Kategoriarkiv: Böcker

Liv!

Hjälp, jag har sovit ett halvår! När jag somnade var det vår, och när jag vaknade … vinter.

Har det hänt något avgörande i världen under min bortavaro?
Har USA t. ex. dragit tillbaka sina trupper från alla tillhåll ute i världen?
Har normfanatikerna slutat bete sig som idioter?
Är Fredrik Ljungberg tillbaks i landslaget?

Nähä. Vad hade jag egentligen väntat mig?

Igår (i våras) tittade jag i Liv Strömquists seriebok ”Hundra procent fett”, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Alltså, hon är ett geni! Om ni inte redan läst, så gör det. Sylvass, normkritisk och überintelligent satir!

Wennstam tar sig an herridrottens machokultur

Och så har jag då läst den, Katarina Wennstams nya alster, Svikaren! Fick den i födelsedagspresent av mina fina föräldrar, och slukade den genast som den hungrigaste av vargar.

Och gud, vad jag gillade! Wennstam skriver med exceptionell närvaro om samhällsaktualiteter och ifrågasätter cementerade normer, som hon elegant som få väver in i sina skönlitterära pärlor!

I Svikaren avhandlas homofobins bestialiska mekanismer i den machokultur som stavas herridrott.

Den före detta kriminalreportern, Wennstam, är påläst och knivskarp i sitt berättande!

Läs, för sjutton!

Svikaren

En av mina favoritförfattare, kriminalromanproffset Katarina Wennstam, släpper nytt! Svikaren heter den, är den första boken i en ny trilogi, och avhandlar homofobin och intoleransen inom den normerande mansidrotten.

Angeläget! Tack! Vill ha!

Lämna mig inte!

Har läst ut Smuts. Känner mig både uppfylld och tom på samma gång. Mest tom. Berövad och bedrövad.

Få saker känns så snöpliga som när man sitter med bokens sista tomma blad mellan tummen och pekfingret och inser att den är slut. Över. Finito. Inte ett ord till att ta in. Man känner sig snuvad på konfekten, trots den uppenbara vetskapen om att man för varje gång man bläddrar kommer närmare slutet.

Separationsångest.

Den enda lindringen är att sätta tänderna i ett nytt alster.

Påtvingat sängläge öppnar för bokmalen i mig

Igår vaknade jag med tjock hals och en panna som var så tung att den tryckte ner ögonen till två räta streck. Det kändes nästan som om den var på väg att falla ner och slå i käkbenet. Fan! Jag som skulle ha barnen. Det blev återbud och istället en heldag i ofrivilligt horisontalläge.

När den första Ipren-tabletten började verka kunde jag samla så pass mycket kraft att mina ömmande muskler lyckades sträcka sig över berget av näsdukar och fatta tag i en bok jag länge tänkt läsa – Smuts av Katarina Wennstam.

Med pauser av febersömn och långdragna nysattacker kom jag in i en obehaglig, men mycket välskriven historia. Nu, så här dagen efter, har jag bara ca en tredjedel kvar. Min fascination för berättande tillsammans med min omättliga passion för det skrivna ordet fyller mig med en förnimmelse av lycka, febertoppar till trots. Det är något stort som händer i mig när jag dras in i den dramaturgiska kurvan, som likt en mental bergochdalbana kränger åt olika håll – höger, vänster, upp, och sedan brant nerför; suger tag i maggropen och drar den uppåt mot svalget – samtidigt som den på något oförklarligt vis håller sig kvar på huvudspåret. Det är en hisnande resa! Som musik fast via ögat istället för örat.

Måste läsa vidare. Hej så länge.

Smuts av Katarina Wennstam
Bild från bokus.com

Jag Tiger, medan tårarna rinner

Jag fick den på min födelsedag för exakt en vecka sedan. Läste ut den igår. Tiger av Mian Lodalen. Hennes senaste alster. Jag är helt knäckt! Kunde inte lägga boken inatt; det gick över huvud taget inte! Och som jag grät. I timmar. Idag var mina ögon röda och svullna. Jag liksom drogs tillbaka till den tid när jag var världens lyckligaste OCH olyckligaste, på samma gång.

Boken är en fristående fortsättning på Mians förra bok, Dårens dotter. Mer tänker jag inte berätta. Läs!