Kategoriarkiv: Fördomar

Myten om den manshatande feministen

Nyktert och klarsynt av Sigge Eklund:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11336539.ab

Författaren, debattören och IT-konsulten Pär Ström har fått utrymme i pressen för sina dåligt underbyggda texter om ”feminismens skadeverkningar på det svenska samhället”, och har nyligen släppt boken Mansförtryck och kvinnovälde.

Journalisten Sigge Eklund ställer Pär Ström mot väggen och menar att hans uttalanden är dåligt underbyggda och helt saknar källhänvisningar.

”Kan det verkligen vara så att flera av Sveriges största tidningar tillåter en person att fylla helsidor med hatfyllda attacker som saknar täckning? Kan myten om den blint manshatande feministen ha blivit så djupt förankrad i vår kultur att den inte ifrågasätts längre?Jag vet inte. Jag vet bara att jag har levt i Sverige i 33 år, och aldrig sett henne. Inte ens i Ireen von Wachenfeldts rödsprängda ansikte såg jag henne, när hon sa att ’män är djur’. Jag såg bara en kvinna som efter mångårig kontakt med misshandlade kvinnor, i en pressad situation, förmedlade att hon tvingats omvärdera synen på vad vissa människor är kapabla till.”

Feminism handlar inte om manshat – det är att gravt förenkla och underminera en viktig kamp för männsikors lika värde.

Svenska Akademiens ordlista (2006):
Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Man ska komma ihåg att feminism är en världsomfattande kamp, som utkämpas för alla kvinnors rätt till ett fullvärdigt liv – en kamp mot den rådande könsmaktsordningen och de djupt rotade könsstereotyperna, en kamp för kvinnors rätt till frihet, ett eget liv och en egen sexualitet. I stora delar av världen ses kvinnan fortfarande som det svagare könet, utestängd från utbildning och civilisationens möjligheter. Kvinnan ska ta hand om barnen, behaga och passa upp den man som andra valt åt henne, och ställa upp på sex även om hon inte vill. Sexuell lust är förbehållet mannen, enbart. Något man fortfarande kan skönja även i vårt land.

Hjälp, två människor som kysser varandra!

Vänta, jag ska bara plocka upp hakan. Så.

Jag tittar på NittiLeaks med Fredrik Wikingsson och Filip Hammar. Året som avhandlas är 1996. Och bland allt hårresande och uppseendeväckande märks något som får allt annat att blekna i jämförelse:

1996 visades den första homosexuella kyssen i svensk television – i såpan Rederiet. Dagen efter skrek löpsedlarna ”Bögkyssen”, och slog man upp tidningen kunde man läsa spaltmeter om det diskutabla i detta ”utspel”,  OCH – lyssna nu – mitt i trycksvärtan fanns en kristelefon, ett nummer att ringa för stackars förskräckta tittare som inte hunnit blunda för hemskheterna. Jo, ni läste rätt: K-r-i-s-t-e-l-e-f-o-n!

Tänk om vi skulle upprätta krisnummer för allt som inte var norm. Då skulle vi inte få göra annat. Ser framför mig hur majoriteten av oss går omkring iklädda t-shirts med tryckta telefonnummer. En linje för varje avvikelse: Tryck 1 för homosexualitet, 2 för avvikande hudfärg, 3 för mänskliga defekter, 4 för … 104 för gossebarn i rosa, 105 för kvinnor i lågskor och byxor.

En linje för varje avvikelse från normen – vit, heterosexuell man – det blir att göra för de som ska upprätta de här krislinjerna.

Samma år – 1996 – fanns Internet lagrad på CD-rom för de som inte hade uppkoppling(!) Jag är helt chockad över att det bara är 15 år sedan. Det känns närmare den tid när männen sprang omkring med höftskynke och knölpåk.

Det är ju för väl att utvecklingen går framåt.

Vem är du att definiera mig?


Den ”Pyssliga och tjejiga tidingen ”Emma” och ”GOAL”, en cool fotbollstidning för killar”.

