Kategoriarkiv: IDOL 2011

Mållös

Robin blev minst sagt överraskad när hans namn ropades upp som en av två Idol-finalister tidigare ikväll.

”Det känns som om mina inälvor har gått runt kroppen, och hjärnan är borta.” och ”Det är så jävla sjukt så jag är på väg å dö.” sa Robin.

Om inte det är att vara mållös, så vet jag inte. Kanske kommer jag att få veta vad mållös egentligen innebär i sommar under fotbolls-EM.

Idag lottades grupperna, och Sverige hamnade med de stora fotbollsnationerna England och Frankrike, och Ukraina, som inte ska underskattas. Mitt kex med fikonmarmelad satte sig på tvären i halsen, och jag tänkte: GULP. Ända tills jag fick se kära grannlandets grupp:

Danmark
Tyskland
Holland
Portugal

Hej, tack och ridå, Danmark.

Det vattnades i munnen av längtan att få se dessa stormatcher, och kexet löstes upp. Fria andningsvägar, och grönt ljus i matstrupen.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Så här e re

Jag tittar på Idol och äter tacos med riktiga tubs-skal – det blir inte fredagsmysigare än så. Men, det ska sägas, att jag inte är helt nöjd med årets idoluppställning, som består av idel högstadieunga(r). De är duktiga, men så färska att det blir ospännande. Kvällens iakttagelser:

– Molly har en helt sjuuuukt stor röst!
No One (Alicia Keys) är en av mina all time favourites. Jag älskar den! Men titta inte på videon, för den är bedrövlig. Nu vet jag att 99,9% av er kommer att titta på videon. Inte är ett icke-ord. Typ. Eller?
– Moas mamma är hemskt lik Per Ragnar, eller vad han heter. Det gör ingenting, en iakttagelse bara.
– Alexander Bards ”handskar” – varför?
Jag är dock helt med på vad Bard menar när han beskriver sig själv och hur han alltid ville färga sitt hår i tre färger, måla naglarna och gå i högklackat, i ett försök att förklara för vanliga Robin att det krävs en jävla massa för att nå ut – tränga igenom bruset och uppmärksammas.

Annars då? Jag har skrivkramp, om ni undrar.

IDOL – jo, faktiskt.

4 tjejer och 2 killar kvar! Yes – jippi – hurra! Eller också bara ett iskallt konstaterande att det är de bästa (minus André) som är kvar nu. Både och, tänker jag eftersom landets småtjejer alltid röstar hem idol-tjejerna först, helt oavsett vilken kvalitet de håller. Pojkarna är ju såå söta, skriker fjortisarna och sms:ar upp veckopengen.

Men nu är det alltså majoritet för tjejerna och tacka fan för det – de är hästlängder bättre än killarna i år! På tur att åka står lilla mini-André och Robin med den gälla rösten. Sedan är de 4 bästa kvar att tampas om segern: Moa, Amanda x 2 och Molly. Tror bestämt att jag hävdat detta redan från början, va :-)

Bäst den här veckan var Moa, som rev av ett bejublat nummer med sin egenskrivna låt. Hon har en skön stil, en originell röst och en sjuhelsickes begåvning. Ja, även hon är sjukt ung. 16, tror jag.

Idolfreak? Not so much.

Nämen, jag tror jag dör, så uselt! Kalla mig aldrig mer Idolfreak! Igår fick den sagan ett abrupt slut. Jag hade det på känn när jag tidigare under veckan fick syn på vilka låtar idolerna skulle framföra i fredagsfinalen.

”Linni – Om sanningen ska fram”. Jag gnuggade ögonen för att försäkra mig om att jag läst fel, men nä, så stod det, och jag insåg med förskräckelse att det verkligen var ligga-låten, sommarens mest sönderspelade låt och en låt med en ironisk text som kräver livserfarenhet, som denna unga oerfarna pytte-tjej skulle sjunga – rakt ut i etern på bästa sändningstid. Jag blundade hårt och önskade denna unga oerfarna pytte-tjej lycka till – tänkte att hoppas, hoppas att hon åtminstone får gå av scenen med hedern i behåll. Den förhoppningen slog inte in … Bakom min skämskudde hörde jag hur det välkända introt startade och jag tog ett djupt andetag. När låten var slut var både jag och Linni likbleka i ansiktet, till skillnad från juryns Laila Bagge som var högröd och blossande upprörd. Med facit i hand hade Linni tappat två tredjedelar av låtens text och under de evighetslånga sekunderna stått helt handfallen och blottad på den stora Idolscenen. Jag tror att en stor del av det Laila kände var besvikelse och ilska över att hon själv och resten av juryn valt in idel ynglingar i 2011 års startfält. Ja, jag vet, svenska folket har sagt sitt, men de hade bara 15-20-åringar att välja bland.

