Kategoriarkiv: Existensiellt

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Den jag är, den jag vill vara och hur jag uppfattas

Från mitt utkikstorn, från toppen av ena hjärtkammaren, ser jag sanningen om mig själv. Utifrån skyms sikten av mitt kött på benen.

Hur det ser ut från andra sidan dvs. hur jag uppfattas av min omgivning stämmer inte alltid överens med mitt innersta jag. Jag vet vad jag känner och tycker; jag umgås med mitt hjärta och hjärna dygnet runt. Att jag uppfattas på ett visst sätt har mer att göra med min förmåga att förmedla bilden av den jag vill vara – min image. Det är när den bilden spricker jag blir sårbar, naken och försvarslös. Ett öppet hjärta som är lätt att slita ut för den som kommer åt.

Att underhålla och förvalta bilden av sig själv – så som man vill uppfattas – kan vara både krävande och förvirrande. Vem är jag egentligen? Är jag mina tankar och känslor eller är jag den jag utger mig för att vara, den jag vill vara? Om jag bestämmer mig för det senare och det jaget ligger långt ifrån mitt innersta jag, då är jag ju en falsk varudeklaration. Eller är en falsk varudeklaration en tatuering som förstärker din image men som du innerst inne inte kan stå för?

Falsk marknadsföring, borde det väl i alla fall kunna kallas, eller?

Är att vara sann mot sig själv när ens innersta är identiskt med den förmedlade bilden? Eller räcker det med att det tangerar?

Och är att vara sann mot sig själv detsamma som att vara genuin i andras ögon? Eller är genuin något helt annat – att man uppfattas som naturlig och självklar i sin framtoning?

Som för alla andra varumärken finns det tre sidor av myntet(!) – Den jag är, den jag vill vara och hur jag uppfattas.

Sug på den ett tag och återkom med din syn på saken.

Till de unga i vårt samhälle

V-E-M  Ä-R  J-A-G?

Det är en fråga på vilken långt i från alla har svaret helt klart för sig.

I ett konstruerat samhälle stöps du i samma normform som alla andra, och matas med samma stereotypa attityder – genom dagis och skola går du inrättad i ledet. Även vettiga föräldrar står maktlösa inför den kollektiva masspåverkan du utsätts för varje dag.

Du kommer ut på andra sidan som nybakad student och tror att du vet allt om livet och dig själv – du är oövervinnerlig just då. Men livet bjuder upp till dans, och det är ingen bubbelgumsdoftande bugg det är fråga om, snarare en lömsk paso doble med inslag av käpprätt tango. Du utmanas där du sitter, uppblåst, på dina höga hästar. En person eller känsla sticker hål på ballongen, och börjar ifrågasätta dina val och attityder. Då upptäcker du att allt bara är en skapad sanning som flyttat in i ditt medvetande och gjort sig hemmastadd. Det är då du går hem och klipper sönder den där kappan du hela tiden, utan att reflektera, vänt efter vinden. Och välter den där jävla garderoben – av två skäl: 1. för att den skymt sikten och dolt det sanna i livet, 2. för att du inser att kläderna därinne har inhandlats i övertygelsen att du vill vara och se ut som alla andra – inte sticka ut. Så angelägen att passa in att du på frågan ”Vad är klockan?” mekaniskt svarat: ”Vad tycker du?”

Det kränger hit, och det kränger dit. Och plötsligt kör du i diket, ordentligt. Det gör ont. Men du reser dig starkare än förut.

Då först går det på allvar upp för dig att du inte har en aning om vem du egentligen är.