Loreens Euphoria – vår bästa sedan Waterloo!

She did it! Ett fulländat nummer! Fläckfritt. Magiskt. Torsdagens framträdande utsuddat. Lika bra igen. Lika bra som i Globen i mars.

Som ett mytiskt skogsrå uppenbarade hon sig på scen framför den förväntansfulla publiken i den allra första delfinalen i årets Melodifestival i Växjö den 4 februari . Under två minuter trollband hon Sverige med ett uppträdande som var som en konstinstallation – intill perfektion både estetiskt och musikaliskt.

Att Loreen skulle ta sig till finalen i Globen stod klart redan när hon sjöng första refrängen – det var egentligen aldrig spännande. Halvvägs in i låten var vi många som redan börjat drömma oss till Baku, Azerbajdzjan och Eurovision Song Contest i maj, förbi den självklara vinsten i den svenska uttagningen. Hon vann våra hjärtan, had us with hello, och som hon så fint kommer att lägga Europa vid sina fötter, tänkte vi då.

Men därifrån till att hon faktiskt skulle vinna rubbet var det nog ingen som egentligen vågade tro, även om vi hoppades.

Idag sitter vi här och kan konstatera att det var vad hon gjorde – vår egen Loreen Talhaoui vann i går Eurovision Song Contest, la grande finale! Och som hon gjorde det! Med 372 poäng och 18 tolvor, näst flest poäng genom tiderna efter Alexander Rybaks fiolkalas 2009, defilerade hon i mål till publikens euforiska jubel. Hon fick poäng av 41 av 42 länder (WTF Italy, you got Zlatan, we got zero?!!)

Makalöst! ”Vårt bästa bidrag sedan Waterloo”, hojtade K, en i mitt sällskap, och alla vi andra stämde in i lovsången; vi jublade, skålade, torkade tårarna ur ögonvrån. Ett stövelformat land fick sig en känga, men i övrigt ren och skär eufori!

I den efterföljande intervjun frågar Edward af Sillén Loreen vad hon tror det är med hennes nummer som alla kan ta till sig. Svaret är en given tolva. Twelve points, douze points:

”De flesta av oss är trötta på attiraljer och vill någonstans bara kunna vara utan att behöva tänka så mycket. Jag bär inte mycket smink, jag är barfota och står själv. Det är en nakenhet i det. Jag tror att de flesta längtar efter det, och kan connecta med just det…. Vi är så otroligt vackra som människor i vår enkelhet …”

GRATTIS vackra, fina Loreen!

Se fler bilder på svt.se/melodifestivalen

ESC-peppen!

Jag är inte övertygad … Är faktiskt lite besviken på torsdagens semifinalframträdande. Numret var i det närmaste intakt, men jag tycker inte att låten var lika bra som i Globen. Dynamiken i verserna var som bortblåst, och sången otydlig.

Euphoria är en så pass bra låt att den, tillsammans med det vackra och mytiska numret, bör ha mer än en hygglig chans! Den musikaliska kvaliteten på låten är väl egentligen sekundär i den här tävlingen; det behövs något extra, och det har Sveriges bidrag. Det har allt, om det är som det var i Globen, så kom igen nu, Loreen, you can do it!

Andra bidrag jag gillar är Danmarks Lisa-Miskovsky-historia, Norges ösigt moderna snyggschlager och Cyperns glada sommarsväng!

De ryska små tanterna, som liksom Loreen, gick vidare från torsdagens semifinal var rörande gulliga, men, som jag skrev på Facebook häromdan: Kommer man att tycka att de är lika söta när de står där som vinnare och Loreen är tvåa?

Ikväll gäller det!

Då så, gott folk! Vad tror vi? Jag vet att hon är favorittippad, men håller det, är nerverna under kontroll? Och, till den stora frågan, är numret oförändrat till sin utformning? Jag tror att det är nyckeln till en toppplacering. Ändra ingenting så vinner vi, för det var ju helheten som var så magisk, så intill perfektion fulländad. A men, låten är ju det viktigaste, säger den självklara repliken! Visst, låten är en nyckel, men bara en av de övriga nycklarna i nyckelknippan. Jag älskar Euphoria, det är inte det; den är ljuvlig och håller, för ovanlighetens skull när det gäller Melodifestivalbidrag, även utanför schlagerscenen och det glada Golden Hits-golvet. Men utan den mytiska inramningen: stylingen, den fallande snön, skogsrådansen och den vackra gestalten som träder in i slutet – utan allt detta är det inte säkert det blir samma sak, samma känsla, samma succé … samma resultat.

