Kategoriarkiv: Betraktelser

Mot undergången i bara armar

Så kom den då, repliken på den senaste tidens 20-gradiga dagar ännu i slutet av september, där vi glatt kunnat blotta vår sommartrötta hud, i bara armar och ben fram till kvällningen.

Det här är egentligen inte bra alls, sa M. en dag, där han satt bekvämt tillbakalutad i utemöblemanget iklädd en vanlig enkel kavaj och en scarf.

Jag kastade ett öga på klockan. 17.16.
- Jag skulle kalla det undergångsväder, fortsatte han.

Hans ord ekar tydliga i mitt huvud nu; det är söndag den 21 september och jag står vid köksfönstret och bevittnar ett våldsamt smattrande regn där utanför – ett regn som strax blir till hagel. Ovanligt stora hårda iskulor studsar mot fönsterblänket, i takt med den dånande åskan.

Vattenmängderna tilltar, sträcker sig mot trottoarkanten. Tar sig över. Det är en sjö där nere på gatan. Bilar kämpar sig igenom, med hjulparen nästan helt under vatten. En del stannar. Kommer inte längre. Hjälpande händer till undsättning, puttar, forcerar bilarna ur de jättelika vattenmassorna.

Kom nu höst – kyliga, blåsiga och klimathälsosamma höst! Visa oss att vi inte är helt förlorade.

IMG_3221-5.JPG

En helt vanlig kväll i augusti

M kysser nervöst den rödvita halsduken, som hänger kring hans axlar. Z drar ett djupt andetag. Snusdosan på bordet. Detsamma med ölen. Gröna flaskor. Rätt märke. Alla sitter vi på samma platser som alltid. Stämningen är lågmäld. Förväntansfull. Försiktigt taggad.

Jag kommer in med en turkisk peppar i munnen. Påsen i handen. Men redan innan jag hunnit sätta mig tillrätta igen till vänster i soffan, på min plats, förstår jag att något är fel. Allvarligt fel. Det går ett förskräckt sus genom rummet och två oförstående ögonpar stirrar på mig.

Inte turkisk peppar! Inte idag!

Polletten trillar ner. Silly me. Skamsen och en aning förnärmad lägger jag tillbaka påsen i skafferiet.

Men hur blir det nu? Jag som precis hällt upp ett glas rött.

Skafferidörren går igen ljudlöst.

Tillbaka i rummet nu. Salt möter rött sött.

36 minuter har gått. Det böljar fram och tillbaka. Så gör även de två kamraterna i soffan.

Neeej!! … Ja! Bra!

Jag sitter tyst. Iakttar. De är söta. Som två skolbarn. M fingrar på halsdukens fransar. Z rättar till sina glasögon.

Jag tar en klunk. Skriver. Lyssnar på det initierade samtalet.

Volymen är hög. För hög. Fast helt lagom.

Paus nu, och röda tröjor blandas med svarta på väg ut i spelargången – ut från scenen, den gröna med prydliga vita kritstreck, stolpar och nät.

Vila och andhämtning råder. Även här bredvid mig i soffan.

Och halsduken ligger likt en kattunge i en liten mjuk hög, men med hjärtat vinklat uppåt – tydligt synligt.

Besiktas-Arsenal, kval till Champions League. 19 augusti 2014.

Sanslöst. Tyngdlöst. Mållös.

Så sitter jag då här. Tyngdlös har jag lyft ur soffan. Mållös. Men ändå så full av ord. Full av liv.

Vad hände?

Från det att Lill tar första tonen, nä, från det att hon drar in det andetag som ska bli den första tonen, av Ebbot Lundbergs ”Pass Through Fear”. Till dess Agnes sista refräng av ”Instant Repeater” klingat av. Och däremellan Ebbots totalt erövrade anlete – förstenat i levande lycka.

Så märkbart tagen av stunden är han. När hans ögon vilar på Lill finns inget annat. De lyser av kärlek och ömhet.  Av tacksamhet. För det här. Detta ögonblick, ett liv. Så värt att leva.

Sen kliver Agnes på och stunden når ett melodiskt klimax.

Mitt hjärta briserar i ett fyrverkeri av flerfärgad hjärtformad konfetti. Genom tårblanka ögon – med darrande underläpp, och de underbaraste av rysningar över ben, armar, rygg och hårbotten – bevittnar jag säsongens starkaste ögonblick.

Så mycket bättre.

Ögonblicksbilder i vinterprakt

Med rosenrödfrusna kinder och varmt hjärta drar jag igen ytterdörren bakom mig efter en långpromenad med vännen M. och en stor lufsigt lockig portugisisk vattenhund.

