En domnad smakapparat

Skivar lök. Röd lök. Tunt, tunt. Den ska vara i salladen med de halverade körsbärstomaterna. Sen ska olivolja ringlas över, och det ska saltas och peppras. Men det kommer jag inte ha någonting för eftersom jag, medan jag stått och förberett middagen, satt i mig 15 skivor Calabrese – sån där svinstark italiensk salami. Är nu obarmhärtigt lam och fadd i hela smakapparaten – då smakar allting ingenting, eller på sin höjd något väldigt obestämt. Bäst är då att ta en paus innan en fortsätter äta. Kanske bryta av med en sorbet, när jag tänker efter. Ja, det sägs ju funka som mellanrätt för att neutralisera smaken. Eller var det för matsmältningens skull?

Nåväl. Spelar ingen roll. Jag har ingen sorbet. Och har en känsla av att Ben&Jerry inte besitter samma egenskaper.

Jag tar en snus, dukar och tänder lite ljus så länge.

Mot undergången i bara armar

Så kom den då, repliken på den senaste tidens 20-gradiga dagar ännu i slutet av september, där vi glatt kunnat blotta vår sommartrötta hud, i bara armar och ben fram till kvällningen.

Det här är egentligen inte bra alls, sa M. en dag, där han satt bekvämt tillbakalutad i utemöblemanget iklädd en vanlig enkel kavaj och en scarf.

Jag kastade ett öga på klockan. 17.16.
- Jag skulle kalla det undergångsväder, fortsatte han.

Hans ord ekar tydliga i mitt huvud nu; det är söndag den 21 september och jag står vid köksfönstret och bevittnar ett våldsamt smattrande regn där utanför – ett regn som strax blir till hagel. Ovanligt stora hårda iskulor studsar mot fönsterblänket, i takt med den dånande åskan.

Vattenmängderna tilltar, sträcker sig mot trottoarkanten. Tar sig över. Det är en sjö där nere på gatan. Bilar kämpar sig igenom, med hjulparen nästan helt under vatten. En del stannar. Kommer inte längre. Hjälpande händer till undsättning, puttar, forcerar bilarna ur de jättelika vattenmassorna.

Kom nu höst – kyliga, blåsiga och klimathälsosamma höst! Visa oss att vi inte är helt förlorade.

IMG_3221-5.JPG