Kategoriarkiv: Det skrivna ordet

Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!

Liv!

Hjälp, jag har sovit ett halvår! När jag somnade var det vår, och när jag vaknade … vinter.

Har det hänt något avgörande i världen under min bortavaro?
Har USA t. ex. dragit tillbaka sina trupper från alla tillhåll ute i världen?
Har normfanatikerna slutat bete sig som idioter?
Är Fredrik Ljungberg tillbaks i landslaget?

Nähä. Vad hade jag egentligen väntat mig?

Igår (i våras) tittade jag i Liv Strömquists seriebok ”Hundra procent fett”, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Alltså, hon är ett geni! Om ni inte redan läst, så gör det. Sylvass, normkritisk och überintelligent satir!

Myten om den manshatande feministen

Nyktert och klarsynt av Sigge Eklund:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article11336539.ab

Författaren, debattören och IT-konsulten Pär Ström har fått utrymme i pressen för sina dåligt underbyggda texter om ”feminismens skadeverkningar på det svenska samhället”, och har nyligen släppt boken Mansförtryck och kvinnovälde.

Journalisten Sigge Eklund ställer Pär Ström mot väggen och menar att hans uttalanden är dåligt underbyggda och helt saknar källhänvisningar.

”Kan det verkligen vara så att flera av Sveriges största tidningar tillåter en person att fylla helsidor med hatfyllda attacker som saknar täckning? Kan myten om den blint manshatande feministen ha blivit så djupt förankrad i vår kultur att den inte ifrågasätts längre?Jag vet inte. Jag vet bara att jag har levt i Sverige i 33 år, och aldrig sett henne. Inte ens i Ireen von Wachenfeldts rödsprängda ansikte såg jag henne, när hon sa att ’män är djur’. Jag såg bara en kvinna som efter mångårig kontakt med misshandlade kvinnor, i en pressad situation, förmedlade att hon tvingats omvärdera synen på vad vissa människor är kapabla till.”

Feminism handlar inte om manshat – det är att gravt förenkla och underminera en viktig kamp för männsikors lika värde.

Svenska Akademiens ordlista (2006):
Feminism är en politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen.

Man ska komma ihåg att feminism är en världsomfattande kamp, som utkämpas för alla kvinnors rätt till ett fullvärdigt liv – en kamp mot den rådande könsmaktsordningen och de djupt rotade könsstereotyperna, en kamp för kvinnors rätt till frihet, ett eget liv och en egen sexualitet. I stora delar av världen ses kvinnan fortfarande som det svagare könet, utestängd från utbildning och civilisationens möjligheter. Kvinnan ska ta hand om barnen, behaga och passa upp den man som andra valt åt henne, och ställa upp på sex även om hon inte vill. Sexuell lust är förbehållet mannen, enbart. Något man fortfarande kan skönja även i vårt land.

Det är bara hockeyfrillan som fattas

Måste bara fria Tryckfels-Nisse från alla misstankar om tangentbordshångel. Jag skrev i ett tidigare inlägg om ”K” och ”L” som bytt roller. Och det var inte bara roller de bytt, skulle det visa sig. Någon – vi kan kalla honom Robert, och låtsas att han är en kollega, och sysslar med IT – hade lagt klåfingrarna i blöt och pillat bort knapparna, och helt enkelt bytt plats på dem.

Vilket jävla hockey-practical-joke!

Du har lagt ribban, kompis. Hämnden är som sagt ljuv.

Mitt tangentbord+Tryckfels-Nisse=sant

Jag sitter här och funderar över om det finns något sätt att behålla den grillade halloumin mjuk längre än 30 sekunder. Den som löser den gåtan borde få nobelpris. I vad? Jae … i kemi, eller kanske hallou-mi. Äh, jag vet inte, men prisas borde hon i alla fall.

Jag har minst sagt haft en intressant dag idag. Förutom att jag och Henke dissekerat uttrycket ”vad skådar mitt norra öga”, och fördjupat oss i väderstreckens underbara värld, så bestämde sig mitt tangentbord för att ”K” var ”L” och ”L” var ”K”. Och istället för att starta om datorn – ja, då brukar det mesta ordna upp sig och bitarna falla rätt igen – så lärde jag om mig för en dag. Men det var ingen enkel match, vill jag lova. Ruskigt enerverande dessutom. Och rädslan för felstavade ord som betyder något annat, var plötsligt helt befogad. Har aldrig förr korrekturläst mina mail med samma ackuratess.

”A meh guud, starta om the damn computer, woman!” skrek den vänstra delen av hjärnan, som är mattesnille och bara vill ha ordning och reda; medan den högra hjärnhalvan, den som älskar att vara kreativ och go bananas närhelst tillfälle ges, hurrade i kanon.

Hjärta och själ slet i sitt anletes svett, medan stavfel efter stavfel rättades till i efterhand.

Jag kom undan med blotta förskräckelsen och en raderad mailrad: ”Vill du bistå mig med en lort …” Jag kvävde ett fniss och ändrade till ”kort”, innan jag fortsatte:” … kärnfull text.”

Ja, jag vet att slutet av meningen hade räddat min heder, men ändå.

Jag känner en person vars stora skräck är att han ska råka sms:a eller maila iväg en felstavad mening av typen: ”Hoppas du får kul ikväll”, och en annan som lade ner det här med T9-ordboken när han av misstag skickat iväg ”Jättekul” – felstavat.

Något annat jag aktat mig för att diskutera i skrift idag är musik. Ordet ”låt” är annars inget sällsynt ord i mailkonversationer mellan musikfanatiker.

Imorgon startar jag upp på nytt, och hoppas att ”K” är sig själv igen, och ”L” likaså.

So kong, fokls!

Lämna mig inte!

Har läst ut Smuts. Känner mig både uppfylld och tom på samma gång. Mest tom. Berövad och bedrövad.

Få saker känns så snöpliga som när man sitter med bokens sista tomma blad mellan tummen och pekfingret och inser att den är slut. Över. Finito. Inte ett ord till att ta in. Man känner sig snuvad på konfekten, trots den uppenbara vetskapen om att man för varje gång man bläddrar kommer närmare slutet.

Separationsångest.

Den enda lindringen är att sätta tänderna i ett nytt alster.

Påtvingat sängläge öppnar för bokmalen i mig

Igår vaknade jag med tjock hals och en panna som var så tung att den tryckte ner ögonen till två räta streck. Det kändes nästan som om den var på väg att falla ner och slå i käkbenet. Fan! Jag som skulle ha barnen. Det blev återbud och istället en heldag i ofrivilligt horisontalläge.

När den första Ipren-tabletten började verka kunde jag samla så pass mycket kraft att mina ömmande muskler lyckades sträcka sig över berget av näsdukar och fatta tag i en bok jag länge tänkt läsa – Smuts av Katarina Wennstam.

Med pauser av febersömn och långdragna nysattacker kom jag in i en obehaglig, men mycket välskriven historia. Nu, så här dagen efter, har jag bara ca en tredjedel kvar. Min fascination för berättande tillsammans med min omättliga passion för det skrivna ordet fyller mig med en förnimmelse av lycka, febertoppar till trots. Det är något stort som händer i mig när jag dras in i den dramaturgiska kurvan, som likt en mental bergochdalbana kränger åt olika håll – höger, vänster, upp, och sedan brant nerför; suger tag i maggropen och drar den uppåt mot svalget – samtidigt som den på något oförklarligt vis håller sig kvar på huvudspåret. Det är en hisnande resa! Som musik fast via ögat istället för örat.

Måste läsa vidare. Hej så länge.

Smuts av Katarina Wennstam
Bild från bokus.com