Få saker gör mig så förbannad som människor som förstör för andra. Det här är ett uppenbart sådant fall. Varför ska allt prompt delas in i tjejigt och killigt, kvinnligt och manligt?! Jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte fokuserar på intresseområden istället för kön! Får man de facto göra så här år 2011? Hur kan ett klavertramp av den här kalibern slinka igenom genusfiltret? Den ansvarige utgivaren borde skämmas, och enligt min mening även bötfällas. Det hämmar så uppenbart samhällsutvecklingen, bromsar kampen för jämlik- och jämställdhet och framför allt fråntar barnen rätten att vara barn, utan att behöva fundera över vad som passar sig och inte.

Det är som att slänga ett sandtag med grus rakt in i det maskineri som stavas genusarbete, som att köra in den fetaste av käppar i framåtrörelsens hjul.

Jag tvingas ilsket inse att vi inte ens tagit oss förbi rosa-och-blå-nivån. Att vi inte ens kan vara överens om en sådan självklar sak som att alla färger ska tillhöra alla – tjej, kille, lång, kort, tjock, smal etc. – är en väsentlig anledning till att genusarbetet är så tungrott.

När det gäller en sådan sak som kläder, är uppdelningen i herr- och dam något som vi, utan att reflektera, förväntar oss när vi går in i en butik. Men varför behövs den uppdelningen egentligen? Ja, kvinnor och män har generellt sett olika kroppsbyggnad, men fysiska olikheter finns även mellan kvinnor resp. mellan män, så kläderna skulle lika gärna kunna delas in i typ av plagg, modell och storlek.

Jag köpte senast förra veckan en tröja på herravdelningen. Varför? Jo, helt enkelt för att jag tyckte den var fin och satt bra. Det behöver inte vara svårare än så.

Du kvinna, lek med tanken att den här tröjan av misstag skulle hamnat på damavdelningen och du skulle köpt den, för att sedan inse att det faktiskt var en herrtröja – hemska tanke! – skulle du då gå tillbaka med den, och varför i så fall? Jag tror att många, handen på hjärtat, skulle tvingas erkänna för sig själva att de åtminstone skulle överväga att lämna tillbaka tröjan, och då även tvingas inse att anledningen ligger utanför dem själva. Vad skulle folk tro och tänka?

Om det inte är befogat med en herr- och damavdelning för vuxenkläder, så är det det definitivt inte när det gäller barnkläder. Här finns inga fysiska skillnader mellan könen, mer än själva snippan och snoppen. Det enda uppdelningen i pojk- och flick gör är att förstärka djupt rotade stereotyper och gamla unkna föreställningar. Barn är tomma blad, redo att fyllas med innehåll och formas till individer med egna värderingar, attityder och intressen. Visst, jag kan absolut gå med på att en del av detta är genetiskt, men till allra största delen är det socialt konstruerat. Pojkar gillar inte bilar per automatik. Lika lite som flickor per standard älskar rosa. Den stående repliken till detta förhållningssätt är: ”Men det är ju faktiskt många flickor som VILL ha rosa och glitter, och många pojkar som VILL leka med bilar.”

Ja, det är klart att det ser ut så – många barn matas med stereotyptänket från födseln – av invanda föreställningar och mönster som placerar de i fördefinierade fack – utan chans att värja sig. När de sedan börjar på dagis blir det viktigt att känna sig accepterad, att vara en i gruppen, och då följer de efter sina kompisar i allt vad det innebär av lek- och klädval.

Allt fler genusmedvetna föräldrar kommer fram som friska fläktar, och på senare tid har det dykt upp flera dagis som mer eller mindre aktivt arbetar med genusfrågor. Men vi kommer inte ifrån att barn identifierar sig med andra barn – den lilla flickan fortsätter att vilja ha rosa om kompisen säger att ”blått bara är för killar”. Det räcker dessvärre inte med genusmedvetna dagis och att det finns föräldrar som ger sina barn sunda och fördomsfria värderingar och själva lever som de lär; för att helt komma ifrån den stereotypa könsuppdelningen krävs det att ALLA föräldrar gör det, vilket är en ren och skär utopi. Det kommer alltid finnas folk som inte tänker, utan bara gör. Det kommer dessutom alltid finnas idioter. Och ett barn kommer alltid att vara en produkt av sina föräldrar.

Naturligtvis är det inte bara rosa-vs-blå-debatten som göder könssterotyperna – i  linje med gamla unkna föreställningar och attityder ser vi också med förskräckelse hur en barnklädeskedja gör mer elastiska kläder för pojkar ”eftersom de är mer rörliga av naturen – springer och klättrar mer än vad flickor gör.”

