Kategoriarkiv: IDOL 2010

And the winner is …

Här är mina svar på det förra inläggets frågor:

Bästa idolerna (topp 5)
Bästa vinnarlåtarna (topp 3)
Bästa ögonblicken (topp 3)

Bästa idolerna (topp 5)
1. Amanda Jenssen
2. Agnes Carlsson
3. Marie Picasso (Fantastisk röst!)
4. Darin Zanyar
5. Danny Saucedo
5. Mariette Hansson

Kommentar: Tänker in musikalitet, röst och star quality. Japp, delad 5:e-plats. Mariette måste bara med!

Bästa vinnarlåtarna (topp 3)
1. This Moment – Marie Picasso (2007)
2. Right Here, Right Now – Agnes Carlsson (2005)
3. Dreaming People – Jay Smith (2010)

Kommentar: Efter att ha lyssnat om och om igen på vinnarlåtarna blev resultatet enligt ovan. Tilläggas ska att årets vinnarlåt, Dreaming People, var sju resor bättre med Minnah än med Jay, men den når ändå inte upp till min listetta och tvåa.

Bästa ögonblicken (topp 3)
1. Mariette Hansson och Calle Kristiansson sjunger duett:
Someone New, med Eskobar och Heather Nova i original (2009).

2. Agnes Carlsson och Sebastian Karlsson sjunger duett:
Tears Never Dry, med Steven Simmonds & Tityo i original (2005).

3. Dött lopp mellan Anna Bergendahls första audition (2008) och Mariette Hanssons första audition (2009)

Kommentar: Blir helt knäckt av båda framförandena!

IDOL – from the very beginning

Varning för maratoninlägg – mitt längsta någonsin, på exakt 1 463 456 tecken. Närå, jag vet inte, men långt är det.

Så, nu har jag viftat med den stora röda flaggan – du läser vidare på egen risk.

A men, då kör vi:

Första omgången av Idol gick av stapeln 2004. Det året tog vi med oss Darin, som vid det här laget etablerat sig i musikbranschen och flyttat in i tonårskidsens hjärtan för gott. Darin ligger högt på listan över framgångsrika idoler, och är den som släppt flest album (5st) och singlar (drygt 10!). Två av dem är Step Up (2005) och Darins bidrag i årets Melodifestival, som tog sig till final, You’re Out Of My Life:

 

Darin har senast gjort en cover på Coldplays underbara Viva La Vida, vilken jag själv för övrigt har som ringsignal på min jobbmobil. Är annars allergisk mot covers, men den här funkar bra! Behöver jag säga att den sålt guld?

Ska jag kanske nämna ett par ord om vinnaren detta år också? Vann gjorde Daniel Lindström, med en bred röst som kunde sjunga allt. Men vad hade han för nytta av det? Få minns honom idag. Han var alldeles för vanlig, helt enkelt, och drunknade i mainstreamträsket. Det enda jag vet om honom idag är att han har varit med och skapat en liten Daniel Lindström junior. Annars inte så mycket …

I 2005 års uppställning – enligt mig den starkaste uppställningen i Idols historia – har vi Agnes Carlsson, som tjuvade åt sig guldmedaljen framför näsan på favoriten, Sebastian Karlsson. Minns ni att Agnes åkte ut under kvalveckan, men valdes tillbaka in i Idol-uppställningen som juryns joker? För så var det faktiskt! Och det är det nog många som är glada över, för det har gått riktigt bra för henne! Hiten Release Me (Spotify) har ägt förstaplatsen på idel listor världen över. En annan hit är On and On, och på sommarens kungabröllop sjöng Agnes för brudparet, i duett med Björn Skifs.

Och final i Melodifestivalen också. Check!

Agnes med On and On:

Och – inte att förglömma – Agnes har julhånglat med Måns Zelmerlöw i en reklam för en stor klädkedja.

Tillbaka till tvåan detta år, Sebastian, som föll på målsnöret, men han lät sig inte knäckas av det. Sebastian har inte nått Darins och Agnes nivå på något sätt, men han har hunnit släppa tre album och en hel del riktigt bra singlar – den första spelade radion sönder och samman: Do What You’re Told. En annan är Words and Violence (Spotify). År 2007 fick Sebastian en Rockbjörn för ”Årets nykomling” och i våras spelade han mot Måns Zelmerlöws flamma, Marie Serneholt, i musikalen Grease på Göta Lejon.

