Mello 2013 blev en viktig historia!

Förmiddagssolen sken in genom fönstret och kastade en rosaskimrande slöja över vardagsrumsmöblemanget. Inuti magen fladdrade ett gäng fjärilar runt i ren och skär iver. Och ute längs promenadstråken möttes stjärnbeströdda, förväntansfulla blickar – fulländade av nickar i samförstånd. Peppen var i det närmaste total.

Gårdagen.

Vad fanns att säga om finaluppställningen? Svårtippat värre, sa jag. Jag vet inte om jag någonsin varit med om ett så jämnt startfält – i princip vem som helst kan vinna, tänkte jag. Risken (chansen?) att det skulle bli en tuppkam var dock överhängande – detta eftersom huvuddelen (höhö) av gänget var försedda med vertikal lugg.

Det var som Annika Lantz skrev på Twitter efter Andra chansen förra lördagen:
”Nu får Louise Hoffsten fan tupera framhåret för att överhuvudtaget bli insläppt i Friendsarena …”

Hoffsten, den enda kvinnan i (h)årets final, blev insläppt utan tuperat framhår, men vann gjorde hon däremot inte; det var en tuff liga ynglingar och deras barn- och tonårsfans hon hade att slåss mot.

En kvinna av tio tävlande – ett faktum som resulterade i många upprörda inlägg i sociala medier efter Andra chansen – och det med rätta!

Jag tänker att detta är en reaktion på vad som är symptomatiskt för vårt mansdominerade samhälle, snarare än att det är ovanligt att kvinnor plockar topplaceringar i Melodifestivalen. Många av oss är helt enkelt så less på att se män hävda sig, män tuppa sig, män ta plats, vart vi än vrider och vänder oss. Men är det de facto så att det råder mansdominans även i Melodifestivalsammanhang? Det ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Vad som dock kompenserar en del för det faktum att det endast fanns en kvinna med i finalfältet är YOHIO – det begåvade Japan-inspirerade sagoväsen vi fått stifta bekantskap med under årets schlageryra. Jag älskar att han gick direkt till final, och sedan även i finalen kammade hem flest röster från svenska folket. Att det sen inte räckte mot juryfavoriten, Robin, känns inte lika viktigt. Hoppet om en ljusare framtid i acceptansens och mångfaldens tecken är nu väckt på allvar! Jag hade nämligen mina tvivel om huruvida YOHIO skulle slippa undan trångsynthetens och heteronormens barriärbyggare. Gissar att det är de ännu oförstörda barnens förtjänst, som med sina små, icke fördömande fingrar knappat in röstningsnumret på telefonen, och tagit YOHIO till en seger i årets Melodifestival, om man ser till folkets röster.

YOHIO gick in och ställde skåp med sin självklarhet. Och jag jublade inombords när han sa de där orden före sitt framträdande: ”Jag är trött på fördomar. Alla måste få vara och se ut som de själva vill”.

Sen klampade Danny in med sin väldefinerade kropp och klappade ett Yohio-fan på huvudet och sa: ”Titta, vilken söt liten flicka!”

För vissa tar det uppenbarligen lite längre tid.

Jag trodde att det skulle bli strid på kniven – dött lopp, jämnt skägg – mellan YOHIO, Ulrik Munther (som jag tycker hade den bästa låten), David Lindgren, och Anton Ewald, som valt att ta steget ut i rampljuset efter år som dansare och koreograf i skuggan av t. ex. Bounce, Danny Saucedo och Andreas Lundstedt.

Att det skulle bli Robin Stjernberg som gick hem med Ernst Billgrens sångfågel anade jag inte. Inte han heller, att döma av den chockade uppsyn som tog över hans, under röstningen, så uppsluppna anlete. Totalt väck tycktes han – av förvåning, eller kanske av oro för att inte hitta sovplats i den lilla staden som står värd för Eurovision Song Contest i maj.

I vilket fall som helst; den lycka som sedan blandades med chocken var rörande att skåda.

