Kategoriarkiv: Funderingar

Hurra för mig!

Ja, jag inser att det är lite ketchup-effekt över mitt bloggande. Men kom nu Ketchup så går vi … vidare.

Idag har jag i tur och ordning snubblat på en isfläck, en boll och ett barn. Sen köpte jag två par Coverse, och adrenalinkicken var ett faktum.

När kicken lagt sig och frågan trängde sig på huruvida jag egentligen har råd med den lyxen, tänkte jag först, som jag alltid gör: ”Förträng, tills öppet-köp-perioden (oftast 14 dar) gått ut”. Då ba: ”Nämen oj, försent att lämna tillbaka – vad tråkigt, då måste jag ju behålla dem.”

Sen fick jag en snilleblixt. Jag fyller ju faktiskt år snart, så det får helt enkelt bli en för tidig födelsedagspresent till mig själv. Ett fyrfaldigt leve för mig – hurra hurra hurra! osv.

Sitter nu här – förnöjt – med ett glas Crémant de Bourgogne och en liten påse snus vilande under överläppen, och lördagsmyser framför Zlatan. Sämre kan man ha det.

Småladdar i ärlighetens namn inför kvällen Melodifestival-akt: Andra chansen! Heja ..! Ånej, jag vet inte vem jag hejar på. Nu måste jag in och läsa och bestämma mig. Jag återkommer i frågan.

20130302-181740.jpg

När Q-Park återigen bevisade sig vara frukten av ett uselt politiskt beslut

Jag kommer ut från jobbyggnaden efter en lång dag – klockan närmar sig 21.30 och jag ilar mot bilen, som står parkerad lite längre bort, på den parkering där P-skiva krävs och där man får stå i 8 timmar (om man är snäll). Jag är trött, men nöjd med mig själv, och är i full färd med att klappa mig själv på egen axel när jag upptäcker det – det där gula helvetet under ena torkarbladet. Jag ba ??? Sen börjar jag räkna timmarna och inser att de överskrider maxantalet med ett par timmar. Enligt regelverket en trafikförseelse, men P-skivan står på 10.30, vilket ju betyder att jag inte missbrukat parkeringsplatsen på något sätt, exempelvis inte stått där över natten och således inte använt den som långtidsförvaring av fordon. Jag ser mig omkring – resten av parkeringen gapar tom. Oj, vilken fara och vilket monstruöst hinder jag är för mina medtrafikanter, tänker jag innan jag sliter åt mig boten och irriterad makar mig in bakom ratten.

Då först inser jag att överträdelsen inte alls består i att jag överskridit maxantalet timmar man får stå på parkeringen. Nej, förstår ni. Eller, gör ni det? Jag gör det i alla fall inte.

Kolla på den här bilden:

Om ni inte ser ut som fågelholkar alternativt just i detta nu letar efter era hakor på golvet, så … titta igen!

Nu börjar min hjärna gå på högvarv: det är en P-skiva det handlar om, och jag är alltid noggrann – överdrivet noggrann. Sannolikheten att jag skulle ha vänt skivan åt fel håll, eller, helt osannlikt, upp-och-ner är i princip lika med noll. Men även om jag gjort det … Seriöst, kompis, prova att röra lite på nacken. Jag drar den spontana slutsatsen att det inte tycks vara enbart Sveriges intelligensreserv som samlats inom en och samma yrkesgrupp, utan även Sveriges Stelopererades Riksförbund.

Men jag vet – vet ju att samhället inte ser ut som det borde – att folkhemsvärderingarna över tid övergått mer och mer i egotrippar och dollargrin, vilket bland annat resulterat i privatiseringar.

Jag noterar beloppet. 400. A ja, det kan jag leva med. Det är inte beloppet som svider, som skaver, som provocerar, det är vetskapen om det samhällsgissel som ligger bakom det här jävelskapet – bakom de enögda paragrafryttarna till P-personal.

Privatisering, som sagt.