Och … jag höll på glömma: Melodifestivalen.

Så här såg det ut på den gamla goda Idolscenen: Sebastian med Life On Mars:

Det föddes även två blivande storstjärnor ur 2005 års Idol-uppställning, skulle det visa sig. Placering 8 respektive 5 – kompisarna från Skåne – Ola Svensson och Måns Zelmerlöw.

Ola Svensson hade guldbiljetten som i en liten ask redan innan han ens tagit ton i sin första audition. Han charmade juryn fullständigt med sina skrattgropar och guldlockar. Om juryn föll, så föll tonårstjejerna handlöst, och Olas karriär har gått spikrakt uppåt och framåt. Hans radioplåga Natalie sålde exempelvis platina.

Och i årets Melodifestival återkom både Ola och Natalie(!), som han återigen sjöng om. Vem är hon?

Turen har kommit till … Trumvirvel … Måns Zelmerlöw, som måste betecknas som det största Idolbubblan fött fram. Denne söta och sympatiska charmör går hem i alla hem och hus, hos kvinnor som män, unga som gamla. Showbiz fick sin guldkalv. Året efter Idol gick han och vann Let’s Dance, han har nått final i Melodifestivalen två gånger, varit programledare för densamma, haft en egen realitysåpa, Romeo & Julia, etc. och därutöver släppt ett gäng album. Han är ”MumsMums” med hela svenska folket. Det kommer inte att dröja länge innan han sitter som julvärd framför oss i tv-soffan. Jag lovar.

Cara Mia (Melodifestivalen 2007)

En parentes är Sibel Redzep, som inte heller varit helt anonym efter sin Idolmedverkan. Jag räknar alltså till 5st som mer eller mindre lyckosamt tagit sig ur Idol-cirkusen med hedern i behåll. Starkt år, som sagt!

Även 2006 års uppställningen innehåller en del lyckosamma: Vi räknar dock genast bort vinnaren Markus Fagervall, som tog hem Stjärnor på is ett par år därefter, men sedan tyst. Däremellan ett par anonyma singlar.

En av de största Idol-stjärnorna, med lika stor kändisfaktor som Måns Zelmerlöw, är Danny Saucedo, som har en originell ton och en utstrålning som få. Danny slutade på en blygsam 6:e-plats, men precis som Måns och Ola föregående år, har han hållit sig kvar i rampljuset. Han och 2:an samma år, Erik Segerstedt bildade, tillsammans med 5:an året efter, trion E.M.D., som trots högst mediokra covers funnit sin väg till ära och berömmelse, via trånande flickhjärtan.

Hysterihiten Jennie, Let Me Love You som vann en grammis för ”Årets låt” 2008.

Erik Segerstedt var den av de två som tjänade mest på att förvalta sitt nyvunna kändisskap genom att slå sina påsar ihop med andra. Erik som endast haft ett hyfsat nedslag med debutsingeln, I Can’t Say I’m Sorry, från första albumet. Danny däremot har både före och efter levererat topplistehits, minns Tokyo och If Only You (feat. Tess), Spotify samt ett par välspelade album.

År 2006 kan vi möjligen räkna in Cissy Ramsby (5:a) i skaran av lyckosamma, men hon fick störst genomslagskraft i gay-Sverige. På QX-galan samma år tog hon hem priset för ”Årets homo”.

Vi rör oss vidare genom Idolhistorien, och är nu framme vid 2007. Den klarast lysande stjärnan från detta år är Amanda Jenssen, som med blott en hårsmån förlorade slaget om segern till Marie Picasso. Amanda fick 48,7 % av tittarrösterna, enligt Wikipedia.se. Men direkt efter att Globens rampljus slocknat lämnade hon Idolkostymen i logen, och flydde därmed den framtida talangjaktsstämpeln. Det lyckades. Amanda Jenssen har vunnit cred-Sveriges hjärtan och håvat in åtskilliga plus hos recensenterna under de fyra år som gått sedan hon gjorde det bejublade och rosade Idolframträdandet som fick jurymedlemmen Kishti Tomita att brista ut i tårar – Hallelujah.

