Kategoriarkiv: Fotboll

Guldvittring!

Sverige i semifinal i VM – en Lotta Schelin i sockerkaksform (=megasuperduperjättebraform!), även om ett par stolpskott till expertkommentatorer envist hävdar något annat. Helt obegripligt! Ja, Lotta har bränt ett par lägen, men so what när hon ligger bakom i princip allt Sverige åstadkommer, och hittills varit en av de absolut bästa i turneringen. Kan inte låta bli att jämföra, men hade det varit det svenska herrlandslaget och Zlatan det gällde hade superlativen inte räckt till från expertkommentatorshåll. Det är skillnad, tydligen. Eller så beror det på att de är bittra över att inte få kommentera herrfotboll. Personligen tycker jag inte de ska kommentera över huvud taget. Det måste finnas en uppsjö tjänster på redaktionen långt ifrån allt vad mikrofoner heter.

Något som dock förvånat mig är Pontus Kåmarks förvandling från kompetent till impotent, eller vad det heter; helt plötsligt i matchen mot USA var Sverige högst mediokra och Schelin inte i form, vilket också övergroomade Olof Lund skrev under på, när han efter matchen med myndig stämma menade att det var bra av Schelin att ge bort straffen till någon som är i form(?) Så här uttryckte en av Sveriges bästa och mest kunniga sportjournalister, Simon Bank, det hela i Aftonbladets Sportblad tors 7 juli:

”… här var de nu, med ett grundspel som var tryggt och säkert hela vägen ner i sina svagaste beståndsdelar och med nyckelspelare som vann sina matcher-i-matchen med svett, slit, styrka och stor kvalité.
 Lotta Schelin behöver vi inte prata så mycket om. Ni vet hur bra hon är, hela världen vet det, och hon visade det igen med att vara bäst på planen (hon gjorde dessutom ett mål som domarna stal)”.

Vi slog USA, vilket är fenomenalt gjort, och dessutom i ett VM-slutspel.

”För första gången på sexton år (1995: 3-2 mot Tyskland) har Sverige slagit ett världslag i ett VM.”
/
Simon Bank ur samma artikel.

Robert Laul, också i torsdagens Sportbladet: ”Sverige slår laget som skulle baka in oss i en Big Mac.”
Laul skriver vidare: ”Experten Kåmark och kommentaren Daniel Kristiansson har med mästrande ton berättat hur svenskorna borde ha gjort i olika situationer på ett sätt som vore främmande för någon att acceptera om detta hade varit herrfotboll.”

Vi stod där stolta som tuppar efter segern mot USA, och redo att ta oss an Australien i kvarten. Jag ryser vid blotta tanken av Schelins konststycke vid 3-1-målet. En praktmiss till tillbakapassning av Australien bäddade för en frispelad Schelin, som retsamt enkelt petade bollen förbi målvakt, sprang runt på andra sidan om henne, och sköt Sverige till tvåmålsledning.

Bra och stabil match – igen! Vågar knappt tänka på hur detta kan komma att sluta. Sverige-USA i final? Ja, det blir mitt tips. Och då måste vi göra om bragden, vad nu än Kåmark-Kristiansson har att säga om saken.

Ur Aftonbladet/Sportbladet tors 7 juli 2011

Lotta regerar!

Lotta Schelin alltså, vilken klass hon håller. Idag mot USA var hon bästa svenska och låg bakom 2-1-segern. Hon fick dessutom näta med ett knivskarpt avslut. Att sedan linjedomaren hade glömt glasögonen hemma är en annan femma.

Det lyste om coach Dennerby, och den långa tack-för-segern-kram som han gav Schelin efter matchen fångades föredömligt av tv-teamet.

Kvart mot Australien på söndag. Då är Seger tillbaka – förhoppningsvis i dubbel bemärkelse!

Ljungberg en av de allra största!

Här trodde nog några av er att det skulle komma en Paris-skildring, men icke sa Nicke. En stor nyhet tränger sig in emellan inläggen om Frankrikeresan.

Fredrik Ljungberg har, av Arsenal-fansen, röstats fram som en av de viktigaste spelarna i klubbens historia – en elva med de allra bästa har tagits fram, och Ljungberg tar plats till höger på mittfältet. Det är fenomenalt stort! Jag sitter med darrande underläpp och tårblanka ögon och läser om min all time favourite av svenska fotbollsspelare.

Tre spelare återstår att presentera: vänsteryttermittfältare och två anfallare. Jag både hoppas och tror att det blir Robert Pires till vänster, och Thierry Henry och Bergkamp på topp.

Robert Pires, den makalösa yttern, som var mer än tongivande när Arsenal vann dubbeln 2002. Då hade också Fredrik Ljungberg sin peak.

