Kategoriarkiv: Feminism

Förtäckt objektifiering

Sitter och irriterar mig framför TV4 Morgons bröllopsspecial. Nu tänker du kanske att det är jag som är idioten, som inte byter kanal, men det sänds ju ändå – helt oavsett om jag tittar eller inte, och det är egentligen det jag irriterar mig på.

Den slanka bröllopsspecialisten visar upp en tajt byxa med utfyllnad i form av två kuddar som ska ge dig ”en snyggare rumpa”. Men då får man se till att ta av sig dem innan man tar av sig klänningen – underförstått: så att inte den blivande maken ser.

Bröllopsspecialisten pratar på – med största säkerhet utan att inse att det hon sysslar med  är förtäckt objektifieringen. Jag förvånas inte över att människor uttalar sig på det här sättet – det är cementerat i oss – ligger så djupt. Men det ska påtalas, och det är det jag ägnar mig åt nu.

För vem tar ställning för den tonårstjej som sitter där i soffan framför morgon-TV? Redan full av komplex över sin kropp pga. skönhetsidealet som basuneras ut i media, på reklampelare, i veckotidningar, ja överallt. Redan fullt medveten om att hon inte duger som hon är.

Att ett genusfilter behövs i allt som stavas media är en underdrift, frågan är hur vi åstadkommer det på bästa sätt. I det nämnda fallet skulle det antagligen ha räckt med någon som gör den som ska in i sändning medveten om, eller snarare påminner om, den här problematiken – väcker personen ur normprogrammeringen.

Då kanske – kanske – att bröllopsspecialisten hade låtit bli att visa ”skönhetsbyxan”, eller till och med sagt att ”det här finns, och det är sjukt”, sedan skönt nonchalant slängt den över axeln, ut ur bild – och ut ur den tittande tonåringens liv för alltid.

True Beliebers vs. Bajenfans del 2

Jag följer upp det senaste inlägget med en alldeles fantastisk text, som får hjärtat att växa. Texten är skriven av en pappa till en ung Belieber – om hur han tillsammans med henne går på Justin Biebers konsert. I korta sekvenser blickar han tillbaka på sina egna ögonblick som glädjerusigt fan.

Läs! Det är så (tänk)värt!

mattiasronge.se: Jag är en Belieber

Det handlar om mänskliga rättigheter!

Igår var det 8 mars och Internationella kvinnodagen. Så här skrev jag på Facebook:
Kampen för jämlikhet, jämställdhet och alla kvinnors rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet – det är vad Internationella kvinnodagen innebär för mig!

En av mina kloka FB-vänner uttryckte saken så här:
8e mars handlar om att protestera mot patriarkatet, inte säga grattis till de som drabbas av det.

Jag gav, liksom förra året, ett bidrag till organisationen Kvinna till kvinna, som stöder och stärker kvinnor i världens konflikt- och krigsdrabbade områden – kvinnor som inte äger rätten till sitt eget liv.

Sexister, håll er unkna kvinnosyn för er själva!

Senast förra veckan skrev jag om den ”mansgrisigt sexistisk omklädesrumsmentaliteten”. Men då var det den privata jargongen mellan spelare och ledare jag pratade om, inte om taktik- och teoridelen, den som gäller idrotten – det rena spelet.

Ingen lär ha missat tränarstaben till innebandyklubben FBC Engelholms pojkar 14 år – tränarna som tycker det är helt i sin ordning att likna sina taktiker vid olika, av män skapade, nidbilder av kvinnor och hur villiga de är.

Det här ÄR det mest vedervärdiga jag hört, men ändå är jag inte förvånad – sorgligt nog. Det är precis det här jag menar när jag pratar om hur pojkar och flickor matas från ung ålder med jävligt märkliga attityder om könen – hur en man respektive en kvinna är och ska vara, och hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra.

Exemplen på resultatet av denna hjärntvätt är många, varav flera står att läsa på den här bloggen – förra veckans inlägg Det vardagliga kvinnoförtrycket är ett.

Det är meningen att vi vuxna ska föregå med gott exempel för våra barn och unga och ge dem en bra värdegrund att stå på, lära dem om respekt och att se sig själva som människor bland andra. Inte en man, inte en kvinna – en m-ä-n-n-i-s-k-a, bland andra likställda människor.