År 2008 släppte Amanda Jenssen sitt debutalbum Killing My Darlings som höjdes till skyarna. År 2009 vann hon två Rockbjörnar för ”Årets kvinnliga artist” respektive ”Årets nykomling”, och på QX-galan samma år utsågs hon till ”Årets artist”. ”Det går bra nu”, var det säkert någon som sa om henne då. Men det slutar inte där. 2010 tog Amanda hem två Grammisar för ”Årets kvinnliga artist” samt för ”Årets kompositör”. Sicken stjärna!

Den tonsäkra allroundartisten, Marie Picasso, var den som vann Idol 2007, men vad hjälpte det? Inte särdeles mycket. Hon fick se sig rejält frånsprungen i jakten på berömmelse. Marie har, enligt mig, en av de allra bästa rösterna i Idols historia – kanske den bästa, eller åtminstone den renaste! Jag får gåshud när hon tar ton! Det som fällde henne, liksom kollegan från premiäråret, Daniel Lindström, är just deras bredd – de kunde göra allt, och dessutom väldigt kompetent. Det som saknades var nischen och originaliteten. Synd på så rara ärtor.

Vi har ytterligare två från detta år som tagit sig vidare till en musikkarriär – Mattias Andréasson som värvades av Idolkollegorna Danny Saucedo och Erik Segerstedt till trion E.M.D. Det blev Mattias biljett till Let’s Dance, som han helt otippat gick och vann. Mattias är ingen särskilt bra sångare, och får sägas vara den mest tursamme av alla idoler, som fick åka med på resan tack vare två bättre rustade kollegor.

Och outsidern Daniel Karlsson, som länge var en av favoriterna i 2007 års upplaga, men han tog sig inte längre än till en 4:e-plats. Karriären därefter blev högst blygsam. En lagom spelad singel släpptes, men annars inget. Synd, för han är bra och har DET!

2008:
Den charmige, men redan etablerade(?) maltesen, Kevin Borg drog det längsta strået och finalen mot Alice Svensson var inte ens spännande.

Men de förmågor svenska hjärtan lyfte och tog med sig var Anna Bergendahl med den härligt originella rösten, och den till en början hysteriskt populäre Johan Palm. Den sistnämnde kör numera i band tillsammans med storebrorsan Henrik. Anna Bergendahl vann den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest, men föll i kvalet till den stora finalen. Det blev ett tårfyllt farväl. Anna har därefter släppt ett album, som fått ljummen kritik.

Den jag tog med mig från detta år var Lars Eriksson, den utskällde clownen, som inte ville placeras i det kommersiella facket, vilket kunde ha varit idé att tänka på innan han gick och ställde sig i Idol-kön. Lars har sedermera släppt singeln Rejected Love (Spotify), som han körde på sin första audition, och som är alldeles fantastisk! I like!

Vi är framme vid förra året – 2009 – där den största behållningen var Mariette Hansson, som finstämt och skönsjungande satte hjärtan i brand. Mariette tog sig till en 4:e-plats, och samma år utsågs hon till ”Årets Homo” på QX-galan. Skönheten Mariette har en trogen skara fans som aldrig sviker, och kan bli större om hon håller sig aktuell genom att släppa singlar med jämna mellanrum. Eller är singer-songwriter-kvoten fylld? Visst, de är många, men Mariette platsar och bör ges utrymme – då kan hon blomstra på riktigt!

Kvar i tävlingen var Erik Grönwall, Calle Kristiansson och Tove Styrke, som slutade i nämnd ordning. Det bodde en stor röst i späda Erik, som alltså stod som slutgiltig segrare. Men sen då? Erik släppte sitt album och åkte ut på turné, men responsen blev allt annat än lovord, och solokarriären uteblev. Erik är numera ledsångare i pudelrockbandet H.E.A.T. – vilket måste ses som en besvikelse, med tanke på stordåden på Idolscenen. Och allvarligt talat tror jag inte det var riktigt så Erik tänkt sig det hela.