Grattis Robin! Så här trodde jag om dina chanser igår, före finalen:

Robin Stjernberg har en helt ok låt, och dessutom är han finalens i särklass bästa sångare. Men han får svårt eftersom han slåss mot ett antal andra unga män med precis samma målgrupp. Nä, Robin drar det kortaste strået och hamnar näst sist, tyvärr.

Bra gissat, Ylva. Verkligen.

Här är hela mitt tips:
1. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”
2. Anton Ewald – ”Begging”
3. David Lindgren – ”Skyline”
4. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here
5. State of Drama – ”Falling”
6. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”
8. Sean Banan – ”Copacabanana”
9. Robin Stjernberg – ”You”
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”

Och så här blev det:
1. Robin Stjernberg – ”You”: 166 poäng
2. YOHIO – ”Heartbreak Hotel”: 133 poäng
3. Ulrik Munther – ”Tell the World I’m Here”: 126 poäng
4. Anton Ewald – ”Begging”: 108 poäng
5. Louise Hoffsten – ”Only the Dead Fish Follow the Stream”: 85 poäng
6. Sean Banan – ”Copacabanana”: 78 poäng
7. Ralf Gyllenhammar – ”Bed on Fire”: 73 poäng
8. David Lindgren – ”Skyline”: 69 poäng
9. State of Drama – ”Falling”: 68 poäng
10. Ravaillacz – ”En riktig jävla schlager”: 40 poäng

Kontentan av Kardemumman, eller vad det heter: YOHIO vann folkets röster – och hjärtan, och småpojkarna fick den förebild som tidigare så tydligt saknats – en förebild som öppnar upp för andra alternativ än dem normsamhället slagit fast.

YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix
YOHIO. Foto: Maja Suslin / Scanpix

 

Hurra för mig!

Ja, jag inser att det är lite ketchup-effekt över mitt bloggande. Men kom nu Ketchup så går vi … vidare.

Idag har jag i tur och ordning snubblat på en isfläck, en boll och ett barn. Sen köpte jag två par Coverse, och adrenalinkicken var ett faktum.

När kicken lagt sig och frågan trängde sig på huruvida jag egentligen har råd med den lyxen, tänkte jag först, som jag alltid gör: ”Förträng, tills öppet-köp-perioden (oftast 14 dar) gått ut”. Då ba: ”Nämen oj, försent att lämna tillbaka – vad tråkigt, då måste jag ju behålla dem.”

Sen fick jag en snilleblixt. Jag fyller ju faktiskt år snart, så det får helt enkelt bli en för tidig födelsedagspresent till mig själv. Ett fyrfaldigt leve för mig – hurra hurra hurra! osv.

Sitter nu här – förnöjt – med ett glas Crémant de Bourgogne och en liten påse snus vilande under överläppen, och lördagsmyser framför Zlatan. Sämre kan man ha det.

Småladdar i ärlighetens namn inför kvällen Melodifestival-akt: Andra chansen! Heja ..! Ånej, jag vet inte vem jag hejar på. Nu måste jag in och läsa och bestämma mig. Jag återkommer i frågan.

20130302-181740.jpg

När Q-Park återigen bevisade sig vara frukten av ett uselt politiskt beslut

Jag kommer ut från jobbyggnaden efter en lång dag – klockan närmar sig 21.30 och jag ilar mot bilen, som står parkerad lite längre bort, på den parkering där P-skiva krävs och där man får stå i 8 timmar (om man är snäll). Jag är trött, men nöjd med mig själv, och är i full färd med att klappa mig själv på egen axel när jag upptäcker det – det där gula helvetet under ena torkarbladet. Jag ba ??? Sen börjar jag räkna timmarna och inser att de överskrider maxantalet med ett par timmar. Enligt regelverket en trafikförseelse, men P-skivan står på 10.30, vilket ju betyder att jag inte missbrukat parkeringsplatsen på något sätt, exempelvis inte stått där över natten och således inte använt den som långtidsförvaring av fordon. Jag ser mig omkring – resten av parkeringen gapar tom. Oj, vilken fara och vilket monstruöst hinder jag är för mina medtrafikanter, tänker jag innan jag sliter åt mig boten och irriterad makar mig in bakom ratten.