Det är rent förjävligt hur man som vuxen förebild kan bete sig på det sätt Engelholms-tränarna gjort, när de mycket väl vet att de oskrivna blad som sitter där framför dem lyssnar helhjärtat, med full koncentration, med förtroende och respekt.

Det är ett oförlåtligt svek, inte enbart mot unga försvarslösa, utan även mot jämställdhets- och värdegrundsarbetet. Ett övergrepp som göder sexismen och föder kvinnoförtryck och hustrumisshandel.

För mig är det helt obegripligt att skeptiska klagoröster fortfarande hörs om feminismens existens. Hur kan man inte se att den feministiska kampen är något av det viktigaste som finns och en nödvändighet för att vi ska ha skuggan av en chans att nå jämställdhet mellan könen?!

Dessa sk. tränare är en skam för hela idrottsrörelsen! Stäng av fanskapen från all idrottsverksamhet på livstid! De har gjort nog med skada. Och bötfäll klubben. Statuera exempel, sätt ner foten, markera att det här är så långt ifrån ok man kan komma!

Feministiskt Perspektiv ställde klubben mot väggen. Läs!

http://www.feministisktperspektiv.se/2012/01/13/pojklagstranare-illustrerar-spelide-med-sex-och-vald/

Det vardagliga kvinnoförtrycket

Nu är jag så där upprörd igen – en känsla som bara den idiotiska och kvinnoförtryckande skygglappsmentaliteten kan frammana hos mig:

Häromdan på tunnelbanan såg jag, som så många gånger förr, en kvinnoförnedrande nedkluddad text, i fula, vassa bokstäver:

Det stod: ”070-xxx xx xx, ring mig! /kåta Linda

Några bokstäver, som tar ett par sekunder att sätta dit, men som kan slå undan benen på vem som helst – skära djupa sår i en själ, göra en oskyldig tonårstjejs tillvaro till ett helvete.

Jag kan se henne framför mig:
En ung människa med en sexualiet som pockar på, som för de allra flesta andra i samma ålder.
En människa som känner lust, nyfikenhet och vill känna sig för.
En människa som inte gjort något fel. Ändå ska hon behöva känna sig så fel. Bara för att hon inte tillhör ”rätt” kön.

Det här är ingenting annat än ytterligare ett exempel på samhällets syn på den kvinnliga sexualiteten, som vi proppas fulla av från generation till generation. Antingen så finns den inte, eller så är den billig, ful och fel.

Något som också skildras i film och litteratur: Exempelvis i Katarina Wennstams Smuts (2007) och i den norska filmen Ligg med mig (2011), där två tonåriga tjejer blir förnedrade för att de anses för sexuella.

Jag tänker krasst att jag aldrig sett samma textrad med avslutningen ”/kåta Johan”. Nä, för en kille som ligger runt är en ”player” och ökar i popularitet istället för tvärtom. Men är man tjej ska man fan inte hålla på så – då är man billig och madrass.

Vari ligger skillnaden?

Jag känner en sådan total uppgivenhet tillsammans med bottenlös sorg. Och ovanpå det ursinne – hade jag tagit skaparen av denna text på bar gärning vet jag inte vad jag hade gjort!

Snälla alla föräldrar, förskole- och skolpedagoger, och alla ni andra också för den delen: Öppna ögonen – se världen utan skygglappar och ogrundade principer om vad som är rätt och fel. Se människan för vad hon är – en människa, inte ett kön.

Att något så självklart ska vara så svårt för vissa att greppa!

Mian Lodalen – den okrönta drottningen

Ur Mian Lodalens krönika ”Den lesbiska kartan har ritats om” i senaste QX (juni 2011):

”Det blev inga biologiska barn för min del. För det förebrår jag mig själv. Att jag inte hade bättre självkänsla, att jag inte tog min inre röst på allvar, att jag lyssnade på alla belackare som hävdade att homon som skaffade barn var egoistiska, att jag inte var modigare. Men jag förbannar också det samhälle som ihärdigt slog fast att jag var olämplig som mamma. Det retar mig ännu mer nu när jag vet att det inte är sant.”

Forna förståsigpåare – ja, de finns fortfarande – tyckte/tycker sig ha rätten att tala om för oss andra hur vi ska leva våra liv – vad som är rätt och vad som är fel. ”Mind your own business, för fan!” sa jag då, men tyst så att ingen skulle höra. Idag vrålar jag orden, säker på mig själv, säker på var jag står och hur jag vill att världen ska se ut – det handlar om humanitet!

