Kategoriarkiv: Fördomar

True Beliebers vs. Bajenfans

De senaste dagarnas Stockholm har varit en enda stor Bieber-yra – denna unga tonårsidol som fyller unga hjärtan med smärtsam dyrkan, och skapar hysteri modell större. Det är till största delen tjejer i tonåren som står där, timme ut och timme in, med trötta ben och ömma fötter, tålmodigt väntande på sin idol. True Beliebers.

Att rakt av jämföra med vilket fotbolls- eller hockeyderby som helst. Hjärtan som rusar. Vrål av ömsom frustration, ömsom segervisshet. Den signifikanta halsduken runt en hes hals.

Sak samma. Bortsett från en liten detalj – könstillhörigheten på huvuddelen av anhängarna; i vårt land – vår värld – en helt ologiskt betydande skillnad.

Nedsättande kommentarer, himlande ögon, snordränkta fnysningar. ”Höhöhö, vilka idioter, de där tonårsbrudarna.”

Kvinnoförakt. Även här. Visar sin fula nuna i alla de sammanhang.

Rebecka Hedström omskriver problemet i SVT Debatt 25/4-13:
”Ett SVT-klipp på rasande Justin Bieber-fans har de senaste dagarna hånats i sociala medier. Men vad skiljer en gråtande Belieber från ett gråtande Bajen-fan? Kulturella uttryck som främst lockar unga kvinnor tillskrivs aldrig samma kvalitet och djup som sina manliga motsvarigheter”.

Och i dag på dn.se skriver Hanna Fahl:
”Några killar hyr en limousin och åker till Grand Hôtel, där Bieber bott under veckan och hundratals fans samlats. Limon åker fram till kön, en av killarna har klätt ut sig till Bieber och kliver ut på gatan, fansen börjar skrika. Inne i limousinen flabbar killarna: ”vad sjukt, höhö, vad sjukt.”

Men Hanna Fahls inlägg i debatten behandlar även något annat – att en inte ens kan lita på media. Hanna Fahl berättar om hur programledarna i ”Vakna med NRJ” spelar en av sina lyssnare ett spratt. De ringer upp ett Bieber-fan och låter henne tro att hon vunnit ett exklusivt möte med Justin Bieber, för att i nästa sekund sticka hål på ballongen: ”Du är så lurad!”. Den unga tjejen börjar gråta – i direktsändning.

En krossad dröm i form av en kränkning.

Jag är inte förvånad. Stereotypiserande dumradio helt utan självinsikt. Minns de oräkneliga gånger jag plågad av idiotiska uttalanden bytt radiokanal. Hur jag tänkt: seriöst, har de inget ansvar alls?

”Jag hoppas att de skäms nu. Jag hoppas att de tänker en extra gång på vilka fördomar och samhällsstrukturer de reproducerar …”, skriver Fahl.

Idoldyrkan är ett intressant fenomen, men det inbegriper både Beliebers och Bajenfans, kvinnor och män. Något att hålla i minnet innan du nästa gång, vanan trogen, suckande pekar och viskar, adresserande en tonårstjej som skriker ut sin beundran.

Läs hela artiklarna här:
Rebecka Hedström, SVT Debatt 25/4-13
Flickföraktet flödar när stan intas av Beliebers

Hanna Fahl, dn.se 28/4-13
Det är inget skämt – vi förväntas bara garva åt att de unga tjejerna skriker

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!

Sexister, håll er unkna kvinnosyn för er själva!

Senast förra veckan skrev jag om den ”mansgrisigt sexistisk omklädesrumsmentaliteten”. Men då var det den privata jargongen mellan spelare och ledare jag pratade om, inte om taktik- och teoridelen, den som gäller idrotten – det rena spelet.

Ingen lär ha missat tränarstaben till innebandyklubben FBC Engelholms pojkar 14 år – tränarna som tycker det är helt i sin ordning att likna sina taktiker vid olika, av män skapade, nidbilder av kvinnor och hur villiga de är.