Ett av de allra största ögonblicken i Idols historia – Erik gör Queen’s all time favourite: Show Must Go On:

Calle Kristiansson har man inte hört ett knyst från, men Tove däremot – ”Henne ska vi ha!” hojtade skivbolagen, och ur detta har kommit ett album, och ett par Kylie Minough-inspirerade singlar. En av dem är den senaste, White Light Moment. Skön!

Två av deltagarna samma år, Eddie Razaz och Rabih Jaber, bildade bandet Rebound, som inte vunnit något genomslag alls.

Ur 2009 års Idoluppställning tar vi med oss Tove och Mariette, bestämmer jag.

Och så , ta-da, är vi framme vid årets Idol, som i fredags avslutades med Jay-vinst i finalen mot kärestan(?) Minnah Karlsson.

Jay har visat att han är en artist att räkna med, om man nu gillar den typen av musik, vill säga. Jag gör det inte. Men att han har imponerande stämband skriver jag under på. Tveklöst.

Minnah, the girl next door, klamrade sig fast i tävlingen sedan hon återkommit efter att i första omgången röstats ut. Anledningen till återintåget var att deltagaren Alice Hagenbrandt valde att lämna. Alice var min favorit – hennes version av Regina Spektors Samson, som hon framförde för en hänförd Anders Bagge på första audition, är ingenting annat än ren magi!

Minnah då, var hon en värdig ersättare? Absolut! Hon har en skön stämma och är den som utvecklats mest den här säsongen. Hon har gått från grön till en blinkande röd safir. Inte helt fullfjädrad dock – ännu. Minnah kommer, om hon inte redan gjort det, att orsaka slagsmål mellan Bert Karlsson och Lasse Holm. Jag sätter mina pengar på Lasse. Diggiloo nästa!

Olle och Linnea, som kom 3:a och 4:a är, går även de, en ljus framtid till mötes inom musikindustrin. Linnea är gjuten i Amanda Jenssen-form, pyntad med paljetter och dansskor. Jag ser samma stjärnstatus i henne som i Amanda, och förväntar mig inget mindre.

Olle har en helt underbar röst, och är dessutom från Gotland, vilket naturligtvis ger pluspoäng. Jag älskar gotländska, det är ju så vackert! Om Olle lyckas omge sig med bra producenter och låtskrivare kan han gå hur långt som helst. Lyssna på hans version av Coldplay’s The Scientist:

Jag tror bläcket bö rjar ta slut nu. Jag sk

Så, ny penna! Jag skulle vilja be er om följande:

  1. Bästa idolerna (topp 5)
  2. Bästa vinnarlåtarna (topp 3)
  3. Bästa ögonblicken (topp 3)

Här är vinnarlåtarna, om ni vill friska upp minnet:

Säsong 1: Coming True

Säsong 2: Right Here, Right Now

Säsong 3: Everything Changes

Säsong 4: This Moment

Säsong 5: With Every Bit of Me

Säsong 6: Higher

Säsong 7: Dreaming People

Mina svar avslöjar jag alldeles snart :-)

Idoler i sin linda

Nynnar redan på vinnarlåten, Dreaming People – bra titel på en bra låt! Gillar att Christian Walz har gått in och tvättat bort den hinna av smäktande ballad som omslutit alla tidigare vinnarlåtar. Christian Walz som ligger bakom sköna hitar som Wonderchild och Never Be Afraid Again. Facebook, var är min Like-knapp?

Idolkvällen blev en fin och trivsam historia med ett förutsägbart men bra slut. Jay Smith med en strupe av taggtråd i guld. Otroligt tonsäker och en rocker värd namnet. Ni som känner mig vet att jag inte är av den fåraullen själv :-) dvs. hårdrock och metall är verkligen inte min bag. Inte ens lite.

Minnah blev den där värdiga tvåan – som en déjà vue från tidigare Idol-år. Hon var strået vassare än Jay denna sista omgång, men föll på mållinjen. Det såg dock inte ut att bekomma henne det minsta, hon var helnöjd.