Programmet igår är det sämsta någonsin i Idols historia. Över lag osmarta, trevande låtval, vilsna scenspråk, flackande blickar, och tråkigt innehållslösa intervjuer. Och på det hela ganska nonchalant och oinspirerat – föredömligt exemplifierat av Olle, som helt oberörd och lika glad som vanligt stod som en av två med minst antal röster och väntade på ett resultat – med en halsduk(?) hängande över håret. Eller vad var det för något?! Det såg ut som om han låg en timme före oss andra i tid – som om kamerorna slocknat och han satt på hotellet och pustade ut efter kvällens batalj. Det såg allt annat än bra ut.

Robin, som Bard envisas med att tantifiera, hade valt Timbuktus ”Alla vill till himmelen”. Varför? Ja, det undrar jag också. Vill man inte visa vem man är och nischa sig redan från början, eller vill man bara showa och skita i framtiden? Robin är, trots sina blott 20 år, den äldsta av idolerna. De övriga är 15-17 år.

De är begåvade och talangfulla allihop, det är inget snack om den saken, men lite mer livserfarenhet – några fler levnadsår på nacken – krävs för att man ska kunna förmedla en låt med ”vuxentext”. Ta Kents ”Utan dina andetag” till exempel; den texten är den kanske bästa, djupaste och mest träffsäkra kärleksförklaring som någonsin författats av en svensk musiker. Och den kräver därför sin artist. Det funkar illa dvs. inte alls med en 15-åring bakom mickstativet. Hur bra skådespelare hon eller han än må vara. Ingen påklistrad lidelse i världen kan rädda den situationen. Och det blev mycket riktigt magplask för stackars Amanda Persson, som i verserna stod med armarna hängande utmed sidorna som en död fisk – nä, jag vet, fiskar har varken armar eller ben (Eller?) – men det är ändå en rättvis liknelse. Där framför oss en mini-Kristina Lugn med slokande axlar och tungt hår på varsin sida av en mittbena.

Det fanns som sagt ingen som helst trovärdighet i Amandas uppträdande.

Magnus Uggla, som humoristiskt nog tagits in som coach för idolerna inför deras respektive framträdanden, yrade något till Amanda Persson inför hennes entrande av scenen. Det lät ungefär så här:

Det här är ju en låt om olycklig kärlek. Tänk på killen du aldrig fick.

Eh?! Det här är inte alls en låt om olycklig kärlek. Jag vet inte hur många bröllop Uggla varit på, men ”Utan dina andetag” är inte ovanlig på dessa tillställningar.

Host K host L harkel Å host harkel host PARE

Nä, och inte heller är Tomas DiLevas ”Vem ska jag tro på?”, som Moa glättigt framförde, en glad låt. Tack Bard, för att du påtalade det!

Laila var verkligen i sitt esse igår, och hennes gliringar med adress Alexander Bard var humor, men jag tycker hon är aningen för hård mot deltagarna – dessa stackars oprövade kort. Jag gillar henne, det är inte fråga om det, men det var trots allt juryn själva som gallrade bort de lite äldre, erfarna ur kvalet.

Fanns det inte någon ljusglimt i fredagsmörkret? Jo då, det gjorde det. Amanda Fondell är en oerhört smart ung dam! Det påtalas gång på gång att hon måste tuffa till sig, att hon är alldeles för blyg. Helt irrelevant, enligt min åsikt. När hon går ut på scenen förvandlas hon till en lysande klar stjärna, som tar för sig på bästa artistmanér. Hon levererar, som det så populärt heter. Amanda är bestämd, hon går sin egen väg, vet vem hon är, vad hon vill och framför allt vad hon kan. Hon är en vinnare!

Låten hon framförde var Sandelins ganska tråkiga ”Det hon vill ha”, men som hon gjorde den!!

Jag önskar jag var lesbisk!, utbrast den friska(?) fläkten Bard med förtjusning.

Sen har vi Molly, som är 15 år, men verkar betydligt äldre. Mogen i sitt artisteri, även hon. Men hon valde inte en låt som matchar hennes röst –  Veronica Maggios ”Satan i gatan” – där håller jag med juryn. Men Molly kommer tillbaka, var så säker.

Jag avslutar detta inlägg i Idoldebatten med att citera vännen Markus:

”Så synd…. Varför har de bara valt ut barn? Stackarna kan väl få växa upp innan de ska formas; skapa en egen identitet och få en gnutta livserfarenhet. Amanda Fondell & Molly är bäst i alla fall… Moa också bra… men det är ju för att de har lite personlighet och egen karaktär…”

Amanda Fondell – ”Det hon vill ha”

Molly, Amandorna, Moa och Denise.

- Nä, klämkäckt och för mycket dansband, tyckte juryn om Denise Azemi Brasjö.

