Kategoriarkiv: Familj

Dementi

Ramaskriet ekade mellan trädstammar, stadsbebyggelse och i bloggosfären. Problemet var att det inte var sant. Det har inte hänt, och det är jag innerligt glad för.

Personen som anmält händelsen hade fått det hela om bakfoten. Det stod visserligen en pojke utanför sporthallen i enbart matchkläder, men pappan hade inte lämnat honom där, utan var runt husknuten för att hämta bilen. Pojken hade enligt uppgift rusat ut i ren besvikelse över sin insats.

Detta inlägg har alltså ingen täckning, men vi får inte glömma att, även om just den här incidenten aldrig inträffat så finns det så många barn som far illa. Och det måste skrivas om, debatteras och lyftas i kampen för barnens rättigheter!

Det ständiga gisslet med olämpliga föräldrar

Läser på text-TV och statusuppdateringar på Facebook om den så kallade pappa, i total avsaknad av empati, som efter en innebandyturnering lämnade sin 9-åriga son iklädd svettiga matchkläder utanför idrottshallen i 6 minusgrader – ”för att han hade spelat så dåligt!” Och som straff tyckte han att sonen kunde gå hem.

Det här är ingenting annat än barnmisshandel, och ytterligare ett tecken på att vissa inte borde få skaffa barn. Den här vidriga kvasivarelsen har i och med detta förverkat sin rätt att få kalla sig pappa. En pappa har ingenting med biologi att göra – en pappa är en förälder som är där för sitt barn, ger det kärlek och trygghet och en tro på sig själv.

Och folk har mage att ens ha en åsikt om huruvida homosexuella ska ha rätt att ha barn?!

Vad månne det bliva ..?

Jag har en systerdotter som är tuffare än somliga tror – typ som Mowgli, fast coolare. Hon är totalt orädd, obrydd och självständig. Det är häftigt att se en liten tjej på 3 1/2 vara så djärv och våga prova allt – från alla typer av mat till höga klätterställningar.

Igår var jag med Stella och hennes storebror Sigge i vår finfina parklek, Lugnet. Där finns något som skulle kunna liknas vid en äventyrsbana, fast i mindre format, men fortfarande med väl tilltagen höjd – väldigt tilltagen för en 3-åring. Ändå springer hon fram, grabbar tag i de trädstamstjocka pålarna med täljda små avsatser och börjar klättra. Och detta utan att försäkra sig om att jag är där bakom och kan ta mot henne om hon skulle falla.

Igår imponerade hon på sin gamla moster, som gjorde stora ögon därnere på marken. Stella tog sig fram som den mest vana minigymnast, och när hon inte riktigt kunde lista ut hur hon skulle ta sig vidare, stannade hon upp för ett ögonblick och tittade ner med höjda ögonbryn:

- Hur ska jag göra nu då?
– Håll i repet med båda händerna och ställ fötterna på repet under, och så går du åt sidan.

Det kändes mer som om jag instruerade en lågstadieelev än en 3-åring.

Det skulle inte förvåna mig en millimeter om hon hamnar i cirkussvängen, som någon som gör halsbrytande akrobatiska nummer.

Jag svänger runt och ser Sigge i sin poppiga hatt och tänker: Eric Saade, watch out! Du har en liten lintott i hälarna.

C och J, jag tror jag just stakat ut era barns framtid.

 

Höstpasta, fin 40-åring och Zlatan

Helgen kunde ha börjat sämre: Tagliatelle med blandsvamp och ett mustigt glas Amarone. Och Idol. Inte dumt alls för två kvinnfolk i sina bästa år.

 

En 40-årsfest väntade på lördagen, och peppen var stor. Ulle-gulle bjöd in till sin fantastiska boning på Söder, som är en av de mysigaste lägenheter jag upplevt. Så minutiöst inrett, med små hem i hemmet, varma färger och undersköna inredningsdetaljer.

Under kvällen skulle vi med akrylfärg sätta vår prägel på målarduken i lilla V’s rum. Jag svalde hårt och tänkte tillbaka på Markus och Fredriks bröllop förra sommaren, då samma sak stod på agendan. Jag hade lånat en klänning av min svågers tjej – den var helt oanvänd. Skitsnygg. Alldeles bedårande faktiskt. Före bröllopet alltså. Jag glömmer aldrig paniken jag kände när jag upptäckte de där två röda målarfärgsfläckarna. Behöver jag tillägga att de inte gick bort. Det var den klänningen :-( Usch, jag skäms så!

