Soran om demokrati

Att demokrati inte är helt okomplicerat att applicera på en värld som den här är något vi dagligen blir påminda om. Ondska, men även brist på kunskap och empati utgör betydande hot.

Igår såg jag Sorans stå-upp-akt ”Resan fortsätter”, där begreppet Demokrati dras till sin spets – vrids och vänds på, och sätts i sitt sammanhang: världen vi lever i.

Under Sorans timslånga (timskorta) stå-upp-akt avhandlas även män i grupp – att för varje man som ansluter tillkommer en vokal på bekostnad av en konsonant. Och homofober får sig en välförtjänt känga.

Soran menar att demokrati kräver kunskap, och att rösträtt innebär ett väldigt stort ansvar – mycket större än att ta körkort, och för det senare krävs ett prov i form av uppkörningen. Men att vara med och bestämma hur Sverige ska styras, det har vi automatiskt rätt att göra från och med den dag vi fyller 18 år.

Med en tunga vass som en Globalkniv blandar han humor med allvar, på ett sätt som tar udden av repliken.

Soran balanserar farligt nära gränsen till elitism, men att använda ytterligheter och dra saker till sin spets kan, OM det görs på rätt sätt, vara effektivt och tankeväckande – ”men vänta, vad sa hen nu” – och fokusera strålkastarljuset på själva kärnan av det en vill belysa.

Slutligen tänker jag att om vi alla bara kunde ha samma värdegrund och vara eniga om självklarheter som alla människors lika värde och jämställd- och jämlikhet mellan könen, skulle demokrati kunna bli det som ordet per definition utlovar.

Missa inte ”Resan fortsätter”! Finns på SVTPlay ytterligare ca 25 dagar: http://www.svtplay.se/video/929995/resan-fortsatter

Bryderi

I går i SVT Gomorron Sverige satt två sköna killar från Fuldesign, Roland Larsson och David Klüft Frimark. De visade upp bland annat det här fina broderiet.

Men jag måste opponera mig mot korrektheten i budskapet. Det kan väl aldrig bli någonting annat än den näst bästa huvudkudden – huvudkudde nr 2.

Här är inslaget i SVT Gomorron Sverige, från igår, 17 dec 2012 alltså: www.svt.se/gomorron-sverige/design-med-ett-innehall

Kolla in www.fuldesign.se. Jag önskar att jag kommit på det här konceptet. Fram för det icke perfekta och assymetriska!

Tjejmiddag – ett heteronormens påfund

Det var en gång ett enligt konventionen onormalt par, bestående av två kvinnfolk, som tänkte sig att de en kväll skulle bjuda in till tjejmiddag, utan att för en sekund reflektera över att de klafsade rätt ner i heteronormträsket.

Denna fadäs uppdagades när maken till en av de inbjudna ringde och opponerade sig: ”Men!”, sa han oförstående och förklarade sedan att om i detta fall tjejmiddag var synonymt med parmiddag borde han också få komma.

Då trillade poletten ner så det riktigt skramlade om det. Tjejmiddag har egentligen ingenting med könstillhörigheten på de inbjudna att göra – vad det handlar om är att ett kompisgäng ses utan sina respektive – som, enligt heteronormen, är män. Förlåt: ”herrar”! Ja, förstår ni, för killar heter det ”herrmiddag”, efter sedvanligt könsmaktsordningsmanér.

Denna skillnad är heller inget jag tidigare reagerat på. Märkligt kan tyckas, men hör man något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning – något som bara är och ter sig helt naturligt. Det flyttar in i våra medvetanden som objudna gäster, medan vi inte ont anande lever våra liv, försöker gå våra egna vägar och vara nöjda med oss själva som vi är – i världens mest vidsynta och jämställda land.

Välkommen hen!

Hen – detta toppenord! Min entusiasm vet inga gränser, men överröstas av mossiga typers skepsis; av ett missnöjets kackel, som om vore det en farsot eller en mutterad höna som halv fem varje morgon väcker dem med ett tuppen i halsens KUCKELIKU!

Usch och fy, säger motståndarna. Vad ska vi med ett ”hen” till när vi har ”den/det” och ”denne” att använda när vi ska åsyfta personer vi inte vet könet på och där könets betydelse är irrelevant. Eh va, replikerar jag, skulle ett avpersonifierat själlöst neutrum vara ett bättre alternativ att åsyfta en människa än ett personligt pronomen? Men allvarligt, kom igen – tänk efter!

Vad är det som är så läskigt med ett ord som har som enda uppgift att berika och inkludera – att öka våra möjligheter att uttrycka oss, och som gör livet lite lättare för oss i det svenska språkets djungel? Skribenter runt om i samhället jublar och jag stämmer in i hyllningskören. För varför skulle jag inte? Det svenska språket har förärats med ett toppenalternativ till ”han eller hon” och ”h*n”.

Ett hålrum i vokabuläret är fyllt.

Kollega H gjorde mig uppmärksam på att ”hen” hamnar i samma härad som ord som ”föräldrar” och ”barn”. Ibland är inte könstillhörighet relevant eller ens intressant, och som i fallet ”föräldrar” rymmer begreppet en uppsjö olika konstellationer.

Det är inte så att jag står helt aningslös inför vad hen-paniken grundar sig på, ty det är ju helt uppenbart en konservativ och ogrundad rädsla för att det här är ett steg mot en avkönifiering, att gränserna för könen håller på att suddas ut.

I kölvattnet av den konservativa klagokörens dom rinner parodi efter parodi ut i svensk television, av ”hen” i betydelsen hermafrodit eller som någon det är svårt att avgöra könstillhörighet på, (för den som förstår och bedömer sin omvärld utifrån stereotyper, det vill säga). Och med innebörden att ”hen” skulle vara ett överdrivet påfund och att gå på tok för långt i genusarbetet.

Nä, hörni, det är dags att släppa sargen. Våga välkomna sånt som utvecklar och möjliggör!