Anledningen till att jag tar upp detta är att jag läst att det svenska eurovision-teamet med Björkman i spetsen tänkt sig en viss förändring av bidraget.

Dessutom har låtskrivarna Peter Boström och Thomas G:son putsat en del på låtens ljudlandskap, ”nytt stråkarrangemang, mer bas, och en varmare botten.” Bara inte detta gör att låten blir en annan, för det vore onödigt och, även det, något vi riskerar att förlora röster på.

Det visar sig – ikväll kl. 21.00! Jag håller mina tummar hårt.

Mästarnas mästare … nja, inte med de gällande reglerna

Mästarnas mästare är en mycket bra idé och ett funkis koncept, om man bortser från hål-i-huvudetregeln att den som samlat ihop minst antat poäng i en omgång får välja och vraka nattduellmotståndare bland de övriga deltagarna – endast den med flest poäng sitter säkert. Detta har ju visat sig funka sådär med tanke på att någon som gång på gång hamnar sist i deltävlingarna får möjligheten att öva upp sina skills i nattduellen och slå ut en efter en av de övriga tävlande. Minns förrförra säsongens Maria ”nattduellen” Brandin.

Gissningsvis är tanken med nämnd regel att ge tittarna ytterligare ett spänningsmoment, men det blir bara orättvist … och tramsigt. Är man intresserad av programkonceptet tittar man ändå.

Det borde ju rimligtvis vara så att för att bli Mästarnas mästare måste du prestera bra i alla typer av tävlingsmoment.

Nä, skärpning SVT! Ändra reglerna eller döp om programmet till Nattduellen.

En av årets allra bästa!

Nämen hörni, om jag skulle tjata lite hål i huvudet på er genom att återigen – jajamensan – lägga ut denna saknar-ord-underbart bitterljuva melodi.

Det var, om ni minns, i december förra året som jag upptäckte den och trollbands av melodin, texten och liveframträdandet. Så naket, ärligt och inlevelsefullt. Den versionen är fortfarande den allra bästa, även om den nysläppta (i april) singeln också är magisk.

Videon var dock lite av en besvikelse. Den är snyggt gjord, det är inte det, men det är för mycket mellanstadiedisco över den. Onödigt, kände jag … tills vännen H gjorde mig uppmärksam på att det är sekvenser ur Roy Anderssons klassiker En kärlekshistoria från 1970, som spelas upp i bakgrunden medan Hassle, på sitt alldeles speciellt genuina sätt, skriker ut sin desperation, i denna, en av årets starkaste låtar!

Gråtklump.

December 2011:

Den officiella videon:

Och här ett spår av hans tidigare – också helt makalös!

Capricciosa-fegis!

Har precis varit modig och för en gångs skull provat en ny Ben & Jerry-smak. Men det fick jag äta upp. Eller nä – den är tillbakastoppad i frysen.

Oh My Applepie heter den och jag hade väntat mig en Å-min-äppelpaj-upplevelse – en dröm av nygräddad härlig smulpaj blandat med syrliga äpplen. Men istället fick jag en ljusgul, artificiell och ganska trist historia, och den största besvikelsen var pajsmulorna, som smakade som brända småkakor. Och glassen smakade inte äpple, utan snarare romrussin, vilken är den värsta glassmaken jag vet. 1 plus av 5 möjliga.

Det är inte konstigt man är en sån fegis, som alltid tar det säkra före det osäkra, när man ofta blir besviken då man provar nåt nytt.

Jag kommer nu att återgå till tryggheten: Strawberry Cheesecake, och stanna där. På sin höjd någon enstaka utsvävning i form av Cookie Dough, som jag vet att jag gillar.

Jag inser att det inte bara är när det gäller glass som jag väljer det säkra kortet. Jag dricker till exempel aldrig någon annan läsk än Coca Cola, och äter ingen annan pizzeria-pizza än Capricciosa.

Hur gör ni andra? Provar ni nytt och/eller varierar er?

Sjung om studentens lyckliga dar …

Jahapp, nu bara rinner det ur mig – bokstäverna, orden, meningarna, formuleringarna. Det var ju för väl :-)

Så här i studenttider minns jag min egen examen – utspringet, solen som kikade fram mellan skingrade moln, rosiga kinder, förväntansfulla anleten. Och känslan av frihet. Världen – livet – låg för mina fötter. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Fotot frammanar minnesbilderna, trots att jag distraheras och förfasas över den där konturpennan, liplinern, som tvunget skulle vara rödbrun och absolut inte förenas med ifyllda läppar i samma nyans. Herregud!