Vi ser hur mamman uppmuntrar sin lille sons busiga upptåg, medan dottern får beröm om hon är snäll och rar – ”Var försiktig, lilla gumman, akta så att du inte ramlar och slår dig”.

Vi läser om Agneta Sjödin som blivit lämnad av ännu en man – ”vad är det för fel på henne som inte kan behålla en man”, och om Persbrandt som har avverkat så många kvinnor, som en åtråvärd hingst.

Det går igen. Igen. Och igen. I allt. Genom hela livet. Ingen är förskonad.

Det finns de facto fortfarande de som tycker att det är helt i sin ordning att till exempel en femårig liten pojke ska behöva känna sig fel, konstig, onormal för att han gillar My Little Pony.

Det är skrämmande!

Läs på svt.se:
Intervju med Egmont, förlaget bakom de nya tidningssatsningarna.
Upprop på nätet mot Egmont-tidningar

Upprop!
Skriv på uppropet, du också!

Heta Agneta är fri igen!

Det senaste i raden av klavertramp av kvällstidningarna. Agneta Sjödin framställs som sorglig och misslyckad. Ingen man orkar med henne. Hon blir lämnad. Men kom igen för fan! Jag har aldrig tänkt något annat än att det är Agneta som lämnar. Hon tar för sig av livet. Men det passar sig naturligtvis inte i vårt patriarkala samhälle. Nej nej, mannen framför allt! Han väljer och vrakar, han sår sin vildhavre, han lämnar, han är hingsten. Jag hör ljudet av ihåligt ryggdunk.

Läs Unni Drougges blogginlägg – det är lysande! 

Fotbollstokig i motsats till jättevacker?

Blev uppgiven igår – igen. Det finns så många som är så inskränkta och världsfrånvända.

”Halv åtta hos mig” stod på hemma hos oss igår, som alla andra kvällar, då en viss person i hushållet älskar matprogram (Gissa vem. Ledtråd: det är inte jag). Plötsligt hör jag hur en av veckans deltagare, en makeup-artist från Växjö, kläcker ur sig något av det mest obegåvade jag hört på länge:

”Jag kan till exempel förvandla en fotbollstokig tjej till en jättevacker brud.”

Jag visste inte att det fanns ett motsatsförhållande mellan ”fotbollstokig” och ”jättevacker”. Sist jag checkade av med Cortex (hjärnans logikcentrum) var motsatsen till ”fotbollstokig” ingenting annat än ”inte fotbollstokig”.

Här har det smugit sig in ganska mycket skit mellan spakarna. Och tyvärr är den här personen inte ensam med sin stenåldersattityd. Hade hon varit det hade jag bara ryckt på axlarna och tyckt synd om henne. Men när det motverkar den kamp som förs mot det normsamhälle vi lever i, blir det genast allas vår angelägenhet. Och då blir jag förbannad – och sorgsen. Vad som känns ledsamt är att denna människa har en son, som kommer att ärva hennes värderingar och attityder.

Deppigt!

Ett gigantiskt steg för svensk fotboll!

Det här är en stor dag för svensk fotboll!

Vi har en hjälte – en modig man som vågar stå upp för den han är och vara sann mot sig själv, och detta i en värld som är nedsvärtad av en unken machojargong och fördomar mot allt som inte stavas heteronorm.

Anton Hysén är fotbollsspelare – och bög. Han avviker från den råmodell som svensk fotboll målat upp som den enda möjliga. Han är annorlunda. Men bara för att ingen annan herrfotbollsspelare har kommit ut. Det är klart att det finns homosexuella inom herrfotbollen, som i alla andra delar av samhället, även om en del säkert tröttnat på jargongen och bögskämten i omklädningsrummet, och valt att sluta.

Följ nu efter, alla ni andra! Ju fler som vågar, desto svårare blir det för sportchefer och ledare att blunda för det faktum att människor är olika – även inom fotbollen.

Anton Hysén, du är ett föredöme och årets svenska fotbollsspelare – vad som än händer!


Bild från fotbollskanalen.se
Läs artikeln på fotbollskanalen

Läs även Simon Banks krönika: Big Gay Heart III