Det färska minnet av hur vi just gått snövita vägar fram och njutit av eftermiddagssolen får mina ännu stelnade mungipor att peka uppåt – förnöjt, lyckligt.

Det är lat söndag i början av januari. M. och jag går på strövtåg i traktens vackra villakvarter och drar in den kyliga men krispigt friska luften – låter den fylla våra lungor och andas ut koldioxidfyllda moln av ånga. Förtroligt språkandes, med minusgraderna bitandes i kinderna.

På höjden, där utsikten över nejden är som ljuvligast, stannar vi. I blickfånget ett vykort. En stillbild av ett landskap där havet annars böljar, men nu knappt märkbart istäckt ligger stilla – som fruset mitt i en våg.

Det är ogreppbart vackert! Omöjligt att ta in i sin fulla prakt. Vyer av det här slaget kan inte förevigas. Med kamera inte tillnärmelsevis. Inte ens näthinnan har en chans att i efterhand frammana en rättvis minnesbild – det måste upplevas där och då, i stunden, för att alla sinnen ska få fritt spelrum med målarpenslarna. Nyanser, övergångar, konturer. Och synintrycket, känslan, doften. Så fulländas ögonblicksbilden.

Vi står där. Länge. Och bara tar in.

– Tänk morgonkaffe på den balkongen!
M. pekar. Jag nickar drömskt.

På väg därifrån passar vi på att, högst blygsamt och respektfullt, hata de som har möjligheten att bo så här.

Den tillfälliga avunden övergår i skratt. Ett innerligt. Harmoniskt. Livfullt.

Blickar i samförstånd. Vänskap är rikedom.

Ibland!

Två sköna låtar på repeat i öronen, ett leende på läpparna, pannan i djupa koncentrerade veck, hökblick rakt in i skärmen från en halvmeters håll, och därtill en sinnesjukt dålig hållning, som kommer att göra att jag blir svårt krum när jag blir äldre – men med en positiv energi flödande över tangenterna, och dessutom, ovanpå allting, en förlösande crazyness som får mig att vilja leva för alltid.

Manisk? Nä, inte värre än vanligt. Vissa dagar är jag bara så uppfylld i själen att ingenting kan gå fel.

– att jag skulle kunna dansa till dåliga eurodiscohits i timmar och fortfarande, efter att tonerna tystnat, ha kvar hoppet om musik och om mig själv.

– att jag skulle kunna tatuera in ”http://” i svanken bara för att jag älskar webb så hejdlöst.

– att jag skulle kunna äta en tablettask till lunch och ändå vara världens gladaste och mest energistinna hela återstoden av dagen.

– att jag skulle kunna garva åt mensvärk från helvetet, ta en Ipren, och gå från molande till gnolande värk på en hundradels sekund.

– att jag till och med skulle kunna tänka mig att pussa Anders Timell på hjässan.
Nä, förresten, så bra dagar finns inte.

Gulddruvornas rike, del II

Kvar att förtälja från vistelsen i Bubbelland är besöken hos de små Champagneproducenterna, där vi stannade, ringde på dörrklockan och höll tummarna för att någon var hemma.

Hos en familj, Gouive pere et fils (Gouive far och söner), möttes vi av hundskall, men snart dök farmor Gouive upp på gårdsplanen i blommig tröja, ett välkomnande leende och med en glimt i ögat. Hon meddelade att varken far, söner eller frun i huset var hemma, men att hon med glädje skulle visa oss runt.

När hon visat oss etikettmaskinen hämtade hon fem glas, ett till sig själv också, och en etikettlös butelj och bjöd oss att smaka på gårdens Champagne. Hon var så söt, den lilla tanten!

När vi bestämt oss för vad vi ville köpa med oss förpackade hon flaskorna med van hand och stod sedan i dörröppningen och vinkade av oss.

På en annan gård, Dénis Frezier, kom en rund liten gumma och visade oss in i en liten men charmant vinkällare. Där satte vi oss på pallar runt en vintunna och smuttade på tre-fyra olika sorter. Det slog mig att, trots sin ringa årsproduktion på 3000 flaskor per år accepterade de kontokort och tycktes väletablerade på bygden.

Den sista gården vi besökte var Alain Waris, och här öppnade ytterligare en dam i blommigt. Hon slog upp fönstret på vid gavel och frågade om vi avsåg köpa något?

Självklart! svarade vi uppriktigt.

När vi skakat hand berättade hon att det kommer förbi folk för att bara dricka, utan någon som helst avsikt att köpa, och att det var därför hon ställt frågan.