Det här ÄR det mest vedervärdiga jag hört, men ändå är jag inte förvånad – sorgligt nog. Det är precis det här jag menar när jag pratar om hur pojkar och flickor matas från ung ålder med jävligt märkliga attityder om könen – hur en man respektive en kvinna är och ska vara, och hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra.

Exemplen på resultatet av denna hjärntvätt är många, varav flera står att läsa på den här bloggen – förra veckans inlägg Det vardagliga kvinnoförtrycket är ett.

Det är meningen att vi vuxna ska föregå med gott exempel för våra barn och unga och ge dem en bra värdegrund att stå på, lära dem om respekt och att se sig själva som människor bland andra. Inte en man, inte en kvinna – en m-ä-n-n-i-s-k-a, bland andra likställda människor.

Det är rent förjävligt hur man som vuxen förebild kan bete sig på det sätt Engelholms-tränarna gjort, när de mycket väl vet att de oskrivna blad som sitter där framför dem lyssnar helhjärtat, med full koncentration, med förtroende och respekt.

Det är ett oförlåtligt svek, inte enbart mot unga försvarslösa, utan även mot jämställdhets- och värdegrundsarbetet. Ett övergrepp som göder sexismen och föder kvinnoförtryck och hustrumisshandel.

För mig är det helt obegripligt att skeptiska klagoröster fortfarande hörs om feminismens existens. Hur kan man inte se att den feministiska kampen är något av det viktigaste som finns och en nödvändighet för att vi ska ha skuggan av en chans att nå jämställdhet mellan könen?!

Dessa sk. tränare är en skam för hela idrottsrörelsen! Stäng av fanskapen från all idrottsverksamhet på livstid! De har gjort nog med skada. Och bötfäll klubben. Statuera exempel, sätt ner foten, markera att det här är så långt ifrån ok man kan komma!

Feministiskt Perspektiv ställde klubben mot väggen. Läs!

http://www.feministisktperspektiv.se/2012/01/13/pojklagstranare-illustrerar-spelide-med-sex-och-vald/

Tjejsamla

Läser Caros blogg och snubblar över något jag önskar jag aldrig sett. Det gäller Språkrådets nyordslista 2011, där ett helt obegripligt tryckfel – för det måste det vara – smugit sig in:

tjejsamla
Definition: ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på.

Jag tittar instinktivt på almanackan, men vet ju att det inte är 1 april, eftersom nyårssmällarna knappt hunnit tystna.

Hur, H-U-R, myntades detta ord?! År 2011 i Sverige. ”Tjejsamla”. Hej alla bakåtsträvare, nöjda nu?

Jag är mållös.

Kajsa+Kristina=sant

Jag har tänkt skriva detta inlägg ända sedan skräpblaskan ”Se & Hör” outade Kajsa Bergqvist som lesbisk utan att hon själv valt att gå ut med det, och i och med detta bröt mot allt vad pressetik heter – mer än vanligt, kanske jag ska tillägga.

Den som inspirerade mig till att slutligen göra det är Mikaela, som själv skrivit ett inlägg i frågan (idag). Till hennes inlägg återkommer jag längre fram i denna min text.

Som motivering till sitt agerande menar ”Se & Hör” själva att de inte gör någon skillnad på sexualitet och därför inte tycker att det är en big deal. Men eller hur! Det är så genomskinligt och uppenbart att de gör detta enbart för att sälja lösnummer – jag kan riktigt se dem gotta sig i detta med förnöjsamma dollargrin. Vidrigt och respektlöst! Och även om det varit med inställningen ”vi gör ingen skillnad på sexualitet” som de gjorde detta övertramp, är det ändå lika respektlöst. En god tanke, visst, men kom igen! Vad lever ni i för verklighet? Kom igen när samhället faktiskt speglar er sanning – när acceptansen är total och hatbrott inte är en del av homosexuellas vardag.

