Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!

10 reaktion på “Välkommen hen!”

  1. Jag var skeptisk till en början, det ska jag erkänna. Kunde inte alls förstå syftet. Men jag har helt tänkt om. Det är ett superbra ord, och dessutom väldigt användbart. Okunskap och rädsla, gissar jag, är det som ligger bakom motståndet, som med allt annat nytt…

    Men en liten undran. Om jag läser i en text ” En kvinna kom in i butiken, hen frågade efter en röd tröja.” Varför kvinna först och hen sen? Är det nödvändigt med hen där? Varför inte hon, ordet kvinna har ju redan könat henne. Hur skulle du velat skriva?

    1. I detta fall är ”hen” fel använt, eftersom det inte fyller sin funktion. Precis som du skriver, Jenny, så har författaren redan talat om vilket kön personen har. Hen (författaren vet vi inte könet på och det är dessutom irrelevant) skulle istället skrivit: ”En person kom in i butiken, hen frågade …”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>