig!

I veckan var jag på förhandsvisning av den svenska filmen ”Kyss mig”, med premiär i slutet av juli.

Filmen handlar om hur två tjejer faller handlöst för varandra.

Det här är risky business då liknande filmer inte håller måttet. Det faller ofta på trovärdigheten, och de allt för många klyschorna.

Men den här klarar sig genom djungeln av potentiella klavertramp, och blir den enda filmen i sitt slag hittills i svensk filmhistoria.

En stor eloge till regissör Alexandra-Therese Keining och producent Josefine Tengblad!

Dessutom bra skådisinsatser av dels huvudrollsinnehavarna, Liv Mjönes och Ruth Vega Fernandez, men också av Lena Endre, Krister Henriksson och Joakim Nätterqvist.

Se, se, se!