Vad är det förresten som säger att ett barn prompt ska ha en mamma och en pappa? Jo, normen förstås, som skanderar: ”Kärnfamiljen framför allt!” Är inte det viktigaste att ett barn har människor runt omkring sig som bryr sig om och tar hand om det? Om det sedan är en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, tre mammor, sju pappor spelar väl ingen som helst roll. Det låter som om det vore så att alla som lever i andra familjekonstellationer än den ”vanliga” mamma-pappa-barn-konstellationen isolerar sina barn från sociala kontakter med andra än vårdnadshavarna. Varför är alla regnbågsfamiljsskeptiker annars så jävla rädda för att barnen ska bli olyckliga, leva i avsaknad av en manlig el. kvinnlig förebild. Tänk så många försummade och olyckliga barn det finns som lever med en mamma och en pappa. Men det blundar man för, bara barnet har en av varje sort så är allt som det ska. För det har det rätt till.

Nä, jag hävdar att få barn är så önskade som de som kommer till via insemination eller IVF – av den enkla anledningen att man inte kan ”råka bli på smällen” på det sättet. Jag påstår inte att heteropars avkomma inte är önskad, jag slår bara hål på myten om att barn till homosexuella skulle vara mindre lyckliga.

Tvivlarna fortsätter att gå på: ”Ja, men de riskerar ju att bli mobbade i skolan!”

Vad beror det på, i så fall? Jo, samhällets inställning och attityder till allt som bryter mot normen, och där är det tvivlarna som står längst fram och spyr galla. Mycket behöver göras för att förändra detta, men man skulle exempelvis kunna börja med att kräva genuskompetens hos alla förskolepedagoger och lärare.

Men, det ska sägas att vi i vårt land kommit en bra bit på väg, även om vi inte är i mål än på länge.

Jag vill hylla Mian Lodalen! Mian var en av de första öppet homosexuella i Sverige och har alltid stått längst fram på barrikaderna, alltid skrikit högst, för alla människors lika värde och rätten att leva och älska vem man vill! Orädd som få. Och så förbannat viktig!

Det fanns en tid då jag tyckte hon var överdriven, gick till ytterligheter och skrek för högt, men jag är den första att erkänna att jag var en idiot – en riktig jävla jubelidiot! Man måste vara övertydlig och skrika i falsett för att någon ska lyssna, fatta, inse!

Vi har Mian att tacka för så mycket! Utan henne hade vi inte varit där vi är idag, utan henne hade långt färre garderobsdörrar gläntats på, och många fler levt i lögn, utan henne hade vi inte sett så många regnbågsfamiljer stolt rulla sina barnvagnar på stadens gator. Utan henne hade regnbågssjälar landet över tappat hoppet och bleknat.

Mian Lodalen kämpar även mot könsmaktsordningen och könsstereotyperna, för kvinnors rättigheter – ett arbete som är lika viktigt och som skulle bli ett lika långt blogginlägg som detta!

TACK Mian, för ditt aldrig sinande engagemang!


Foto: Anna-Lena Ahlström

Läs hela krönikan i månadens QX, s. 16

Myten om den manshatande feministen

Nyktert och klarsynt av Sigge Eklund:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11336539.ab

Författaren, debattören och IT-konsulten Pär Ström har fått utrymme i pressen för sina dåligt underbyggda texter om ”feminismens skadeverkningar på det svenska samhället”, och har nyligen släppt boken Mansförtryck och kvinnovälde.

Journalisten Sigge Eklund ställer Pär Ström mot väggen och menar att hans uttalanden är dåligt underbyggda och helt saknar källhänvisningar.

”Kan det verkligen vara så att flera av Sveriges största tidningar tillåter en person att fylla helsidor med hatfyllda attacker som saknar täckning? Kan myten om den blint manshatande feministen ha blivit så djupt förankrad i vår kultur att den inte ifrågasätts längre?Jag vet inte. Jag vet bara att jag har levt i Sverige i 33 år, och aldrig sett henne. Inte ens i Ireen von Wachenfeldts rödsprängda ansikte såg jag henne, när hon sa att ‘män är djur’. Jag såg bara en kvinna som efter mångårig kontakt med misshandlade kvinnor, i en pressad situation, förmedlade att hon tvingats omvärdera synen på vad vissa människor är kapabla till.”