Kajsa Bergqvist hade i och med ”Se & Hörs” agerande egentligen inget annat val än att bekräfta och därmed oåterkalleligt komma ut för allmänheten – om hon ville slippa ryktesspridning, tissel och tassel. Som hon själv uttryckte det i QX, vilket enligt henne själv blir hennes första och sista intervju i ämnet:

Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.

Det finns andra kloka citat i intervjun, som jag gärna vill lyfta fram:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej.”

Det här är intressant! Det senare vittnar om omgivningens förtvivlade behov av att kategorisera för att förstå sin verklighet. Det är därför fördomar föds och existerar: ”Ja men, kom igen, vad är du – lesbisk, bi eller straight?”.

”…lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns.”

Är det egentligen så viktigt? Och oavsett om svaret för avsändaren just där och då känns som en hundraprocentig sanning, så finns det inga garantier för vem man faller handlöst för i morgon. Ingen kan med säkerhet säga ”Jag kommer aldrig någonsin att falla för någon av samma kön.” Att det sedan finns vissa som inte är öppna för den möjligheten att de skulle tillåta sig att leva ut den känslan är en helt annan fråga. Och den ska vi inte ta nu.

Nu vill jag istället bemöta det Mikaela skriver i sitt inlägg om Kajsa Bergqvist:  ”… varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata?”

Svaret på detta är nog helt enkelt att Kajsa ser ut så – det är ju en dagsfärsk bild, då fotograferingen görs i samband med intervjun. Varför skulle man ta en bild från förr? Det vore att göra Kajsa själv orättvisa – hon ser ut på ett sätt som man får förmoda att hon trivs med.

Personligen tycker jag att hon är snyggare nu än förut, men det är en parentes och hör egentligen inte hit.

Och jag tycker inte att hon ser ut som stereotypflatan. Stereotypflatan finns inte längre i samma utsträckning som förut, när acceptansen var lägre – för att hon inte behöver – men hon lever kvar i allmänhetens ögon som olika varianter av en manhaftig tjej med rakad alternativt kortkort frisyr, stora jeans med häng, kanske ett par tatueringar och en och annan piercing osv. Att välja dessa attribut är ett medvetet val hos personen i fråga – ett statement: ”Vi finns!” Och ”Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är flata och jag visar det, för jag är stolt och lika bra som alla andra.” Men även ett sätt att visa och känna tillhörighet. Tror jag. Jag gör inte anspråk på att yppa några sanningar här – det här är min egen personliga tro.

Idag ser flatan ut på femtioelva olika sätt – uppdelningen i ”butch” och ”femme” behövs inte heller på samma sätt längre. Som sagt, acceptansen är större och sexualiteten inte lika intressant – även om vi har långt kvar innan straight och gay är lika ok. Se bara på den yngre generationen – ungdomar är mycket mer vidsynta och öppna idag än vad exempelvis min generation var då. Nog om det.

Diskussion är bra och behövs! Allt mår bra av att analyseras minst ett par varv.

Slutligen vill jag hylla Kajsa för att hon väljer att komma ut. Det hjälper och inspirerar många att våga göra detsamma. Att hon dessutom varit en idrottare i yppersta världsklass gör inte saken sämre – det finns ett gäng idrottare därute som inte vågat ta steget utan fortsätter i garderoben.

Hade inte de nominerade till ”Årets homo” redan valts ut, så hade Kajsa varit med bland dem, var så säker.

Läs den eminenta intervjun med Kajsa, i sin helhet (s. 24).
QX januari 2012 (pdf) 

Obs! Ladda ner först, genom att högerklicka pch välja ”Spara mål som …”
Pdf:en är nästan 28 MB.


Foto: Peter Knutson/QX

Det vardagliga kvinnoförtrycket

Nu är jag så där upprörd igen – en känsla som bara den idiotiska och kvinnoförtryckande skygglappsmentaliteten kan frammana hos mig:

Häromdan på tunnelbanan såg jag, som så många gånger förr, en kvinnoförnedrande nedkluddad text, i fula, vassa bokstäver:

Det stod: ”070-xxx xx xx, ring mig! /kåta Linda

Några bokstäver, som tar ett par sekunder att sätta dit, men som kan slå undan benen på vem som helst – skära djupa sår i en själ, göra en oskyldig tonårstjejs tillvaro till ett helvete.