Hos Alain Waris hittade vi en riktig pärla – en vintagechampagne med druvor från en och samma skörd för över 50 år sedan(!)

Innan vi lämnade frågade vi hur länge man kan ha en oöppnad champagne liggande innan den är out-of-date.

Svaret kom blixtsnabbt:
I max 2 år, men det bästa är att dricka upp snabbt och komma tillbaka.

Bland all kunskap vi berikats med under våra fyra dagar i Champagne, är en del viktigare än annat att hålla i minnet, till exempel att Champagne inte ska förvaras i kylen, utan mörkt i rumstemperatur, och inte ska kylas förrän man ska dricka den. Och då är långsam kylning i ishink det bästa, men kylen går också bra.

Med det bredaste av leenden begav vi oss sedan mot Paris och två dagar av storstadsliv.

Oj, höll på glömma att berätta om det sjukaste jag varit med om: en dag när vi var i Reims, Champagneregionens största stad, tornade molnen upp sig och bytte färg till svart. Sedan kom tidernas skyfall. Det fullkomligen öste ner. Som tur var hade vi hunnit till bilen och var på väg tillbaka till vår by, Cramant. Plötsligt hörde vi en smäll, som om någon kastat en sten mot bilen, och i nästa sekund haglade det iskristaller stora som ärtor. Markus satt med armen höjd som för att värja sig. Själv satt jag och panikfnittrade. Det var riktigt läskigt! För att ni ska förstå hagelskurens styrka kan jag berätta att vi hittade en buckla i lacken efteråt.

A tout a l’heure!

Gulddruvornas rike – en reseskildring

Champagne var precis så som jag önskat och förväntat mig: vindlande vägar genom små byar, dignande vinrankor, sagolika vyer, smaksensationer i form av sprudlande bubblor, och ett klädsamt lugn.

Franskan gick över förväntan – alla tider på dygnet utom på morgonen, men då pratar jag å andra sidan inte ens svenska flytande, som Markus så fint uttryckte det.

Vi anlände till Eric Issellée Chambres d’hôtes, vilket betyder Bed & Breakfast på … svenska. Ja, fråga Google Translate!

En hyfsat snorkig Madame Issellée på 30+ hälsade oss välkomna, visade oss rummen, frågade vilken tid vi önskade frukost och drog igenom vad som gällde i övrigt. I kylen låg ett gäng buteljer utan etiketter med gårdens egenproducerade Champagne, och med priset skrivet i vitt direkt på flaskan.

Jag ställde mig i dörröppningen till terassen och blickade ut över fälten, som var minutiöst planerade och planterade – vinrankor så långt ögat nådde. Lyckan tog tag i mig och svängde mig runt i en valsliknande dans.

Vi installerade oss, hämtade picnickfilten i bilen och tog med oss en flaska bubbel ut i trädgården. Där och då började vårt franska äventyr.

Vi hade dessförinnan genomgått ett tre timmar långt helvete för att hitta dit, och i 40-gradig hetta åkt av och an, frågat oss fram på trevande skolfranska, och bit för bit tappat tålamodet. Tanken på vår ankomst till ett hysteriskt Pisa sommaren 2006 höll en tröstande hand på min axel och hindrade mig från att brista ut i gråt. I elfte timmen fick vi en detaljerad vägbeskrivning uppritad på papper av ett mycket hjälpsamt gammalt par, och kunde till slut hitta rätt.

Dagarna som följde kommer jag att behålla i minnet för resten av livet. Vi åkte på Route de Touristique du Champagne och fann pärlorna bland de lite större Champagnehusen i regionen Côtes de Blancs. Vi lärde oss om Champagnens historia och om balansen mellan de olika druvsorterna i regionen: Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier.

På gården Duménil möttes vi av en sympatisk tjej som tog hand om oss på ett mästerligt sätt. Vi köpte med oss flera delikata flaskor därifrån – och den mest speciella var ”Amour de Cuvée”, som vi kom att kalla ”köttchampagnen”, då den trevliga fransyskan förklarade för oss att den passade extra bra till kötträtter. Den är unik i sin sammansättning av enbart svarta druvor: 50% Pinot Noir och 50% Pinot Meunier. Och smaken? Gudomlig!

En annan favorit blev byn Hautvillers, där Dom Perignon föddes, levde sitt liv och begravdes. Vi fick lära oss att Dom Perignon anses som grundare av drycken Champagne, då han av en händelse upptäckte att kolsyra i vitt vin var något alldeles extra. Det sägs dock att det finns belägg för att man drack bubblande vin långt före hans tid.