Jag höjde på ögonbrynen, och insåg att det här är första gången under hela IDOL 2011-svängen som jag och jury-Laila tycker olika.

Denise framförde en helt ok tolkning av Vincents ”The Moment I Met You”, men framför allt drog hon igång kvällen med sin förmåga att ta scenen. Inte ett ord om det i bedömningen. Jag kanske inte kan det där med musik, men jag tillhör programmets målgrupp: den del av svenska folket som sitter framför underhållningsteve på fredagar kl. 20.00. Så någonstans räknas min åsikt.

Tittar tillbaka på föregående stycke med viss skepsis – nej, creddon, inte självförakt. Varje fredag alltså? Nä, inte varje fredag, men de flesta; det erkänner jag utan omsvep.

Tillbaka till IDOL. Hur var då säsongens första fredagsfinal? Well … inget vidare, för att vara ärlig. Ett tag kändes det mer som Småstjärnorna – valpiga 16-åringar på grönbete. Emil Elton gjorde kvällens helt klart sämsta framträdande. Han valde en Coldplay-låt, vilket inte var det smartaste han gjort i sitt liv. Harakiri. Roshana, som är säker och självklar i hela sin uppenbarelse misslyckades också hon kapitalt med Robyns ”Call your girlfriend”. Det var direkt falskt. Hon fick åka hem. Synd. Emil borde åkt hem, men då är vi där igen – han är kille, och den största massan småtjejerna röstar på killarna. Inget konstigt kanske, men så förutsägbart.

Men kul är att det för en gångs skull inte tvunget skulle vara hälften killar hälften tjejer i finaluppställningen – 7 tjejer och 4 killar blev det i år, vilket är helt i sin ordning, eftersom tjejerna är hästlängder bättre! Tycker alla tjejer utom Linni är fantastiskt duktiga. Nämen usch, det där var lite orättvist mot Linni; hon är naturligtvis också duktig, men hon håller, enligt min åsikt, inte samma klass som de övriga. Det som är så fint med denna härligt androgyna unga kvinna, är att hon är så genuin och sig själv hela vägen. Hon säger, utan att vika undan med blicken, att hon sjöng kvällens låt till sin flickvän. Det är så befriande att vi nått dit. När jag var 16, vilket i och för sig inte var häromdan, fanns det bara ett alternativ. Tjej och kille. Punkt. Ingenting annat hördes eller syntes – men måste ha funnits i samma utsträckning som idag. Det måste gjort så ont i så många unga som mogna hjärtan. Jag tror dock att normativitetens vassa klor höll oss i ett så fast grepp att många, däribland jag, inte ens tänkte på att det fanns alternativ. Skönt att vi brutit upp från det enögda och intoleranta och börjar närma oss frihet och acceptans.

Ytterligare ett stickspår. Back on track: Tjejernas år, ja! Mitt tips är att hesa Duffy-stämman, Amanda F, kommer att gå väldigt långt. Med på tåget är även den andra Amanda, med sin poppigt finstämda röst, och 15-åriga Molly, som har en röst som en hel Adele. Sist men inte minst – Moa. Det känns som om hon inte sjungit sin sista ton än på länge. Hon kan vinna.

Killarna då? Nej. Inte ens sockersöta Olle med sköna rösten har något att hämta i den här tävlingen.

Bye guys!


Molly med Adeles ”Set Fire To The Rain”

Tjejerna!

Jo, det visade sig bli Linni och Molly som kammade hem publikrösterna och tog de sista två finalplatserna. Klapp på egen axel!

Sedan var det dags för fredagsfinal: 4st wildcards skulle väljas ut och alla de som var klara plus de av juryn utvalda skulle sjunga ut en sista gång för svenska folket. Kvar på den ensamma bänken blev Majkel, som framfört en ganska tragisk version av Europes gamla dammiga ballad, Carrie. Det var inte ett dugg orättvist, utan helt i sin ordning.

In i höstens fredagsfinalsrampljus steg Moa, Linni, Molly, Roshana, Robin, Emil, André, Amanda och Amanda, Denise och Olle. 6st tjejer och 4st killar – det är utan tvekan tjejernas år i år!

Molly fick utlåtandet: ”Bästa rösten i Idols historia.” Undrar hur lätt det är att smälta. Hon är 15 och redan färdig, vilket kan bli hennes tidiga fall.

Jag tror asmycket på Amanda F – hon med stämman som för tankarna till Duffy och förra årets Idol-deltagare Linnéa. Helt och hållet sin egen. Och det, mina vänner, kan ta henne långväga i denna tävling. Jag tror jag har börjat hålla en extra tumme för henne.

Men bäst ikväll var den andra Amanda – Amanda Persson, som rev av Jay-Z’s ”Empire State of mind” på grymmaste arenamanér. Imponerande!

