Kategoriarkiv: Fotboll

Wennstam tar sig an herridrottens machokultur

Och så har jag då läst den, Katarina Wennstams nya alster, Svikaren! Fick den i födelsedagspresent av mina fina föräldrar, och slukade den genast som den hungrigaste av vargar.

Och gud, vad jag gillade! Wennstam skriver med exceptionell närvaro om samhällsaktualiteter och ifrågasätter cementerade normer, som hon elegant som få väver in i sina skönlitterära pärlor!

I Svikaren avhandlas homofobins bestialiska mekanismer i den machokultur som stavas herridrott.

Den före detta kriminalreportern, Wennstam, är påläst och knivskarp i sitt berättande!

Läs, för sjutton!

Du ska få för ”Zatlan”

Sverige är i Zagreb och laddar inför onsdagens träningslandskamp mot Kroatien – sista kampen innan sommarens EM-slutspel.

SVT:s Johanna Frändén åkte ner till Paris och kollade in en av Sveriges gruppmotståndare, Frankrike. I intervjun hon fick med förbundskapten Laurent Blanc säger han:

– Vi känner väl till Kim Källström som spelar här i franska ligan, och så den där … storvuxna i Milan … vad är det nu han heter … Zatlan?

A mä, ärligt! I sommar kommer du att lära dig hans namn, drömma mardrömmar om honom och vakna kallsvettig, efter att han lurat upp ditt försvar på läktaren.

Vi ses då!

Tant Y töjer ledband

Idag gjorde sig tant Y påmind igen: Jag var ute på en uppfriskande powerwalk och plötsligt vek sig foten och jag rasade ihop i en jämrande hög. Det värkte inte bara i vristen, i knät som jag slog i asfalten och i den hand jag tog emot mig med, utan även i ryggslutet. Det var ytterligare en bekräftelse på att min medicinska ålder överstiger den biologiska … Nästa gång är det lårbenshalsen som knäcks.

Det är inte helt orimligt att undra varför foten bara viker sig så där, för det är ju inte första gången, menar jag. Så här är det: dagens jämrande hög var ingen ovanlig syn under mina fotbollsår – många är de planer som jag sett från en millimeters håll, just för att jag trampat snett och ramlat. Den högra fotens ledband var rejält uttöjt då – och är det fortfarande, vad det verkar. Och det blir inte bättre av att jag fortsätter snubbla runt.

Jag minns hur jag stod på den där balansbrädan kväll ut och kväll in för att stärka muskulaturen i fötterna. Och vad hade jag för det? Ja, antagligen ett par års förlängd ”fotbollskarriär”.

Men nu då? Så länge jag inte bär på något – eller någon!! – är det väl ok, men när jag så gör vill jag helst hålla mig på benen.

Är det balansbräda som gäller igen alltså?

Mållös

Robin blev minst sagt överraskad när hans namn ropades upp som en av två Idol-finalister tidigare ikväll.

”Det känns som om mina inälvor har gått runt kroppen, och hjärnan är borta.” och ”Det är så jävla sjukt så jag är på väg å dö.” sa Robin.

Om inte det är att vara mållös, så vet jag inte. Kanske kommer jag att få veta vad mållös egentligen innebär i sommar under fotbolls-EM.

Idag lottades grupperna, och Sverige hamnade med de stora fotbollsnationerna England och Frankrike, och Ukraina, som inte ska underskattas. Mitt kex med fikonmarmelad satte sig på tvären i halsen, och jag tänkte: GULP. Ända tills jag fick se kära grannlandets grupp:

Danmark
Tyskland
Holland
Portugal

Hej, tack och ridå, Danmark.

Det vattnades i munnen av längtan att få se dessa stormatcher, och kexet löstes upp. Fria andningsvägar, och grönt ljus i matstrupen.

Herrens vägar äro outgrundliga.

Zlatan och Lotta

Sent, jag vet, men jag har varit ömkligt svag i en redig förkylning.

Nu måste jag i alla fall få säga några ord om fotbollsgalan i måndags:
För det första: Grattis Zlatan – igen! Och grattis Lotta Schelin! Just precis, det är guld- respektive diamantbollen jag snackar om.

För första gången någonsin låg skämskudden orörd i soffhörnan. Det gick faktiskt att titta utan att behöva stöna av skam över krystade skämt, tekniska fadäser eller opålästa programledare. Den här galan gjorde skäl för namnet – faktiskt. Till att börja med var det i år två stycken kunniga och intresserade programledare i självklara Anna Brolin och erfarna Peter Jihde. Visst, de hade bra förutsättningar att utgå ifrån – ett bra fotbollsår med ett VM-brons för damlandslaget och avancemang till sommarens EM för herrarna. OCH en närvarande Zlatan. OCH en sylvass Schelin, som under sitt segertal gav Zlatan en skämtsam gliring, när hon med stolthet i rösten förtydligade att hennes Lyon vann Champions League.