Jag kan se henne framför mig:
En ung människa med en sexualiet som pockar på, som för de allra flesta andra i samma ålder.
En människa som känner lust, nyfikenhet och vill känna sig för.
En människa som inte gjort något fel. Ändå ska hon behöva känna sig så fel. Bara för att hon inte tillhör ”rätt” kön.

Det här är ingenting annat än ytterligare ett exempel på samhällets syn på den kvinnliga sexualiteten, som vi proppas fulla av från generation till generation. Antingen så finns den inte, eller så är den billig, ful och fel.

Något som också skildras i film och litteratur: Exempelvis i Katarina Wennstams Smuts (2007) och i den norska filmen Ligg med mig (2011), där två tonåriga tjejer blir förnedrade för att de anses för sexuella.

Jag tänker krasst att jag aldrig sett samma textrad med avslutningen ”/kåta Johan”. Nä, för en kille som ligger runt är en ”player” och ökar i popularitet istället för tvärtom. Men är man tjej ska man fan inte hålla på så – då är man billig och madrass.

Vari ligger skillnaden?

Jag känner en sådan total uppgivenhet tillsammans med bottenlös sorg. Och ovanpå det ursinne – hade jag tagit skaparen av denna text på bar gärning vet jag inte vad jag hade gjort!

Snälla alla föräldrar, förskole- och skolpedagoger, och alla ni andra också för den delen: Öppna ögonen – se världen utan skygglappar och ogrundade principer om vad som är rätt och fel. Se människan för vad hon är – en människa, inte ett kön.

Att något så självklart ska vara så svårt för vissa att greppa!

Nackdelarna med ett öppet Pride överskuggar de få fördelarna!

Vi avslutade årets Pride med finalnumret på Kungsträdgårdens stora scen, Alcazar, som kvällen till ära gjorde sin sista spelning innan splittringen. Vi dansade, skrålade, jublade och skålade, alltmedan ett alldeles för stort antal stelopererade människor i publiken slängde irriterade blickar på oss. Vi kunde inte bry oss mindre – är det Pride så är det. Kärlekens och glädjens högtid. Vill man blänga och skapa konflikter får man göra det annorstädes. Helst inte alls, men särskilt inte på Pride!

Efter att lamporna slocknat och ridån gått ned begav vi oss vidare till Operaterassen och Clean Groups avslutningsfest, med Danny som dragplåster.

Nu till den stora frågan – är en öppen Pridefestival ett bra drag? Detta har fyllt mitt huvud med bryderier i dagarna fem, och jag har bävat för detta inlägg. Men här är det nu:

Jag är ledsen, folkens, men … NÄ. Det är ingen brilliant idé! I teorin, visst; principiellt rätt tänkt och politiskt korrekt som ett led i arbetet för och med acceptans i samhället för HBT-kulturen. Men att öppna upp Priden för alla, utan minsta tröskel i form av entréavgift, bidrar inte till ett bättre samhälle med ett kollektivt ”inget-konstigt-alls-tänk” som mynnar i att allt vad HBT-festivaler heter kan avskaffas. Det är orealistiskt. Det finns för många nackdelar – och puckon för den delen.

Jag är medveten om hur lyckligt lottade vi i Sveriges storstäder är som ens kan diskutera huruvida en öppen Pridefestival är en bra idé. I många länder är en tillställning för HBT-personer endast en utopi; i en del länder är homosexuella handlingar förenade med döden. Men jag utgår här och nu från vår svenska verklighet, med de omständigheter som gäller här:

Pride blir som vilken annan festival som helst – ett Smaka på Stockholm 2. Totalt urvattnat. Och då är poängen tappad.

Prides målgrupp riskerar att bli en minoritet på sin egen festival. Frågan är om det inte redan nu, första året, faktiskt var så.