Feminism handlar inte om manshat – det är att gravt förenkla och underminera en viktig kamp för männsikors lika värde.

Svenska Akademiens ordlista (2006):
Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Man ska komma ihåg att feminism är en världsomfattande kamp, som utkämpas för alla kvinnors rätt till ett fullvärdigt liv – en kamp mot den rådande könsmaktsordningen och de djupt rotade könsstereotyperna, en kamp för kvinnors rätt till frihet, ett eget liv och en egen sexualitet. I stora delar av världen ses kvinnan fortfarande som det svagare könet, utestängd från utbildning och civilisationens möjligheter. Kvinnan ska ta hand om barnen, behaga och passa upp den man som andra valt åt henne, och ställa upp på sex även om hon inte vill. Sexuell lust är förbehållet mannen, enbart. Något man fortfarande kan skönja även i vårt land.

Vem är du att definiera mig?


Den ”Pyssliga och tjejiga tidingen ”Emma” och ”GOAL”, en cool fotbollstidning för killar”.

Få saker gör mig så förbannad som människor som förstör för andra. Det här är ett uppenbart sådant fall. Varför ska allt prompt delas in i tjejigt och killigt, kvinnligt och manligt?! Jag kan inte för mitt liv förstå varför man inte fokuserar på intresseområden istället för kön! Får man de facto göra så här år 2011? Hur kan ett klavertramp av den här kalibern slinka igenom genusfiltret? Den ansvarige utgivaren borde skämmas, och enligt min mening även bötfällas. Det hämmar så uppenbart samhällsutvecklingen, bromsar kampen för jämlik- och jämställdhet och framför allt fråntar barnen rätten att vara barn, utan att behöva fundera över vad som passar sig och inte.

Det är som att slänga ett sandtag med grus rakt in i det maskineri som stavas genusarbete, som att köra in den fetaste av käppar i framåtrörelsens hjul.

Jag tvingas ilsket inse att vi inte ens tagit oss förbi rosa-och-blå-nivån. Att vi inte ens kan vara överens om en sådan självklar sak som att alla färger ska tillhöra alla – tjej, kille, lång, kort, tjock, smal etc. – är en väsentlig anledning till att genusarbetet är så tungrott.

När det gäller en sådan sak som kläder, är uppdelningen i herr- och dam något som vi, utan att reflektera, förväntar oss när vi går in i en butik. Men varför behövs den uppdelningen egentligen? Ja, kvinnor och män har generellt sett olika kroppsbyggnad, men fysiska olikheter finns även mellan kvinnor resp. mellan män, så kläderna skulle lika gärna kunna delas in i typ av plagg, modell och storlek.

Jag köpte senast förra veckan en tröja på herravdelningen. Varför? Jo, helt enkelt för att jag tyckte den var fin och satt bra. Det behöver inte vara svårare än så.

Du kvinna, lek med tanken att den här tröjan av misstag skulle hamnat på damavdelningen och du skulle köpt den, för att sedan inse att det faktiskt var en herrtröja – hemska tanke! – skulle du då gå tillbaka med den, och varför i så fall? Jag tror att många, handen på hjärtat, skulle tvingas erkänna för sig själva att de åtminstone skulle överväga att lämna tillbaka tröjan, och då även tvingas inse att anledningen ligger utanför dem själva. Vad skulle folk tro och tänka?

Om det inte är befogat med en herr- och damavdelning för vuxenkläder, så är det det definitivt inte när det gäller barnkläder. Här finns inga fysiska skillnader mellan könen, mer än själva snippan och snoppen. Det enda uppdelningen i pojk- och flick gör är att förstärka djupt rotade stereotyper och gamla unkna föreställningar. Barn är tomma blad, redo att fyllas med innehåll och formas till individer med egna värderingar, attityder och intressen. Visst, jag kan absolut gå med på att en del av detta är genetiskt, men till allra största delen är det socialt konstruerat. Pojkar gillar inte bilar per automatik. Lika lite som flickor per standard älskar rosa. Den stående repliken till detta förhållningssätt är: ”Men det är ju faktiskt många flickor som VILL ha rosa och glitter, och många pojkar som VILL leka med bilar.”