Hur har vi hamnat här? frågar jag mig. Vissa saker ska man inte kunna tjäna pengar på. Se bara vad som hänt med vården. Så fort det finns möjlighet att tjäna pengar så förblindas tyvärr allt för många. Hur kunde någon någonsin tro att om ett företag går bra används vinsten till att investera i verksamheten, utrustningen och lokalen. Så naivt, så utopiskt. Trist, men sant.

Det aber som stavas parkeringsbolag går naturligtvis inte att jämföra med vården, men likväl är det en nagel i ögat, och en vass omanikyrerad sådan.

P-vakter finns som en kontrollfunktion för att reglera den situation som uppstår med många människor och många bilar på en geografiskt begränsad yta; för att helt enkelt undvika kaos.

När det uppdagades att Q-Parks personal faktiskt får provision för varje utställd bot, föll pusselbitarna på plats. Det förklarade varför det utfärdas böter för den ena obetydliga förseelsen efter den andra.

För en tid sedan fick vi en bot för att vi ställt oss för nära ett övergångställe – 9,58 meter ifrån. Visst, lagen säger minst 10 meter, men någon jävla måtta får det väl ändå vara! Vi utgjorde inte på något sätt en fara för våra medtrafikanter, skymde ingen sikt, stod inte i vägen. Det vi gjorde var att vi stod en halvmeter för nära.

Se till samhällsnyttan som det var tänkt, och sluta mäta muskler i pengar! Det här börjar likna en fars!

Utvärdera och gör upp med politiskt dåliga beslut – gör om, gör rätt!

Men, säger repliken, privatisering öppnar ju för valfrihet.
Ja men, herregud, svarar jag, vad är det för urvattnad valfrihet som radar upp det ena usla alternativet efter det andra, där den uppenbara drivkraften är att tjäna pengar – suga ut så mycket det bara går av verksamheten. Jag har hellre ETT bra alternativ än elva dåliga.

Q-Park bevisar med mer än önskvärd tydlighet vad som händer i allt för många fall när det finns ett vinstintresse.

Det jag vill säga har ni redan förstått, men det tål att sägas igen och igen:
Förstatliga det som förstatligas bör!

Utmaningen!

Ganska precis en månad sedan sist … Här är jag nu, tillbaka på plan, med i matchen, efter en period av inspirationstorka. Blir så ibland. Mår bra i alla fall, och det är ju det viktigaste :-)

Den 27 april blev jag utmanad av fina Mikaela – utmanad att svara på ett gäng frågor, och sedan skicka vidare egenkomponerade frågor till andra bloggare.

Mina svar får ni här, men jag bryter mot reglerna och skickar tillbakakaka till dig, M. Dessutom är mina egna frågor inte 11, utan 13. Och som om detta inte vore nog vill jag gärna se svar från alla vänner som läser detta – här nedanför i kommentarsfältet. Bloggare eller ej spelar ingen roll!

Ok, här kommer mina svar på Mikaelas frågor:

1. Vilken är din guilty pleasure?
Rödvin och turkisk peppar, fredags-tv som IDOL, Let’s Dance och På Spåret. Och så förstås Ben & Jerry Strawberry Cheesecake!

2. Om du bara fick äta en maträtt resten av livet, vilken skulle det bli?
En fin biff, medium-rare, tillsammans med en skön sallad.

3. Vilket är ditt första barndomsminne?
Oj! Det måste vara när jag var pytteliten, hade höftledsluxation, och låg med gipsade ben, solo i en tvillingvagn. (Vet dock inte om jag verkligen minns det eller om det är fotona jag sett.)

4. Favorit-TV-serie genom tiderna?
The L Word och The Good Wife

5. Vilken trend kommer du aldrig bära igen?
Body och sneakers med jättehög sula. Gud bevars!

6. Om du fick en valfri talang, vilken skulle det vara?
En gudabenådad musikalitet, en grym sångröst och hyperdansant kropp.