De mindre grupperna i HBT-gemenskapen, exempelvis transorna, lyste med sin frånvaro. Anledningen är uppenbar: på ett Pride med enbart människor som verkligen vill vara där, vilket blir resultatet med en entréavgift, behöver de inte utstå folk som höjer på ögonbrynen, rynkar på näsan eller pekar och viskar. En vecka om året är de som vilka som helst. Klart som fan man skiter i det! Det hade jag också gjort.

En annan grupp som blir lidande av en öppen Pride är de människor som lever på små orter och bygder där heteronormen inte ruckats en millimeter på. De som lever för denna enda vecka om året då de får vara sig själva och kan leva ut. Där de kan vara säkra på att alla som befinner sig på festivalområdet har betalat för att vara där.

Ett gratis öppet Pride blir ett Pride där hotet lurar runt hörnet. Ett ligistgäng som har vägarna förbi kan utan vidare gå in och sprida osämja, skapa konflikter och oroligheter. Dårar med högerextrema sympatier likaså. Kort sagt, det blir allt för enkelt för de som så önskar att sabotera och dela ut kränkningar till höger och vänster – spy ur sig okvädesord.

Årets sanna Prideanhängare fick sannerligen smaka på Stockholm, men på dess baksida. Exempelvis blev en volontär angripen och misshandlad, och två kvinnor som visade sin kärlek öppet blev antastade av en man som lät de veta hur äckliga han tyckte att de var, varpå han hällde en öl över dem. Kvinnorna polisanmälde, men polisen kunde tydligen ingenting göra. Trots att jag förespråkar kärleken som medicin för allt – Love is always the answer – så hade det här puckot en jävla tur som inte gav sig på oss. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag hörde om en tjej som i många år stått i ett av Pridens partipolitiska tält, som i år fått frågor om varför homos nödvändigtvis ska få gifta sig och varför bögar är så fjolliga? Detta är ju så uppenbart frågor som ställs för att provocera snarare än för att söka upplysning. Trots att personerna i tälten är rustade och högst lämpliga att svara på dessa frågor, och kanske till och med kan så ett frö till åtminstone en liten gnutta sunt förnuft i en reptilhjärna, så kan man ju diskutera om det är deras sak att behöva bemöta denna idioti. Vinner samhället på att en handfull mindre begåvade människor får en upplysning de med största sannolikhet inte förvaltar? Ytterst lite i så fall, och vad som är viktigast, inte i den utsträckning att vi tjänar på ett öppet Pride. 

Kontentan: i den här formen kan Pridefestivalen skrotas helt och hållet, eftersom den ändå kommer att gräva sin egen grav om det fortsätter så här. Sänk entréavgiften, och låt det bli ännu billigare för studenter – absolut, men skippa fri entre! På så sätt blir det öppnare än det varit, då fler har råd att delta, och man slipper byket som bara är där för att förstöra.

När det gäller att uppnå acceptans i samhället tror jag mer på att man ökar resurserna i det vardagliga arbetet med HBT-frågor: inför ny uppdaterad kurslitteratur och genuspedagogik från dagis och genom hela skolgången, inför en obligatorisk genusutbildning inom sjukvården så att alla männsikor oavsett sexuell läggning (etnicitet, hudfärg, bakgrund etc. etc. såklart!) behandlas lika och blir bemötta med respekt, seriositet och relevanta, väl underbyggda diagnoser. Och låt lagar och föreskrifter för radio och tv innehålla ett ordentligt stycke genusvett osv.

Detta är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid, och innan vi är där, låt Pridefestivalen få vara det den alltid varit – årets största fest för HBT-personer, dess anhängare, och de människor som greppat det självklara – alla människors lika värde!

De andra, kreti och pleti, får ägna sig åt något annat, men de ska ta mig fan inte få möjligheten att förstöra festen – kärlekens och glädjens högtid!

