Jag tänkte bli farlig …

- Antingen vinner man, eller så förlorar man … Och då vinner jag hellre.

As simple as that. Sköna Anna Lindberg, om årets final i Mästarnas mästare, där hon duellerade mot Magdalena Forsberg.

Alltså, så imponerad som jag blivit av finot Anna – gång på gång, tävling efter tävling. Och alldeles säkert många med mig. En bråkdel av den viljan hade kommit väl till pass under min dalande fotbollskarriär.

Anna levererade oneliners på löpande band, och framkallade skrattsalvor här hemma trots sin torra framtoning. Att hon är torr är ju ganska motsägelsefullt, påpekade kollega H, med tanke på sporten hon utövade när det begav sig.

Alldeles oavsett tycks detta idrottsunder ha ett knivskarpt fokus, som fick hennes motståndare att darra, eller åtminstone tvivla en sekund eller två på om det över huvud taget var någon idé att gå för vinst.

Jag tänkte bli farlig, sa Lindberg lugnt i inledningen av säsongen, och log sitt bredaste leende med finurligt kisande ögon. Och det kan man väl lugnt säga att hon blev.

Magda var i princip alltid en noslängd efter Anna, men i finalmomentet visade hon ingen nåd, utan jobbade sig systematiskt och smidigt igenom klurigheterna. Anna hade inte en chans. Lite orättvist, kan tyckas, sett på det stora hela, men Magda är ändå en värdig vinnare. Det tror jag även Anna tyckte, även om besvikelsen i hennes kroppsspråk inte gick att ta miste på.

Ok, så … mer då … Bernt ”Nattduellen” Johansson, eller som de andra deltagarna kallade honom, ”Kobra-Bernt”, kammade till slut hem en pallplats i form av ett brons, som han utan undantag kan tacka sin reaktionsförmåga för. Fyra(!) nattdueller tog han sig igenom. Det var hans gren, kan man säga.

I tävlingsmomenten gick det sämre, men jag är ändå imponerad – sina 60 år till trots segade han sig igenom alla tävlingar. Visserligen kom han nästan alltid sist, men ändå. Hatten av. Ingen skugga ska falla på Kobra-Bernt.

Nej, skuggan ska istället falla på den som ansvarar för regelverket. Är det verkligen rimligt att man ska kunna gå till final genom att vinna fyra nattdueller för att man hamnat sist tävlingsmomenten? Nä, jag tycker inte det. Jag tycker det skulle kunna införas en maxgräns på två sistaplatser dvs. i max två nattdueller får jumbon möjligheten att rädda sitt skinn. Sen är hen körd.

På det sättet blir de deltagare kvar som presterat bäst genom de olika momenten.

Jesper Blomqvist tyckte likadant – när det var fyra stycken kvar i tävlingen, och Anna och Magda fullständigt dominerat, såg inte Jesper, som stod med lägst poäng, någon annan utväg än att välja Kobra-Bernt att duellera mot. Ädelt! Rättvist! Ödmjukt! Vilken man!

Ja, han åkte ut, men med flaggan i topp!

Grattis Magda! Och grattis Anna, till din osannolika idrottsliga förmåga.

Längtar till nästa år!

Eurovision i Ylvaland

När en del av världen vi lever i en gång om året vill sjunga för varandra vill jag vara med! Allting annat än att omfamna i det här läget är att ställa sig utanför en varm gemenskap – frivilligt. Det vill jag inte.

Det är ingen nykter människa som fortfarande tänker på ESC som en tävling i kvalitetsmusik, för det kan vi väl vara överens om att det inte är, för att uttrycka sig diplomatiskt och milt.

På tal om nykter, förresten – den första tolvan för kvällen går till ”Alcohol is free” och Grekland, som sätter Ouzon i halsen, för vad i hela friden ska de ta sig till om de vinner hela balunsen? Men nu gjorde de ju inte det, kan vi lugnt konstatera så här i efterhand.

Sitter framför repriseringen av spektaklet, och har just tvingats bevittna Eric Saade, som i direktsändning inför miljoners miljoner tv-tittare kallade Petra Mede för ”milf” – jo, han sa(a)de! Hörde det inte igår, eftersom jag satt vid ett bord (på en fest som sände ESC på storbild) alldeles för nära ett tonårsgäng med tjejer som i sin Ciderdoftande iver överröstade allt vad civiliserat sorl heter, eller digitalt ljud för den delen; med sina gälla stämmor (vem har sagt att det bara är tonårskillar som kommer i målbrottet.)

– Iiiiiiiiiiiiiiiii! Eric Saaaaaaaade! Asså, sååååå snyyyyygg!

Trots att jag vid det här laget var halvdöv kunde jag inte låta bli att le, åt dessa unga själar, som bara lyste av livslust och förväntan. Fint!

Och där kom Sveriges första tolva!