7. Samlar du på något, i så fall vad?
Bra tips och råd!

8. Vilken känd person vill du ha som gäst på nästa stora middag hemma?
Svårt! Zlatan, Madonna, Fredrik Lindström, Mian Lodalen.

9. Vem är din förebild?
Det finns ett par stycken, och en av dem är min syster.

10. Konstigaste mat du ätit?
Små hela bläckfiskar som fastnade med armarna i besticken. Huu!

11. Gör som Prallan och snor sista frågan från föregående talare, vad gör vi om/när vi ses du och jag?
Dricker rödvin, äter choklad och skriver :-)

*********
Och här kommer så mina frågor:

1. Vilken låt lyssnar du mest på just nu?
2. Vilket av världens alla kök/matkulturer gillar du bäst?
3. Vem av rollkaraktärerna i ”Vänner” skulle du helst ta med dig på en två veckor lång semesterresa? Motivering tack!
4. Vilken är din största last?
5. Vad gör du när du vill vara dig själv för en stund?
6. Har du förätit eller fördruckit dig på något? I så fall vad?
7. Vem är din favoritskådis?
8. Vilken glass äter du helst en varm sommardag?
9. Vilken är den bästa känslan?
10. Vilken egenskap hos dig själv är du mest nöjd över?
11. Vilken egenskap hos andra värdesätter du mest?
12. Vilket är ditt starkaste minne av mig under den tid vi känt eller vetat om varandra?
13. Vad gör vi när vi ses, du och jag? (Snor också den här frågan. Alldeles för nyfiken på svaret för att låta bli :-)

Mikaela, Camilla, Jenny, Anette, Ghettogirl, Henke, Fredrik, Fisso, Hillevi, Mams & paps och ni andra. Kom igen!

Liv!

Hjälp, jag har sovit ett halvår! När jag somnade var det vår, och när jag vaknade … vinter.

Har det hänt något avgörande i världen under min bortavaro?
Har USA t. ex. dragit tillbaka sina trupper från alla tillhåll ute i världen?
Har normfanatikerna slutat bete sig som idioter?
Är Fredrik Ljungberg tillbaks i landslaget?

Nähä. Vad hade jag egentligen väntat mig?

Igår (i våras) tittade jag i Liv Strömquists seriebok ”Hundra procent fett”, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Alltså, hon är ett geni! Om ni inte redan läst, så gör det. Sylvass, normkritisk och überintelligent satir!

I trygghetens och välfärdens Sverige

Sjuksköterskan jobbar julafton dvs. obekväm arbetstid, och får 440 kr extra på lönen. Läkaren jobbar också julafton och får 30 000 kr extra.

”Det finns inga pengar i vården”, sägs det. Jaså? I så fall kanske man skulle se över fördelningen av de ekonomiska resurserna. Nej, regeringen, ni behöver inte tillsätta en utredning – det krävs en förändring innan 2015. Och vad som måste till är en attitydförändring. Vem tar ett beslut som det här? Inte är det någon som värnar om ett jämställt Sverige i alla fall. Visst, det är naturligt att lönerna inte är på kronan lika, det vore orimligt åt andra hållet, men det får inte, kan inte, och ska inte skilja så mycket som i det här fallet!

Och bara någon minut efter att jag tvingats ta till mig det nyss nämnda, kommer nästa brutala ögonöppnare. Nyhetsuppläsaren låter mig veta att 34 000 svenskar idag står utanför den fasta bostadsmarknaden, och betecknas därmed som hemlösa. Trettiofyratusen hemlösa! Ett käpprätt-åt-helvete-nederlag för ett trygghetens och välfärdens Sverige.

Vissa dagar är hoppet om ett jämställt samhälle fördolt i dunkel – det här är en sån dag.

Att komma ihåg en sifferkod

Det här med sifferkoder, port-, pinn-, kontokort- etc, är verkligen en historia för sig. Alla har vi våra sätt att hålla dem i minnet, och alla sätt är bra utom de dåliga, sägs det ju, men jag vet inte, jag.

Jag tänker på mitt favoritnummer plus 2, och sen på mormors födelsedag.