I Hautvillers besökte vi champagneproducenten Joseph Desruets, som fortfarande använder den gamla metoden för att pressa druvor. Den unge sonsonen visade oss vinpressen, och tog oss sedan med till provsmakningen, Dégustation. Han snålade inte på bubblorna, och smuttade även själv tillsammans med oss. Han var otroligt vänlig och ivrig att berätta för oss om de olika Champagnesorterna, detta trots sin begränsade engelska. Just detta med skrala engelskakunskaper var något vi möttes av vid åtskilliga tillfällen under våra dagar i Frankrike. Även yngre människor har besvärat ryckt på axlarna när vi ställt en fråga på engelska. Därför har min skolfranska kommit väl till pass, och faktiskt funkat riktigt bra!

På Joseph Desruets köpte vi, förutom den traditionella Champagnen och den vackra roséchampagnen även ett sött vin. I Frankrike dricker man den som apértif dvs. före maten, med en isbit i, men jag tror det passar lika bra till desserten.

Vi återkom till Hautvillers ytterligare en gång efter detta lyckosamma besök. Då satte vi oss på Café d’Hautvillers, som är känt för sin makalöst goda chokladglass. Vi beställde varsin kaffe, och jag och Fredrik mumsade i oss en skål av den berömda glassen – alltmedan solen log mot oss. Sedan flanerade vi uppför backen till G. Tribaut, som erbjuder Champagnes vackraste utsikt – och underbara bubblor, ska tilläggas. Härifrån köpte vi med oss 6st flaskor av samma sort.

Efter fyra dagar i Champagne styrde vi kosan mot Paris. Mer om detta och fler bilder kommer senare.

Á bientôt!

Stockholm i mitt hjärta

Luften är inte ren, men sikten är klar. Genom kullerstensgränder i Gamla Stan går jag, längs kajen vid Kornhamnstorg, upp över bron till Södermalmstorg. Upp mot Götgatsbackens krön, vänster uppför Hökens gata, förbi favoritcaféet och butiken som man inte kan gå förbi utan att titta in, och vidare upp mot Mosebacke torg. Där kan jag sitta i timmar. Med en kaffe eller utan. Bara andas in Söder. Stockholm. Livet. Andas ut allt som känns hopplöst, betungande, svårt. Fåglarnas vårsommarkvitter är som peeling för själen. Självvald musik i öronen är det också. På ett annat sätt, men med samma resultat.

En blick mot Södra teatern – detta mästerverk till byggnad. Däruppe en terass, där man kan stå och insupa brisen från både Riddarfjärden och Saltsjön. Upplevelsen av att titta ut över hela min hemstad tar andan ur mig. Genom hinnan av glädjetårar beskådar jag allt det vackra.

Här blir dröm och verklighet ett.

Stockholm är lycka. Lycka är Stockholm.

Besjälad estetik

Jag ser hur besvärad hon är, där hon går genom tågets mittgång med ett stycke perfektion vid sin sida. Alla stirrar. Hon skruvar på sig. Jag stirrar. Så till den milda grad att ögonen ploppar ur huvudet och hamnar på golvet framför hennes fötter. Under hennes fötter. Hon trampar, mosar dem som en fimp under sin ena sula. Kisar hämndlystet mot mig – gissar jag – det är svårt att se utan ögon.

Jag hör den givna ordväxlingen i mitt stilla inre:
– Vad glor du på?
– Glodde, rättar jag, innan jag spyr ur mig repliken:
– En apa som liknar dig.

Fast det vore ju lögn. Det är personen bredvid henne jag glott på – den andra. Och det är den andra jag fortfarande glor på – har upptäckt att ögonen sitter kvar. Blev bara förblindad för ett ögonblick, bländad av den överdådiga skönheten. Det gör fortfarande ont på näthinnan. Bränner likt en svetslåga.

Men jag sneglar fortfarande. Ljust brun – solkysst av vårens första strålar. De ljusa fjunen ligger mjukt mot de släta armarna. Ögonen är gröna, tydligt inramade. Sensuellt mörka och djupa som Marianergraven*.

Jag kämpar för att inte titta. Inte titta på det vackra, Och när jag till slut inte kan med mig själv längre, vänder jag skamsen huvudet mot fönstret, och tittar ut genom glaset istället. Men jag väljer spegelbilden istället för landskapet där utanför. Kan inte låta bli. Och Sverige som är så vackert med gröna ängar och dignande granskogar. Inte intressant nu.

Fulländad är denna skapelse – ett mästerverk ut i fingerspetsarna.

* Marianergraven är världens djupaste noterade djuphavsgrav och även världens djupaste punkt i jordskorpan. Marianergraven är belägen i västra Stilla havet.
Källa: wikipedia.org