Det du, Zlatan, sa hon och slängde en hastig blick på honom – han som lyckats med allt förutom att vinna just Champions League.

Men det slutar inte där; Den store Zlatan höll sitt tacktal och avslutade med:

Men, var är Lotta nu?

Det är obeskrivligt stort att vara en del av det som lämnar Zlatans mun, och att det sedan är i Guldbollen-tacktalet gör det än mer obeskrivligt.

Zlatan har nu vunnit Guldbollen 6 gånger totalt(!!) Först 2005, innan Fredrik Ljungberg gick emellan och knep den året 2006. Men efter det, 2007-2011, har ingen annan haft en chans. Det säger allt!

I år fanns det förvisso åtminstone en till kandidat som var med i diskussionerna – Kim Källström, som spelat en avgörande roll i landsslagets avancemang till nästa års Europamästerskap, men det var ändå aldrig riktigt spännande. Guldbollen var Zlatans! I år igen. Det gjorde dock att de priser Kim Källström faktiskt fick ta emot ökade ett snäpp i värde, åtminstone den som årets mittfältare. Alla – inkl. Källström – vet vad Kim Källström betyder för landslaget, och alla – inkl. Källström – vet vad han betyder för sitt klubblag Lyon. Jag tror att det räcker ganska långt för Källström själv. Jag vill åtminstone tro det.

Kvällens behållning var i vilket fall som helst, utan minsta tvekan, Zlatan och Lottas muntliga fajt. Det symboliserar också galan i sin helhet – damerna fick lika mycket plats som herrarna i år, och detta utan att det blev krystat. Kors i taket!

Bra jobbat, alla inblandade!


Aftonbladet.se

Läs även Robert Lauls krönika

Bättre sent än aldrig

Sverige-Holland. Wiiiiiii!

Vad säger man? Ena matchen spelar de som ett gäng påsar med nötter, och den andra är det glimrande, snudd på världsklass. Natt/dag, pest/fest, botten/toppen. Jaha, ni har greppat poängen? Ok, då fortsätter vi.

Eftersom Zlatan klantade till sig sitt andra gula kort under gruppspelet, var han avstängd mot Holland – något som inte tycktes bekomma truppens övriga soldater nämnvärt. Nä, om sanningen ska fram så har de vunnit de matcher Zlatan varit borta. Inte jättekonstigt med tanke på att han är en så stor stjärna att lagkamraterna förlitar sig alldeles för mycket på honom – medvetet eller omedvetet spelar ingen roll, då faktum kvarstår. Det blir slött och stillastående; När passningen till Z är slagen står man kvar och litar på att han gör resten. Ingen rörelse, inga löpningar, inga kreativa lösningar. Inte särskilt schysst mot stackars Zlatan heller.

Mot Holland var det laget – kollektivet – som segrade, och som de gjorde det! De kämpade för varandra; slet som djur. Johan Elmander var så trött att han tillfälligt förlorade synen på ena ögat. Men ett hade han ju kvar att se med, så han fortsatte. Vilken hjälte! Hans aldrig sinande ork, vilja och löpstyrka gav äntligen resultat. Det är på Zlatans plats han är bäst, som min fotbollstokige och kunnige pappa sa.

Kim Källström började målskörden med en makalös frispark som satt som gjuten i högra kryssets nätmaskor. Den känsligaste av vänsterfötter gjorde det till sist – och valde rätt match.

Isaksson var som en puma i målet, Lustig var lika stabil som alltid, och Sebastian Larsson lika kylig – en straff i ett avgörande läge skulle göra vem som helst svimfärdig, men Larsson stegade fram och satte dit den distinkt och helt otagbart i målvaktens högra hörn. Eller hörn förresten, han satte den i gaveln. En sådan går inte att ta, även om man går åt rätt håll.

Sverige-Holland 3-2! Vi har alltså slagit ett av världens bästa lag, vars förluster går att räkna på den ena handens fingrar.

Och inte nog med det; Kim Källström tar plats i EM-kvalets drömelva, uttagen av fotbollssajten goal.com.
Läs artikeln på Aftonbladet.se

För dåligt för länge – shape up, guys!

Det har varit lite för dåligt lite för länge nu, för att uttrycka det milt.

Igår var Finland bättre än vi. Det kunde stått oss dyrt. Men vi undkom – med blotta förskräckelsen men med stukad heder och utan Zlatan på tisdag mot Holland. Denne Ibrahimovic, som inte är i toppform, men som heller inte fick några bollar att jobba med igår. Till slut tröt tålamodet och frustrationen satte en stämpel på en finländsk hälsena. Gult. Och eftersom han hade ett kort innan så betydde det avstängning en match. Billigt, tyckte Zlatan. Klantigt, säger jag. För övrigt var det inte ett dugg billigt – en fot på hälsenan, ingen boll i närheten – solklart kort!