Då först inser jag att överträdelsen inte alls består i att jag överskridit maxantalet timmar man får stå på parkeringen. Nej, förstår ni. Eller, gör ni det? Jag gör det i alla fall inte.

Kolla på den här bilden:

Om ni inte ser ut som fågelholkar alternativt just i detta nu letar efter era hakor på golvet, så … titta igen!

Nu börjar min hjärna gå på högvarv: det är en P-skiva det handlar om, och jag är alltid noggrann – överdrivet noggrann. Sannolikheten att jag skulle ha vänt skivan åt fel håll, eller, helt osannlikt, upp-och-ner är i princip lika med noll. Men även om jag gjort det … Seriöst, kompis, prova att röra lite på nacken. Jag drar den spontana slutsatsen att det inte tycks vara enbart Sveriges intelligensreserv som samlats inom en och samma yrkesgrupp, utan även Sveriges Stelopererades Riksförbund.

Men jag vet – vet ju att samhället inte ser ut som det borde – att folkhemsvärderingarna över tid övergått mer och mer i egotrippar och dollargrin, vilket bland annat resulterat i privatiseringar.

Jag noterar beloppet. 400. A ja, det kan jag leva med. Det är inte beloppet som svider, som skaver, som provocerar, det är vetskapen om det samhällsgissel som ligger bakom det här jävelskapet – bakom de enögda paragrafryttarna till P-personal.

Privatisering, som sagt.

Hur har vi hamnat här? frågar jag mig. Vissa saker ska man inte kunna tjäna pengar på. Se bara vad som hänt med vården. Så fort det finns möjlighet att tjäna pengar så förblindas tyvärr allt för många. Hur kunde någon någonsin tro att om ett företag går bra används vinsten till att investera i verksamheten, utrustningen och lokalen. Så naivt, så utopiskt. Trist, men sant.

Det aber som stavas parkeringsbolag går naturligtvis inte att jämföra med vården, men likväl är det en nagel i ögat, och en vass omanikyrerad sådan.

P-vakter finns som en kontrollfunktion för att reglera den situation som uppstår med många människor och många bilar på en geografiskt begränsad yta; för att helt enkelt undvika kaos.

När det uppdagades att Q-Parks personal faktiskt får provision för varje utställd bot, föll pusselbitarna på plats. Det förklarade varför det utfärdas böter för den ena obetydliga förseelsen efter den andra.

För en tid sedan fick vi en bot för att vi ställt oss för nära ett övergångställe – 9,58 meter ifrån. Visst, lagen säger minst 10 meter, men någon jävla måtta får det väl ändå vara! Vi utgjorde inte på något sätt en fara för våra medtrafikanter, skymde ingen sikt, stod inte i vägen. Det vi gjorde var att vi stod en halvmeter för nära.

Se till samhällsnyttan som det var tänkt, och sluta mäta muskler i pengar! Det här börjar likna en fars!

Utvärdera och gör upp med politiskt dåliga beslut – gör om, gör rätt!

Men, säger repliken, privatisering öppnar ju för valfrihet.
Ja men, herregud, svarar jag, vad är det för urvattnad valfrihet som radar upp det ena usla alternativet efter det andra, där den uppenbara drivkraften är att tjäna pengar – suga ut så mycket det bara går av verksamheten. Jag har hellre ETT bra alternativ än elva dåliga.

Q-Park bevisar med mer än önskvärd tydlighet vad som händer i allt för många fall när det finns ett vinstintresse.

Det jag vill säga har ni redan förstått, men det tål att sägas igen och igen:
Förstatliga det som förstatligas bör!