Ögonblicksbilder i vinterprakt

Med rosenrödfrusna kinder och varmt hjärta drar jag igen ytterdörren bakom mig efter en långpromenad med vännen M. och en stor lufsigt lockig portugisisk vattenhund.

Det färska minnet av hur vi just gått snövita vägar fram och njutit av eftermiddagssolen får mina ännu stelnade mungipor att peka uppåt – förnöjt, lyckligt.

Det är lat söndag i början av januari. M. och jag går på strövtåg i traktens vackra villakvarter och drar in den kyliga men krispigt friska luften – låter den fylla våra lungor och andas ut koldioxidfyllda moln av ånga. Förtroligt språkandes, med minusgraderna bitandes i kinderna.

På höjden, där utsikten över nejden är som ljuvligast, stannar vi. I blickfånget ett vykort. En stillbild av ett landskap där havet annars böljar, men nu knappt märkbart istäckt ligger stilla – som fruset mitt i en våg.

Det är ogreppbart vackert! Omöjligt att ta in i sin fulla prakt. Vyer av det här slaget kan inte förevigas. Med kamera inte tillnärmelsevis. Inte ens näthinnan har en chans att i efterhand frammana en rättvis minnesbild – det måste upplevas där och då, i stunden, för att alla sinnen ska få fritt spelrum med målarpenslarna. Nyanser, övergångar, konturer. Och synintrycket, känslan, doften. Så fulländas ögonblicksbilden.

Vi står där. Länge. Och bara tar in.

– Tänk morgonkaffe på den balkongen!
M. pekar. Jag nickar drömskt.

På väg därifrån passar vi på att, högst blygsamt och respektfullt, hata de som har möjligheten att bo så här.

Den tillfälliga avunden övergår i skratt. Ett innerligt. Harmoniskt. Livfullt.

Blickar i samförstånd. Vänskap är rikedom.