Och så detta med kärleken … Jay och Minnah har nåt ihop, men flickvännen stod ändå troget på första raden och gungade i takt med musiken. Kan inte vara lätt för någon av dem.

Vinnarlåten: Dreaming People

Tåg och mat och tv och rödvin och humor … och Idol

Jag har inte bloggat på ca en vecka, och känner hur det liksom spritter i fingrarna. Jag missade till och med att tycka till om förra fredagens IDOL, som jag bevittnade ensam på ett hotellrum i Karlstad med en Ceasarsallad som enda sällskap – och datorn då förstås, min ständiga följeslagare.

Minnah glänste som en julstjärna och var kvällens stora behållning, men därom tvistar de lärde, förstår ni, för alla tycker inte som jag i denna fråga. Den tilltufsade och raspröstade skåningen är storfavorit till segern. Men som jag tidigare sagt, det är något med Minnah som gör att hon håvar hem många fredagsmysares röster, och jag tror inte att hon är chanslös i morgon. Uuuuu, spännande!

När jag jobbat klart på lördagen satte jag mig på tåget tillbaka till Stockholm, för att tre och en halv timme senare ställa ner packningen på hallgolvet hemma i värmen. Och vad väntade på mig? Jo, marinerad helstekt oxfilé med bakad potatis och champinjonsås. Då kände jag en förnimmelse av lycka genom kroppen.

Sen sippades det rödvin till ”Så mycket bättre”, och ett repriserat ”På spåret”. I det senare fälldes en minnesvärd kommentar, då Niklas Strömstedt, som tävlar tillsammans med sambon Jenny Östergren (min morgontv-favvis), skulle försöka sig på en gissning på resmålet. Det rätta svaret var Las Vegas, och domare Fredrik Lindström sa:

– Tänk på en artistkollega, och menade då Martin Stenmarck, som för några år sedan vann Melodifestivalen med just låten ”Las Vegas”.

– Öken, svarade Strömstedt då.

Alla skrattade, och Niklas såg helt oförstående ut. Han tänkte bara högt medan han grävde i kunskapsgömmorna efter det rätta svaret. Han hade inte hört vad Fredrik sa.

Fantastiskt roligt!

Slutbloggat för ikväll. Jag går och dunar.

Jay+Minnah=sant

Det var bara en tidsfråga innan två av årets idoler skulle falla för varandra. Och det här var verkligen i grevens tid.

Jag såg ett webbtv-klipp idag där Jay bekräftar att han och Minnah är ett par. Inte konstigt alls. Och det har hänt förut. Förutsättningarna är ju som gjutna – de lever på varandra under flera veckor, och under samma förhållanden, de har den stora passionen i livet gemensamt, och de är dessutom stylade till tänderna var och varannan dag. Det behövs som sagt ingen Einstein för att haja den grejen!

Det jag tänker på är kärleksveckan och det tårdrypande inslag där Jay och hans före detta OCH blivande fru i en och samma person snyftar fram den ena kärleksförklaringen efter den andra. Det kan inte vara en lätt situation, detta. Men vem har sagt att kärleken är enkel?

Nä, inte enkel, men väl svaret på allt.

Herreys, fredagkväll och ett tvåvåningståg

”Varje liten droppe regn är tårar för mig. Sitter på ett tåg och tänker på dig” sjöng de färgade skjortorna Herrey när det begav sig.

Jag tänker inte på ”dig”. Jag tänker på hur snabbt jag ska springa från stationen till hotellet för att hinna till IDOL.

När jag entrade perrongen och spår 11 på Sthlms central för ett par timmar sedan, stod där inte ett X2000. Nej, där stod en dubbeldäckare från forna Sovjetunionen, och vi ressenärer informerades av två unga uniformerade män om att det var onumrerade platser som gällde. Det var bara att gilla läget. Nu sitter jag här och åker varken framåt el. bakåt, utan sidledes. Ja, jag vet, uselt val av placering. Och dessutom precis vid en dörr som öppnas åt sidan med hjälp av en känslig sensor mitt på. Det är bara det att ingen fattar det, utan drar som besatta i handtaget. Tills jag pekar och visar. Då ser de lätt förlägna ut och försvinner snabbt ur sikte. Så kul kan man ha en fredagkväll i december.