Årtalet då jag åt mitt första ostron följt av Foppas tröjnummer.

Allvarligt, hur ska man komma ihåg om det var favoritnumret först och mormors födelsedag efter det? Och hur minns man hur man tänkte? Vadå favoritnumret plus 2? Hur ska jag minnas att det är just plus två?

Hur gör ni för att komma ihåg alla livets sifferkoder?

Tant Y töjer ledband

Idag gjorde sig tant Y påmind igen: Jag var ute på en uppfriskande powerwalk och plötsligt vek sig foten och jag rasade ihop i en jämrande hög. Det värkte inte bara i vristen, i knät som jag slog i asfalten och i den hand jag tog emot mig med, utan även i ryggslutet. Det var ytterligare en bekräftelse på att min medicinska ålder överstiger den biologiska … Nästa gång är det lårbenshalsen som knäcks.

Det är inte helt orimligt att undra varför foten bara viker sig så där, för det är ju inte första gången, menar jag. Så här är det: dagens jämrande hög var ingen ovanlig syn under mina fotbollsår – många är de planer som jag sett från en millimeters håll, just för att jag trampat snett och ramlat. Den högra fotens ledband var rejält uttöjt då – och är det fortfarande, vad det verkar. Och det blir inte bättre av att jag fortsätter snubbla runt.

Jag minns hur jag stod på den där balansbrädan kväll ut och kväll in för att stärka muskulaturen i fötterna. Och vad hade jag för det? Ja, antagligen ett par års förlängd ”fotbollskarriär”.

Men nu då? Så länge jag inte bär på något – eller någon!! – är det väl ok, men när jag så gör vill jag helst hålla mig på benen.

Är det balansbräda som gäller igen alltså?

Kajsa+Kristina=sant

Jag har tänkt skriva detta inlägg ända sedan skräpblaskan ”Se & Hör” outade Kajsa Bergqvist som lesbisk utan att hon själv valt att gå ut med det, och i och med detta bröt mot allt vad pressetik heter – mer än vanligt, kanske jag ska tillägga.

Den som inspirerade mig till att slutligen göra det är Mikaela, som själv skrivit ett inlägg i frågan (idag). Till hennes inlägg återkommer jag längre fram i denna min text.

Som motivering till sitt agerande menar ”Se & Hör” själva att de inte gör någon skillnad på sexualitet och därför inte tycker att det är en big deal. Men eller hur! Det är så genomskinligt och uppenbart att de gör detta enbart för att sälja lösnummer – jag kan riktigt se dem gotta sig i detta med förnöjsamma dollargrin. Vidrigt och respektlöst! Och även om det varit med inställningen ”vi gör ingen skillnad på sexualitet” som de gjorde detta övertramp, är det ändå lika respektlöst. En god tanke, visst, men kom igen! Vad lever ni i för verklighet? Kom igen när samhället faktiskt speglar er sanning – när acceptansen är total och hatbrott inte är en del av homosexuellas vardag.

Kajsa Bergqvist hade i och med ”Se & Hörs” agerande egentligen inget annat val än att bekräfta och därmed oåterkalleligt komma ut för allmänheten – om hon ville slippa ryktesspridning, tissel och tassel. Som hon själv uttryckte det i QX, vilket enligt henne själv blir hennes första och sista intervju i ämnet:

Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.

Det finns andra kloka citat i intervjun, som jag gärna vill lyfta fram:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej.”

Det här är intressant! Det senare vittnar om omgivningens förtvivlade behov av att kategorisera för att förstå sin verklighet. Det är därför fördomar föds och existerar: ”Ja men, kom igen, vad är du – lesbisk, bi eller straight?”.

”…lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns.”

Är det egentligen så viktigt? Och oavsett om svaret för avsändaren just där och då känns som en hundraprocentig sanning, så finns det inga garantier för vem man faller handlöst för i morgon. Ingen kan med säkerhet säga ”Jag kommer aldrig någonsin att falla för någon av samma kön.” Att det sedan finns vissa som inte är öppna för den möjligheten att de skulle tillåta sig att leva ut den känslan är en helt annan fråga. Och den ska vi inte ta nu.