Ja, det är klart att det ser ut så – många barn matas med stereotyptänket från födseln – av invanda föreställningar och mönster som placerar de i fördefinierade fack – utan chans att värja sig. När de sedan börjar på dagis blir det viktigt att känna sig accepterad, att vara en i gruppen, och då följer de efter sina kompisar i allt vad det innebär av lek- och klädval.

Allt fler genusmedvetna föräldrar kommer fram som friska fläktar, och på senare tid har det dykt upp flera dagis som mer eller mindre aktivt arbetar med genusfrågor. Men vi kommer inte ifrån att barn identifierar sig med andra barn – den lilla flickan fortsätter att vilja ha rosa om kompisen säger att ”blått bara är för killar”. Det räcker dessvärre inte med genusmedvetna dagis och att det finns föräldrar som ger sina barn sunda och fördomsfria värderingar och själva lever som de lär; för att helt komma ifrån den stereotypa könsuppdelningen krävs det att ALLA föräldrar gör det, vilket är en ren och skär utopi. Det kommer alltid finnas folk som inte tänker, utan bara gör. Det kommer dessutom alltid finnas idioter. Och ett barn kommer alltid att vara en produkt av sina föräldrar.

Naturligtvis är det inte bara rosa-vs-blå-debatten som göder könssterotyperna – i  linje med gamla unkna föreställningar och attityder ser vi också med förskräckelse hur en barnklädeskedja gör mer elastiska kläder för pojkar ”eftersom de är mer rörliga av naturen – springer och klättrar mer än vad flickor gör.”

Vi ser hur mamman uppmuntrar sin lille sons busiga upptåg, medan dottern får beröm om hon är snäll och rar – ”Var försiktig, lilla gumman, akta så att du inte ramlar och slår dig”.

Vi läser om Agneta Sjödin som blivit lämnad av ännu en man – ”vad är det för fel på henne som inte kan behålla en man”, och om Persbrandt som har avverkat så många kvinnor, som en åtråvärd hingst.

Det går igen. Igen. Och igen. I allt. Genom hela livet. Ingen är förskonad.

Det finns de facto fortfarande de som tycker att det är helt i sin ordning att till exempel en femårig liten pojke ska behöva känna sig fel, konstig, onormal för att han gillar My Little Pony.

Det är skrämmande!

Läs på svt.se:
Intervju med Egmont, förlaget bakom de nya tidningssatsningarna.
Upprop på nätet mot Egmont-tidningar

Upprop!
Skriv på uppropet, du också!

Heta Agneta är fri igen!

Det senaste i raden av klavertramp av kvällstidningarna. Agneta Sjödin framställs som sorglig och misslyckad. Ingen man orkar med henne. Hon blir lämnad. Men kom igen för fan! Jag har aldrig tänkt något annat än att det är Agneta som lämnar. Hon tar för sig av livet. Men det passar sig naturligtvis inte i vårt patriarkala samhälle. Nej nej, mannen framför allt! Han väljer och vrakar, han sår sin vildhavre, han lämnar, han är hingsten. Jag hör ljudet av ihåligt ryggdunk.

Läs Unni Drougges blogginlägg – det är lysande! 

Fotbollstokig i motsats till jättevacker?

Blev uppgiven igår – igen. Det finns så många som är så inskränkta och världsfrånvända.

”Halv åtta hos mig” stod på hemma hos oss igår, som alla andra kvällar, då en viss person i hushållet älskar matprogram (Gissa vem. Ledtråd: det är inte jag). Plötsligt hör jag hur en av veckans deltagare, en makeup-artist från Växjö, kläcker ur sig något av det mest obegåvade jag hört på länge:

”Jag kan till exempel förvandla en fotbollstokig tjej till en jättevacker brud.”

Jag visste inte att det fanns ett motsatsförhållande mellan ”fotbollstokig” och ”jättevacker”. Sist jag checkade av med Cortex (hjärnans logikcentrum) var motsatsen till ”fotbollstokig” ingenting annat än ”inte fotbollstokig”.

Här har det smugit sig in ganska mycket skit mellan spakarna. Och tyvärr är den här personen inte ensam med sin stenåldersattityd. Hade hon varit det hade jag bara ryckt på axlarna och tyckt synd om henne. Men när det motverkar den kamp som förs mot det normsamhälle vi lever i, blir det genast allas vår angelägenhet. Och då blir jag förbannad – och sorgsen. Vad som känns ledsamt är att denna människa har en son, som kommer att ärva hennes värderingar och attityder.

Deppigt!