Åhej, vad det går undan. Helt ärligt hyser jag fortfarande hopp om att vi är framme i tid. Tydligen kommer det här vrålåket upp i samma hastigheter som X2000, frågan är bara om det gäller för den här resan. Nu … Tyst … högtalarsprak… Ok, 15 min sena. Det betyder att jag inte har skuggan av en chans att hinna till signaturen – snabbhet har aldrig varit min starka sida. Men med lite tur missar jag bara Jihdes egotripp, de första tio.

På återsee … höran … skrivand … Äh, hej så länge!

Det börjar dra ihop sig …

Idol Eftersnack står på i bakgrunden, och jag kämpar extra för att tangenterna ska överrösta intervjun med glinen dvs. fjortistjejerna som mistlursskriker, och ivrigt meddelar att Olle är favoriten.

Han sjunger grymt. Och är jättesnygg, fniss fniss.Och detta är så talande för hela Idolkonceptet. För att tala klarspråk: Om det inte vore för att Olle har ett så fördelaktigt yttre – för det har han – så skulle han ha åkt för två omgångar sen. För i ärlighetens namn så sjunger han lika risigt när han inte är bekväm i genren som han sjunger fantastiskt när han rör sig inom sina domäner. Som jag tidigare påpekat ska Olle sjunga Coldplay – det är huvudet på spiken. Ikväll gjorde han det, och inte vilken låt som helst, utan en av deras allra bästa, brottarhiten ”Fix You”. Han sjöng, åtminstone i början och slutet av låten. Jag väljer att bortse från mellanspelet då han mest sprang omkring som en lycklig furie, han sjöng liksom inte alls på kanske 30 sek. Konstigt nog sa inte juryn ett ord om det. Det kanske bara är jag. Men som sagt, vi bortser från det. Resten var ren magi! Så alltså, småtjejernas Olle vidare.

Minnah har haft halsont och svårt med rösten hela veckan, men kämpade tappert. Det är någonting med den tjejen. Hon har en scennärvaro som få, och är trovärdig i sina framträdanden. Kvällens omgång blev av förklarliga skäl inte hennes bästa. Men vad gjorde det – hon röstades vidare, på bekostnad av Linnea. De grät bägge två. Och senare i eftersnack säger Minnah:

Jag gråter för att jag är glad, men framför allt för att jag är ledsen. Jag vill inte förlora Linnea.

En ung tjej har talat.

Självklart är Minnah ledsen för att behöva skiljas från sin bästa vän, men jag är rätt säker på att de flesta tårarna fälls av en annan anledning, nämligen att hon känner att hon tagit Linneas plats – den klassiska inte-ska-väl-jag-mentaliteten, som är alldeles för vanlig bland unga tjejer i dagens samhälle. Minnah hade antagligen förväntat sig att åka, dels pga. röstproblemen, men även för att hon själv anser sig svagast av de återstående deltagarna. Detta har jag inga som helst belägg för men jag tycker det lyser igenom.

Varför det blev Minnah och inte Linnea? Jo, därför att Minnah är folklig, har en stark röst och väljer välkända låtar. Jag tror det är så enkelt. Linnea är ett original, och appelerar till en snävare målgrupp.

Jay? Ja, han sitter cementerad i en av de dära stolarna som de som gått vidare intar. Han vinner.

Jag håller på Minnah. Nej, inte för att hon är tjej, utan för att hon har det där man inte riktigt kan sätta fingret på, samtidigt som hon är som du och jag, som folk är mest. Där har vi klon: Hon är the girl next door – någon folk kan identifiera sig med. Och ”folk” har i detta fall all makt.

Minnah knockar med sin stjärnglans!

Men hallå, personalen! Jag glömde ju nästan att rescensera IDOL. Hemska tanke.

Jay! Vilken kille. Ståpälsen har nätt och jämnt lagt sig efter hans monstertolkning av Madonnas ”Like a prayer”. Världsklass! En hänförd Laila Bagge i tårar, och en Anders Bagge som med salig blick utbrast: ”Tack!”