Den här gången var jag dock försiktigare. På målarduken skrev jag ”Own the now” – en modernare, kaxigare och  mindre sliten devis än ”Fånga dagen/Carpe Diem”, men med samma betydelse. Jag räddade också upp ett redan ditkluddat ”Never” med ett ”better”. Never’s upphovsman såg nöjd ut, och sa: ”Där ser ni, ”never” behöver inte innebära något dåligt”.

Efter att ha mumsat i oss den skönaste choklad- och kolatårta någonsin, styrde vi kosan hemåt.

Idag är Zlatan på besök. Vi tittar på Tottenham-Liverpool och bygger lego.

 

Snart middag och ännu mera Premier League hemma hos mamma och pappa!

Livet är gott! Vem tackar man egentligen för en felfri helg! Ödet, gud eller sin familj och sina vänner? Allt utom gud blir mitt svar.

Tjingeling!

Yasuragi och farfarskräftan

Nyss hemkommen från Hasseludden, där vi spenderat det senaste dygnet. Det var ljuvligt! Den varma utomhuspoolen som det ångade om när den friska luften mötte vattenytan. Utsikt över sjön nedanför samtidigt som man plaskade i ett annat vatten. Mys!

Vi provade infraröd värmebehandling, som innebar 40 minuter på rygg i en 80-gradig kistliknande behållare, gudskelov med huvudet utanför. En upplevelse, men jesus vad jag svettades! Tänk spinningsvettig! Ja, när det liksom rinner ner i ögon och öron – svider och kittlar. Tur, som sagt, att huvudet blev kvar utanför. Vad det ska vara bra för? Ja, det är ett slags detox och muskelavslappnande.

Mer då? Fyra rätters middag på restaurang Tokyo, där min förrätt bestod av tonfisk och biff – rått kött. Nej, inte råttkött, rått kött. Det blev så mycket rå känsla att det var precis vad jag klarade av. Hade i sanning inte klarat en bit till. Det var gott, men … rått. Jag kanske tänker för mycket, jag vet inte. I vilket fall som helst så blev det även varmrätt och dessert innan vi begav oss tillbaka till rummet med rödvinsflaskan under armen. Jo, man fick faktiskt göra så.

Somnade ovaggad den kvällen.

Nästa dag mer babysim. Ja, bad med min baby=babysim, eller?

Väl hemma åt vi lunch, som vi inhandlat på vägen hem. Jag var så hungrig att det som borde ha varit ca 5 varor blev 105. Nä, inte riktigt, men ni vet själva att man handlar bättre i dubbel bemärkelse när man är mätt och belåten. Jag tyckte att en havskräfta gott kunde få följa med mig hem, och när kvinnan i charken frågade vilken jag ville ha, sa jag: ”Den största!”, precis på samma sätt som när det vankades glass för Ylva 5 år. Det spelade liksom ingen roll vad det var för glass, bara det var den största. Den skulle jag ha! Levergräddglass med pölsakrokant. Ja tack!

Bredvid min gigantiska kräfta låg en ljuv portion marinerad sparris. Den försvann i ett nafs, men jag sabbade allt genom att tugga i mig gammelfarfars stjärt. Det bara måste ha varit åldringen i gänget för köttet var trådigt och hade en fadd smak. Det var den sparriseftersmaken.

Den som gapar efter mycket …

Förövrigt är vanliga kräftor sjukt mycket godare än både havskräftor och hummer, eller vad tycker ni?

Födelsedag!

Nämen, jag har ju glömt att blicka tillbaka på förra helgens födelsedagsfirande! Sambon har blivit till åren :-)

Vi hade onekligen vädergudarna med oss, då det visade sig att en av augustis två soldagar inföll på självaste dagen D – förra lördagen, då hela stora familjen slog sig ner vid långbordet vi ställt upp på ”tomten”. Det blev en fantastisk fest som kickades igång med en enkel tipsrunda – tänkte vi. Men ”enkel” och ”tävling” är inte förenliga i vår familj. Det är något som händer när det står poäng på spel – ögon smalnar av, öron blir till horn och ur näsborrar brinner eld. Precis som det ska vara alltså.