Henry – enligt mig en av världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, och den allra bästa när han var som bäst.

Bergkamp, som nu lagt skorna på hyllan, var en komplett spelare med både styrka, snabbhet, teknik och spelsinne. En spelare av rang under många år.

Om Fredrik Ljungberg säger Arsenalcoachen Arsène Wenger så här:
”Freddies bidrag till Arsenal Football Club var fullkomligt fantastiskt. Han är en vinnare och gav precis allt varje gång han spelade för oss. Han var en intelligent spelare och kombinerade det med en otrolig kämpa-karaktär.”Läs hela artikeln på aftonbladet.se


Foto: AP

Hamrén och vinnarskallen

O herre gud, vilken gladfotboll! Sverige trycker dit Finland med 5-0. Solklart. Klapp-klapp-klapp. Och som pricken över i kommer lille Chillevippen in i 90:e matchminuten, direkt från Saudiarabien, och gör en regelrätt cykelspark – som håller på att gå in.

Zlatan kommer in efter 25, och hänger två kassar inom loppet av tio minuter. Snacka om att glänsa som en fet tonårspanna!

Men det här var inte bara Zlatans kväll; den här vinsten är undertecknad alla elva på plan plus coach Hamrén och bänken. Hamrén har kommit in med energi, vinnarskalle och ett jävlaranamma och ingjutit självförtroende i vårt svenska landslag – man för man. Han har hittat det så viktiga kit som stavas laganda, och som skapar den stämningsfulla kollektiva känslan, utan vilken ett landslag aldrig tar sig hela vägen i ett mästerskap.

Och det kanske allra största framgångsreceptet behärskar Hamrén utan och innan: Kontinuitet! Hamrén jobbar med en grundstomme av spelare som alltid, eller nästan alltid startar. Detta för att hitta tryggheten i spelet, vilket gör att man som spelare vågar ta risker, chansa, vara irrationell. Ett lag som inte vågar misslyckas kan aldrig hitta kreativiteten, och då försvinner spelglädjen. Något som var smärtsamt tydligt i slutet av Lagerbäcks era.

Hamréns landslag vågar misslyckas!

Puts väck är det forna stillastående, monotona, rutinartade. Tillbaka från mitten av 90-talet är lusten, viljan att vinna och det sammansvetsade kollektivet.

Om ett år är det EM, och jag vågar äntligen hoppas igen!

Dansant ligasegrare

Jag ryser när jag ser videon på Kevin Prince Boatengs segerdans efter att hans Milan tagit hem Lo Scudetto. Det är inte vilket vinstsprattel som helst, kan jag meddela; Boateng hade nämligen lovat att dansa moonwalk på San Siro om Milan vann ligan – ett löfte han igår infriade på bästa Jacksonmanér.


Kolla här

Satan är fotbollsdomare

Ibland blir man ordentligt förvånad, och idag även uppriktigt förbannad!

Något helt sjukt har just inträffat i fotbollens annars så underbara värld – något som luktar ”köpt domare”. Jag undrar på allvar om det faktiskt förhåller sig på det sättet. Hör här:

Det står 0-0 vid full tid mellan Arsenal och Liverpool. 8 minuter har lagts till efter en allvarlig incident där Liverpools Jamie Carragher slår ihop med en medspelare.

I 8:e stopptidsminuten dras Fabregas ner i straffområdet – solklar straff. Äntligen har Arsenal medvind! Jag andas inte på en hel minut, under vilken Robin van Persie placerar bollen på straffpunkten, lägger den till rätta, tar ett par meters ansats, stegar fram och klipper till. En perfekt straff i vänstra nätgaveln, otagbart för straffsäkre Reina, som dessuto chansar åt fel håll.

Fan, vad skönt! De är med – 4 poäng efter ligaledaren Manchester United … Trodde vi. Men domaren blåser inte av på utsatt tid, utan låter spelet gå. Klockan tickar upp mot 101 minuter och vi sitter som två frågetecken och tvingas bevittna hur Liverpool får en frispark innanför straffområdet. Det sista som händer i matchen. Skottet går i muren och ut mot vänstra hörnflaggan. Frågetecken blir till fågelholkar när domaren fortfarande inte blåser av matchen, och hakarna slår hårt i golvet när Eboué snubblar på Kuyts hälar och domaren pekar på straffpunkten. Han dömer straff i 102:a minuten?!!

Direkt efter att Kuyt slagit in straffen blåser domaren av matchen. Naturligtvis. Han bara måste vara köpt!