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Mian Lodalen – den okrönta drottningen

Ur Mian Lodalens krönika ”Den lesbiska kartan har ritats om” i senaste QX (juni 2011):

”Det blev inga biologiska barn för min del. För det förebrår jag mig själv. Att jag inte hade bättre självkänsla, att jag inte tog min inre röst på allvar, att jag lyssnade på alla belackare som hävdade att homon som skaffade barn var egoistiska, att jag inte var modigare. Men jag förbannar också det samhälle som ihärdigt slog fast att jag var olämplig som mamma. Det retar mig ännu mer nu när jag vet att det inte är sant.”

Forna förståsigpåare – ja, de finns fortfarande – tyckte/tycker sig ha rätten att tala om för oss andra hur vi ska leva våra liv – vad som är rätt och vad som är fel. ”Mind your own business, för fan!” sa jag då, men tyst så att ingen skulle höra. Idag vrålar jag orden, säker på mig själv, säker på var jag står och hur jag vill att världen ska se ut – det handlar om humanitet!

Vad är det förresten som säger att ett barn prompt ska ha en mamma och en pappa? Jo, normen förstås, som skanderar: ”Kärnfamiljen framför allt!” Är inte det viktigaste att ett barn har människor runt omkring sig som bryr sig om och tar hand om det? Om det sedan är en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, tre mammor, sju pappor spelar väl ingen som helst roll. Det låter som om det vore så att alla som lever i andra familjekonstellationer än den ”vanliga” mamma-pappa-barn-konstellationen isolerar sina barn från sociala kontakter med andra än vårdnadshavarna. Varför är alla regnbågsfamiljsskeptiker annars så jävla rädda för att barnen ska bli olyckliga, leva i avsaknad av en manlig el. kvinnlig förebild. Tänk så många försummade och olyckliga barn det finns som lever med en mamma och en pappa. Men det blundar man för, bara barnet har en av varje sort så är allt som det ska. För det har det rätt till.

Nä, jag hävdar att få barn är så önskade som de som kommer till via insemination eller IVF – av den enkla anledningen att man inte kan ”råka bli på smällen” på det sättet. Jag påstår inte att heteropars avkomma inte är önskad, jag slår bara hål på myten om att barn till homosexuella skulle vara mindre lyckliga.

Tvivlarna fortsätter att gå på: ”Ja, men de riskerar ju att bli mobbade i skolan!”

Vad beror det på, i så fall? Jo, samhällets inställning och attityder till allt som bryter mot normen, och där är det tvivlarna som står längst fram och spyr galla. Mycket behöver göras för att förändra detta, men man skulle exempelvis kunna börja med att kräva genuskompetens hos alla förskolepedagoger och lärare.

Men, det ska sägas att vi i vårt land kommit en bra bit på väg, även om vi inte är i mål än på länge.

Jag vill hylla Mian Lodalen! Mian var en av de första öppet homosexuella i Sverige och har alltid stått längst fram på barrikaderna, alltid skrikit högst, för alla människors lika värde och rätten att leva och älska vem man vill! Orädd som få. Och så förbannat viktig!

Det fanns en tid då jag tyckte hon var överdriven, gick till ytterligheter och skrek för högt, men jag är den första att erkänna att jag var en idiot – en riktig jävla jubelidiot! Man måste vara övertydlig och skrika i falsett för att någon ska lyssna, fatta, inse!

Vi har Mian att tacka för så mycket! Utan henne hade vi inte varit där vi är idag, utan henne hade långt färre garderobsdörrar gläntats på, och många fler levt i lögn, utan henne hade vi inte sett så många regnbågsfamiljer stolt rulla sina barnvagnar på stadens gator. Utan henne hade regnbågssjälar landet över tappat hoppet och bleknat.

Mian Lodalen kämpar även mot könsmaktsordningen och könsstereotyperna, för kvinnors rättigheter – ett arbete som är lika viktigt och som skulle bli ett lika långt blogginlägg som detta!

TACK Mian, för ditt aldrig sinande engagemang!


Foto: Anna-Lena Ahlström

Läs hela krönikan i månadens QX, s. 16