Nu vill jag istället bemöta det Mikaela skriver i sitt inlägg om Kajsa Bergqvist:  ”… varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata?”

Svaret på detta är nog helt enkelt att Kajsa ser ut så – det är ju en dagsfärsk bild, då fotograferingen görs i samband med intervjun. Varför skulle man ta en bild från förr? Det vore att göra Kajsa själv orättvisa – hon ser ut på ett sätt som man får förmoda att hon trivs med.

Personligen tycker jag att hon är snyggare nu än förut, men det är en parentes och hör egentligen inte hit.

Och jag tycker inte att hon ser ut som stereotypflatan. Stereotypflatan finns inte längre i samma utsträckning som förut, när acceptansen var lägre – för att hon inte behöver – men hon lever kvar i allmänhetens ögon som olika varianter av en manhaftig tjej med rakad alternativt kortkort frisyr, stora jeans med häng, kanske ett par tatueringar och en och annan piercing osv. Att välja dessa attribut är ett medvetet val hos personen i fråga – ett statement: ”Vi finns!” Och ”Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är flata och jag visar det, för jag är stolt och lika bra som alla andra.” Men även ett sätt att visa och känna tillhörighet. Tror jag. Jag gör inte anspråk på att yppa några sanningar här – det här är min egen personliga tro.

Idag ser flatan ut på femtioelva olika sätt – uppdelningen i ”butch” och ”femme” behövs inte heller på samma sätt längre. Som sagt, acceptansen är större och sexualiteten inte lika intressant – även om vi har långt kvar innan straight och gay är lika ok. Se bara på den yngre generationen – ungdomar är mycket mer vidsynta och öppna idag än vad exempelvis min generation var då. Nog om det.

Diskussion är bra och behövs! Allt mår bra av att analyseras minst ett par varv.

Slutligen vill jag hylla Kajsa för att hon väljer att komma ut. Det hjälper och inspirerar många att våga göra detsamma. Att hon dessutom varit en idrottare i yppersta världsklass gör inte saken sämre – det finns ett gäng idrottare därute som inte vågat ta steget utan fortsätter i garderoben.

Hade inte de nominerade till ”Årets homo” redan valts ut, så hade Kajsa varit med bland dem, var så säker.

Läs den eminenta intervjun med Kajsa, i sin helhet (s. 24).
QX januari 2012 (pdf) 

Obs! Ladda ner först, genom att högerklicka pch välja ”Spara mål som …”
Pdf:en är nästan 28 MB.


Foto: Peter Knutson/QX

Ibland!

Två sköna låtar på repeat i öronen, ett leende på läpparna, pannan i djupa koncentrerade veck, hökblick rakt in i skärmen från en halvmeters håll, och därtill en sinnesjukt dålig hållning, som kommer att göra att jag blir svårt krum när jag blir äldre – men med en positiv energi flödande över tangenterna, och dessutom, ovanpå allting, en förlösande crazyness som får mig att vilja leva för alltid.

Manisk? Nä, inte värre än vanligt. Vissa dagar är jag bara så uppfylld i själen att ingenting kan gå fel.

– att jag skulle kunna dansa till dåliga eurodiscohits i timmar och fortfarande, efter att tonerna tystnat, ha kvar hoppet om musik och om mig själv.

– att jag skulle kunna tatuera in ”http://” i svanken bara för att jag älskar webb så hejdlöst.

– att jag skulle kunna äta en tablettask till lunch och ändå vara världens gladaste och mest energistinna hela återstoden av dagen.

– att jag skulle kunna garva åt mensvärk från helvetet, ta en Ipren, och gå från molande till gnolande värk på en hundradels sekund.

– att jag till och med skulle kunna tänka mig att pussa Anders Timell på hjässan.
Nä, förresten, så bra dagar finns inte.