Det kommer att bli en trivsam höst i tv-soffan! Jag är nöjd.

Idol – kvalveckan. Agnarna skiljs från vetet.

IDOL har börjat och jag har lovat demonstrera mina åsikter och reflektioner här på bloggen.

Jag slås av hur unga årets tjugo sista idolkandidater är. De flesta 15 eller 16, någon 20. Den lägsta snittåldern i Idols historia.

Naturligt då att rutin inte är huvudingrediensen. Det var tydligt, särskilt i måndags, då de första fem kandidaterna entrade scenen för att framföra en självvald låt för juryn, vännerna men även studiopublik och miljoner tv-tittare. Den unge Leonard var märkbart tagen av stundens allvar med svettpärlor på överläppen och skak i händerna. Men han gjorde det ändå bra, tycker jag. Det räckte dock inte. Tonsäkre Robin blev föga överraskande en av finalisterna. Den andra platsen, som var vikt för Jafet, dribblades bort av honom själv och gick istället till Majkel, kebab-Snoddas, som Bard kallar honom. Det borde man kanske förstått, med tanke på att svenska folket är svaga för askungesagor – från hamburgerrestaurang rakt upp i smöret.

Inför måndagen var förväntningarna höga, och jag tror till och med jag yttrade för vännerna i lördags, att detta ÄR den starkaste säsongen hittills. Men det var på tok för tidigt att uttala sig om den saken, skulle det visa sig. Insåg att skillnaden mellan att stå solo framför fyra jurymedlemmar och ett gäng nyfunna vänner och att göra det framför en okänd studiopublik och miljoner tv-tittare är milsvid – ett stålbad man behöver ta sig igenom helskinnad för att ha skuggan av en chans att gå vidare. Min hållning förändrades således efter att de första fem genomgått eldprovet. Mitt hopp stod till Jafet och Hampus, som jag fattade tycke för under auditionsvängen. Men Hampus sjönk ihop och såg mer ut som en rädd elev på en skolsanslutning, för att citera Laila Bagge, än som en idol. Där rök hans chanser. Den dansante Jafet lade felaktigt fokus på rytmen och glömde bort att sjunga ut. Big mistake. Utröstad.

Amanda F, blyg som få, svarade nästan ohörbart på Lernströms frågor i inför-intervjun, men stod stadig på scen, vilket är det som till syvende och sist räknas. Med sin modesta utstrålning, hesa Duffy-stämma och smarta låtval (Britney’s ”Womanizer”) vann hon publikens hjärtan och gick direkt till final, tillsammans med en av förhandsfavoriterna, Moa Lignell. Moa som blåste juryn av stolen med sin första audition. Alexander Bard tyckte inte att Moas val av låt (Jessie J’s ”Price Tag”) gjorde hennes röst rättvisa – han menar att hon har en tår i rösten, vilket är en poetisk mitt-i-prick-beskrivning, men att den inte skulle passa i andra låtar än finstämda ballader håller jag inte med om. Det gjorde inte heller de övriga i juryn – och inte heller publiken. Moa vidare! Kvällens stora förlorare var Amanda Persson, som fått idel lovord från juryn genom alla auditionmoment. Men Amanda är lite för mycket ”skolans snyggaste tjej med lite för bra självförtroende” för att gå hem hos svenska folket. Tyvärr.

Ikväll stod fem nya pojkar och stampade i startfållan. Gillade Emil Elton, som är den enda under kvalveckan som sjunger på svenska. Daniel Adams-Ray’s ”Dum av dig”. Bra, tydlig och ren sång. Men mina förhandstips, Olle och André knep utan någon egentlig konkurrens, ja, det skulle vara Emil då ra, de två finalplatserna.

Laila Bagges kritik har hittills stämt nästan otäckt bra med vad jag tycker. Jag applåderade i mitt stilla inre när Andrés uttal äntligen påtalades. Ikväll var det bra, men tidigare har det varit … ja, hiskeligt.

Imorgon är det dags för Alexander Bards darling, Linni och Molly med den stora rösten att göra entre. Då gäller det. De två sista finalplatserna ska fyllas, och de är vikta för dessa två förmågor. Eller? Nja, det blir stenhårt. Roshana ska köra Loreens ”My Heart is Refusing me” och det kan bli hur bra som helst. Och Dounia … Nä, jag drar tillbaka mitt tips.

To be continued …

PS. Naturligtvis var jag tveksam (underdrift!) till den nya jurysammansättningen. Drog förhastade slutsatser. Tänkte att Pelle nog var en riktigt dryg en, och Alexander Bard … suck. Men som alltid är den bilden idag en annan. Pelle är seriös och rätt sympatisk. Inte lika sympatisk som baggarna, men det är svårt att nå den nivån. Och Bard. En frisk fläkt. Precis rätt. Bra där, TV4!