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag ska faktiskt inte skylla enbart på ungtupparna – volymen på tv:en var för låg för att vi där och då skulle dras med på riktigt. Helt obegripligt, inser jag nu, när jag tänker närmare på det. Om man nu som festarrangör ändå betalat för en storbilds-tv, med den uppenbara avsikten att visa just Eurovision Song Contest, är ljudet lite av grejen – för att inte säga hela grejen. Men jag är inte bitter. Satt där bara, fullständigt tillfreds, med det lugn som infinner sig när man kommer på att det faktiskt finns något som heter repris, och tv on demand.

Fint att Zlatan hälsade välkommen till Malmö, om än digitalt – faktiskt exakt samtidigt som han gjorde mål för sitt PSG mot Brest, enligt Anna Brolins Instagram.

Apropå brest – oerhört nöjd med den här övergången – så skulle man kunna säga att dekolletage är en av huvudingredienserna i Eurovisiongrytan, tillsammans med tonartshöjningar, svulstiga ballader och falsksång – en gryta som till en början doftar ljuvligt och lovar gott, fortsätter mot en kulinarisk upplevelse, men slutar i en aningen bitter eftersmak – med grannländer som röstar på varandra, alldeles oavsett bidragets kvalitet.

Men som jag sa tidigare – det här är ingen tävling i skönsång. Fast nog skulle jag önska att det åtminstone handlade om bidraget, i form av hela akten, med allt vad den innebär av sång, koreografi, scenografi och utförande. Det är ju lite synd om en låt som, för att citera en vän på FB, inte ens skulle platsa ”på en afterbeach i hofors.” får höga poäng pga. sitt geografiska läge. Hur många länder ett ESC-deltagarland gränsar till borde vara helt irrelevant. Men det blir det aldrig. Inte i de här sammanhangen.

Icke desto mindre kommer jag sitta där nästa år igen, och bevittna detta sköna, förenande, spektakel, som får anleten att växla mellan hopp, förtvivlan och skämskudde-röd. Som får breda leenden att smitta av sig. Som lockar till galendans fram till småtimmarna.

Om Danmark var bäst? Nej, Loreen (i år igen), Sarah Dawn Finer och Petra Mede krossade allt motstånd – de var överlägset bäst.

Jaja, jag ska tillkännage mina favoriter bland de som gick att rösta på :-)

Jag håller, förutom på Sverige då, alltid på de bidrag som har ett budskap – som vill säga något: Loreen med sina bara fötter och sin attityd och vilja att förändra det utstuderade objektifierandet – vill ge den osminkade sanningen, eftersom vi alla är vackra som vi är. Och Yohio, som med sitt yttre bryter genusmark, och ger småkillar ett annat alternativ än döskallar och starwars.

I år föll jag för Finland, med den första – jag vet, det är 2013 – homokyssen i Eurovisions historia. Gillade låten också, den var härligt medryckande.

Rumänien kändes, även den, som något annorlunda – något som stack ut, på ett bra sätt. En man med en operafalsett (den korrekta termen, någon?) som nog fick till och med Malena Ernman att nicka gillande.

Måste i ärlighetens namn tillstå att jag ångrar en smula att jag inte var där – i Malmö, under den härliga hets och iver som kännetecknar Eurovision Song Contest – både inför och under. Att jag inte tog tillfället i akt att fyllas av denna glädje och kärlek. För det är trots allt vad allting handlar om.

Love is always the answer.

Förtäckt objektifiering

Sitter och irriterar mig framför TV4 Morgons bröllopsspecial. Nu tänker du kanske att det är jag som är idioten, som inte byter kanal, men det sänds ju ändå – helt oavsett om jag tittar eller inte, och det är egentligen det jag irriterar mig på.

Den slanka bröllopsspecialisten visar upp en tajt byxa med utfyllnad i form av två kuddar som ska ge dig ”en snyggare rumpa”. Men då får man se till att ta av sig dem innan man tar av sig klänningen – underförstått: så att inte den blivande maken ser.

Bröllopsspecialisten pratar på – med största säkerhet utan att inse att det hon sysslar med  är förtäckt objektifieringen. Jag förvånas inte över att människor uttalar sig på det här sättet – det är cementerat i oss – ligger så djupt. Men det ska påtalas, och det är det jag ägnar mig åt nu.

För vem tar ställning för den tonårstjej som sitter där i soffan framför morgon-TV? Redan full av komplex över sin kropp pga. skönhetsidealet som basuneras ut i media, på reklampelare, i veckotidningar, ja överallt. Redan fullt medveten om att hon inte duger som hon är.

Att ett genusfilter behövs i allt som stavas media är en underdrift, frågan är hur vi åstadkommer det på bästa sätt. I det nämnda fallet skulle det antagligen ha räckt med någon som gör den som ska in i sändning medveten om, eller snarare påminner om, den här problematiken – väcker personen ur normprogrammeringen.

Då kanske – kanske – att bröllopsspecialisten hade låtit bli att visa ”skönhetsbyxan”, eller till och med sagt att ”det här finns, och det är sjukt”, sedan skönt nonchalant slängt den över axeln, ut ur bild – och ut ur den tittande tonåringens liv för alltid.