När slutsignalen äntligen ljöd, efter många långa och svettiga slutminuter, särskilt för Isaksson, kunde vi andas ut. Vi var uträknade där ett tag, men vinsten innebär 3 poäng och en klar andraplats i gruppen. Men nöjda ska vi verkligen inte vara. Det var alldeles för mycket som inte fungerade mot Finland. Backlinjen med Isaksson i spetsen får godkänt, och det får också Kim Källström, som med sin känsliga vänsterfot smörpassade fram till 1-0, som prickades in av stabila Sebastian Larsson. Där slutar lovorden. Resten vill jag helst glömma. Ok, jag kan sträcka mig till att även ge en 3:a till Martin Olsson, som såg pigg ut på sin vänsterkant, och dessutom satte dit det andra målet för Sverige.

Det såg överlag lojt och oinspirerat ut. Ingen rörelse. Få passningar till rätt adress. Jag fick ofrivilliga flashbacks från Lagerbäcks tid vid makten. Trodde i min enfald att Hamrén skulle ingjuta ny lust och vilja hos våra landslagsmän. Det såg ju så bra ut där i början. Men ack …

Nä, det här duger inte. Vi får se om det blir annat ljud i skällan efter tisdagens drabbning mot starka Holland.

Hamrén, ett tips från en lekman (lekkvinna) – Prova med Elm och Wernblom centralt på mittfältet. De är båda ordinarie i holländska AZ Alkmaar, och spelar således varenda match tillsammans på mitten. Kör dem, med Källström framför, som offensiv. Och Sebastian Larsson till höger, Wilhelmsson till vänster. Toivonen på topp.

It might actually give!

Bronsstrumpor!

Stort. Overkligt. Helt tokigt. Ulle kom till jobbet med ett par fotbollsstrumpor på fötterna – fotbollsstrumpor i de svenska färgerna, som varit ingen mindre än Kenneth Anderssons – anfallsgiganten från VM-94. Så fort hon yppat orden smalnade mitt synfält av och det enda jag såg var ”När vi gräver guld-gult” – den finaste gula nyansen jag vet.

Tönt som jag är var jag även tvungen att röra vid dem. Så nu vet ni det.

Vissa dagar är större än andra.

Den totala avsaknaden av värdighet i offentliga hyllningar

Jag vet inte vad det är med offentliga kollektiva hyllningar, men de gör sig inte i tv, och dessvärre inte ens i verkligheten. Särskilt inte om konferencieren ställer frågor av typen ”goddag yxskaft”.

En av dessa hyllningar ägde rum idag i Lotta på Liseberg, då svenska damlandslaget i fotboll skulle firas på scen, vilket i och för sig var helt välförtjänt efter det nyligen hemkammade VM-bronset.

Men alltså, det blir liksom en knattefest av alltihop. Varmkorv och saft, ballonger och fiskdamm. Och på det allsång – barnens Markoolio gjorde en gång en låt, ”Mera mål”. Ja, precis, den rev man av, och stackars damlandslaget fick snällt skråla med. Jag hade bett Lotta Engberg slå mig medvetslös med mikrofonen.

Som om detta inte vore nog är Lotta Engberg, allsångsledaren så pinsamt dåligt påläst att hon fäller kommentarer som: ”… Och i 52:a minuten, bara åtta minuter kvar av matchen, så gör hon … Marie … mål i krysset …” Lotta frågar också tjejerna: ”Hur känns det? Får man höra ett riktigt segervrål!” Tänk er samma situation med herrlandslaget. Zlatan hade lämnat scenen direkt. Redan innan Anders Svensson spänt stämbanden.

Som pricken över i ber Lotta tjejerna visa dansen, och avser den segerdans som i och med detta VM blivit Sveriges signum i damfotbollsvärlden. Men Lotta säger ungefär så här: ”jag har hört något om någon dans ni brukar dansa.”

Men ååå!! Då slet jag mitt hår och bet i skämskudden.

Nej, jag är ingen expert på offentliga hyllningar. Det enda jag vet med säkerhet är att de alltid blir så jäkla krystade. Liksom alla prisgalor. Fotbollsgalan, idrottsgalan, för att inte tala om Guldbaggegalan.

Hur ska man då undvika att offentliga hyllningsspektakel blir just fåniga spektakel? Jag vet faktiskt inte, men en påläst konferencier är en förutsättning.

För övrigt älskar jag Sveriges segerdans – den är för härlig!