Måste dock säga att Minnah berörde mig mest av alla med sin tolkning av ”Always on my mind”. Så jävla bra!

Ni som inte sett det här IDOL-avsnittet – gör det, för guds skull. Tv4 play, ni vet. Det kan vara det bästa avsnittet i IDOLs historia.

Årets man/kvinnskap är enligt många den bästa uppställningen någonsin. Ett år som skulle kunna mäta sig med 2010 är 2005, då Agnes Carlsson tog hem spelet. Det året föddes en naturbegåvning och entertainer av rang – Måns Zelmerlöw. OCH Ola Svensson, som med skrikande fans i släptåg erövrar den ena listettan efter den andra. Inom Sveriges gränser i och för sig, men ändå. Konstigt är att tvåan, Sebastian Karlsson från Morgongåva, inte visat så mycket framfötter som man då trodde. Jag älskade Sebastian. Han banade väg för Amanda Jenssen, tvåa 2008, och årets fantastiskt originella Linnea.

Tillbaka till igår, fredagen den 19 november: att Andreas Weise åkte var ingen större överraskning, än mindre negativ. Det var hög tid. Jag har, som jag tidigare skrivit, undrat vilka som röstat honom vidare gång efter gång. En gåta.

Nåja, fyra återstår: Linnea, Jay, Minnah och Olle. Fyra stjärnor. Det ska bli så kul att se slutstriden. Vem som helst kan vinna, och göra det rättvist, även om jag tror att Jay är den som slutligen står med segerns sötma på tungspetsen. Olle har en fullständigt fantastisk röst när han håller sig inom sin genre. Jay är alltid alldeles galet bra , med en röst som klarar allt! Linnea underbart originell, och Minnah – en blivande svenska-folket-favorit.

Det Minnah visade ikväll med sin nakna version av ”Always on my mind” var ren magi! Hon vågar vara sårbar och naken – låta rösten tala, utan att instrumenten överröstar. Hon är … mitt val till årets IDOL-seger!

Rocktema – gäsp!

No more rock nu, tack! Erik Grönwall och Jay Smith i all ära, men det är ju så tradigt. Och det blir i ärlighetens namn lite enahanda att det uteslutande är rock som hyllas och får stående ovationer av juryn.

Jag gillar Jay, men inte för hans musikstil, även om hans röst är helt fantastisk, utan för att han är så mjuk, blygsam och ödmjuk. Juryn tycker att han ska jobba med det och bli lite hårdare i sitt uttryck. Jag håller inte med. Det är ju hans nallebjörnskarisma som gör honom så originell som rocker. Ta bort det och han blir precis som vilken trist rocksnubbe som helst. Hemska tanke! Rock är inte min påse över huvud taget, men att det är juryns, det går inte att ta miste på. Jag efterlyser lite mer nyanserad objektivitet. Jag vill dock poängtera att jag gillar Anders, Laila och Andreas. De är inga översittare, utan ödmjuka medmänniskor – sympatiska och fina!

Nu till fredagens omgång:
Jag har en fråga som hela tiden gör sig påmind: Vilka röstar på Andreas Weise? Osvensk självsäkerhet brukar inte gå hem i stugorna. Personligen tycker jag att det är lite befriande, även om Andreas inte är någon favorit hos mig.

Jag står fast vid att originalitet vinner i längden, så jag lägger min röst på Linnea. Minnah är också otroligt begåvad röstmässigt och går en intressant framtid till mötes.

Bäst ikväll var: U 2:s
”Bloody Sunday”, duett med årets två finalister(?), Jay och Linnea.

Men det som framkallade mest gåshud hos mig var ”Calleth You, Cometh I” (The Ark), framförd av Elin och Minnah.

Kvällens bottennapp: Olle med ”In The Shadows” (The Rasmus). Jag älskar Olles röst – den är magisk – men han ska sjunga Coldplay, inte sånt här. Det var bud på sorti för hans del igår. Om rättvisan härskat hade det varit Olle som åkt.

Hur som helst, den här omgången av IDOL var långt ifrån den bästa. Av mig bemöttes rocktemats trista låtar med en trött fredagsgäspning.

Kom igen, när blir det Madonna-tema?