Dessutom sitter Ola Andersson och Zoran Lucic i studion och påstår att Arsenals straff inte var solklar på något sätt. Möjligen kontakt, men straff, nja. Och detta medan reprisen spelas upp gång på gång och man tydligt ser hur Fabregas hakas upp och faller. Kontakt?! Ja, det får man verkligen säga.

Fattar ingenting.

Arsenal är nu 6 poäng efter och borta från toppstriden. Så jävla tråkigt!

Dock ska sägas att Zoran Lucic hade en poäng när han menade att coach Wenger borde ha förmågan att lugna ner sitt manskap när de tar ledningen i slutminutrarna, och se till att de håller tätt bakåt den korta stund som återstår. Det här är nämligen inte första gången detta händer, att Arsenal tappar ledningen sent i matchen.

Lustig!

Idag tog våra svenska fotbollsherrar sig an Moldavien i årets första EM-kvalmatch. Det var ingen klang- och jubelföreställning på något sätt. Snarare en ganska ljummen historia. Det infann sig inte någon sprittande känsla av att glädjerusig vilja plaska runt i en fontän någonstans på stan. Det var … Äh, ni fattar vad jag vill ha sagt.

Vi började starkt med en pigg Emir Bajrami, som hade mycket spring i benen. Sedan föll vi in i något slags traggelspektakel. Visst, det är svårt att spela mot ett lag som försvarar sig med elva man, men lite mer bör vi kunna begära av vårt manskap om de ska ha skuggan av en chans i ett EM-slutspel.

Som om botten inte var nådd brände Zlatan en straff …

Det mest intressanta blågula namnet är Mikael Lustig, med Pippo Insaghi-ben och Björn Borg-frippa, som listig och fullständigt outtröttlig gör den ena stabila insatsen efter den andra – och idag nätade han också. Bara en sån sak.

Annars då? Jo, gäsp. Typ.

I(s)dag dagen efter

Idag har jag kunnat siktas under den berömda isen. När finaste systern med make och barn stod på tröskeln vid 12.30 för att hämta sina glömda pryttlar från gårdagens lilla födelsedagstillställning här hemma, var jag egentligen inte ett dugg vaken. Håret på ända och svar som skulle få vem som helst utanför familjen att ba': eh va?

Goddag yxskaft typ.

Sigge drog fram två teckningar som han ritat åt oss, medan Stella hojtade:

Jag har ritat en tolalett.

Förra gången hon på samma exalterade sätt visade en teckning för mig, hade hon ritat en barnvagnsparkering. Man kan inte anklaga min systerdotter för att vara någon anhängare av abstrakt konst, inte.

Dörren gick igen, och jag segade mig tillbaka till sängen, och somnade om. Nästa gång jag slog upp mina rödsprängda ögon var klockan 16.00. Det är vid sådana här tillfällen jag är särskilt stolt över mig själv.

Om jag var under isen, så var Luleå och Skellefteå det inte. De gled omkring PÅ isen, och slutspelade sig igenom den fjärde semifinalen dem emellan, och tro’t eller ej men även denna match slutade med ett sudden death-avgörande – till Skellefteås fördel. I femte minuten satte de dit 3-2, och nu står det 2-2 i matcher. På tisdag är det dags igen. Heja Lule! Men då krockar det med Sveriges fotbollsherrars VM-kvalmatch mot Moldavien, och det (k)valet är lätt.

Fotboll är konst – ja, inte som Stellas teckningar förstås.

Fotbollstokig i motsats till jättevacker?

Blev uppgiven igår – igen. Det finns så många som är så inskränkta och världsfrånvända.

”Halv åtta hos mig” stod på hemma hos oss igår, som alla andra kvällar, då en viss person i hushållet älskar matprogram (Gissa vem. Ledtråd: det är inte jag). Plötsligt hör jag hur en av veckans deltagare, en makeup-artist från Växjö, kläcker ur sig något av det mest obegåvade jag hört på länge:

”Jag kan till exempel förvandla en fotbollstokig tjej till en jättevacker brud.”

Jag visste inte att det fanns ett motsatsförhållande mellan ”fotbollstokig” och ”jättevacker”. Sist jag checkade av med Cortex (hjärnans logikcentrum) var motsatsen till ”fotbollstokig” ingenting annat än ”inte fotbollstokig”.

Här har det smugit sig in ganska mycket skit mellan spakarna. Och tyvärr är den här personen inte ensam med sin stenåldersattityd. Hade hon varit det hade jag bara ryckt på axlarna och tyckt synd om henne. Men när det motverkar den kamp som förs mot det normsamhälle vi lever i, blir det genast allas vår angelägenhet. Och då blir jag förbannad – och sorgsen. Vad som känns ledsamt är att denna människa har en son, som kommer att ärva hennes värderingar och attityder.

Deppigt!