Det blåste lite, visst, men annars var vädret perfekt för att sitta ute. Vi lånade grannens förlängningssladd så att vi kunde flytta ut musiken också. Efter maten satt vi kvar en bra stund innan mörkret föll. Då flyttade vi upp i lägenheten och en gemytlig hjärterumsträngsel skapades på våra relativt få kvadratmeter.

Det blev sjukt varmt, 79 grader i köket, gissade Anna, och sa att vi skulle passa på att njuta för snart är det höst och kallt.

I nästa stund dukades Champagnesorben fram – en av födelsedagsbarnets (nåja) presenter – jag höll upp mitt glas och insåg att det såg ut som om jag frostat av frysen. Det smakade lyckligtvis inte som så. Det var galet gott och svalkande!

Men strax före det hade jag och granne A smugit iväg och hämtat födelsedagstårtan, som stod i säkert förvar i hennes och H:s kylskåp. När jag stängde igen deras ytterdörr, inträffade veckans felhörning:

Jag: Ska du låsa?
A: Ska inte födelsedagsbarnet göra det?
Jag: Va?
A: Ska inte födelsedagsbarnet blåsa.

Sagt och gjort – efter ett fyrfaldigt leve släcktes ljusen på första försöket, och en av de godaste gräddtårtor jag ätit försvann i ett par nafs. Sedan återstod presentöppning, och så många fina, påhittiga och klockrena presenter packades upp.

Att det blev en lyckad fest är en underdrift.

Ett visst födelsedagsbarn somnade lycklig den morgonen.

TACK till världens finaste familj – ni är bäst!

Markus och Fredrik, vi saknade er!

Mycket ska man höra innan örona trillar av …

Dagen har varit händelserik:

Världen har berikats med 3 cm mer Ylva. När det hände har jag inte en aning om, och vad är det som har blivit längre – svålen?

Jag har till min fasa tvingats inse att jag har norra halvklotets kanske fulaste namnteckning. Så blir det när man sitter och knattrar på ett tangentbord dagarna i ända.

Jag har fått veta hur jag skulle se ut i en regelrätt välkammad Hollywoodpage. Bara en sån sak!

Nu är det natti natti, och jag får sova med tårna utanför sängkanten, eftersom jag bara har en säng som rymmer 165 cm människa :-)

Ylva aka Legotanten

Den senaste helgen var till bredden fylld med glädje, stoj, spontana utrop, snor, blöjbyten, och sist men inte minst Duracellracet, som alltid efterföljer det obligatoriska lördagsgodiset.

På fredagen kom min älskade syster och svåger hit och lämnade barnen, för att sedan bege sig västerut på äventyr. Även för mig, sambon och barnen vankades det äventyr. Vi drog till Sickla och Andy’s Lekland. Efter att Sigge försäkrat sig om att vi följde honom med blicken när han åkte rutschkana, sprang han iväg. Stella däremot, kunde inte bry sig mindre om vad vi tänkte ha för oss; vi hann knappt få av henne skorna förrän hon var borta.

Sedan efterföljde familjen-fjällräven-fredagsmys-extra-allt-tacodinner-included :-)

Godnattsagan blev en påhittad historia om ekorren Pyjamas, valpen Pyret och örnen Björn, och en slutkläm med en besjälad liten ost som alla nafsade på – det senare var Sigges bidrag. Om det inte varit för bajsboken hade barnen nog somnat inom fem, men moster Ylvas rungande gapflabb tog död på den drömmen. Vilken fantastiskt galen bok – läs!

Denna Kindergardenweekend fick skönhetssömnen med råge stryka på foten, och när jag och sambon entrade Lugnet, vår fina parklek, strax efter 09.00 på lördagsmorgonen möttes vi av idel flin – grannar och kompisar var redan på plats med sina knallhattar.

Kl. 06.20 samma morgon hade Sigge snubblat in till oss med håret på ända och ögonen fulla med sömn.

- När ska vi gå upp?

Det enda han då lyckades väcka var modershjärtat, som kickstartade likt en hundrameterslöpare som lämnar startblocken. Resten av kroppen befann sig fortfarande i djup sömn – kroppen lealös, ögonen igenmurade, och hjärnan tvärdöd. Den senare är inte på banan än.

På lördagseftermiddagen tog vi med oss grannpojken, Aston 1,5 och åkte till föräldrahemmet i förorten. Det betyder 3 barn och 4 vuxna. Barnen lekte och mumsade mormors goda pannkakor.

En härlig helg!

Men nog med pladder: en bild säger mer än tusen ord: