När Q-Park återigen bevisade sig vara frukten av ett uselt politiskt beslut

Jag kommer ut från jobbyggnaden efter en lång dag – klockan närmar sig 21.30 och jag ilar mot bilen, som står parkerad lite längre bort, på den parkering där P-skiva krävs och där man får stå i 8 timmar (om man är snäll). Jag är trött, men nöjd med mig själv, och är i full färd med att klappa mig själv på egen axel när jag upptäcker det – det där gula helvetet under ena torkarbladet. Jag ba ??? Sen börjar jag räkna timmarna och inser att de överskrider maxantalet med ett par timmar. Enligt regelverket en trafikförseelse, men P-skivan står på 10.30, vilket ju betyder att jag inte missbrukat parkeringsplatsen på något sätt, exempelvis inte stått där över natten och således inte använt den som långtidsförvaring av fordon. Jag ser mig omkring – resten av parkeringen gapar tom. Oj, vilken fara och vilket monstruöst hinder jag är för mina medtrafikanter, tänker jag innan jag sliter åt mig boten och irriterad makar mig in bakom ratten.

Då först inser jag att överträdelsen inte alls består i att jag överskridit maxantalet timmar man får stå på parkeringen. Nej, förstår ni. Eller, gör ni det? Jag gör det i alla fall inte.

Kolla på den här bilden:

Om ni inte ser ut som fågelholkar alternativt just i detta nu letar efter era hakor på golvet, så … titta igen!

Nu börjar min hjärna gå på högvarv: det är en P-skiva det handlar om, och jag är alltid noggrann – överdrivet noggrann. Sannolikheten att jag skulle ha vänt skivan åt fel håll, eller, helt osannlikt, upp-och-ner är i princip lika med noll. Men även om jag gjort det … Seriöst, kompis, prova att röra lite på nacken. Jag drar den spontana slutsatsen att det inte tycks vara enbart Sveriges intelligensreserv som samlats inom en och samma yrkesgrupp, utan även Sveriges Stelopererades Riksförbund.

Men jag vet – vet ju att samhället inte ser ut som det borde – att folkhemsvärderingarna över tid övergått mer och mer i egotrippar och dollargrin, vilket bland annat resulterat i privatiseringar.

Jag noterar beloppet. 400. A ja, det kan jag leva med. Det är inte beloppet som svider, som skaver, som provocerar, det är vetskapen om det samhällsgissel som ligger bakom det här jävelskapet – bakom de enögda paragrafryttarna till P-personal.

Privatisering, som sagt.

Hur har vi hamnat här? frågar jag mig. Vissa saker ska man inte kunna tjäna pengar på. Se bara vad som hänt med vården. Så fort det finns möjlighet att tjäna pengar så förblindas tyvärr allt för många. Hur kunde någon någonsin tro att om ett företag går bra används vinsten till att investera i verksamheten, utrustningen och lokalen. Så naivt, så utopiskt. Trist, men sant.

Det aber som stavas parkeringsbolag går naturligtvis inte att jämföra med vården, men likväl är det en nagel i ögat, och en vass omanikyrerad sådan.

P-vakter finns som en kontrollfunktion för att reglera den situation som uppstår med många människor och många bilar på en geografiskt begränsad yta; för att helt enkelt undvika kaos.

När det uppdagades att Q-Parks personal faktiskt får provision för varje utställd bot, föll pusselbitarna på plats. Det förklarade varför det utfärdas böter för den ena obetydliga förseelsen efter den andra.

För en tid sedan fick vi en bot för att vi ställt oss för nära ett övergångställe – 9,58 meter ifrån. Visst, lagen säger minst 10 meter, men någon jävla måtta får det väl ändå vara! Vi utgjorde inte på något sätt en fara för våra medtrafikanter, skymde ingen sikt, stod inte i vägen. Det vi gjorde var att vi stod en halvmeter för nära.

Se till samhällsnyttan som det var tänkt, och sluta mäta muskler i pengar! Det här börjar likna en fars!

Utvärdera och gör upp med politiskt dåliga beslut – gör om, gör rätt!

Men, säger repliken, privatisering öppnar ju för valfrihet.
Ja men, herregud, svarar jag, vad är det för urvattnad valfrihet som radar upp det ena usla alternativet efter det andra, där den uppenbara drivkraften är att tjäna pengar – suga ut så mycket det bara går av verksamheten. Jag har hellre ETT bra alternativ än elva dåliga.

Q-Park bevisar med mer än önskvärd tydlighet vad som händer i allt för många fall när det finns ett vinstintresse.

Det jag vill säga har ni redan förstått, men det tål att sägas igen och igen:
Förstatliga det som förstatligas bör!

En reaktion på “När Q-Park återigen bevisade sig vara frukten av ett uselt politiskt beslut”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>